Ingmar Bergman intervjuar sig själv – och andra texter

17 februari 2018 av H. | Inga kommentarer · Bloggat

Jag skriver om artikelsamlingen Artiklar, essäer, föredrag i SvD.

… det är nämligen så att om man växer upp i det här landet kan man behöva upptäcka på egen hand att det finns en regissör som heter Ingmar Bergman, och att han är riktigt bra. Att han kort sagt inte gör entartete Kunst. Fördomarna om honom överfördes och tog form genom tystnad, genom att han inte nämndes. Det är ett effektivt sätt att förmedla en konturskarp fördom. Sedan dess har det förstås hänt ett och annat, framförallt att gubben har dött, vilket säkert utlöste en och annan lättad suck. Nu kunde omvärderingen börja.

På kort tid har han gått från karikatyr och fågelskrämma till omkramad nationalsymbol, en sorts manlig Astrid Lindgren, lämplig för ankomstkorridoren på Arlanda. Vi har flippat som en strömbrytare mellan dessa båda lägen. Fanns det något ögonblick däremellan när den svenska offentligheten tog honom på allvar? Tänker vi göra det nu?

Läs recensionen här: ”När Bergman beskriver hur en idé föds går en ljusning genom texten

Bonusanekdot
1960, när Bergmans internationella berömmelse hade börjat växa (Cannes, Oscar), gjorde filmtidskriften Chaplin ett anti-Bergman-nummer. Initiativet till numret kom från Bergman själv, men det kände bara redaktionen till. Under pseudonym skrev han en riktigt elak och genomskådande uppgörelse med sig själv. Han påstod sig vara den påhittade franske filmkritikern Ernest Riffe. Stig Björkman, som då var redaktör, har berättat att många citerade ur den kloke fransmannens artikel med förtjusning: där fick han, den där jävla Bergman. Hur det låg till avslöjades i ett senare nummer. Texten ingår i Artiklar, essäer, föredrag, liksom den inledning till Chaplin-numret han skrev under eget namn: ”Varje gång man anser det mödan värt eller nödvändigt att avliva mig, har jag möjlighet att uppstå i renodlat skick.”

Tags:

0 kommentarer

  • Inga kommentarer

Kommentera