Wikileaks och källkritiken

20 januari 2011 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

Media har helt missat storyn när det gäller Wikileaks. Total personfokusering på Assange, som om han ensam hade offentliggjort hundratusentals dokument, medan Bradley Manning (se sist i detta inlägg) blir en fotnot. Att man skyddat och anonymt kan läcka material som bör komma till allmänhetens kännedom är en naturlig del i ett journalistiskt ekosystem, men rollen som brevlåda måste inte spelas av Wikileaks. (Om en sådan mängd filer läcker ut – tyder inte det på ett visst missnöje inom USA:s militär eller diplomatkår, och är det inte där den verkliga storyn ligger?)

Sajten är inte längre någon idealisk kanal för läckor, menade Rasmus Fleischer när Publicistklubben höll en paneldebatt om Wikileaks i Stockholm i måndags.

De djupare frågorna saknades under Publicistklubbens debatt. Men åtminstone gav Rasmus Fleischer den bästa definitionen av vad Wikileaks egentligen är: ”ett gränssnitt för källskydd”, varken mer eller mindre. Han hoppades på fler sajter för källskyddade läckor; en utbrytargrupp har redan startat Openleaks (mer om det, se SvD).

Det jag främst har undrat när jag läst om Wikileaks är ett par enkla saker, som hur de vet att den källa som kontaktar dem är vad den utger sig för att vara, och hur de verifierar de läckta uppgifterna. Och vad tycker källorna om att Wikileaks styr vilka medier som ska få materialet, eller om att Wikileaks använder vissa filer som en ”säkerhet” och sitter på dem så länge inget händer Assange?

På sådana funderingar gav den paneldebatt som Publicistklubben höll i Stockholm i måndags inga svar, men det är nödvändiga frågor eftersom Wikileaks lever av sin trovärdighet. Varför ska jag som uppgiftslämnare läcka just till dem? Varför ska jag, som nyhetsredaktör eller medborgare, läsa uppgifter som kommer därifrån? Av det enda skälet att jag litar på dem. Kan jag inte göra det blir Wikileaks irrelevant.

I panelen satt bland annat Johannes Wahlström, presenterad som Wikileaks röst i Sverige. Trots den kritik som riktats mot honom (se expressenartiklarna ”Rena händer” av Anna Ekström, 17/1, och ”Pappas pojke” av Magnus Ljunggren, 10/12) tyckte jag att det var värt att kontakta honom efter debatten och fråga hur Wikileaks verifierar det material de får från sina källor.

Det är inte svårt att tänka sig ett scenario där en stat eller en organisation förser Wikileaks med material för att driva sin egen agenda, genom en person som spelar rollen som ”whistleblower”. Materialet behöver inte vara förfalskat – agendan kan ligga i urvalet. Till exempel kunde ett land ”läcka” ett lämpligt urval diplomatmail som får ett tredje land att framstå i en viss dager (givetvis spetsat med några lagom stora avslöjanden om den egna regeringen, för att dölja läckans ursprung och syfte). Hur undviker Wikileaks att, själv ovetande, bli ett språkrör för någon annans intressen?

De flesta källor som läcker material till media har en egen agenda, svarar Wahlström. Att värdera källor hör till normalt journalistiskt arbete, och Wikileaks gör på samma sätt.

För att bedriva journalistisk källkritik av det material Wikileaks har fått in måste det ha krävts omfattande kunskaper om förhållandena i andra länder. För att inte tala om resurser att analysera hundratusentals dokument. Hur stor är gruppen bakom Wikileaks, frågar jag.

Wikileaks består av en inre kärna på omkring tjugo personer, svarar Wahlström. Kring dem finns en krets på hundra och ytterligare en krets på cirka tusen mer eller mindre löst knutna journalister och aktivister.

När jag frågar vilken bakgrund de här tjugo personerna har får jag veta att ungefär hälften är programmerare eller nätaktivister. Det låter inte som en grupp jag skulle sätta att analysera diplomatpost, och det ökar inte förtroendet för Wikileaks att Julian Assange har sagt att han själv har sista ordet i interna diskussioner om ett dokument ska betraktas som trovärdigt.

Men enligt Wahlström har Wikileaks aldrig ägnat sig åt att själv verifiera det material man fått. I en första fas har man lagt ut allt material och låtit allmänheten utvärdera materialet i efterhand, i stil med visionen att användarnas kollektiva intelligens antas rensa bort felaktigheter från Wikipedia. I en senare fas har Wikileaks lämnat valda delar av ambassadtelegrammen till redaktionerna på Guardian, New York Times, Le Monde, El País och Der Spiegel och låtit dem göra den källkritiska granskningen.

I det första fallet sker alltså ingen granskning alls, och därmed finns det inget som hindrar att Wikileaks ger legitimitet åt material som inte är trovärdigt, eller att en källa oavsiktligt röjer sig själv eller skadar andra. I det senare fallet kunde källan lika gärna ha gått direkt till någon av de stora tidningarna. Den krypterade, anonyma ”drop box” som Wikileaks erbjuder sina uppgiftslämnare är inte svart magi: varje redaktion skulle kunna ha en.

För övrigt kan jag rapportera att Publicistklubbens panel inte ägnade någon tid åt Bradley Mannings öde, alltså den soldat som sedan åtta månader sitter i militär isoleringscell, misstänkt för att ha läckt de 250 000 diplomattelegrammen till Wikileaks, samt videon där en Apachehelikopter skjuter ned journalister. Enligt besökare börjar hans hälsa brytas ner av den långa isoleringen. Manning kan dömas till upp till 52 års fängelse.

(Något förlängd version av en artikel som publicerades i UNT 20 januari.)

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Patrick Gallagher | 20 januari 2011, 18:21

    ” Den krypterade, anonyma ”drop box” som Wikileaks erbjuder sina uppgiftslämnare är inte svart magi: varje redaktion skulle kunna ha en.”

    Ja, fast faktum består att ingen redaktion, i denna mediavärld där tidningar satsar stora resurser på sin nätsida och senaste iPad-app, besvärade sig att utveckla sådan teknik. Tvärtom har undersökande journalistik ständigt nedgraderats och strypts av sina resurser – medan kändisjounalistik (en oxymoron) fått allt större utrymme. Assange som person må vara utbytbar, men den teknik som han hjälpte utveckla och exploatera är världsomskakande.

  • 2 Magnus | 20 januari 2011, 19:06

    Hmm. Publiceringen v en halv miljon oordnade dokument är inte i sig lika med stor undersökande journalistik, och det finns inte heller något som garanterar att det som står i vart och ett av dem är sant. Just arbetet med en kontext och en kritisk granskning av dokumenten skedde inte på Wikileaks, urtan det fick de hjälp (och höjd trovärdighet) med av tidningar som New York Times och DerSpiegel.

    Samtidigt är det ju tydligen så att det mesta av det som framträtt i de här dokumenten var känt åtminstone som rykten eller inofficiella analyser bland journalister, diverse NGOs, diplomater etc Till exempel att många arabländer ser en iransk atombomb som ett större hot än Israels militära aktiviteter. Men det diskuterades sällan öppet i media, eftersom det ”inte fanns klara belägg” på det. När man plötlsigt har några telegram från arabiska utrikesministrar och amerikanska diplomater publicerade av NY Times, via Wikileaks, så blir det plötsligt möjligt (”tillåtet”) att diskutera och vänder från ”komnspirationsteori” till faktum. Det där är ett tecken på att journalistiken och debatten glider mot ett ”han säger si men dom säger så”-läge, man skiljer inte på kritik av ståndpunkter och analyser resp. kritik av enskilda underliggande sakpåståenden. Det är som på Wikipedia: du har ingen notabel tredjepartskälla om vi kan acceptera, då tar vi det inte på allvar!

    Förr gick det ju faktiskt an att diskutera en analys eller tes även om den inte bergsäkert vilade på fastslagna fakta eller oavvisliga vittnen, men sedan mitten av 90-talet har detta blivit allt svårare på många håll, och den som försöker beskylls för dunkelt flummande och teoretiserande. Videon med den amerikanska helikoptern som brassade på och de tjoande soldaterna var inget unikum den heller, inte den realitet den visade. Liknande övergrepp har skymtat i diskussionen om Irakkriget ända sedan 2003, och har man sett ”Winter Soldier” är det ingen överraskning alls att unga solkdater kan uppträda så – - men dessa berättelser ansågs inte möjliga att diskutera i de stora tidningarna eller i tv innan den här videon dök upp. Det fanns ett mycket aktivt ”motstånd mot kunskap” som motiverades med att sakuppgifterna är ju inte helt klara. Nej, i en del lägen är det mycket svårt att få till oomtvistligt säkra sakuppgifter, men är ett par osäkra fakta eller källbelägg alltid anledning att avvisa en diskussion? För de flesta svenska tidningar tycks det vara så – samtidigt som fiktionen invaderar journalistiken på helt andra områden.

  • 3 Magnus | 20 januari 2011, 19:49

    Om historiker var lika fega som många tidningar är idag så skulle man inte kunnat diskutera t ex Sveriges agerande under andra världskriget – det vilar ju ofta på tolkningar, antaganden och hypoteser – nazismens uppkomst eller det troliga scenariot att Lenin tog emot stora pengar från den tyska regeringen, pengar som var avgörande för hans möjlighter att stärka sit partis muskler under månaderna före oktoberrevolutionen (se t ex Pearson, Det plomberade tåget och Björkegren, Ryska posten). De belägg vi har kommer från högt placerade personer på tyska UD och från polisförhör i Petrograd sommaren 1917 som kanske skedde efter tortyr av den misstänkta mellanhanden; från bolsjevikernas sida saknas alla belägg. Men det är ju inte speciellt konstiigt: ytterst få personer bör ha känt till saken och det var en så ömtålig historia att den skulle ha krotssat Lenin politiskt om det kommit ut. ERfter hans död 1924 hade man goda möjligehter at förstöra alla dokument som fanns kvar i Ryssland och fysiskt lividera gamla veteraner, och en av nyckelpersonerna, partikassören Sverdlov, hade avlidit redan 1919.

    Historiker låter sig inte stoppas utan vidare av att det saknas fullständiga och ”objektiva” källbelägg, men tidningar gör det ofta numera – jämför Johannes Wahlströms artikel om att Israel försöker sätta sin egen agenda i utländska medier när det gäller bilden av landet, den artikel som Karin Olsson hänvisar till som en antisemitisk illgärning. Det var naturligtvis också en tes som var så känslig att det blev ytterst svårt att få fram otvetydliga belägg, och en av Wahlströms källor backade ju också så fort han fick en chans; bevisbördan hamnade därmed helt på Wahlström. Icke desto mindre var det en förnuftig analys, och det borde ha varit möjligt att diskutera den utan att hela tiden låsa det vid frågan ”har du otvetydliga belägg för det här?”

  • 4 H. | 21 januari 2011, 09:30

    Att Lenin tog emot pengar av Tyskland (mot löfte att sluta separatfred efter revolutionen, vilket skedde) är väl inte helt okänt. Jag har läst om det i ”The Unknown Lenin”, red. Richard Pipes, Yale University Press, 1998.

    Du kallar Wahlströms ordfrontartikel om att Israel skulle styra svenska medier för en förnuftig analys. Så här skrev en av de journalister som Wahlström intervjuade för artikeln:

    http://www.expressen.se/debatt/1.299852/peter-lofgren-sa-blev-jag-lurad-av-ordfronts-reporter

  • 5 Magnus | 21 januari 2011, 10:22

    H: Visst, de flesta västliga forskare sedan 60-talet (med vissa prominenta undantag) har accepterat att Lenin tog emot tyska pengar, men min poäng var att denna acceptans kunnat etableras trots att saken formellt sett är omöjlig att bevisa (om man med ”bevisa” menar att inga invändningar ska kunna resas, att det inte får finnas några blinda fläckar). Från leninisternas sida finns inga belägg och till och med den tyske utrikesministern talade bara om ”vårt regelbundna och starka stöd” till ryska _revolutionärer- – han sade inte att det handlat om just bolsjevikerna, men detta var troligen underförstått och dessutom troligt. Och idag verkar tidningar och redaktioner ofta se på sanningen och användbarheten av en beskrivning på ungefär det senare sättet: om det finns några oklarheter i beläggen, från något håll, så är storyn inte okay, ens som en föreslagen analys.

    Naturligtvis är detta delvis ett spel för gallerierna, för samtidigt kryllar ju tidningarna av politiserande Henrikbrors-analyser som utges för att vara nyheter och det finns gott om rena faktoider. Men min bild är att vi har fått en allt mindre acceptans för möjligheten att diskutera en ståndpunkt eller en analys utan att stoppa så fort någon ropar ”det här är inte otvetydigbt belagt”.

    Har detta att göra med att vi har fått så många former av självpublicering, att vem som helst idag kan lägga fram en ”analys” på sin blogg och försöka få upp den till diskussion? Medan det tidigare krävdes att en redaktion godkände din text för publicering. Och att det därmed upplevs som ett allt starkare flöde av mindre genomtänkta, mmindre pålitliga texter, vilket i sin tur gör det mer tilltalande att bara säga ”konspirationsteorier!” Kanske, jag vet inte.

    Peter Löfgren sade att han blivit lurad, men som jag ser det var Wahlströms tillspetsning av det han sade inte speceillt märklig. Man ser liknande saker varje dag i många tidningar, alla som jobbat med journalistik vet att det som står efter pratminuset ibland är mer ller mindre kondenserat från flera yttranden och att ”kanske”, ”en form av” och ”kan uppfattas som” klipps bort. Yttrandet om att jouranlisten måste arbeta på ena sidan i en demokrati, på den andra i en miltärdiktatur med de regler som gäller där, är en lätt frisring av vad PL sade men det är ingen större skillnad i innebörden, Wahlström fgör den litet tydligare. det är allt. Wahlström tillspetsade litet men han förfalskade knappast vad Löfgren hade sagt. JW underförstår dessutom att Israel är suddigt i sin syn på ockupationens folkrättsliga innebörd när man å ena sidan har erkänt en palestinsk regvering i området men samtidigt fortsätter att uppträda som den egentliga statsmakten, dvs man uppträde i praktiken som om man hade *annekterat* Västbanken. Det tror jag han har allldeles rätt i, men det är en ståndpunkt och inte en sak man kan bevisa som ett neuttralt faktum.

    Expressens starkt israelvänliga agenda och deras sensationsmentalitet garanterar f ö att den här typen av ståndpunkter aldrig skulle få utrymme där. De reagerar med ryggmärgen och det gäller även Karin Olsson.

  • 6 H. | 21 januari 2011, 10:47

    Magnus: skillnaden mellan hederlig och ohederlig journalistik är inte svår att se.

    Och för säkerhets skull: när jag vill ha Israel/Palestina-diskussioner på den här bloggen kommer jag att be om dem.

  • 7 Magnus | 21 januari 2011, 11:30

    Håkan, jag har givetvis aldrig påstått att Expressen i nutiden ägnade sig åt hederlig journalistik.

Kommentera