Upptäckten av undertexten

20 juli 2011 av H. | 20 kommentarer · Bloggat

Med viss tvekan lägger jag ut en ilsken artikel jag skrev för en tid sedan; publicerad i GP 5 juni.

Det är för sent att säga att jag har fått nog. Jag fick nog för mer än tjugo år sedan, men långt efter att det rätta ögonblicket att säga ”nu är det nog” gick förlorat har mer av samma sak fortsatt att prackas på mig, som när man trampar ner sopor i en överfull soppåse, och jag är nu så långt bortom avtrubbningen att jag hoppas att ni kan ursäkta att jag inte uttrycker mig med den fokuserade ilska som ämnet kräver. Vad är det jag har tröttnat på? Ett särskilt tonfall, som vi kan kalla det svenska pseudoallvaret.

Vill man höra hur pseudoallvaret låter kan man jämföra det levande litterära språket i Ingmar Bergmans Laterna magica med det hjälplöst diffusa språket i Alexander Ahndorils Regissören, en roman där han märkligt nog lyckades skriva om Bergman utan att det någonsin bränner till av skam, ångest, skuld, ilska eller begåvning. Den som har starka nerver kan också leta upp Roy Anderssons kortfilm Härlig är jorden och sätta den på repeat tills ovanstående mer än nog-effekt uppnås.

Jag har försökt undvika det svenska pseudoallvaret så gott jag kunnat, men jag har stött på det i filmer, romaner, noveller och teaterpjäser. Senast* fick det mig att gå ut från Kristian Petris film Ond tro, eftersom den verkade vara ett praktexempel på pseudoallvar. Det jag vill angripa är inte en enskild film eller bok, inte en enskild upphovsman, utan denna missriktade uppfattning om konstnärligt allvar – så länge vi har den kvar kommer vi att fortsätta producera den här sortens böcker och filmer.

Förolämpa inte min intelligens, brukar man säga, men det svenska pseudoallvaret är värre än så. Det förolämpar alla nivåer inom människan: intellekt, känsloliv, fantasi, humor, plus några till, som vi ännu inte har namn för. Du känner att allt detta grånar och dör inom dig varje gång pseudoallvarets upphovsmän tar dig i nacken och böjer dig ner till sin egen nivå.

Dess upphovsmän tror att allt – intrig, dialog, personteckning, dynamik, värdekonflikter – går att ersätta med ”stämning”. Det skulle ha kunnat vara en utmärkt lösning, eftersom de inte är särskilt bra på intrig, dialog eller något av det där andra, men de klarar heller inte av att skapa någon som helst stämning. De lyckas bara fylla rummet med sin egen buttra självupptagenhet, vars lukt de är så vana vid att de sedan länge förväxlar den med den stämning de söker.

Pseudoallvaret känns igen på den självhögtidliga klumpigheten, som vi uppfostras att förväxla med ett seriöst tonfall. De stönande usla dialogerna, som borde få målarfärgen på väggarna att krulla sig av skam, men som ska föreställa vardagsrealism. Den pinsamt låga ambitionsnivån, som tar sig själv för ödmjukhet. Och så alla dessa tystnader.

Dess upphovsmän högaktar tystnaden för att den innehåller så mycket, utan att de behöver anstränga sig att formulera någonting i ord. Deras långa tystnader och tafatta dialoger är mättade av undertext, en undertext vars närvaro pekas ut åt oss med samma subtilitet som en reklamskylt pekar ut infarten till IKEA.

Upptäckten av undertexten måste vara det bästa som hänt de lata författarna. Plötsligt blev deras ”Var har du varit…? Jag är trött…”-dialoger fulla av existentiellt djup. Och här kommer det smarta: ju mer du undviker att beskriva, desto mer undertext laddas din text med. Försök inte flyga, ta inga risker, formulera inga idéer! Klipp bort allt du inte klarar av att berätta, tukta ner allt som avviker från en strikt begränsad medelmåtta, tills det outsagda tynger texten som en börda, och undertexten flyttar in mellan raderna in alldeles av sig själv.

Vilka outtalade värderingar som sopats under mattan och ligger och jäser i den där undertexten är det däremot inte så noga med. Det ska vi som läsare inte tänka för mycket på, det räcker med vi känner att undertexten finns där (det känns i magen, som ett dovt obehag), och därmed bör vi förstå att vi har att göra med något fint.

I det läget är det fullt naturligt att Jesper Ganslandts Apan blev så hyllad – en film som närmast framstår som ett monument över den heliga svenska undertexten. Apan var fulländat fri från berättande och bestod bara av ett antal rörliga bilder avsedda att sätta igång undertexten i publikens huvuden: ”Är han…?” ”Har han…?” I centrum, som alltid, en psykotiskt normalsvennig Löjlig Man, sprickfärdig av den sorts undertryckta aggressivitet som vi uppmanas att kväva och förakta, istället för att lära oss förlösa i ord. Därmed är vi inne på pseudoallvarets människosyn.

Någon gång borde vi rikta våra välutvecklade analysredskap för subtilt, underförstått människoförakt mot det svenska pseudoallvaret. Då skulle vi upptäcka att pseudoallvaret, bakom sina falskt ödmjuka fraser, som påstås skildra människan med ömsinthet inför hennes tillkortakommanden, inte säger något annat än: så här liten, löjlig och oartikulerad är du, och du ska aldrig tro att du kan bli mer än så. Vill du växa en centimeter utöver detta förhäver du dig. Detta budskap gnuggar pseudoallvaret in i oss med samma övertygelse som en mobbare gnuggar sitt offers ansikte i gruset. Verklig litteratur gör motsatsen: den förvånar en genom att visa att det alltid är möjligt att se lite mer, och säga lite mer, än vad man hade trott vara möjligt.

Roy Anderssons Härlig är jorden är ett exempel på pseudoallvarets människosyn när den är som obehagligast, en film där avståndet mellan intention och resultat är så stor att en surrealistisk effekt uppstår. Filmen börjar med en symbol för 1900-talets djupaste grymheter, en lastbil full av nakna kvinnor som gasas ihjäl, men Andersson förvandlar gasandet till kitsch. Han är så uppfylld av sin egen medvetenhet och ödmjukhet att han har blivit fullständigt omedveten om det människoförakt hans egen film uttrycker.

Ni kommer säkert ihåg de två litterära manifesten som diskuterades förra hösten. Båda hade sina förtjänster, men för min del hade det räckt om manifestets – eller motmanifestets – författare hade lovat en enda sak: att en gång för alla driva en påle genom hjärtat på det svenska pseudoallvaret.

_____

*) Senast: artikeln skrevs förra hösten.

Tags:

20 kommentarer

  • 1 bernur | 20 juli 2011, 09:29

    Jo, du har ju rätt, även om jag påstod något av motsatsen i en krönika i maj. Men problemet är att diskussion alltid handlar om enstaka regissörer eller författare, när det är som du säger, själva principen.
    Intressant det du säger om litteraturen: exakt så, att den ska överskrida sina och dina begränsningar, sträcka sig efter mer. Jag kan nog hålla med om att det mesta nöjer sig med ett slags good enough, vad det nu blir på svenska … Senast läste jag Stevensons essä om sysslolöshet, som ändå inbegriper en yrkesstolthet hos den som skriver, att det där uttrycket “det duger” aldrig får ingå i dennes vokabulär (möjligen när man skriver svamliga kommentarer) …

  • 2 H. | 20 juli 2011, 11:03

    Det var snabb respons! Var finns din krönika?

  • 3 bernur | 20 juli 2011, 12:16

    Här: http://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2011/05/lat-oss-tala-allvar.html
    Det var kanske lite dumt att använda Roy Andersson som exempel, när jag inte ens har sett hans filmer under 00-talet …

  • 4 Magnus | 20 juli 2011, 14:12

    Hitchcock lär ha sagt någon gång att när man berättar en mysteriös historia måste man i olika lägen skilja på om man vill vara gåtfull men driva publikens tankar åt vissa håll (eller: skriva in en tydlig paradox i scenen) eller, å andra sidan, enbart vara otydlig och lämna ett stort mörker över scenen. Det senare drar ner filmen (eller boken) om det används för mycket och på fel sätt, och det är väl en slags parallell till det du skriver. Är inte säker på att jag skulle anväönda Roy Andersson eller Pär Lagerkvist (som jag har för mig att du inte heller gillar) som exempel, men jag förstår vad du är ute efter. Det blev väldigt inne under 90-talet att skriva den här sortens glesa, låtsasrepiga berättelser med skruvat numinösa beskrivningar av ansiktsuttryck, dimmig dialog och nästan upplöst berättarfokus – det är som om ,man inte längre vågar använda berättarfokuset, berättandets optik, på något intelligent och artikulerat sätt.

    Eyvind Johnsons böcker från 20-30-talen känns idag både roligare och mer samtida än det dagens 25-30-åringar skriver; det beror delvis på att vi lever i en epok som på många sätt liknar 20-talet, men också på att EJ vet hur man använder berättandet för att skapa symboliska innebörder som laddar upp det som händer till metaforer för något annat och större, samtidigt som storyn förblir fullt levande.

  • 5 H. | 20 juli 2011, 15:00

    Varför tror du att jag inte gillar Lagerkvist? Jag har inte läst honom, så jag tycker ingenting om honom än. Såvitt jag minns har jag inte skrivit något om honom.

  • 6 CB | 20 juli 2011, 16:25

    Ja, fy fan. Sverige måste vara en av världens sämsta filmnationer. Ös på, Håkan. Du har rätt i allt.

  • 7 Gabrielle Björnstrand | 20 juli 2011, 16:27

    Ahndorils Bergmanbok har alla de svagheter du nämner; det diffusa som ska skapa intresse, små detaljer som laddas med en information som verkar ha med vilken snuvig föräldrafixerad människa som helst att göra, inte precis IB. Eller någon av den arten.
    Roy Andersson- filmen du nämner har jag inte sett. Men några av de andra var bra.

    Undrar om du läst den andra Ahndoril; boken om Mäster Palm: Vimlar av poetiska metaforer, men när man läst halva undrar man var själva karln tog vägen bland girlanderna: Någon kraft av politisk art lyckas hon inte skildra. Mycket mystifikationer där också, inte minst – mums – sexuella. Ändå tycker jag nog hon är strået vassare än sin man.

  • 8 Gabrielle Björnstrand | 20 juli 2011, 16:44

    Jo, glömde en sak: Tänkte säga också att det hade varit bra om du tagit med fler exempel, citat, i en så lång och arg artikel; för att det inte ska bli för “diffust” för dina läsare heller ;)

  • 9 H. | 20 juli 2011, 17:13

    Gabrielle: fler exempel hade givetvis varit bra. Det skulle kunna gå att göra den här artikeln till en citatfest. “Mäster Palm” har jag inte läst.

    Bernur: håller med dig och Andersson om motviljan mot allvar, men hans “Härlig är jorden” är inte allvar, den är kitsch. Av ett obehagligt slag.

  • 10 Magnus | 20 juli 2011, 18:09

    Håkan: Okej, det var väl i något annat sammanhang Lagerkvist kom upp, hos Bernur kanske? Jag gillar honom skarpt, han var i mina ögon värd sitt nobelpris, men han är också mycket mer än den där fåordigt numinöse grabben från Småland, Profet-Pelle eller Åke Ångest. Han hade verkligen humor och en känsla för rytm som lyfter det han gör ur det som hos en annan och mindre författare kunde ha blivit typ gymnasialt.

    Roy Anderssson då? Som jag ser det är han medveten om precis vad han gör, men han vänder också detta till att det blir hans personliga verktyg. Om man inte står ut med långa stillastående tagningar och personer som säger skruvade och löjligt sentimentala/absurda repliker så okej. Jag orkar inte se Tour de France länge även om jag kan inse dramatiken och elegansen i det som händer, och det finns ingen plikt att alla ska gilla det jag eller mina polare gillar.

    Men Andersson vet dock vad han gör med de där replikerna och krockarna mellan det sublima och det absurda. Jag såg “Giliap” på bio för några år sen (en retrovisning) och det var fascinerande hur omöjligt det var att säga när filmens allvar var menat som det stod, gentemot när man kunde avgöra att det måste handla om satir mot något i det samtida 70-tal där filmen gjordes (och som jag minns som min barndom), kanske just den tidens radikala (ibland) gravallvar eller dess rörelsers blinda fläckar. En replik som “Vi kanske tillhör en särskild sort (lång mättad paus, han tittar stint på Giliap) – vi som hör hemma på Hotel Busarewsky” _måste_ ju vara ironi från regissörens sida, den är så utstuderat sned, men vad är det han parodierar eller gör satir mot och var i filmen börjar det satiriska? Den svävningen präglar idag hela filmen, det finns inga tydliga markörer för när det ironiska börjar.

    Det var länge sen jag såg “Härlig är jorden” och den är kanke inte hans största stund. Men flera scener i “Sånger från andra våningen” tycker jag fungerar utmärkt som satir mot klipparmemntliet, uppblåst ekonomism och människoförakt som klätt ut sig till rationalitet eller hurtiga uppmaningar. och det är en väldigt mänsklig satir. Slutscenen med mannen som slänger krucifix på soptippen efter att tidigare ha sagt att han skulle göra sig stora pengar på att sälja dem till millennieskiftet – “borde ha fattat att det var en rutten idé! Att försöka tjäna pengar på en korsfäst jävla loser!” – är genial, och vanvettigt kul, men den fungerar på grund av komisk timing och just för att han *inte* från början bevsrara frågorna från mannen som ser honom utan bara fprtsätter slänga krucifix på högen. Hade den varit mera renritad, eller om de verkat tala direkt till oss, så hade den fallit platt.

  • 11 H. | 20 juli 2011, 18:16

    Blanda ihop mig med Bernur, det var det värsta …

  • 12 Magnus | 20 juli 2011, 18:41

    H: Efter den stora omvälvningen kommer allt att bli annorlunda. Ditt lösenord är “Giliap”!

  • 13 Gabrielle Björnstrand | 20 juli 2011, 21:13

    Magnus, håller med dig om “Sånger från andra våningen”. Jag hade lite grann glömt den, trots att jag skrivit om den någonstans. Nu påminde du mig: “vanvettigt kul”, är just vad han är, som bäst.

  • 14 CB | 21 juli 2011, 11:56

    Fast du är mer trött än arg. Mer ilska!

  • 15 Magnus | 21 juli 2011, 12:16

    Bra essä i DN om hur fantasin och metaforskapandet föregrep en teknik som då inte ens fanns på kartan. -Vilka drömmar återstår att visa fram som metaforer och sedan förverkliga? Tja, tidsresor är väl det mest uppenbara exemplet – de tidsmaskiner man ser i litteraturen är på något plan en bild, inte en mekanisk utopi, och vem skulle inte vilja ha en inspelning av hur det verkligen lät vid Cannae eller Waterloo, en intervju med Dante eller Caesar?

  • 16 H. | 21 juli 2011, 16:52

    CB: mer ilska? Det brukar du inte säga.

  • 17 Gunnar Strandberg | 25 juli 2011, 10:10

    Det totalt humorlösa. Tänker på landsortspredikanten, hur gråstenen liksom trycker ner böndernas slitna ryggar, deras nackar dras mot det kalla golvet, hur de suckar dystert och förbereder sig på en timmes plåga.

    Det statiska. Kvava. Instängda. Den stora tröttheten.

    Psuedoallvaret som en klinisk depression, utan några som helst utbrott av liv. En tjocka.

  • 18 ea | 30 juli 2011, 06:04

    fascinerande, detta land. endast här kan man fungera (?) som någon slags “kritiker” (“intellektuell”) utan att ens ha läst den egna litteraturens storheter. att (som svensk intellektuell) inte ha läst lagerkvist, och samtidigt moralisera över bristen på verkligt allvar…

  • 19 Iggy Drougge | 31 juli 2011, 17:36

    Jag tror att många unga svenska kulturskapare helt enkelt är livrädda att misslyckas, att förhäva sig, och därför håller sig inom det säkras ramar. Man kan inte ställas till svars för det som man aldrig sagt.

  • 20 Magnus | 3 augusti 2011, 14:38

    Iggy: ja, visst spelar det in. Visserligen är det fler som publiceras och blir recenserade nu än för sextio år sedan, men den där upmärksamheten är ofta lika flyktig som för en dokusåpadeltagare, och idag känner sig många beroende av uppmärksamhet. Det är i princip inga yngre författare som idag får tio böcker på sig hos förlaget innan de blir en vinstdrivande affär – som t ex Pär L och Eyvind J fick.

    Men sen handlar det väl också om att många saknar genuint egna erfarenheter som sträcker sig en bit utanför den egna (medel)klassen. Att själv ha sett hur man uttrycker sig, talar, uppträder på olika håll i landet, eller ha personliga erfarnheter som märkt en, sådant ger säkerhet och det är inte så många som kan använda den sortens material direkt idag. Eller känner att de kan det. Då blir det dekorativ eller blek småprosa istället.

Kommentera