Per Wirtén: Tingsten som kulturradikal

11 april 2013 av H. | 9 kommentarer · Bloggat

Idag recenserar jag Per Wirténs bok Herbert Tingstens sista dagar i UNT: Vilken tidningsägare skulle ge rodret åt en Tingsten idag?

Hur stor var egentligen skillnaden mellan Tingsten och Lagercrantz? Fast det kanske är att svära i kyrkan nu när Tingsten ska återupprättas. Båda var maniskt produktiva, belästa, skrev till 110 procent när de var övertygade till 49, intresserade av såväl litteratur som politik. Båda ändrade sin politiska uppfattning rätt rejält – Tingsten från socialdemokrat (ett tag var han på väg att få en karriär inom partiet, skriver Wirtén) till liberal, Lagercrantz från liberal till kinavänlig vänster. Och båda hade ett ego som var ett par våningar högre än DN-skrapan.

Bonusanekdot som inte rymdes i artikeln (och som inte finns i Wirténs bok). När Tingsten växte upp bodde de i Lövsta väster om Stockholm, där hans far var chef för sopstationen. Bland arbetarbarnen i Lövsta fanns en pojke som mättade sin läshunger genom att plocka böcker på soptippen – den blivande finansministern Gunnar Sträng.

Tags:

9 kommentarer

  • 1 Magnus | 12 april 2013, 13:10

    Bra text – och jag delar nog den där saknaden, till en del i alla fall.

    En sida av fenomenet Tingsten (som DN-bas) är ju att han dyker upp i en tid när den radikala liberalismen som idé har ett ointagligt försprång. Efter 1945 gick det inte an att vara offensivt emot det moderna och dess metoder och dygder, det lästes som att man kunde hamna på samma sida som Hitler eller Sven Hedin, eller hos Åsa-Nisse. Och samtidigt fanns det, i Sverige i alla fall, ingen möjlighet att vara ska vi säga vänstersocialist och verkligen ta kommandot på det politiska debattfältet. Liberalismen/kulturradikalismen var den enda ideologi som aldrig behövde be om ursäkt för sig. Så det var inte bara det att Tingsten är en mycket kraftfull person, han, Hedenius och några till satt också på en eller ett par idémässiga nischer som verkligen var ointagligt starka (även om de inte fullt ut delades av den politiska makten). Där är det naturligtvis begripligt att han såg liberalismen som en överideologi som lugnt kunde lita till sin egen styrka, och som inte behövde diskutera sina egna förutsättningar annat än som sval idéhistoria.

  • 2 H. | 12 april 2013, 13:37

    I efterhand framstår Tingstens tid – socialdemokratin, den radikala liberalismen – som full av en framidstro som vi saknar. Jag tror att enda sättet att vinna över gnällpopulismen (SD) är att presentera ett bättre, optimistiskt alternativ. Hur kommer vi dit?

  • 3 M | 12 april 2013, 17:11

    Är det bara SD som står för “gnällpopulismen” här i landet?

  • 4 H. | 12 april 2013, 17:44

    Nä, jag bidrar själv så gott jag kan! Men om vi pratar politiska partier handlar det om SD.

  • 5 M | 12 april 2013, 17:51

    Då är det alltså dig man hör dagligen i alla medier?

  • 6 Magnus | 12 april 2013, 18:43

    Det är klart att det kostade mindre att vara radikal och upplyst modernist på Tingstens tid än det kan göra nu – både på individplanet och för samhället. Det fanns ingen energikris, billig olja och el flödade och man betalade ingenting i miljöskydd. Det fanns inte heller någon terrorism i västvärlden eller några ideér om kulturell “clash of civilizations”. En sådan episod som Muhammedkarikatyrerna och deras följder hade varit otänkbar på 50-talet: dels gav media inte alls lika snabb spridning åt sådana provokationer och var inte heller lika inställda på det låga eller burleska som idag, dels hade nästan inga rörelser lärt sig tekniken för att snabbt mobilisera folkmassor utifrån mediala snackisar på det sättet, och förvandla bråket till politiskt bränsle. Världen där ute har krupit närmre och då är det svårare att hålla uppe den slags upplysta bild som Tingsten m fl drev – men den blinda identitetspolitik och dito -debatt vi ser idag är inte något alternativ.

  • 7 Gabrielle Björnstrand | 13 april 2013, 14:58

    Michael Timm gav inte mycket för Wirténs bok i sin radiorecension. Han sa ungefär att Wirtén gjorde Tingsten alltför mycket till sitt eget upphöjda alter ego. Något man möjligen kan påstå även om Timms Bergmanbok, men, men..

    …jag fann den trovärdig, hans recension. Din handlar mer om Tingsten, och då blir det intressant nästan oavsett författare.

    Men “käre vän” lismeriet fanns nog redan på den tiden, i andra led, den har inte uppfunnits av en viss folkpartist. Och Lagercrantz allra djävligaste sida kommer aldrig att väcka beundran hos mig.
    Men du har rätt, människor av Tingstens kaliber är inte anställningsbara idag. Att säga nej till valpropaganda, det var prima!

  • 8 Magnus | 14 april 2013, 12:37

    DN:s recenta pris för kulturskribenter, Lagercrantzen, tycks däremot bara delas ut till redaktionsmedlemmarnas gamla kompisar. Det är både skrattretande och tidsenligt.

  • 9 H. | 15 april 2013, 15:35

    För den som inte fått nog av ämnet – här pratar David Lagercrantz och Per Wirtén om Lagercrantz och Tingsten, likheter och skillnader:

    http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/bocker/tva-sjalar–tusen-tankar/

Kommentera