Lobotomi som kulturpolitik

18 december 2014 av H. | 1 kommentar · Bloggat

Femton miljoner mindre till kulturtidskrifterna är ingen besparing. Det är en svindlande dyr lobotomering. Så mycket av landets intellektuella liv pågår i tidskrifterna – oavsett om man är intresserad av litteratur, musik, film, reportage eller något annat. Kulturtidskriftsstödet är en minimal budgetpost, men på ett sätt är den unik: ingenting annat i statens budget ger lika stor mänsklig utdelning per skattekrona som stödet till landets tänkande, fantiserande, samhällskritiska och experimenterande tidskrifter. Går förslaget att förstöra kulturtidskriftsstödet igenom är det ett av de dummaste beslut som någonsin har fattats i Riksdagshuset. Och ett av de skadligaste.

Inför den massiva kritiken har Kulturutskottets ordförande Per Bill (m) svarat att budgeten ska hållas. Hans påstående att det bland Kulturdepartementets 12,7 miljarder kronor inte går att hitta femton miljoner till tidskrifterna kan bara tolkas som ren illvilja.

Samtidigt kommer spännande nyheter från den krisande tidningsbranschen. Det finns fortfarande pengar – om man är ägare eller styrelseordförande. Journalistförbundets tidskrift Journalisten har listat de tio personer som tjänat mest i branschen de senaste fem åren. Listan toppas av Peter Hjörne, ordförande och huvudägare i Stampen Media Group (Göteborgs-Posten med mera), som 2009–13 tjänade sammanlagt 77.924.551 kronor.

Listan visar något viktigt: att dagstidningarnas allvarligaste kris inte är ekonomisk. Den är intellektuell och moralisk. Tidningsägarna har ingen aning om vad de håller på med. De vet inte längre vad en dagstidning är eller varför den är viktig. Till skillnad från dem vet kulturtidskrifternas medarbetare vad de gör och varför – eftersom de gör något som de är intresserade av. Därför förtjänar de allt stöd.

_____

Kunstkritikk.se förklarar Horace Engdahl, Sara Danius, Peter Englund och många fler varför kulturtidskrifter är nödvändiga för ett lands intellektuella liv.

Audiatur et altera pars, som det heter. Här är ett argument från motsatt håll: ”Kulturtidskrifter kan fanimig stå för sina egna kostnader”, skriver tre personer från Centerns ungdomsförbund. I sammanhanget kan det väl påpekas att (etablerade) politiska partier får statsstöd i det här landet. Centern fick senast 14 miljoner i partistöd trots att partiet har 1,7 miljarder på banken.

_____

Tillägg

Kulturtidskrifterna klarade sig (för den här gången!). Här är ett exempel på varför kulturtidskrifter är värdefulla: Vagant har översatt och spritt en text som gör mer än bara upprepar de vanliga fraserna om digitaliseringen, en text som försöker komma åt innebörden i det som pågår. (Texten trycktes först i Frankfurter Allgemeine Zeitung, så den som vill kan också se den som ett argument för att dagstidningarna behöver ge plats åt den här sortens essäistiska texter.) Nog med inledande prat, här kommer Neelie Kroes armbånd av Frank Schirrmacher.

Tags:

1 kommentar

  • 1 Magnus | 8 mars 2015, 09:14

    Man blir trött och arg när man inser att en sådan här artikel knappast hade kunnat kvala in i någon bredare svensk kulturinriktad tidskrift numera, för att inte tala om helgbilagan i någon dagstidning: http://www.theguardian.com/global/2015/mar/08/first-human-jawbone-discovery-africa

    I England stod den i Observer och gick via den kanalen ut till en bred publik både i tryck och (öppet och gratis) på nätet. I Sverige hade motsvarande text

    1) kortats ner till högst halva längden och fyllts på med intetsägande karta och grafik, typ någon variant på ”marschen från schimpans till modern människa”

    2) skrivits om på ett betydligt mindre precist sätt och vinklats på forskarna som personer och vilka spännande miljöer de grävde i snarare än på fynden och de frågeställningar dessa tillsammans väcker

    3) fått ett rejält raster av frågor om ”rasifiering”, ”skygghet för aporna” och ”vad betyder det när vi konstruerar ett gemensamt ursprung, en Adam och Eva, och vem har skrivit detta ursprung?” etc lagt över sig. I Observers artikel är den sista av dessa frågor lätt antydd och inte föremål för någon slags politisk exeges, förmodligen därför att författaren (som tycks vara någon från Natural History Museum i London) inte har lust att springa debatten i förväg och peka ut vad man skall eller får tycka. Det är en på alla sätt sympatisk hållning.

    På svenska kultursidor är det istället Melodifestivalen och frågor om vad man ska kalla somliga organ som gäller.

Kommentera