Sadomodernism

29 mars 2013 av H. | 5 kommentarer · Bloggat

Sadomodernism – amerikanska kulturtidskriften n+1 om Michael Hanekes filmer och annat finvåld.

Tags:

5 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 29 mars 2013, 15:40

    Intelligent analys – jag tänker lite längre bakåt, till Bertoluccis 1900, och – närmare oss – Moodysons Ett hål i mitt hjärta; som jag tyckte gjorde sitt bästa för att beskriva kvinnomissbruk, samtidigt som den ägnade sig åt just det. En rätt tvetydig soppa.

  • 2 Magnus | 30 mars 2013, 09:56

    Att Haneke inte smeker åskådarna medhårs vore att uttrycka det milt, men det är inte uppvisandet av våld i sig som är “his thing”. Funny Games – originalet – är en av de mest svårsedda filmer jag någonsin sett, trots att den noggrant undviker att visa något öppet fysiskt våld direkt i bild, med ett par noga genomtänkta undantag, men den ställer legitima frågor om hur våld framträder på film och varför det har den verkan det har, vad vi förväntar oss.

    Jag tror förresten att Haneke är den som borde göra en film om Josef Fritzl-historien; det är precis det slags ämnen han gjort till sina och han skulle kunna ställa verkligt intressanta frågor om det som skedde. Inte som vanligt fiktionsdrama centrerat rakt på åren i källaren förstås, snarare med fokus på omgivningen, det samhälle där det inträffade och kanske med (hel-eller halv)dokumentära metoder.

  • 3 H. | 30 mars 2013, 12:45

    Ur artikeln: ”Haneke has often said, referring to the unhappy ending of The Piano Teacher, that he aims ’to rape the spectator into autonomy.’ He abuses his audience in order to make us self-aware and liberate us from bad habits.”

    Alla som vill uppfostra sin publik borde nog tänka på den där utslitna frasen ”barn gör inte som du säger, de gör som du gör”.

  • 4 Magnus | 30 mars 2013, 13:37

    Håkan: men “The Passion of the Christ” har mycket fetare och mer eh, påträngande realistiska våldsinslag än någonting Haneke eller Fassbinder någonsin spelat in. För att nu anknyta till påsken. Men vad jag minns var det knappast någon som uttalat ifrågasatte mängden våld i Mel Gibsons film: vissa kritiker anmärkte hovsamt på att det var stillöst, men några etiska invändningar mot de här inslagen gjorde man inte. Man invände mot att filmen kunde ses som förtäckt antisemitism, men det är ju en annan slags debatt. Och då handlar det om en film som sågs av långt fler än någon Hanekefilm och som dessutom var tänkt att utgöra ett inlägg för en fredens och kärlekens lära.

    Vi får väl se hur Jesu sista dagar beskrivs i den tv-aktuella bibelserien – det jag såg av första delen häromkvällen kändes som en retur till “De tio budorden”…

  • 5 H. | 31 mars 2013, 10:30

    Det gäller nog Gibson också. Jag har inte sett “The passion of the Christ”, men minns mottagandet annorlunda: den beskrevs som en film full av överdrivet våld.

Kommentera