En annons för en ny mobiltelefon får mig att fundera över vad som håller på att hända med fotografiet. ”Synchronise your smiles” står det. Två foton demonstrerar vad det handlar om. Du tar ett foto på ett par kompisar med mobilens kamera och då inträffar något katastrofalt – alla ler inte! En av dem ler, men den andra ser sur ut. Mobilen i annonsen befriar dig från den sortens besvikelser. Den tar en hel serie bilder när du trycker på kameraknappen. Med hjälp av telefonens ansiktsigenkänningsteknologi kan du sedan gå in och redigera varje ansikte separat, det vill säga välja den bästa minen åt varje person – och här är det underförstått att ”bäst” betyder den min som mest liknar det professionella leendet i en annons. Så har du fått ett gruppfoto där alla ler, fast de inte gjorde det. Vad man ska kalla sådana bilder vet jag ännu inte: frågan är hur länge till vi kan kalla dem fotografi.

Mobiltelefoner som synkroniserar leenden gör var och en till en liten Winston Smith. Var det den stora gåva som digitaltekniken skulle ge oss? Huvudpersonen i 1984 arbetar med att förfalska källmaterial – Sanningsministeriet ändrar innehållet i tidningsarkiv, böcker och foton, så att det förflutna alltid ser ut att bekräfta Partiets senaste beslut. Winston Smiths arbete blir fullt begripligt först när man föreställer sig att han arbetar med digitala media.

Läs fortsättningen i Fotografisk tidskrift.