Madame Bovary

18 december 2012 av H. | 2 kommentarer · Bloggat

En ny översättning av Madame Bovary – har vi också fått en ny läsinstruktion för vad boken handlar om? Jag recenserar boken i UNT idag.

”Det är Flauberts sätt att hantera småsaker som gör honom stor”, skriver Sara Danius i sitt förord. Hon fäster uppmärksamheten på ett brev som Flaubert skrev till Louise Colet, en poet med vilken han hade ett förhållande. ”Det jag skulle vilja göra”, skrev han, ”är en bok om ingenting, en bok som inte är fästad i något yttre, som skulle hållas samman av den inre styrkan i dess stil, liksom jorden håller sig svävande i luften utan stöd, en bok som nästan inte skulle ha ett ämne eller där ämnet skulle vara nästan osynligt”. För Danius är historien om Emma Bovary ”ett banalt stoff” som Flaubert använder för att finslipa sin stil. ”Form och innehåll har glidit isär och formen har blivit till ett litterärt objekt i egen rätt. En ny epok har börjat”, skriver hon.

Med Danius förord och Martina Lowdens recension (DN 27/11) känns det som om vi har fått den definitiva läsanvisningen för romanen, åtminstone för en generation framåt. En roman “om ingenting”, alltså, om skickligt iakttagna synintryck och suveränt behärskad stil? Finns det verkligen inget annat att hämta i Madame Bovary? Med den frågan i huvudet börjar jag läsa Anders Bodegårds nyöversättning.

Tags:

2 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 18 december 2012, 21:55

    Det är tio år sedan jag läste den, hade glömt vad som var dess kvalitet. Men din text känns som en klok läsning. Ligger på ngt sätt nära Lacan; den där åtrån som viftar efter mycket och obestämt; objet à.

  • 2 Magnus | 19 december 2012, 19:52

    Är det inte så där yngre svenska filmer och…romaner brukar se ut numera? Nedtonat stilsäkert, minimal dialog, adjektiven bortrensade och en strävan att allting ska få vila halvt mellan orden i en upphettad men aldrig benämnd, torrt darrande öververklighet – men eftersom författarna/regissörerna som stilister inte är i klass med Flaubert, Richard Ford eller Juli Zeh så går de inte i land med att få stilen att bära hela showen på det sättet. Typisk skrivarskoleprosa.

    Många svenska romanförfattare (och kritiker?) idag har helt enkelt beröringsångest inför omvärlden, en byxis av ungefär samma slag som den som leder till att nån som säger bara tre,fyra ord till en främmande person inne på ICA eller på järnvägsstationen, kanske för att lösa ett omedelbart problem som inte bara kan lösas med en gest och ett näpet “oj!”, eller för att visa sig social – den personen framstår helt enkelt som en konstig kropp eftersom det överenskomna är att ingen ska tala med någon annan än sina kompisar eller i mobilen.

    Att läsa Flaubert som om det enda intressanta med honom vore hans elegant stärkta dandyaktiga stil känns ungefär lika trovärdigt som att läsa Brecht och bortse från att han var samtida med Hitler och världskrigen. Men jo, konjukturriktigt är det, därom råder inget tvivel.

Kommentera