Patrick Modiano: Slumrande minnen

11 november 2018 av H. | Bloggat

Jag har läst Patrick Modianos roman Slumrande minnen.

Allt är flytande, drömlikt, osäkert, men det finns två viktiga undantag: namn och adresser. Modianos huvudperson har alltid koll på vad folk heter, var de bor och vilken gata han går på. Den sortens konkreta detaljer förstör inte suggestionen för honom, de ökar den. Adresser stimulerar hans fantasi.

Stämningsmättade historier där ingenting händer är en knepig genre. Vem kan i efterhand redogöra för intrigen i en film noir-klassiker som The big sleep? Det är stämningen man minns. Men även om stämningen är det viktigaste för både författare och läsare vinner den på att hängas upp på en intrig. En stämning som hängs upp på ingenting alls är ett betydligt mer riskabelt projekt.  Ändå lyckas Modiano väva ihop en berättelse som inte består av något annat än dimmor bakom dimmor utan att det blir enformigt eller sötaktigt nostalgiskt. Ribban darrar när den lilla berättelsen är över, men Modiano har tagit sig över den utan att riva.

Recensionen finns i UNT

Inga kommentarerTags:

Inget är en konspiration

4 november 2018 av H. | Bloggat

Konspirationsteorier har blivit en av vår tids viktigaste politiska ideologier. Jag recenserar Kent Wernes Allt är en konspiration för SvD (3/11 2018).

Läs recensionen här.

Och för övrigt, på tal om faktaresistens: När vi får lite mer distans till samtiden kommer det att framstå som komiskt att våra opinionsbildare först gjorde sitt bästa för att övertyga oss om att nyhetsförmedlingen skulle skötas bättre av bloggande amatörer än av den otäcka, grindvaktande eliten – och bara några år senare uppmanade oss att bli förskräckta över att nätet fylls av en faktaresistent pöbel. Är du en av dessa opinionsbildare har din ryggrad gjort en imponerande u-sväng.

Inga kommentarerTags:

Upptäckten av spegelneuronerna: intervju med Giacomo Rizzolatti

29 oktober 2018 av H. | Bloggat

Det har visat sig att vissa nervceller i hjärnan ger en signal ifrån sig om vi själva gör en rörelse eller om vi ser någon annan göra samma rörelse: går, dansar, ramlar, sträcker oss efter någonting, slår en serve i tennis … På detta sätt knyts varje människas medvetande ihop med andra människors kroppar. Dessa celler kallas spegelneuroner. För Karolinska Institutets sajt Den kulturella hjärnan har jag intervjuat Giacomo Rizzolatti, forskaren som var med om att upptäcka spegelneuronerna och som har ägnat de senaste 25 åren åt att studera dem.

Läs intervjun här.

Inga kommentarerTags:

Rapport från Sankt Leninsburg

29 oktober 2018 av H. | Bloggat

Den som gör en resa har alltid ett par generaliseringar att bjuda på. I Berlin är sovjetkitschen till för turisterna, i Sankt Petersburg verkar den främst vara avsedd för hemmapubliken. Hotellet säljer en fickplunta med röda stjärnan; i bokhandeln hittar jag väggkalendern ”SSSR – Vårt fosterland” med bilder av Lenin, Stalin, Chrusjtjov, Gagarin och en stolt mönsterarbetare.

Texten överst på Hotell Oktober lyder ”Hjältestaden Leningrad”.

Eller vänta nu – i vilken stad och vilket århundrade befinner jag mig? På taket till den där byggnaden står det ”Hjältestaden Leningrad” med stora neonbokstäver, hedersnamnet som staden fick efter den belägringen under andra världskriget. Komsomol finns inte längre, men bussen jag åker med kör längs Komsomolgatan. I slutet av samma gata öppnar sig Lenintorget, och där står han, Lenin, med kepsen i rockfickan och pekar med hela handen. På statyns svarta sockel ligger två färska röda nejlikor.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Ali Smith, ”Höst”: en brexitroman utan brexitväljare

27 oktober 2018 av H. | Bloggat

Ali Smiths Höst har hyllats i The Guardian och The New York Times som den första brexit-romanen. Men om man läser den upptäcker man något märkligt: den innehåller inga brexit-människor. I Höst är det brexit-väljarna som är de Andra, främlingarna, de konstiga, de frånvarande. Det är också lite märkligt att invandrare är så frånvarande i en roman som ska föreställa en aktuell samhällsskildring. Det är som om huvudpersonen och hennes mor levde i en enklav som var opåverkad av de senaste 50 årens migration, paradoxalt nog ganska lik det England som brexitväljarna fantiserar om. Kanske är det inte så konstigt att de inte förstår brexitväljarnas missnöje.

Läs min recension i UNT.

Inga kommentarerTags:

Dostojevskijs hatt

24 oktober 2018 av H. | Bloggat

Jag besöker Dostojevskijmuseet i Sankt Petersburg och hittar ett av de mest bisarra utställningsföremål jag har sett. Innehållet i hatten är dock inte kvar. Läs artikeln på litteratursajten Dixikon.se.

Inga kommentarerTags:

Lort-Sverige revisited: Lubbe Nordström spräcker myten om det homogena Sverige

23 oktober 2018 av H. | Bloggat

För 80 år sedan utkom författaren Ludvig ”Lubbe” Nordströms reportagebok om misären på landsbygden: Lort-Sverige, en svensk reportageklassiker. Få samhällsreportage har blivit lika omdebatterade. 1938 var folkhemmet redan ett väletablerat begrepp, men Nordström ville peta hål på den nationella stoltheten och visa upp den fattigdom och de usla bostadsförhållanden som fortfarande var vanliga på landsbygden. ”Om nationen som helhet kan såras i sin allt tjockare självbelåtenhet, så är det däremot en välgärning”, skrev han. Han reste 1.100 mil från Skåne till Norrland och redovisade vad han sett i en serie radioprogram (”På husesyn med Ludvig Nordström”) samt i boken Lort-Sverige.

Vad upptäcker man när man läser honom idag? Det skriver jag om i en understreckare för SvD: Husesyn i folkhemmets allra snuskigaste vrår (23 okt 2018).

Det första som händer när man läser Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige” 80 år senare är att myten om det homogena Sverige går sönder. I en av de stugor han besöker förstår han inte ens språket. Tillsammans med en skånsk bostads­inspektör har han klivit in i något som han beskriver som ”en blandning av grotta och jordkula”. En sjuk och utmärglad gubbe ligger till sängs; i köket, smutsigt som en smedja, sitter en tandlös gumma.

– Det var svårt! sade jag till inspektrisen. Hon bara ruskade på huvudet igen. Men, tillade jag, vad talade gubben och gumman för språk? För svenska var det i alla händelser inte.
– Neej, det var danska. Di gamle talar danska ännu på många håll.
– Ren danska?
– Ja, på sina håll, men annars en blandning, och den kan vara svår nog att begripa till och med för mig.

Föreställningen att Sverige förr i tiden var homogent har redan blivit tröttande vanlig. Den har uppstått, tror jag, för att vi håller på att förlora förståelsen för vad det är som gör att ett samhälle fungerar någorlunda väl. I det läget uppstår en historielös myt: om folk inte kastade sten på ambulanspersonal förr i tiden måste det ha berott på att Sverige var totalt homogent. Detta inbillade homogena Sverige kan man sedan, allt efter sin politiska läggning, idealisera (vi måste tillbaka dit!) eller äcklas av (vilken tur att vi äntligen har fått lite mångfald!).

[…]

När jag läser Nordström är det omöjligt att inte märka att något har hänt med språket sedan dess. Det märks i hans iakttagelser, i hans dialoger och omdömen. Han skriver drastiskt, engagerat, ilsket, alltid i högt tempo. 2018 års skrivna svenska, inklusive min egen, är både långsammare och mer abstrakt. Vad beror det på? Modernitet föreställer man sig gärna som ökad hastighet: ju modernare desto snabbare. Ur den aspekten är vi mindre moderna än Nordström. Vårt skriftspråk är på väg i en annan riktning. Vart kan vi ännu inte urskilja.

Läs fortsättningen i SvD.

_____

Tillägg:

… och här har ni det moderna Lort-Sverige, 2018. ”De bor i miljöer som vi västeuropéer inte ens kan föreställa oss”, säger Thomas Österberg, före detta polis. ”Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta”, skriver Elinor Torp i Dagens Arbetes granskning av omänskliga villkor i svartjobbens Sverige. Läs den också.

Inga kommentarerTags:

Minoriteter och identitet på bokmässan i Leipzig

15 oktober 2018 av H. | Bloggat

Minoriteter och identitet blev den röda tråd som ledde mig genom bokmässan i Leipzig i våras. Texten har publicerats i tidskriften Respons och finns nu på nätet: Tillhörighet kan skada mer än främlingskap. Bland annat lyssnade jag på Mircea Cartarescu, Karl-Markus Gauss och Lukas Bärfuss. Samt: Ivana Sajko beskrev den högerpopulistiska kultursynen: kulturlivet är folkets fiende. Och Slavoj Žižek charmade sin publik genom att be den dra åt helvete.

Karl-Markus Gauss

Efter ett par dagar i Leipzig händer det som jag alltid hoppas ska hända när jag besöker en bokmässa: de personer jag har lyssnat på börjar prata med varandra i mitt huvud. De pratar om minoriteter. Jag hör det överallt, tills det framstår som ett skuggtema, minst lika viktigt som årets officiella teman.

[…]

Vid det här laget väntar jag med spänning och irritation på att någon ska säga ordet ”mångfald” på mässan. Det är ju detta som är så svårt att förstå för närvarande: att ett samhälle organiserat i kollektiva identiteter inte har någonting med mångfald att göra. Verklig mångfald kan utvecklas först när varje individ är en fri och fullvärdig medborgare oavsett ursprung. Det som i debatten kallas ”mångfald” borde egentligen kallas kollektivism – och det är motsatsen till mångfald. Inom varje traditionellt eller nationalistiskt kollektiv är toleransen för avvikande individer låg.

Slavoj Žižek

Inga kommentarerTags:

Pussy Riot på Bokmässan 2018

2 oktober 2018 av H. | Bloggat

Lusine Dzjanjan och Aleksej Knedljakovskij; i mitten Östgruppens Olga Lännevall Fedorina.

Sverige får passa sig – nu har vi två oförutsägbara protestkonstnärer från Pussy Riot här. Lusine Dzjanjan och Aleksej Knedljakovskij söker uppehållstillstånd i Sverige. Jag lyssnade på dem på årets Bokmässa. Jag har också försökt lyssna efter de stora, outtalade saker som rör sig bakom mässans brus. Om jag lyckades vet jag inte.

Om allt det här och några saker till skriver jag i en krönika för UNT: Pussy Riot på Bokmässan.

Inga kommentarerTags:

Jordan Peterson: snake oil för själen

21 september 2018 av H. | Bloggat

Jordan Peterson blandar hobbydarwinism, Bibel, könsroller, yin/yang, Disney och slarviga killgissningar. Hans praktiska, konkreta råd är betydligt vettigare än hans spekulationer (och bäst är han när han berättar inlevelsefullt om människor han känt), men det förändrar inte helhetsintrycket: blandningen smakar snake oil.

Jag recenserar 12 livsregler för tidskriften Respons.

1 kommentarTags:

Maciej Zaremba, ”Huset med de två tornen”

27 augusti 2018 av H. | Bloggat

Jag recenserar Maciej Zarembas Huset med de två tornen i SvD.

Maciej Zaremba. Foto Sofia Runarsdotter, Weyler förlag

Foto Sofia Runarsdotter, Weyler förlag.

Ur texten:
Det var lätt att känna igen honom när han började skriva i tidningen. Han var den där skribenten som fogade in ålderdomliga svenska ord på ett skevt, aningen klumpigt sätt, och som samtidigt hade en unik sensibilitet för moraliska komplikationer – som om dessa två saker hängde ihop. Det påminde om att höra Cornelis Vreeswijk uttala vissa ord med ett främmande allvar, fördjupat av en främmande ironi. Jag blev snabbt beroende.

Mellan raderna handlar så många av Zarembas texter om människor som har eller saknar ryggrad. Växer man upp i det här landet kan man ha ett desperat behov av att läsa sådant.

Hur kan man vara svältfödd på moraliserande skribenter i ett land som moraliserar så mycket som Sverige? Svensk moralism handlar om att dåliga åsikter är smutsiga. Skakar man hand med någon som har fel åsikt blir man själv smutsig. För Zaremba handlar moral om principer.

Läs hela texten här.

Inga kommentarerTags:

Peter Watson, ”Den gudlösa tidsåldern”

27 augusti 2018 av H. | Bloggat

Jag har skrivit en understreckare om Peter Watsons Den gudlösa tidsåldern i SvD: Kan religion fylla tomrummet efter gud? (8/8 2018).

På 673 sidor skildrar Watson det sekulära tänkandets historia från slutet av 1800-talet fram till idag. Som utgångspunkt har han valt Nietzsches ”gud är död”. Men, som Nietzsche har sagt i ett annat sammanhang: om himlen försvinner ska ni inte tro att jorden förblir likadan. Watson berättar om de författare, konstnärer och filosofer som på olika sätt har försökt hitta mening i en tillvaro där det inte längre finns någon gud. Och vad händer idag, när religionerna verkar vara på väg tillbaka?

Religionerna är tillbaka. Det är dags att ta dem på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det.

Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst: det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, skilsmässor, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.

Inga kommentarerTags:

Debatt om Lionel Shrivers ”The Mandibles”

27 augusti 2018 av H. | Bloggat

Förlaget Ordfront har beslutat sig för att inte översätta Lionel Shrivers roman The Mandibles på grund av ett par repliker där en fiktiv person ger uttryck för fördomsfulla åsikter om invandrare. Shrivers egentliga ärende med boken, att visa att den ansvarslösa spekulationsekonomin kommer att krascha och dra med sig resten av samhället i avgrunden, vägde tydligen lättare. När fiktiva personers åsikter blir ett problem är det dags att bli vaksam. Ju mer ett samhälle moraliserar om litteraturens innehåll, desto större orättvisor accepterar det på gatan.

Jag kommenterade beslutet i SvD Är massmördaren Kevins åsikter försvarbara? (5/6 2018). Ordfronts VD Pelle Andersson svarade Varken staten eller Håkan Lindgren styr (8/6 2018). Jag svarade honom i en avslutande artikel Vilken författare vågar hamna fel i debatten? (18/6 2018).

Under läsningen roar det mig att upptäcka att det inte alls är någon lysande roman. Shriver tänker bättre än hon skriver, och lite för ofta handlar hennes dialog om att romanpersonerna förklarar saker för läsaren i stället för att samtala med varandra.

Ett försvar för ett odiskutabelt mästerverk hade varit tråkigare att skriva – och missat målet. Här är det något annat som står på spel. När litteraturen måste vara ren vet man att samhället är smutsigt. Litteraturens bild av världen blir viktig i ett läge när man inte kan – eller inte tror sig kunna – handskas med samtidens konflikter och orättvisor på ett konstruktivt, uppriktigt sätt.

_____

Se också Hynek Pallas artiklar om samma bok i Expressen: Slarviga anklagelser om islamkritik gynnar ingen (1/6 2018) och Det är inte rasism att vilja förstå (8/6 2018).

4 kommentarerTags:

Tänk större än transhumanismen – del 2

21 augusti 2018 av H. | Bloggat

Den stora, mysiga diskussionen om transhumanism och artificiell intelligens fortsätter i den norska kulturtidskriften Vagant! I nyss utkomna 1-2/2018 svarar jag på tidigare inlägg. Jag inledde debatten i Vagant nr 3/2017 med texten ”1900-talets fattigaste utopi”, där jag skrev att det är dags att göra upp med de grumliga emotionella drivkrafterna hos personer som längtar efter överlägset intelligenta maskiner.

Transhumanismen uppstår i det ögonblick när man inte kan se någon väsentlig skillnad mellan att köpa evigt liv eller en ny app till sin mobiltelefon. Det är den enda utopi ett konsumtionssamhälle klarar av att föreställa sig. Och artificiell intelligens är en gammal 1900-talsfantasi som borde sticka tillbaka till det 1950-tal den kom från. Den hör hemma bland strålpistoler och flygande tefat. En dator behöver ”intelligens” lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med. Säger jag.

Texten finns ännu inte på nätet, men leta upp Vagant i närmaste bibliotek. Du kommer att hitta mycket att läsa; Vagant beskrivs ofta som Skandinaviens mest ambitiösa kulturtidskrift.

Inga kommentarerTags:

Spotify – framgångssagan som aldrig har gått med vinst

18 maj 2018 av H. | Bloggat

Spotify beskrivs som en svensk industriell framgångssaga trots att bolaget under 10 år aldrig har gått med vinst, och inte genererat fler än 2.000 jobb, skriver Pelle Snickars och Rasmus Fleischer i Den svenska enhörningen. Jag har recenserat boken för SvD (15/5 2018).

Inga kommentarerTags: