Vart tog slavägarnas förmögenheter vägen?

5 juni 2013 av H. | 4 kommentarer · Bloggat

(Publicerad i GP 9 maj)

Medan slavhandeln pågick skeppades över tolv miljoner slavar från Afrika till kolonierna i Nord- och Sydamerika enligt sajten Trans-atlantic slave trade database. Det betyder att slaveriet måste ha varit en storindustri. Ett antal personer måste ha blivit rika på slavhandeln. Intresserar vi oss för kolonialismens orättvisor borde det höra till allmänbildningen att veta vilka de var. Och vart tog deras förmögenheter vägen när slavtrafiken upphörde? Vilka av dagens storföretag och privatförmögenheter är grundade på slavpengar?

Den stora uppgörelsen med det förflutnas orättvisor är inte så radikal som den kan verka, eftersom den så ofta lämnar politiker, affärsmän och officerare i fred. När vi ska peka ut de skyldiga handlar det mest om att nämna författare och filosofer. Kan du räkna upp några berömda slavhandlare? Inte? Men du kan säkert namnet på den författare som skrev de där versraderna om ”the white man’s burden”. Jag antar att det är det som kallas prioritering.

Jag vet inte längre hur många artiklar jag läst där man förklarar att Platons Staten gav upphov till de sovjetiska och nazistiska fånglägren eller att upplysningstidens frihetsidéer ledde till arton- och nittonhundratalens rasism. Vid det här laget borde personer av Stalins sort tillräckligt ofta ha visat i handling vad de tycker om personer av Platons sort. Jag tror inte heller att Voltaire, om vi kunde ställa honom personligen till svars, skulle blicka ut över nittonhundratalets slagfält och koncentrationsläger och säga: ”Ja, det var precis det här jag menade när jag talade om förnuft.” Lär vi oss bua åt Platon, Kipling och ett par andra författare och filosofer har vi varit duktiga. Men de stora pojkarna, de som tjänade pengar, ska vi tydligen lämna ifred. Det är en snygg moral.

Den 27 februari fick vi en chans att lära känna de brittiska slavägarna lite närmare. Då lanserade University College London sajten Legacy of British slave-ownership. När slaveriet i de brittiska kolonierna avskaffades 1833 fick slavägarna ersättning av staten för sin förlorade egendom. Den för sin tid enorma summan tjugo miljoner pund betalades ut (bortåt 150 miljarder kronor i dagens penningvärde). Räkenskaperna, där man kan läsa vilka som fick ersättning och hur många slavar de ägde, finns kvar. Historiker vid UCL har ägnat tre år åt att sammanställa uppgifterna till en sökbar databas som är öppen för alla.

I en artikel om databasen räknar Sanchez Manning upp ett par kända personer vars förfäder finns i materialet (”Britain’s colonial shame”, The Independent 24/2). En släkting till premiärminister David Cameron ägde slavar, liksom släktingar till George Orwell och Graham Greene. Kända författare igen! Visst är de bra att ha – de kan alltid användas för att väcka en reaktion, men vem reagerar på om man nämner Charles McGarel?

Den längsta artikeln jag hittar på sajten Legacy of British slave-ownership handlar om honom. McGarel (1788–1876) blev rik på sockerplantager i dåvarande Brittiska Guyana och var en betydelsefull slavägare. Han ingick i en kommitté som protesterade mot frigivningen, och när slaveriet avskaffades gick 100 000 pund till honom – en av de största ersättningarna som betalades ut. Trådarna från hans förmögenhet leder vidare till investeringar i järnväg och industri. Och till den sedermera politiskt inflytelserika familjen Hogg, vars ställning bygger på att McGarel gav skjuts åt sin svåger Quintin Hoggs karriär. Senast i raden hittar vi den konservative jordbruksministern Douglas Hogg (1995–97); före honom var både hans far och hans farfar lordkansler.

Tio till tjugo procent av dagens förmögna britter har slaveriet att tacka för sina rikedomar, skriver historikerna på Legacies of British slave-ownership. Men hur är det med den moraliska skulden för slaveriet – går den också i arv?

David Cameron är född 1966, fem generationer efter sin slavägande släkting James Duff. Om jag har förstått det rätt ser släktträdet ut så här: Duffs dotter Agnes gifte sig med Alfred Cooper. Deras dotter Stephanie Agnes Cooper gifte sig med Arthur Levitan, vars dotter Enid Agnes Levitan gifte sig med David Camerons farfar. Hur mycket av skulden återstår vid det laget? Bör vi anse att George Orwell har sonat sin skuld genom det han skrivit, medan Graham Greene kanske borde ha ansträngt sig lite mer?

Det är viktigt att det förflutnas orättvisor lyfts fram – motsatsen skulle innebära en förfalskning, en historielöshet som gränsar till total minnesförlust. Men å andra sidan, om ansvaret för vad ens släktingar har gjort inte fortsätter i det oändliga – var ska vi dra gränsen? UCL:s projekt visar, tror jag, att vi behöver utveckla vårt sätt att resonera kring historisk skuld.

Och de frigivna slavarna, hur gick det för dem? De fick ingen ersättning för att de hade utnyttjats som slavar. I uppgörelsen ingick att de var tvungna att fortsätta arbeta som ”lärlingar” åt sina tidigare ägare i sex år, senare kortat till fyra. De blev formellt fria 1838.

Tags:

4 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 5 juni 2013, 14:34

    Jag tycker nog Graham Greene har gjort sitt, med sina böcker om Haiti och Indokina bland annat. Och jag tror inte på nedärvd skuld i hur många led som helst.

    Däremot tror jag på ersättning år de forna slavarna. Hur hittar man dem? Hur väljer man?
    Vilka judar fick “ersättning” för konfiskerad egendom och vilka fick det inte, vilka fick aldrig någon ersättning för sina helveten?

    Med tanke på svårighetsgraden i att ersätta stora folkgrupper för förflutet elände kan man bara cyniskt gissa att inget av detta blir av. Några ville kanske. De flesta sover gott på sina samlade tjuvegendomar.

  • 2 Jenny Maria | 6 juni 2013, 23:36

    “Jag tror inte heller att Voltaire, om vi kunde ställa honom personligen till svars, skulle blicka ut över nittonhundratalets slagfält och koncentrationsläger och säga: ”Ja, det var precis det här jag menade när jag talade om förnuft.””

    Lysande Håkan! Vet du, det här är ett av de områden som jag funderar mycket över. Inte minst nu när jag skriver om Camus.

  • 3 Håkan | 7 juni 2013, 22:36

    När kommer boken om Camus?

  • 4 Magnus | 9 juni 2013, 10:38

    Bristol är byggt på slaveriets pengar, påpekade musikerna i Massive Attack. De lägger ibland till raden “Born and raised in Bristol” i sina cd-häften.

Kommentera