Gratis? Då är det du som är till salu

19 januari 2011 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

Anonyma nätkommentatorer säger det bäst: ”If you are not paying for it, you’re not the customer; you’re the product being sold.”

För samma tanke uttryckt med något fler ord, se min essä om Chris Andersons Free i UNT. Eller följande artikel, ursprungligen publicerad i GP, där du bland annat kan läsa om det svenska företaget som säljer nedladdad musik med ångerrätt och aftonbladetchefens ilska över läsare som blockerar tidningens annonser i sin browser.

_____

Radioheads ”In rainbows”, albumet som alla kunde tanka hem för valfritt belopp, brukar hållas fram som ett positivt exempel när folk diskuterar fildelning. Hur bra fungerar det att göra som de? Steven Poole, en brittisk skribent och filmmusiker, lade på prov ut en av sina böcker med en länk till Paypal: betala om ni vill. 30 000 besökare laddade ner boken, varav 0,057 % betalade. Några så lite som 0,01 dollar – det hade krävt färre klick att bara lämna ett ”fuck you” i kommentarrutan, skriver han på stevenpoole.net. Om vi tycker att text och musik borde skänkas bort på det här sättet, säger Poole, borde vi erkänna att det kommer att ge oss en framtid där ingen kan försörja sig på ett kreativt yrke.

Chris Anderson (han med ”The long tail”) håller inte med. I en stor, optimistisk artikel i Wired nr 3/2008, ”Free! Why $0,00 is the future of business”, beskriver han hur det går att tjäna pengar samtidigt som man ger bort varor och tjänster gratis.

Artikeln är full av exempel på saker vars pris börjar falla mot noll så fort de kommer i kontakt med internet. Varför kan Yahoo erbjuda gratis mail med obegränsat lagringsutrymme? Jo, för att annonsörerna betalar, skriver Anderson. Längre än så ska vi tydligen inte tänka. Men annonsörernas pengar kommer inte från en kista med guld, som de öser ur för att ge oss gratis mail eller gratis musik, de kommer från oss. Alltså betalar vi fortfarande för allt det där som annonsörerna bjuder oss på. Som jag ser det är den verkliga storyn i Andersons artikel inte att saker som tidigare kostade pengar håller på att bli gratis, utan att vi övergår till att betala för varor och tjänster på indirekta, mindre uppenbara sätt. Anderson visar hur en tjänst som någon erbjuder gratis kan bekostas av en tredje part, som hittat en ny nisch där de kan tjäna pengar. Frågan är förstås om vi får ett öre mer kvar i plånboken efter en månad i Andersons värld jämfört med vad vi får nu.

Och om annonsörerna betalar kalaset, vad händer om jag är ful nog att surfa med Adblock? Det fungerar så bra att man snart har glömt hur mycket reklam det finns på nätet. I Resumé (16/5) varnar Erik Esbjörnsson för att detta ”kan rasera hela intäktsmodellen för innehållsleverantörer på internet”. Han har talat med Anders Berglund, försäljningsdirektör på Aftonbladet Nya Medier, som ser bannerblockerare som ett branschproblem: ”om det ökar så kommer vi självklart att vidta åtgärder så att våra annonser visas i alla fall.” Här anar man en kommande kapprustning: bättre blockerare kontra nya former av reklam. Därmed börjar läsarna, ur Berglunds perspektiv, bli en sorts snyltgäster, som tidningen ska överlista och bekämpa.

Hur vi betalar är förstås bara den ena halvan av ekvationen, den andra handlar om hur vi får betalt. Det kan vara värt att minnas att löneskillnaderna växer: i USA ligger timlönen för lågavlönade jobb under 1970 års nivå, skrev Paul Krugman i Rolling Stone 30/11 2006, ”The great wealth transfer”. Är jag överdrivet misstänksam om jag undrar om glittret i ”titta så mycket du får gratis” är till för att dölja att mina möjligheter att försörja mig försvinner i samma takt? De som är unga idag tillhör en generation som lär ha sämre framtidsutsikter än sina föräldrar. Räknar jag med att tillbringa en stor del av livet i någon sorts förlängd tonårstillvaro utan några riktiga inkomster blir det naturligtvis värdefullt att musik, film och annat jag vill ha är gratis, som kompensation för allt som blivit ouppnåeligt. Är det därför fildelning och upphovsrätt har blivit en så het fråga? Snacka om att drömma stort i så fall: som om det bästa vi kunde önska oss i det läget var ett samhälle utan upphovsrätt.

Varför jag måste hata upphovsrätten bara för att jag slutat köpa musik på CD har jag fortfarande inte förstått. Oavsett hur väl jag håller med om den kritik som fildelarna riktar mot stelbenta skivbolag och övervakande myndigheter slutar det alltid med att jag tänker ”jaha, men varför ska jag inte betala för den musik jag vill ha?” RIAA, EU, FRA, att överhuvudtaget använda en dator är att kopiera filer… visst, men varför ska jag inte betala? Problemet med min överdrivna betalningsvilja går kanske att åtgärda med mer information, har jag tänkt, men hittills har jag inte läst något som fått mig att förstå varför det är rätt att vägra betala för något jag vill ha.

När det blivit gratis att kopiera musik gäller det att sälja något som inte låter sig kopieras, skriver Kevin Kelly i den intressanta artikeln ”Better than free” på kk.org. Vad är det som inte går att kopiera? Förtroende och service, svarar han. Eclassical.com, ett litet svenskt företag, kan sägas illustrera Kellys tes. Sedan 1999 har de sålt klassisk musik på mp3, utan kopieringsskydd eller andra begränsningar. De erbjuder till och med pengarna tillbaka om du skulle ångra dig. Hur går affärerna, frågar jag. Rickard Fröberg svarar: ”Trenden går uppåt varje månad jämfört med samma månad året innan och så har det varit i flera års tid nu.”

Folk vill betala för nedladdad musik, säger han, förutsatt att man erbjuder hög kvalitet och kundvänlig service. ”Man måste se på det här med fildelning på ett vuxet och ärligt sätt”, säger Fröberg. ”Att folk laddar ned musik och konsumerar den på ett nytt sätt och med nya prylar är bra för musikbranschen och det är bara att anpassa sig. Det största hotet just nu är enligt min bedömning att branschen går emot sina kunder och rent av stämmer dem inför domstol.”

Den stora frågan är om det räcker – kommer fler eller färre att kunna leva på kultur i fortsättningen? Man får ofta höra att band som ger bort sin musik kan leva på att turnera istället, men ingen som pratar om konserter, T-shirtförsäljning och andra spännande sidoinkomster verkar ha plockat fram miniräknaren och gjort en enkel överslagsräkning för att se om det, eller Kellys förtroende och service, kommer att generera så mycket pengar att det motsvarar de inkomster som är på väg att försvinna. Det vore en snygg ironi om det kommande informationssamhället skulle värdera litteratur, musik och andra kulturuttryck lägre än skräpmat.

(Publicerat i GP 10 augusti 2008)

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Stefan Moberg | 19 januari 2011, 23:57

    Tack! Välskrivet, insiktsfullt och klokt.

  • 2 Magnus | 20 januari 2011, 01:16

    Bra inlägg. Om läsarna eller lyssnarna – i princip, den målgrupp som verket lyckas nå – blir sammanslingrade med värdet av boken, musikstycket, skivan eller reportaget så betyder det en grundläggande förändring av hur ”vi” ser på kulturskapande. Och i förlängningen ett mer opportunistiskt, ryckigt – och mera maktlöst – offentligt rum.

    Resultatet ser man redan idag i välsorterade presssbyråer , i tidningshyllan på ICA eller i tv-tablån. Hundra livsstilsmagasin med glättat tilltal och mycket bilder men knappte ne enda tidning som satsar på tänkande eller genomarbetade texter, och definitiivt inte om litteratur. Det går framåt!

  • 3 Micke vK | 20 januari 2011, 21:34

    Ett tips är att följa bloggen TechDirt, som alltid håller en uppdaterad med ordentligt insatta artiklar om utvecklingen med affärsmodeller baserade på att något är gratis. Så här skriver de t ex om exemplet Steven Poole:
    http://www.techdirt.com/articles/20080522/1545021204.shtml

  • 4 Urban Sundström | 20 januari 2011, 22:21

    Hej ! Verkar som du inte upptäckt Flattr ? Jag spenderar 50 euro per månad för att betala för innehåll som jag tycker är värdefullt med hjälp av http://www.flattr.com

    Hälsn. Urban

  • 5 H. | 21 januari 2011, 08:45

    Jo, jag känner till Flattr (det borde ha framgått tydligare att artikeln inte är ny, det är åtgärdat nu).

    Det vore intressant att höra från någon som har erfarenheter av Flattr.

  • 6 H. | 21 januari 2011, 09:47

    Techdirt-artikelns distinktion mellan ”infinite goods” och ”scarce goods” är bra.

    – you give away the infinite goods, not the scarce goods –

    Men fungerar den för alla branscher? Kan alla som riskerar att förlora sin försörjning hitta ett ”scarce good” som de kan koppla till sitt ”infinite good”?

  • 7 Micke vK | 21 januari 2011, 17:39

    Nej, det finns väl knappast någon garanti för det! Själv tillhör jag inte dem som a priori utgår från att musikens ekonomiska villkor inte kan försämras pga nya ekonomiska och tekniska strukturer. (Jag tror iofs inte nätet har kraschat musikbranschen hittills.)

    En av poängerna med förslaget http://www.digitalabibliotek.se var just att vi vill att fler ska kunna försörja sig på musik än idag.

Kommentera