Svenska skribenters älsklingskliché: litteraturkritikern som är ”rädd” för nätet

27 mars 2013 av H. | 5 kommentarer · Bloggat

(Publicerat i UNT 27 mars; något längre version här)

I lördags ägnade DN ett uppslag åt de svenska tidningsskribenternas nuvarande älsklingskliché: litteraturkritikern som är livrädd för internet och kramar sin bok. Eller med Lyra Ekström Lindbäcks ord: ”författare och kritiker klamrar oroligt efter gamla och igenkännliga litterära värden” (”Litteraturkritikern måste ut i det nya textlandskapet”, DN 23 mars).

Hennes resonemang presenteras som något radikalt nytt när det bara är en upprepning av fraser som – för att kapa hennes eget uttryck – låter ”som bleka kopior av sina föregångare”. Påståendet att skrivandet på nätet innebär att vi måste överge det litteraturbegrepp och de kvalitetskriterier som hänger ihop med boken hörde jag på litteraturkonferensen Waltic 2008 och det var inte nytt då heller.

Varför vi måste göra det – vilka fördelar och förluster det skulle föra med sig – fanns det inte plats att säga något om i hennes tvåsidesartikel. Och det behövdes förstås inte – Det Nya behöver inga andra argument än att det är nytt. Inför Det Nya finns det bara två möjliga förhållningssätt, ska vi uppfostras att tro – okritiskt accepterande eller rädsla. (Och förresten – hur många sorters Ny Litteratur finns det? Är det som det brukar vara att det bara finns en – den Rätta?)

Jag vet något mer som inte är nytt: skribenter som känner ett oemotståndligt behov av att undervisa sina läsare om internet, trots att de inte har någonting annat att säga om nätet än vaga, allmänna fraser. Lyra Ekström Lindbäck hyllar skrivandet i kommentarstrådar utan att nämna den förändring nätet har genomgått de senaste åren. Det finns mängder av roliga, kunniga och intressanta texter på internet – det kan vara värt att betona det när nätet allt mer framställs som ett träsk av hat. Men lika viktigt är det att uppmärksamma villkoren för det som skrivs på nätet. I allt större utsträckning är vi kreativa och sociala på ett litet antal mediekoncerners villkor.

Bloggtjänster och diskussionsforum kan försvinna när som helst. Tio års diskussioner raderades när The Guardian stängde sitt forum Talkboard utan förvarning. 2011 raderades sexton års diskussioner när Salon.com stängde forumet Table talk. ”Det är häpnadsväckande att kommersiella sajter med ena änden av munnen kan berömma ett community för dess energi, intelligens och vitalitet”, löd en av nätkommentarerna, men plötsligt ”får man ett ’Tre veckor, sen är det borta’ som bara kunde komma från någon som uppriktigt sagt inte bryr sig ett skit.” (Se min tidigare UNT-artikel ”Alla älskar användarskapat innehåll”. Se också Steven Poole: ”If you’re not paying for something, you have no reason to expect it to be there tomorrow.)

En kritiker ska fråga sig ”Vad vill den här texten? Vad gör den med mig?”, tycker Lyra Ekström Lindbäck. Det håller jag med om. Det är därför jag blir så illa berörd av de många anklagelserna för rädsla i hennes text. Kritiskt tänkande personer borde vara särskilt uppmärksamma på den tradition av förakt man glider in i om man börjar använda ”rädsla” som skällsord och som huvudsakligt argument.

”Innan vi kan förnimma någon stor litteratur i ett digitalt textlandskap måste vi hur som helst avprogrammera våra konservativa idéer om att litterär uppmärksamhet är långsam, ensam och odelad”, skriver hon. Kort dessförinnan har hon sagt att det alltid är bra att ha ett politiskt betraktelsesätt – så låt mig bli politisk ett ögonblick! (Jag lovar att det går över.)

Ensamt, koncentrerat tänkande är inte bara en asocial lyx. Det är det ensamma, självständiga tänkandet, ofta inspirerat av litteraturen, som får människor att vägra gå med på alla slags kollektiva självklarheter – från de harmlösa till de förtryckande. Vem tjänar på att övertala oss att ensamt, koncentrerat läsande och tänkande är något konservativt och fult? Kanske de kommersiella intressen som enligt Lyra Ekström Lindbäck är lika rädda för internet som kritikerna? För att få mig att uppfatta våra nya herrar Google, Amazon och Facebook som rädda för nätet krävs det nog en rejäl omprogrammering.

________________

Tillägg:

Litteraturkritiker ska naturligtvis inte skriva av baksidestexten i sina recensioner. Men det blir lite märkligt när Lyra Ekström Lindbäck klagar på den låga nivån på dagstidningskritiken utan att säga ett ord om dem som sätter villkoren för kritiken, det vill säga redaktioner och tidningsägare. Ju mindre resurser redaktionerna får, desto vassare omdöme måste de ha. De har inte råd med slentrianartiklar längre.

Och vad gäller tidningsägarna skrev Eigil Söderin nyligen i ETC att tidningskrisen inte är värre än att ”fyra av de fem största mediekoncernerna i Sverige” kan ge generös utdelning till sina aktieägare medan redaktionerna måste spara, journalister avskedas och frilansarvodena står stilla. Men sådant ska vi inte prata om! Istället ska vi prata om kritikernas ”rädsla”.

Tags:

5 kommentarer

  • 1 Bengt O. Karlsson | 27 mars 2013, 11:54

    Ironiskt nog verkar länken till din ”tidigare UNT-artikel” inte fungera: ”sidan finns inte.” Jag vet inte om det är ett problem med din blogg eller med UNT:s website men något är det. Passar ju bra in i sammanhanget.

    Jag har i dagarna haft anledning att gå igenom en hel del av vad jag skrev för 3 – 5 år sedan. En majoritet av länkarna är döda. Nu spelar det väl ingen roll på en microbisk privatblogg men när den skribent du refererar till menar att ett samtida litterärt verk kanske skulle ”manifestera sig som ett fragmenterat och utspritt verk, återkommande under en lång period som dialoger i sociala medier” – ja då blir den ”samtida” litteraturen nog inte långlivad.

  • 2 H. | 27 mars 2013, 12:59

    Tack för påpekandet! Det var jag som hade slarvat; nu funkar länken.

    Jag håller med dig när det gäller hyperlänkad litteratur – det hinner inte gå många år innan länkarna är döda.

  • 3 H. | 19 april 2013, 19:39

    Långt efteråt hittar jag den här kommentaren av Julia Pennlert i Västerbottens-Kuriren. Hon har skrivit ett av de klokare inläggen i debatten, tycker jag. Jag länkar gärna:

    http://www.vk.se/830447/var-ar-den-digitala-litteraturen?

    ”Först och främst, skönlitteraturen blev inte social med internet, ett sådant perspektiv är ohistoriskt, vi har ju i alla tider delat med oss av historier till varandra, tipsat om böcker eller på andra sätt ”socialiserats in i” berättelsernas värld. [...] En text blir helt enkelt inte social eller interaktiv per automatik då den publiceras digitalt.”

  • 4 H. | 22 april 2013, 11:27

    Lyra Ekström Lindbäck har svarat på kritiken:

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tekniken-forandrar-var-upplevelse-av-varlden

  • 5 Magnus | 22 april 2013, 11:34

    Det har blivit hippt för kulturskribenter att framställa sig som upplevelsejunkies (retoriskt, när man skriver, men också att *vara* en quick-fix-konsument som riskerar falla ner i tomheten om man inte har sin ipad och wifi igång). Och beteendet att zappa, twittra och trycka på ”gillar”-knappen, eller att hajpa tv-serier som skribenten ännu knappt har sett mer än ett halvt avsnitt av, förmedlar det här upplevelseknarkandet mycket tydligare än att till exempel diskutera en bok öga mot öga med vänner eller att skriva något om hur en bok hanterar sitt ämne, vad författaren vill formulera om historien eller liknande.

Kommentera