En ledtråd till Kunderas tonfall

10 februari 2014 av H. | 1 kommentar · Bloggat

Jag läste ett par av Milan Kunderas romaner – Varats olidliga lätthet, Skrattets och glömskans bok – på den tiden när man skulle läsa dem, eller något efteråt, men hans böcker hade en bismak av något jag inte blev klok på. Ett buttert, lite passiv-aggressivt positionerande som var svårt att förstå eftersom det han positionerade sig mot förblev osynligt, underförstått. I essäsamlingen Ett möte tror jag att jag hittar en förklaring till den undvikande ton som störde mig i hans romaner.

Jag recenserar Ett möte för UNT.

Tags:

1 kommentar

  • 1 H. | 10 februari 2014, 18:17

    När jag skriver om Kundera, politik och svek, skulle jag för fullständighets skull vilja tillägga att han själv har anklagats för att vara en angivare.

    2008 upptäcktes en tjeckisk polisrapport från 1950, enligt vilken en då 21-årig Kundera skulle ha tipsat polisen om en man som spionerade för Väst. Det ledde till att mannen, Miroslav Dvořáček, dömdes till fjorton års straffarbete. Kundera nekade till anklagelserna.

    Mer om det kan man till exempel läsa här: http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7668484.stm

Kommentera