Lone Frank: Neurorevolutionen

16 juli 2013 av H. | 1 kommentar · Bloggat

Neurobiologiska test som avgör om du är lämplig att anställa? ”Åh, ge det tio år så ska det nog finnas en färdig produkt”, säger Richard Peterson i Lone Franks senaste bok Neurorevolutionen. Här följer min recension för GP, publicerad 24 juni.

_____

”Det är en revolution som pågår omkring oss och den kommer att bana sig väg ut och göra sig gällande i samhället på sätt som vi ännu bara kan spekulera om”, skriver den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank (kursiveringarna är hennes). Det är hjärnforskningen hon syftar på. Efter genetiken blir neurobiologin nästa stora vetenskapliga omvälvning, tror hon. Den kommer att förändra vår inställning till ansvar och skuld, säger en av de personer hon talat med. Den kommer också att påverka socialpolitiken, juridiken och vår uppfattning om vad det är att vara människa. Därför är det viktigt att alla skaffar sig kunskap om vad som är på gång, fortsätter Frank, så att vi kan ”guida och korrigera forskningen”.

Neurobiologin gör sig redo att sluka psykologin och moralfilosofin, möjligen ett par andra områden också. Känslor, beslut och rättsmedvetande pågår i hjärnan – därför tillhör allt detta neurobiologernas specialområde, för vem kan vara bättre på att uttala sig om vad som pågår i hjärnan än de? (Mer om detta: se Sam Harris bok Moralens landskap, som jag recenserade i GP 29/8 2011.) Skanningsteknik som fMRI avbildar hjärnans aktivitet i realtid: vi kan se vilka områden som är aktiva när en försöksperson känner sig orättvist behandlad eller när hon väger känslor och förnuftsargument mot varandra.

Det är spännande forskning, ändå undrar jag vilka insikter den kan ge oss, efter att den inledande fascinationen – titta, vi kan se att en viss typ av tänkande får en viss del av hjärnan att lysa upp – har gått över. Är det inte jämförbart med att skanna magen och se matsmältningen i realtid? Det skulle inte säga oss mycket om hur maten smakar eller vad det vi äter betyder för oss.

Lone Frank har doktorerat i neurobiologi innan hon bytte bana. Som skribent är hennes arbetsmetod utsätt dig själv för det du skriver om! Hon reser till de labb som befinner sig vid forskningens frontlinjer, skannar sin egen hjärna och träffar Michael Persinger i Kanada för att prova ”the god helmet”. Hjälmen stimulerar hjärnan med svaga magnetfält; vissa personer säger att det har gett dem religiösa eller mystiska upplevelser. Något sådant upplever inte Frank, men hon känner närvaron av ett hotfullt någonting vid sina fötter och hennes hand känns som om den sitter fast i konstig vinkel mot armen.

Den viktigaste poängen i boken är en detalj som alltid riskerar att slarvas bort i den offentliga debatten: ”biologiskt” betyder inte ”förutbestämt”. Det karaktäristiska för en levande varelse, en levande hjärna, är att den inte är statisk utan föränderlig. Allt levande påverkas av omgivningen och påverkar själv sin omgivning. Nya kopplingar växer ut mellan hjärnans celler när vi gör nya erfarenheter. ”När man inser det kan man inte längre använda biologin som en krycka eller ursäkt för sina handlingar”, skriver Frank. Det finns ”massor av evidens” för hjärnans plasticitet hos barn och unga, säger Colin Camerer som hon besöker på CalTech. Vi är alltså inte determinerade utan formbara? Bra, men hur kommer vi att använda den kunskapen – på ett levande eller på ett deterministiskt sätt? Blir det ”krama ditt barn fem minuter om dagen annars blir han nazist” av alltihop? Tänk positivt, annars får du alzheimer – och då är det ditt eget fel.

Gång efter gång säger de forskare hon träffar samma sak. ”Neurovetenskapen måste ut i den sociala sfären, ut i samhället”, förklarar Marco Iacoboni vid UCLA. ”Det handlar om att kunna dirigera och vägleda den mänskliga naturen.” Hela tanken med neurorevolutionen, säger han, ”måste vara att skapa bättre människor.”

De som säger detta är inga filmskurkar. Jag tvivlar inte på deras goda vilja. Men jag tvivlar på deras metod. Skulle det inte vara bättre om människor ”kunde hejda sig och kontrollera sina reaktioner”, frågar Antonio Damasio. Alltså: mer överjag. Mer självkontroll, ännu mer av den inlärda utifrån-blicken som får människan att betrakta sig själv som ett ting.

1996 upptäcktes spegelneuronerna, nervceller som får oss att uppleva det vi ser att någon annan känner – smärta, förtjusning eller bara känslan av att röra sig som den andre rör sig. Neurobiologerna har mycket att säga om spegelneuronerna, ändå menar de – som alltid! – att det inte är inlevelsen som ska göra oss till bättre människor, utan tekniken. Vår enda räddning är nästa tekniska genombrott – att lika stora förhoppningar har ställts på en rad tekniska genombrott genom historien har de glömt.

Forskarna vill vidga människans självförståelse eftersom de tror att självförståelse gör oss bättre. Men vi vill ju inte ha självinsikt! Hur bra trivs vi med den självinsikt som vetenskapen hittills har gett oss? Medan neurobiologerna arbetar hängivet ser jag i nyheterna en mänsklighet som inte är det minsta intresserad av att förbättras, ens med de medel som står till buds nu. Prestige, maktlystnad, fördomar, konspirationsteorier … Jag tvivlar på att tekniken kan ge oss den känslomässiga mognad vi saknar.

Eller blir det ”neuromarketing” av alltihop? När det gäller att sälja saker till oss – samma skräp som vi redan köper – finns det alltid resurser. Den självinsikt forskarna eftersträvar väger lätt när stora företag ser en chans att förbättra reklamens precision. Frank ägnar ett kapitel åt neurobiologer som gärna samarbetar med reklambranschen.

Det jag saknar i Lone Franks bok är de verkligt kritiska frågorna och de personliga slutsatserna. Hennes resonemang kring det hon ser är ganska grunda och innehåller en hel del självklarheter. Det slutar med att jag önskar mig en tredje sorts människokunskap, bortom naturvetenskapens stelbenta mätande, bortom de ständigt lika simpla spelteoretiska experimenten (hur mycket pengar försökspersonerna är villiga att ge varandra antas ge kunskap om moraliska omdömen), men också bortom de akademiska humanisternas begränsningar. En sådan vetenskap, som gör rättvisa åt människans komplexitet i hela dess vidd och åt hennes underutnyttjade förmåga att förstå sig själv, återstår fortfarande att utveckla.

Tags:

1 kommentar

Kommentera