Litteraturen och alienationen

29 januari 2012 av H. | 5 kommentarer · Bloggat

När man går i antikvariat är gamla tidskrifter alltid frestande att bläddra i; ofta hittar man någonting. Här är Gabriella Håkansson i en litteraturdiskussion i Ord & Bild nr 4-5 2000. Fortfarande giltigt, tycker jag, hon sätter ord på ett helt sjok av aningar och tar dem längre än jag kunnat göra själv, men så ligger jag kanske en liten aning efter i tiden, så att tio år gamla litteraturdebatter är helt rätt för mig.

Jag skulle vilja återkomma till det tomrum du talade om [...] och kalla det alienation. Erlend Loe går in och sätter fingret på det. Det har ingen annan gjort och han gör det på ett tillräckligt barnsligt sätt. Han säger precis vad han tänker. Många andra har försökt. De konstaterar att det finns en alienation, beskriver den, men söker inte svaret på den i nuet utan går tillbaka till barndomen och tonåren, specifika ögonblick, fadern som lämnar familjen, barndomstrauman. Hela den här fittstimboken är ett exempel på föreställningen att om man bara går tillbaka och kan hitta traumat och skriva sig igenom det så kanske man kan vända tillbaka till nuet och trolla bort alienationen. Just denna process ser jag om och om igen i svenska romaner. Men jag har inte sett någon som satt fingret på det. Man konstaterar att det finns tomhet, att det finns alienation, men man ställer inte frågan vad man vill med det, vad författaren vill. Är det ett generationsdrag att försöka lösa alienationsgåtan genom att gå tillbaka till barndomen?

Tags:

5 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 30 januari 2012, 19:13

    Svar Ja; Den generationen började med Rosseau…märkvärdigare är det inte.

  • 2 Magnus | 31 januari 2012, 08:38

    Någon föreslog att de tongivande i Fittstimgenerationen (och de som kom efter den) ofta har vuxit upp med narcissistiska eller litet konturlösa fäder, gjort uppror mot dem och sedan bekvämt generaliserat upp det där till att gälla samhället och kulturen överlag: samhället är som en stor självgod farsa som alltid premierar sina söner, trycker ner sin fru och tänker på sig själv. Även om det finns andra faktorer bakom så är det ett påtagligt drag i diskussioner om kön, manssamhälle, feminism, sexualitet etc i media de senaste tio åren att man tar skydd i ett barnsligt tonläge, retoriken har uttalat infantila och trotsåldersmässiga drag.

    Visst, Rousseau är en av förebilderna, men på 1700-talet var detta inte någon massrörelse, som de här attityderna verkar ha blivit nu.

  • 3 Helena | 31 januari 2012, 09:13

    Jag tycker det funkar väldigt bra att se makten i samhället som en förälder och medborgarna som barn. Man kan dra många intressanta paralleller på det sättet, förstå diverse mekanismer etc. Sedan kanske det inte handlar om just MIN farsa, och det kanske inte handlar exakt om att ”lösa alienationsgåtan” men det är ett perspektiv som är fruktbart, inte minst i skönlitteraturen.

  • 4 Magnus | 31 januari 2012, 09:47

    Helena: ja, men det finns också en tydlig risk att man kör fast i ett (låtsas)barnsligt perspektiv, eller i en roll som funkade när man bröt sig ut eller sade Nej – idag kostar det ofta betydligt mindre än det gjorde för femtio år sedan att hävda sig gentemot sina föräldrar – men som sedan blir helt fel. Ungefär som sekten som blir ny dominerande kyrka, eller vissa ”40-talister” som hela livet gått omkring och känt sig som om de ägde rollen som Rebeller, och inte insett att de för länge sedan tagit plats i maktens fåtöljer och/eller rört sig in mot mitten. Nostalgi är helt okej, men när många inte inser att de faktiskt gått från att vara utanförstående rebeller till att utgöra en tung etablerad – och tillbakablickande – maktgrupp så kan det bli ett rätt låst läge.

  • 5 Helena | 31 januari 2012, 09:55

    Absolut, jag förstår vad du menar. Jag tänkte det mer som ett val av perspektiv bland flera andra, en modell man kan använda sig av, någonting man kan kliva i och ur och pröva. Sitter man själv fast där inuti modellen och hojtar blir det ju en annan sak.

Kommentera