Nils Petter Sundgren

13 oktober 2010 av H. | 6 kommentarer · Bloggat

ska föreställa ett proffs. När alla hyllar honom med anledning av hans självbiografi skulle jag vilja påminna om hans samtal med Polanski på Stockholms filmfestival 1999. Jag satt i publiken och kommer fortfarande ihåg det. Roman Polanski hade kommit till Stockholm som festivalens hedersgäst för att ta emot priset Lifetime Achievement Award och för att visa sin nya film The ninth gate. Innan ridån gick upp skulle det hållas ett litet samtal med regissören och uppdraget gick till Nils Petter Sundgren. Vad frågar man om man har tillfälle att intervjua Polanski?

Sundgren valde – på överraskande dålig svengelska – att ta upp mansonsektens mord på Sharon Tate. Varpå han frågade: ”Hur kändes det?”

Polanski svarade: ”Hur tror du att det kändes?” Han var proffs nog att inte resa sig upp och gå.

Tags:

6 kommentarer

  • 1 bernur | 13 oktober 2010, 14:30

    Jag har egentligen inget emot NPS, men minns något liknande på 80-talet, när RP hade gjort Frantic, som då var något hett efterlängtat (tills man hade sett den), och NPS intervjuade honom i en special-filmkrönika, och klipp efter klipp från filmen visades, tills RP frågade hur mycket av filmen som skulle visas i programmet egentligen, om det skulle vara lönt för någon att se filmen efteråt … Nu var väl inte detta NPS fel – kanske – men jag tänkte likadant: nu reser han sig upp och går.

  • 2 Gabrielle Björnstrand | 16 oktober 2010, 00:39

    Om jag blev satt i ett rum med Polanski skulle jag resa mig upp och gå.
    Fråga mig gärna inte varför.

  • 3 Roman Polanski | 16 oktober 2010, 01:13

    Om jag var Gabrielle Björnstrand skulle jag också resa mig upp och gå.
    Fråga mig gärna inte varför.

  • 4 Magnus | 18 oktober 2010, 15:49

    Oavsett vad Polanski har gjort eller hur det såg ut efter Mansonmorden så är det helt enkelt dålig stil av publiken att använda en författares eller konstnärs privatliv, bortom verket, för hungrig verklighetsflykt. använda det till att frottera sig med.

    Läsa för verklighetsflykt är okay, men inte att köra nåt j-a låtsasintimt umgänge med författaren (eller dennes publika jag/persona), filmaren, målaren. Det slutar i sista hand med att folk tappar ur sikte skillnaden mellan konstverk och biografi, och att de börjar propsa på att få vara med och bestämma hur den andre ska se på sin privata biografi, sin bakgrund, sin samtid. Som i Maria Svelands recension av Joyce Carol Oates dagböcker häromåret där hon grät och svor över Oates litet distanserade hållning tull den tidens (70-talets) härliga feminism och hennes alltför konservativa och tråkiga privatliv.

  • 5 Gabrielle Björnstrand | 19 oktober 2010, 20:48

    Ja tack, bäste Roman. Det är så rörande att du fattar.
    Och jag har suttit i samma rum som Pia Tafdrup, Lars Andersson, Per Kirkeby, Ivan Illich, Ronald Laing, Agneta Pleijel, Ann-Marie Berglund, Göran Tunström, Lena Cronqvist, Laris Strunke, Birgitta Stenberg, Peter Kihlgård, Johan Scott, Claudio Magris, och många andra, utan att få minsta lust att resa mig och gå, och utan att sakna intressanta spörsmål. Men skräck och våld. kvinnoskräck och undertryckt våld är helt enkelt inte min cup of tea. Det förstår du alltså?
    Inte heller är “hur känns det?”, min fråga.

    Men jag minns vernissagen på Magasin 3, med den världsberömde konstnären, och hur Sundgren et consortes liksom närmade sig med hovmannasteg och rodnande kinder. Hamlet, Rosencrantz och Guildenstern?
    Gymnastikskåpet i förhallarna till medias träningshallar stinker – inte enbart av svett. Va?

  • 6 Laura | 27 oktober 2010, 03:47

    bernur: Just det, tills man hade sett den…

Kommentera