Debatt om Lionel Shrivers “The Mandibles”

27 augusti 2018 av H. | 4 kommentarer · Bloggat

Förlaget Ordfront har beslutat sig för att inte översätta Lionel Shrivers roman The Mandibles på grund av ett par repliker där en fiktiv person ger uttryck för fördomsfulla åsikter om invandrare. Shrivers egentliga ärende med boken, att visa att den ansvarslösa spekulationsekonomin kommer att krascha och dra med sig resten av samhället i avgrunden, vägde tydligen lättare. När fiktiva personers åsikter blir ett problem är det dags att bli vaksam. Ju mer ett samhälle moraliserar om litteraturens innehåll, desto större orättvisor accepterar det på gatan.

Jag kommenterade beslutet i SvD Är massmördaren Kevins åsikter försvarbara? (5/6 2018). Ordfronts VD Pelle Andersson svarade Varken staten eller Håkan Lindgren styr (8/6 2018). Jag svarade honom i en avslutande artikel Vilken författare vågar hamna fel i debatten? (18/6 2018).

Under läsningen roar det mig att upptäcka att det inte alls är någon lysande roman. Shriver tänker bättre än hon skriver, och lite för ofta handlar hennes dialog om att romanpersonerna förklarar saker för läsaren i stället för att samtala med varandra.

Ett försvar för ett odiskutabelt mästerverk hade varit tråkigare att skriva – och missat målet. Här är det något annat som står på spel. När litteraturen måste vara ren vet man att samhället är smutsigt. Litteraturens bild av världen blir viktig i ett läge när man inte kan – eller inte tror sig kunna – handskas med samtidens konflikter och orättvisor på ett konstruktivt, uppriktigt sätt.

_____

Se också Hynek Pallas artiklar om samma bok i Expressen: Slarviga anklagelser om islamkritik gynnar ingen (1/6 2018) och Det är inte rasism att vilja förstå (8/6 2018).

Tags:

4 kommentarer

  • 1 Magnus | 28 augusti 2018, 18:28

    Bra inlägg, sedan misstänker jag att det också handlar om att själva premisserna för Shrivers story ses som politiskt svårhanterliga och obehagliga, inte minst i Sverige. Hon iscensätter en framtid där den amerikanska ekonomin har gått i botten en gång till och där stora delar av den vita medelklassen och arbetarklassen har ramlat ner i den sociala avgrunden – samtidigt som en del färgade och hispanics (inte alla, men vissa) tvärtom har klättrat uppåt och intagit de vitas gamla positioner. Översätt det till Sverige och det blir en alldeles för jobbigt konkret bild av globaliseringens avigsidor och en framtida misslyckad integration för att Ordfront (eller t ex DN Kultur) skulle vilja ta i den med tång: impulsen blir istället att skjuta budbäraren, eller bara tiga ihjäl boken.

    Det är enkelt att säga “alla som behöver hjälp ska få hjälp hela tiden i en gränslös värld” men Shriver testar vad som händer i ett läge där “vi” (den vita medelklassen och arbetarklassen) verkligen har kraschat och där det i stort sett saknas tilldragande hjältar att se upp till. Att ta i de här frågorna på en konkret nivå är så mycket svårare än att stå och rabbla upp ädla målsättningar. Shriver tar väl inte politisk ställning, men hon beskriver en dystopi som ligger ganska nära debatter (och farhågor) som man verkligen inte vill röra vid i det samtida Sverige. Man skulle mycket väl kunna gissa att minst en person på Ordfront tänkt: “men har Lionel Shriver gått och blivit Trumpanhängare? Eller SD:are?”

  • 2 H. | 30 augusti 2018, 07:15

    Trumpanhängare är det nog ingen risk att hon har blivit – en av de satiriska detaljerna i boken är att hon låter Mexiko bygga en mur för att stoppa oönskad invandring från USA. Däremot vill hon visa att människor blir allt mer intoleranta och egoistiska i pressade situationer – folk beter sig inte vackert när ekonomin kollapsar och ingen hjälp finns att få.

    Sedan måste jag säga att “The Mandibles” slutar ganska snopet. Shriver har valt att avsluta boken med USA-klichén “om du har en bil och ett skjutvapen löser sig allt”.

  • 3 Magnus | 30 augusti 2018, 11:05

    Nej, precis, folk beter sig inte ädelt och vackert när ekonomin och vardagen kraschlandar, inflationen galopperar, strömmen och centralvärmen inte kommer och det inte finns några skyddsnät – men då borde ju en av politikens viktigaste ambitioner vara att se till att ekonomin inte ska gå kaputt för miljoner människor på det sättet, och att planera med både hängslen och livrem som gamle Sträng brukade säga. Men det är ett perspektiv som politikerna ofta verkar ha släppt under de senaste årtiondena – något som Carl Hamilton nyligen belyste i sin läsvärda essä i DN.

    Demokratin kan förstås inte leva enbart av högheten i sina egna honnörsord (vilket somliga verkar tro), den måste kunna leverera till väljarna och helst också ge medborgarna en erfarenhet av att de verkligen spelar roll, att de har möjlighet att göra skillnad politiskt och att komma någonstans i sina liv. Annars kommer folk att rusa iväg till figurer som Erdogan eller Trump.

  • 4 H. | 11 september 2018, 16:36

    Ja, Carl Hamilton gav en utmärkt sammanfattning av Sveriges utveckling de senaste årtiondena:

    https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-gick-det-till-nar-landet-lagom-blev-landet-mattlost/

    Förlåt att det har dröjt innan din kommentar kom upp här; jag måste godkänna varje kommentar manuellt och besöker inte sajten så ofta som jag borde.

Kommentera