Upprepning

5 oktober 2010 av H. | 2 kommentarer · Bloggat

Det här har jag skrivit tidigare, men jag kommer inte ifrån tanken på att det har hänt något märkligt. Ända sedan mitten av 1800-talet har vi befunnit oss i en populärkulturell explosion – musik, böcker, tidningar, serier, film. Men de senaste tio åren har det hänt något märkligt – vi har inte längre råd att betala för populärkultur. Så vitt jag vet var det aldrig under hela 1900-talet något problem att man betalade för att gå på bio, spela en låt i jukeboxen, för Beatles nya LP, tidningar, tidskrifter, serier och böcker. Vi vill fortfarande ha allt det där och mer därtill, hela den populärkulturella floden har flyttat in på nätet, men det är otänkbart att betala för det. Hur fattiga har vi blivit?

Men tänk på att du är fri att själv skapa och sprida kultur på nätet, säger man. Det är lika märkligt. Vi har alltid varit fria att skapa kultur på fritiden, och ge bort den gratis om vi har lust – åtminstone så länge folk har haft någon fritid värd namnet. Nu säljs den frihet vi redan har tillbaka till oss som en gåva – en present som ska göra oss så storögt överväldigade över att vi tillåts göra vad vi vill på vår oavlönade fritid att vi utan vidare accepterar alla konsekvenser som följer med ett samhälle där det inte längre är möjligt att ta betalt för intellektuellt och konstnärligt arbete. Att kräva gratis kultur på nätet är inte ett dugg rebelliskt – gratis nedladdning är den lilla present Makten ger oss för att få oss att acceptera det rättslösa låglönesamhälle som förbereds åt oss.

Tags:

2 kommentarer

  • 1 Tweets that mention The Loser. -- Topsy.com | 5 oktober 2010, 18:28

    [...] This post was mentioned on Twitter by Minne, Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria Nilsson said: http://www.hakanlindgren.se/blogg/2010/10/upprepning/#more-431 @hakanlindgren har rätt,varför är vi så impade av den gåva som redan är vår [...]

  • 2 Magnus | 6 oktober 2010, 05:00

    En ledtråd är kanske att populärkultur – och även mycket av den seriösa kulturen – har blivit något du oftast konsumerar s a s inkapslad, men samtidigt definerar denna konsumtion/smak tillhörigheten till en eller flera grupper. Vi lyssnar på musik i hörlurar eller via datorn eller ipoden, vi ser film hemma på t eller dvd smartarr än i biosalongen. Valet av en viss bok eller film har blivt en social akt, mycket mer än själva läsningen etc.

    Att dansa tillsammans framför radioapparaten. alla i våningen eller på gården när det kommer en låt, bara så där utan vidare, verkar idag kuriöst eller småtöntigt, vilket det nog i9nte hade varit på 30-40-talen om en modern ”melodiradio” funnits då. Eller så sent som på 70-talet i en del kretsar.. Mötet med musik eller litteratur har blivit en enmansgrej för oss i det moment då man möter boken, kortfilmen, tv-serien, låten: om det ska uppstå en verklig gruppmottagning, där t ex musiken går rakt in i det socialla blodomloppet, så krävs det en iscensatt situation för detta. Likaså om man ska få någon att berätta litet närmare om vad de tyckte om den där romanen: för att det ska verka naturligt att säga mer än allmänna fraser som ”ja, fantastik bok!” så vill de flesta ha någon slags inramning som markerar att det just nu är läge att tala litet närmare. Att bara kicka igång en dikussion om den där boken, skivan eller konserten ses inte som okay – även när man vet att flera av de närvarande har den aktuell. Därför får man sällan någon verkligt intressant återkoppling på det man läst eller hört, om det inte finns ett speciellt läge för det. Inte öga mot öga i alla fall.. Omvänt kan många inte träna eller stretcha utan musik, i alla fall inte i grupp: musikens uppgift är, utom att stimulera oss, delvis att definiera situationen. Och om du själv måste betala för allt du vill höra eller läsa – inte får något till godo genom spontant inflöde från andras grammofoner, från bibliotek, från icke-kommersiella flöden,, då ökar tyngden av det du ”måste” köpa själv för att verka uppdaterad.

    På det sättet har mötet med musik, litteratur och andra kulturella artefakter kommodifierats. Det ska till en bestämd inramning (även om det inte sägs högt) och samtidigt har bekantskapen med den eller den boken, skivan, dansen, musicalen i allt högre gard blivit markörer för våra identiteter. Jag menar personligen att det ofta är en bedrövlig utveckling, och jag skiter i exkluderande smakpoliser som anser att man måste ”förhålla sig till” ifall X är inne just nu,, de har heller aldrig (för att uttrycka det rakt) begripit sig på mig, men vem som helst kan se att böcker, musik, filmer, bildning och annat idag ofta är mer hoprört med identitetsskapande än knutna till erfarenheter eller möten som är direkt kopplade till våra avsikter eller våra liv.

Kommentera