Årets hittills viktigaste och mest intressanta jobb var att skriva en essä om Birgitta Trotzig, för den katolska tidskriften Signum. Den är nu publicerad i Signum Nr 3/2024: ”Äckel och medlidande stöder varandra hos Birgitta Trotzig”.

_____

Birgitta Trotzig vill ner till den punkt där människosjälen, på grund av inre och yttre misär, tillfogas en skada som den aldrig mer kan resa sig från. En punkt där ingen självtillit, ingen stolthet och inget motstånd är möjliga. Hon har förstått att en sådan punkt finns – därför måste hon ständigt återvända till den.

Det märks i fjärde bandet av Trotzigs Samlade skrifter (Bokförlaget Faethon 2023), som består av den prosalyriska boken Ordgränser, romanen Sjukdomen och novellen ”Teresa”.

Lägg märke till hur vackert och uppfinningsrikt Trotzigs språk blir när hon skildrar den misär som hennes personer sitter fast i. ”Dagarna hade skinn som kallnad mjölk.” Hon skriver om ”skräcken-som-inte kändes”, ”om hur livet fjärmas, om hur ångesten träder in, om hur liv upphör, vattnets förnimmelse in i minsta rysning som en hud när stelnandet börjar, vilket gradtal är själens nollpunkt.” Människorna är instängda i ”det torra mörkret där man letar och letar efter sprickan”. Oönskade barn föds ”liksom ur ett sår som inte vill läkas bara avsöndra.” Livet kryper ”framåt i en torr fåra över tomma slätten som inte verkade ha något slut, bara att det skymtade och flimrade en mörk fläck, en slags förtätning långt borta egentligen utom synhåll”.

Skönhet och försoning ligger alltid så svidande nära människan. Här skriver hon om Elje: ”Denna sommar var det något särskilt också med blommorna – de levde på ett helt annat sätt än vanligt och hade kött och skälvde liksom fjärilar eller någon annan slags underliga djur, och färgerna var djupa och liksom nakna som fuktiga ögon, genom färgen som hade blivit till känsel blickade de rakt in i hans hud på alla nakna ställen med rötter eller rörliga sugspröt överallt.”

Trotzig idealiserar inte sina fattiga och förtryckta människor. Tvärtom, jag misstänker att hon äcklas av dem lika mycket som hon dras till dem. I Ordgränser skriver hon om ”nersmältande celler”, och om ett ansikte där ”käkarna faller isär i vattenupplösta leenden”. Den prostituerade kvinnan som Elje möter har ögon som är ”klara mörkfärgade fasta klot fyllda med gölvatten.” En annan person beskrivs på det här sättet: ”Inte ens benstommen var fast. Det där – inuti – som höll alltsammans var dy.”

Det som händer är att Trotzigs äckel och hennes medlidande stödjer varandra, och kommunicerar med varandra. Tillsammans driver de fram hennes unika och känsliga språk, och de räddar henne från de många fallgropar som öppnar sig kring en författare som vill skriva om lidande människor. Hon blir inte sentimental eller moraliserande. De fattiga förtjänar en rättvisa som världen aldrig kommer att ge dem, men de är samtidigt fula, skitiga och elaka. När Elje är född skriver Trotzig att fadern ”förfärades över svagheten och den överväldigande fulheten hos denna varelse”. Men just ur äcklet växer medkänslan: ”det steg upp i honom ett så förfärligt medlidande med den fula svaga varelsen som väste där i barnmorskans främmande händer.”

Trotzig är dömande snarare än medömkande – och just därför är hon den samhällskritiker vi behöver, en kritiker av det oförsonliga slaget. Det märkliga är att hon dömer så strängt (och sig själv lika strängt som andra, det framgår av Ett landskap, 1959), utan minsta behov av att håna eller straffa. De övertoner som uppstår vid läsningen av hennes iakttagelser förmedlar sorg och illusionslöshet, rent av en paradoxal sorts uppmuntran. Hur går det till? Kanske för att hon ser djupare än andra, utan att förskräckas av det hon ser. Hon vet redan hur illa det kan vara.