Jekyll och Hyde om depression och dygd

7 juli 2012 av H. | 5 kommentarer · Bloggat

Johan Wennströms Dygdens glädje låter som om den var skriven av två personer, en Jekyll och en Hyde. Först skriver han inlevelsefullt om växande depressioner och att allt fler mår psykiskt dåligt – sedan att depression inte bör förstås som en reaktion på missförhållanden, den är bara en ”sjukdom”. Det blir inte bättre av att den moderna konsten föraktar glädje och hyllar människans sämsta sidor, fortsätter han.

Wennström räknar upp ett antal dygder han tycker att vi borde återvända till för att må bättre: självkontroll, rättrådighet, vishet och liknande. ”Dygder bygger starkare och dugligare individer”, skriver han. Platon, som också var förtjust i ordet ”duglighet” hade inte låtit honom komma undan så lätt. Han hade genast frågat: ”Duglighet för vilket syfte?” Duglighet i militärstaten Sparta var inte samma sak som i det medborgerliga Aten.

Jag recenserar boken i UNT.

Tillägg: Wennström skriver på Twitter att jag missförstått boken: den (dåliga) moderna konsten är inte orsaken till att människor mår psykiskt dåligt, den är bara ett symptom på ett djupare fel. När jag tittar på boken och recensionen igen håller jag med om att jag hade kunnat skriva bättre – men om konsten bara är ett symptom, varför ge den ett helt kapitel, medan andra chief suspects inte får något utrymme alls? Konsten och den egoistiska konsumismen får var sitt kapitel; de försämrade förhållandena på arbetsmarknaden är helt frånvarande.

Efter att ha tittat på boken på nytt skulle jag också vilja tillägga att den blandar ihop två saker. Alienationen i 50-60-talens välfärdssamhälle med dess materiella överflöd och trygghet (var det inte på 50-talet det skrevs bekymrade studier av typen ‘vi har det bättre än någonsin och ändå mår vi dåligt’?) blandas ihop med missnöjet och de växande depressionerna i vårt nyfattiga, förslummade, konfliktfyllda och osäkra samhälle. Det här är två skilda saker och Wennström hade tjänat på att hålla dem isär. Vi har bara staplat de depressioner och den pessimism som det nyfattiga osäkra samhället ger upphov till ovanpå överflödssamhällets känslomässiga problem – utan att ha löst ett enda av dem.

Tags:

5 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 11 juli 2012, 00:31

    Dygd är verkligen ett mesigt ord, och arête betyder så mycket mer och intressantare saker.

    Just nu minns jag mest läsningen av Robert Pirsigs ”Zen and the art of Motorcycle Maintenance” där han använder ordet ”Quality” som ersättare för arête. Det funkar bra. Ord som kvalitetstid och annat fanns ju inte på kartan då den skrevs. Men kvalité är en bättre översättning än dygd, särskilt som han också förlägger hela diskussionen till ett antal seminarier i filosofi, där man som vanligt har de nickande bockande duktiga (möjligen dygdiga, eller bara opportunistiska) på första bänk. Medan Pirsigs alter ego sitter längst bak och tänker själv. Jag tyckte mycket om boken. Har en känsla av att Wennström däremot sitter längst fram och nickar åt någon, partiledare eller så. Vågar inte tänka på vem.

    Jag tror dygd är vad man krampaktigt hostar upp i ett samhälle som undanhåller kvalité eller upptakten till arête från alltför många. Ensamma mammor, snordagis eller undermåliga skolor, etc. same same.

  • 2 H. | 11 juli 2012, 07:11

    Jo, fast i så fall föredrar jag ”kvalitet”. ”Kvalité” är ett annonsord. Kvalitet är bra i många sammanhang, men det går ju inte att använda ordet om människor, på samma sätt som ”virtue”/”virtuous”. Man kan ju inte säga ”han är en kvalitetsmänniska”. Pirsig ska jag läsa!

    Det sista e:et är långt i arete (ἀρετή). Vill man skriva lång vokal med cirkumflex blir det alltså aretê. Om det ändå fanns ett lika exakt och användbart ord på svenska! Vårt ordförråd för positiva egenskaper verkar ibland lite fattigt.

  • 3 Gabrielle Björnstrand | 11 juli 2012, 15:42

    Ja du, språkliga detaljer är inte min bag just nu. Du vet, jag har lite problems med småsaker efter min lätta stroke. Men ditt resonemang är allright.
    Och jag tror – för mig – pointen med Quality är att det är ett relationsord, i varje fall som Pirsig brukar det. Kvalitet uppstår i en förbindelse mellan människa och människa, människa och samhälle, människa och ting (motorcykeln) – den är både en lång kontinuitet och ett stundens barn. Men om vi drar in samhället i det så handlar det ju om förutsättningar för…etc. Inte om ordnar för insatser i statens tjänst.
    (Arete stavas som jag gjort det på nätordboken. Vad hjälper det mig att jag umgås med greker ?)

    Och grejen är ju att det INTE är ett exakt ord för något alldeles särskilt, utan precis som du antyder kan brukas om krigföring såväl som om idrott och de högsta konsterna, samt en bra tillverkad kärra, förmodligen.
    Medan dygd alltid luktar av den ståndaktige tennsoldaten.

  • 4 H. | 12 juli 2012, 13:06

    Jag har tittat på Pirsig och håller med så långt jag förstår honom. Ordet kvalitet – på det sätt han använder det – är att sätta fingret på en öm punkt, eller kanske på ett tomrum. För att använda en sliten politikerfras tror jag att vi behöver en diskussion om vad kvalitet är. Eller om vi redan har det behöver vi höja kvaliteten på diskussionen ett snäpp.

  • 5 Gabrielle Björnstrand | 12 juli 2012, 14:29

    Så det har vi gjort.

Kommentera