En fördel med att vara skadad är att man får en erfaren blick för skador överhuvudtaget, även sådana som inte är identiska med ens egen. Det som är trasigt ser trasigt ut, även om man förväntas uppfatta det som normalt. Man har blivit lite svårare att lura.

Den amerikanske juristen Greg Lukianoff var på väg upp ur en depression när han märkte att hans universitet var på väg in i en kollektiv sinnesstämning som påminde om det tillstånd han försökte befria sig från – en förvrängd verklighetsuppfattning där inget annat än besvikelser, underlägsenhetskänslor och rädsla räknas, tills man inte längre kan tänka klart. Han tvivlade på att det var rätt metod för att göra universitetet till en tolerantare och rättvisare plats. Tvärtom fick det studenterna att bli ännu mer deprimerade, osäkra och aggressiva, så att de sedan efterfrågade mer av samma behandling – ett exempel på en farsot som säljer in sig själv som botemedel.

Tillsammans med journalisten Rikki Schlott har Lukianoff gett ut The canceling of the American mind; jag skriver om boken – och om fenomenet cancel culture – i dagens understreckare i SvD: Cancel culture – mobbarens bästa vän.

Cancel culture uppstår när man har slutat debattera med (eller ignorera) personer vars åsikter man ogillar. Istället bestämmer man sig för att mobba bort dem ur offentligheten. Deras arbetsgivare ska pressas att ge dem sparken, inbjudningar att föreläsa ska dras tillbaka. Man har gett upp alla förhoppningar om ett rättvisare samhälle och nöjer sig med det mindre målet att inte bli sårad – och det som inte syns kan inte längre såra mig. Ett barn tror kanske att rättvisa och att inte bli sårad är samma sak, men för en vuxen innebär det en riktigt grym sänkning av anspråken. För egen del vill jag tillägga att det är lika viktigt att observera vilka frågor som inte ger upphov till några cancel culture-utbrott. En miljon muslimer som sitter i kinesiska koncentrationsläger eller feminister som är likgiltiga för hedersvåld väcker inga likande reaktioner.

Bakom allt finns en ond cirkel som vi ska förbli omedvetna om. Just för att cancel culture aldrig löser några verkliga sociala orättvisor blir människor ännu mer sårade, desperata och uppretade, vilket leder till ännu hårdare krav på att politiska motståndare ska tystas och försvinna. Därför fungerar cancel culture utmärkt väl ihop med ett samhälle där den rikaste procenten blir rikare på alla andras bekostnad. Varje orättvis ordning behöver sina säkerhetsventiler.