Sara Danius: Den blå tvålen

17 maj 2013 av H. | Inga kommentarer · Bloggat

Var finns en svensk humanist med ”humor, temperament och stilkänsla” undrade Jesper Högström i DN (4/5), besviken över bristen på akademiker som kan skriva lärt och underhållande. Men här är hon ju: Sara Danius, akademiledamot, professor i estetik vid Södertörns högskola, (och med “utbildad croupière och card dealer” på sitt CV). Man har kunnat följa henne rätt länge i Högströms egen tidning.

Den blå tvålen är seriös litteraturvetenskap som inte är ett dugg akademisk. Sara Danius kan konsten att referera en till synes alldaglig scen ur en roman så att det blir spännande. ”Vi ska inte låta oss bedras”, skriver hon om porträttet av den självbelåtne apotekaren Homais i Flauberts Madame Bovary. Han kan se ut som en bifigur, enbart till för att författaren och läsaren ska kunna blinka till varandra över hans huvud, men ”vi befinner oss i själva verket nära kroppspulsådern i boken.” Det blir spännande även om man redan har läst de böcker hon skriver om, för hon öppnar dem ur en ny vinkel, man följer med henne som om hon var på väg att avslöja en hemlighet, ett nätverk av förbindelser och strömförande kablar under textens yta.

Som alltid sysslar hon med sina stora fransmän – denna gång Stendhal, Balzac och Flaubert – men hon behandlar dem utan överdriven vördnad. ”Varje gång en kvinna dyker upp, kan man vara säker på att det också kommer att dyka upp en fot”, skriver hon om Flaubert, som var förtjust i att beskriva damers fötter.

I Den blå tvålen finns ett bra driv framåt och en skarp, uppmuntrande ironi, som är svår att exemplifiera eftersom den inte ligger i enstaka formuleringar utan i den atmosfär som skapas av textens blick och tonfall. (Jag försöker ändå. Om begreppet ”mimetisk” skriver hon: ”Ingen vet egentligen vad det betyder. Men en sak är säker. Det är aldrig en komplimang.”)

När Flaubert beskrev ett rum i novellen ”Ett enkelt hjärta” nämnde han att det låg en tvål på en tallrik och att tvålen var blå. Den detaljen väckte Danius uppmärksamhet. Tvålen var inte viktig för handlingen – under 1800-talet blev författarna intresserade av att beskriva synintryck för deras egen skull. Romanen öppnade ögonen.

Det är detta som brukar kallas realism. Danius visar att realismen inte var så passivt speglande som den påstås vara – och som den själv påstod när den gjorde reklam för sig.

”Jag är en kamera med öppen slutare, alldeles passiv, registrerande, utan tankar”, säger berättaren på första sidan i Christopher Isherwoods Farväl till Berlin. Det är en alldeles utmärkt formulering och samtidigt är det bullshit, för resten av boken berättas inte av någon som låtsas vara en kamera, utan av någon som väljer sina synintryck och sina formuleringar med avsikt och precision. Eller ta Balzac som skrev (ett av Danius exempel) att tryckpressarna ”var lömskt oljade och skurade”. I detta ”lömskt” ligger allt. Det visar att texten skrivs av (och för) en kännande och tänkande människa, inte en spegel eller en kamera.

Realismen var redan från början ironisk, skriver Danius. Den var fullt medveten om att seende inte är samma sak som att förstå vad man ser. Hon får ihop det mycket snyggt – mode och massmedier, stora samhällsförändringar och närläsning av författarnas meningsbyggnad. Titta här, kan hon säga efter att ha citerat ett stycke, märkte ni vad verbet gjorde i den där meningen? Jag gillar också hennes intellektuella självständighet. Varje gång en bekant förenkling närmar sig (realismen uppstod på grund av fotografitekniken) avvisar hon den och drar iväg åt ett annat håll.

Realismen handlar lika mycket om främlingskap inför omgivningen, menar hon. Tillvaron i staden har splittrats upp i en mängd yrken och miljöer som är okända och otillgängliga för var och en. Men bakom realismen ligger kanske inte bara ett främlingskap, utan också en sorts lust, en känsla av rikedom: allt detta innehåller Paris! Du har aldrig varit inne i ett tryckeri eller ens varit bakom disken i saluhallen där du går varje dag som kund, men nu ska du få se hur det går till där, med Balzac eller Zola som guide, underbart pratsamma författare, som vet namnet på alla material och klädesplagg, som vet vad det står på alla prislappar, som vet exakt vilken sorts underkläder alla bär och vilka fördomar de har i huvudet, som vet hur yrkesarbetet deformerar kroppar och själar.

När lusten att skildra det visuella stegras till besatthet, skriver Danius, leder den inte till ökad realism utan till stillastående bilder. Flauberts precisionsbeskrivningar slutar i tablåer som är lika stillastående och utsmyckade som medeltida bokmåleri. Och kanske var det just dit han ville komma!

En annan utveckling är också tänkbar, tror jag. Allt som beskrivs i detalj med helt vanliga ord blir allt mer främmande ju mer noggrann författaren försöker vara. På en av de första sidorna i Madame Bovary beskrivs ett skolbarns mössa i manisk, flaubertsk detalj. När man läser det är det omöjligt att göra sig en bild av hur den där mössan ser ut, den verkar vara sammansatt av detaljer från tjugo mössor. Jag träffade översättaren, Anders Bodegård, och eftersom det borde vara omöjligt att översätta något man inte förstår frågade jag honom:

– Har du sett den där mössan?

– Nej.

Den poäng jag vill göra är den här: om man bara beskriver något tillräckligt noga tror jag att allt blir som den där mössan. Om man undviker att använda sig av kortformerna ”mössa”, ”stol”, ”musik”, ”humor”, ”samhälle” (de är som kinesiska tecken) riskerar man att en avgrund snart öppnar sig under fötterna.

Resonemanget i Den blå tvålen är mycket övertygande, men är detta intresse för hur världen ser ut verkligen så nytt som Danius påstår? Det är jag inte beläst nog att avgöra, men jag kan ta ett stickprov. Jag stoppar ner handen i litteraturhistorien och drar upp Petronius Satyricon, en roman i jag-form skriven före år 66 e. Kr. En två tusen år gammal text kan inte kallas modern, men jag törs nog påstå att det är en mycket urban bok: den hade aldrig kunnat skrivas i någon annan miljö än en storstad. Petronius använder alla berättargrepp som är omedelbart igenkännliga för en nutida läsare: dialoger, scener, humor. Själva blicken, själva tänket bakom texten är genast bekant för oss. Petronius talar inte om för läsarna att det här är en löjlig person eller en absurd situation, han litar på att det outsagda i hans beskrivningar fungerar – och det gör det fortfarande. Finns det några blå tvålar där? Nej. Massor av handling, men ingen blå tvål.

Om jag – som i Nöjesguidens intervjuer – växlar från Glada Huvet till Döskallen ett ögonblick skulle jag fråga hur oväntat det är att hon kommer fram till att Madame Bovary handlar om medier, skrivande och läsande. Att en akademiker upptäcker att en text handlar om språk och skrivande är väl som den där anekdoten om mannen som tyckte att alla problem liknade spikar eftersom hans enda verktyg var en hammare. Men vad gör väl det (Glada Huvet på igen) när hon är så bra på att få mig att dela hennes egen fascination för de spår hon följer. Titta här: det anonyma förordet i den här boken om konsten att knyta sin kravatt måste ha skrivits av … Balzac själv!

Om jag vill tillägga något är det att skönlitterära texter verkar genomgå ett slags emotionell rödförskjutning när de färdas genom tiden. Det som en gång var kyligt och desillusionerat värms upp till romantik. Flaubert ”avstår från att fälla moraliska omdömen” påstår Danius, men 2013 är det inte svårt att urskilja ett par rätt tydliga pekpinnar i Madame Bovary (i sin övertro på rationalismen försöker apotekaren bota en man med klumpfot; det slutar med kallbrand och amputation).

(Tidigare publicerad i UNT; längre version här.)

Tags:

0 kommentarer

  • Inga kommentarer

Kommentera