Övervakad och överkörd

18 september 2012 av H. | 2 kommentarer · Bloggat

Andra gången jag blir påmind om den där övervakningsfilmen som visar en man som blir rånad efter att han fallit ner på tunnelbanespåret förstår jag vad den visar mig.

– Övervakningen gör att den upplevda tryggheten ökar, sade SL:s dåvarande vd Ingemar Ziegler när tidskriften Fokus frågade honom om kamerorna i tunnelbanan (mars, 2007). Trygghetskameror kallar SL dem. Idag sitter det över 4 000 i tunnelbanan.

Jag har alltid undrat varför jag ska känna mig tryggare för att en videokamera iakttar vad som händer. Kameran kan inte hjälpa mig om jag råkar ut för något. Bara människor kan hjälpa mig. Frågan är alltså: hur lång tid tar det från att kameran registrerar ett brott eller en olyckshändelse tills en människa gör någonting åt situationen?

Videokabeln från kameran leder till en monitor. Sitter ingen framför monitorn och reagerar på vad som händer är systemet blint. Om allt hade fungerat som det var tänkt den där kvällen skulle någon ha upptäckt att en man föll ner på spåret, någon skulle ha larmat trafikledningen, som i sin tur meddelade föraren i tunnelbanetåget, så att han eller hon kunde bromsa tåget i tid. Sedan skickar man ett par väktare som hjälper mannen upp från spåret och kör honom till akuten om det behövs. Inget av detta hände.

Tänk bort rånaren ur situationen: hade mannen varit ensam på stationen skulle han ändå ha blivit överkörd. Det är vad den upplevda tryggheten var värd i hans fall.

(Publicerad i GP 18 september 2012)

Tags:

2 kommentarer

  • 1 J. | 21 september 2012, 14:23

    Trygg + hets + kameror = trygghetskameror.

  • 2 Magnus | 22 september 2012, 17:41

    Och samtidigt är det med ganska stor säkerhet svårare idag att bygga upp frivilligverksamheter och jourer med kapacitet att ibland hantera ömtåliga situationer – typ Bris hjälplinje, Farsor och Morsor på Stan, Röda korset – alltså frivilliga, i stort sett ickeprofessionella grupper som ska rycka in där det allmänna inte längre räcker till. För att den sortens team ska kunna fungera mjukt och säkert krävs det dels att de allra flesta som är med är pålitliga, dels att risken för att folk ska ta bilder med mobilkameror, messa och facebooka och prata bredvid mun om vad de gör kan hållas under kontroll. Före de digitala medierna, och före utglesningen av gränsen mellan jobb och privatliv, var steget för volontärer av detta slag till att sitta och sprida uppgifter om vad man sett ute i storstadsnatten eller hört på en telefonlinje, med namn och bild, det steget var mycket längre än idag. Numera finns alltid risken att folk skvallrar runt på webben, talar med någon som sedan för det vidare i en FB-uppdatering eller en blogggpost, eller lägger ut känsliga uppgifter direkt – och händer det sedan något är det organisatören som får ta smällen när reportrar eller bloggare hör av sig. Frågar huvudmannen medarbetaren blir svaret förmodligen ett undvikande skratt, “jamen det var väl inte hela världen?”. Det här är en ganska tydlig konsekvens av anonymiseringen, utspridningen av sociala band och kommunikationer, men en sida som det inte talas så mycket om.

Kommentera