Utifrån Aase Bergs nya bok En uppblåst liten fittas memoarer skulle man kunna ha en riktigt bra diskussion om vad styrka egentligen är. Det finns så många fejkade och falska föreställningar om styrka, inte minst i populärkulturen, vars jobb det är att ljuga för oss om styrka och stolthet. Liksom om självbedrägeri. Hur vet man att man inte lurar sig själv – det är den bärande frågan i boken.

Aase Bergs språk har alltid en sällsynt, personlig energi. Lyssna bara på formuleringen blyg som en ”kräftklo innanför skalet” om den flicka hon en gång var. Hon vet precis vad hon behöver: ett ord som sifonofor (”tusentals individuella maneter som bildar en kollektiv jättemanet”) knycker hon och gör till en metafor i sitt eget tänkande. Den här gången visar hon att hon också har ett trovärdigt, bärande språk för smärtsamma upplevelser.

Efter den ungefär sjunde gången när hon förklarar att dåligt samvete bara är ”den ställföreträdande sorgens självömkande egotripp”, eller att hon inte tror på förlåtelse eftersom ”förlåtelse är inte mognad, det är aggressionshämning” – då säger jag som drottning Gertrude i ”Hamlet”: ”the lady doth protest too much.” Ju hårdare du dunkar i bordet, desto mindre övertygad låter du.

Jag recenserar boken i UNT.