Det värsta som kan drabba ett samhälle är inte kriser och konflikter. Tvärtom, konflikter borde betraktas som något naturligt och ofrånkomligt; de kommer alltid att vara en del av människans tillvaro. Du kan inte välja vilka konflikter ditt samhälle ställs inför. Du kan inte säga ”Vi vill inte ha den här konflikten, den är ful och smärtsam, och kanske olöslig, vi vill ha den rena och lätthanterliga konflikt som vi har ägnat så mycket tid åt att förbereda oss på.” Det enda du kan göra är att på bästa sätt ta dig igenom de svårigheter du ställs inför. Om du har förstått det vet du också att det värsta som kan hända ett samhälle är att förlora förmågan att handskas med konflikter på ett konstruktivt och uppriktigt sätt.
.
Här ligger det konstiga som har hänt med Sverige. Från att ha varit ett närmast neurotiskt välplanerat ingenjörssamhälle, där man rent av kunde önska sig lite mer kaos och lite mer smuts, har vi på kort tid blivit ett samhälle som inte klarar av att hantera sina egna problem. Det handlar inte om en enstaka kris eller skandal, utan om en mängd kriser på område efter område: kriminalitet, skola, vård, elförsörjning – alla dessa välkända problem som media larmar om utan att något händer.
.
Varför har Sverige blivit ett sådant land? I den nyutkomna antologin Avvikare i Sverige (Bokförlaget Stolpe) gör jag ett försök att svara på den frågan. Jag tror att det handlar om flera faktorer som alla drar åt samma håll, erbjuder läsaren ett antal pusselbitar – från en bråkig kulturmiddag hos Olof Lagercrantz till en mobbande skolklass och en underligt effektiv kombination av omsorg och likgiltighet.
.
I antologin medverkar också Nathan Shachar, Torbjörn Elensky, Lars Trägårdh, Gunilla Kindstrand, Katarina Barrling, Björn Meidal, Torsten Pettersson och Magnus Florin.