I Göteborgs-Posten skriver jag om återutgivningen av Ronny Ambjörnssons studie Den skötsamme arbetaren.

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren har varit så eftertraktad att den stjäls från biblioteken, skriver Anna Carlstedt i förordet. När den nu återutges i en fjärde, utökad upplaga kan den, tror jag, läsas på två sätt. Som en mer eller mindre dammig akademisk klassiker om händelser som är mer än hundra år avlägsna – eller som politisk dynamit. Jag föredrar dynamiten.

Ambjörnsson har studerat nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen i sågverkssamhället Holmsund utanför Umeå. Det som intresserar honom är den mentalitet som växte fram i folkrörelserna kring förra sekelskiftet: självdisciplin, bildning, långsiktig planering, rationell argumentation.

Vår tids missnöje och sociala orättvisor kan snart tävla med 1880-talets, men vår dominerande mentalitet är en annan. Den handlar inte om skötsamhet och självbildning, utan om stolthet och identitet. Stolthet är en fälla och en konservativ kraft. Den lurar dig att uppfatta varje antydan om att du borde förbättra dig själv som en dödlig förolämpning. Om den tidens vänster hade varit lika besatt av identitetspolitik som dagens, skulle den ha sagt till arbetarna: Alkoholismen är er kultur. Låt ingen ta flaskan ifrån er!

Läs hela texten i Göteborgs-Posten

Jag recenserar Yuval Noah Hararis Homo deus för UNT.

Yuval Noah Harari har följt upp sin bestseller om mänsklighetens historia (Sapiens: En kort historik över mänskligheten) med en bok om den hyperteknologi som är på väg att förändra människans villkor i grunden. Att läsa Homo deus är som att följa ett lopp mellan två hästar: Hararis förmåga till ytliga generaliseringar lyckas nästan alltid hålla jämna steg med hans förmåga till intelligent och självständigt tänkande.

På tal om de envisa, aldrig uppfyllda förhoppningar vi  har på den tekniska utvecklingen: se också min tidigare text När kommer lättnaden

Vi behandlar den tekniska utvecklingen på samma sätt som vi behandlar en spelautomat. Titta så fattig den här enarmade banditen gör mig! Den tvingar mig att sitta i hörnet på den här sunkiga puben där jag inte vill vara. Men nästa gång jag drar i spaken kommer den att ge mig allt jag vill ha.

Med teknologi är det på samma sätt. Den teknologi vi har förslavar oss och ställer bara till problem. Den gör oss stressade och irriterade. ­Idiotiska ­datorprogram motarbetar oss på ­jobbet tills de enklaste uppgifter blir en plåga – Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem!” är full av skräck­exempel på den saken.

Nästa generations teknologi, som vi just har börjat föreställa oss, kommer däremot att vara av ett helt annat slag. I motsats till allt som omger oss i dag kommer den att skänka lättnad. Den kommer att ge oss massor av ledig tid, den kommer att befria vår kreativitet. Artificiell intelligens! Nästa version av Windows! Nästa ryck i spaken.

Det är något skumt på gång här. Berätta om vår teknologi för människor från 1916 och de skulle tycka att vi var befriade från allt som gjorde att de inte stod ut med sin vardag. Sedan kan du göra om experimentet och berätta om den teknologiska nivån 1916 för någon från 1816 – telefoner! flygplan! biografer! – och de skulle tycka samma sak om den vardag man inte stod ut med 1916. Den där lättnaden som teknologin ska skänka, när kommer den egentligen? Läs fortsättningen här.

Jag medverkar i SvD:s artikelserie om intelligens med en artikel om AI.

Inget kunde vara mindre intelligent än den samtida diskussionen om artificiell intelligens. Om det finns ett ord som sammanfattar vad som pågår just nu är det ”passivitet”. Vi intalas att framtiden redan är avgjord, att robotar och artificiell intelligens på något vis är ödesbestämda. Vi kommer att få leva med dem vare sig vi vill eller inte, så det är lika bra att vi visar oss duktiga och anpassar oss till dem på en gång, innan de har blivit verklighet.

Glöm att vi är fria att gå i en mängd andra riktningar, att det finns en hel stjärnhimmel av alternativa framtider som vi inte har börjat utforska.

En hög 1900-talsfantasier om tänkande maskiner och teknologiskt förbättrade människokroppar, som ett par generationers science fictionförfattare redan har tröskat igenom (och i många fall förhållit sig minst sagt skeptiska till), framställs som den enda vägens politik, som om IT-miljardärerna i Kalifornien inte kunde drömma större än så. Vi ska uppfostras till lydiga små konsumenter som passivt accepterar den framtid av algoritmer och artificiell intelligens som våra självutnämnda herrar planerar åt oss.

Arbetet med att utveckla överlägset tänkande maskiner kräver rationellt tänkande, men det är inte rationellt i sig; det är starkt emotionellt färgat. I sin bok ”Flesh and machines” (2002) skriver Rodney Brooks, tidigare chef för MIT:s laboratorium för artificiell intelligens, att porträttet av datorn HAL 9000, som för honom är huvudpersonen i Kubricks film ”År 2001 – ett rymdäventyr”, fick honom att ägna sitt liv åt att försöka bygga intelligenta maskiner. Han kan fortfarande inte se filmen ”utan att hjärtat bultar och tårar väller ofta upp i ögonen”. Han frågar sig inte vad tårarna vill meddela honom. Om han lyckas konstruera den maskin han önskar sig kommer den sannolikt inte att förlösa det som fick tårarna att bryta fram. Istället kommer den att göra honom sorgsen på nytt: för att den var vackrast som fantasi.

Läs fortsättningen här.

Jag visste genast att jag ville åka dit, just för att det skulle bli svårt att skriva om det. Det danska konstmuseet Arken, som ligger vid kusten strax söder om Köpenhamn, visar fram till den sjätte augusti en utställning med hyperrealistiska skulpturer.

Flera av de medverkande konstnärerna har en bakgrund inom filmindustrin, där de har arbetat med specialeffekter. Nu bygger de naturtroget exakta människokroppar av vax eller silikon. De måste ha ägnat veckor åt knottrorna på låren, ögonfransarna, de ojämna naglarna och andra detaljer som en romanförfattare aldrig behöver beskriva.

Utställningen heter ”Gys! Er den levende?” ”Gys!” betyder ”rys!” Titeln tar fasta på den subtila rysning som uppstår när vi möter en skulptur som är lite för människolik. Det var för den där rysningens skull jag åkte dit. För att komma den närmare och se om jag skulle kunna sätta ord på den.

Läs fortsättningen i UNT.

Ibland luras han lite, Nicholas Carr. Här kommer ett stycke typisk text från en pressrelease för en stor bredbandssatsning, skriver han i sin senaste bok Utopia is creepy – and other provocations. Och citerar: ”Tankar kommer att spridas över världen med ljusets hastighet, omedelbart tänkta, omedelbart skrivna, omedelbart förstådda. De kommer att täcka jordklotet från den ena polen till den andra – plötsliga, ögonblickliga, brinnande av lyskraft från den själ från vilken de bröt fram.”

Jag ljög, förklarar han sedan. Texten skrevs 1831 av den franske poeten och politikern Alphonse de Lamartine. Vad Lamartine hyllade var den tidens spännande nya kommunikationsteknologi: den dagliga tidningen. Böcker är föråldrade, fortsatte Lamartine. De är inte anpassade till tidens tempo: ”Den enda bok som är möjlig från och med idag är en tidning.” Sedan har det fortsatt med allt snabbare massmedier – telegraf, radio, TV, internet. Idag är det tidningen som är föråldrad, kommenterar Carr, men de som dömer ut tidningen använder sig i stort sett av samma argument och tankefigurer som Lamartine.

(Forts.)

Jag har skrivit en understreckare om Zygmunt Baumans sista bok Retrotopia.

Inget skvallrar om att jag läser en 92-årig mans sista bok. Zygmunt Bauman tänker och skriver med en smittsam intellektuell iver. Hans iver överförs till mig även när han gör mig otålig, när jag tycker att han gör det för enkelt för sig och när han ger mig lust att säga emot – kanske framför allt just då. Det är inte alla sociologer som skriver bladvändare, men jag måste erkänna att det ibland är Baumans pratsamhet som får mig att vilja vända blad.

”Retrotopia” (Polity Press) handlar om den pessimism som mer än något annat präglar vår tid. ”Retrotopia” är motsatsen till utopia. Vi har slutat hoppas på framtiden, i stället tittar vi bakåt, mot ett inbillat förflutet när allt var som det borde vara. I Frankrike tror 90 procent av alla ­föräldrar att deras barn kommer att få det sämre, enligt historikern Rutger Bregman, som Bauman citerar.

Missnöjets gåta? Ja, någonting är underligt här.

Baumans problembeskrivning – och många andras – får mig att vilja ställa en fråga: märker ni att någonting är underligt här? Missnöjet skulle kunna vara en tillgång, en enorm samhällsförändrande kraft. Varför är det inte så? I vår tid är det tydligen förbjudet att göra något konstruktivt av sitt missnöje. Varifrån kommer ­impulsen att göra något om inte ur missnöje – men vi ­använder vårt missnöje på ett annat sätt. Vi missbrukar det, misshandlar det, förnedrar det, tillåter det inte att ta sig några andra uttryck än bitterhet och gnäll; vi använder vårt missnöje för att bibehålla status quo eller för att förvärra läget.

Läs hela artikeln i SvD.

Jag recenserar Broderskap, sista delen av Hilary Mantels trilogi om franska revolutionen för SvD.

Ja, jag är medveten om vad Karl Kraus har sagt: när en bok kolliderar med ett huvud är det inte nödvändigtvis bokens fel om det uppstår ett ihåligt ljud. Men jag måste erkänna det från början: jag får ingen kontakt med den här boken.

Bara Mantel slutar redovisa huvudpersonernas skolgång, så att handlingen (och huvudena) kan börja rulla kan det här bli riktigt bra, tänkte jag medan jag läste första delen. Men de invändningar jag hade när jag recenserade ”Frihet” (SvD 10/4 2016) förstärks när jag läser ”Broderskap” (se också Josefin Holmströms recension av del två, SvD 22/11 2016).

Läs fortsättningen i SvD.

Och överkursernas överkurs för er som verkligen vill läsa mer: Le vieux cordelier, tidskriften där Camille Desmoulins kritiserar revolutionen, kan läsas här.

SVT:s nya kulturfrågeprogram Kontrapunkt funkar. Men å andra sidan är frågesport som pizza: låt bli att krångla till konceptet och du har en produkt som alltid går hem.

Jag jämför Kulturfrågan kontrapunkt med Sten Bromans originalversion från 1972 i dagens SvD.

Jag skrev tidigare om kulturprogrammet Idévärlden: Och nu, alla barn, blir det allvar!

Original-Kontrapunkt kan ni se i Öppet arkiv.

1957 hade Elia Kazan och hans manusförfattare Budd Schulberg redan förstått allt som var värt att förstå om massmedia, populism och konstruerad folklighet. Filmen ”A face in the crowd”, om trubaduren som plockas upp i fyllecellen och med radios och TV:s hjälp växer till ett monster är sällsamt före sin tid. Jag skriver om filmen för UNT:

Massmedia och populism – en farlig symbios

Just efter att den kvinnliga högtalarrösten har ropat ut att det är dags för alla att gå eftersom mässan stänger för dagen får jag syn på det. Det vansinniga. Det annorlunda. Det som är annorlunda på rätt sätt, som jag behöver, och som jag har letat efter utan att veta hur det skulle se ut.

Jag är säkert en hopplös bokmässebesökare. Jag kan inte tala om vad jag vill ha, men jag är övertygad om att det gömmer sig någonstans i det 400-sidiga mässprogrammet, förmodligen under en relativt oskyldig rubrik. Under bokmässan i Leipzig, som har varit en mässtad sedan sent 1100-tal, går jag på allt från monterdebatter till källaruppläsningar ute på stan. Jag hör mycket som är bra, förståndigt, normalt, godkänt – men det är inte vad jag är ute efter, och jag tänker inte trötta er med att redovisa det.

Författarna har så många starka och grymma livserfarenheter att berätta om, men när de läser ur sina böcker hör man lite för ofta att deras prosa består av den ena felfria meningen efter den andra, som om de trädde färdigfabricerade plastpärlor på en tråd. Deras meningar är oberörda av det innehåll de förmedlar. Meningarna blir inte sårade, arga, rädda eller ens ivriga. Därför letar jag efter något som avviker. Och jag hittar det: en bok skriven av insekter.

Läs fortsättningen i SvD.

Bokmässan i Leipzig pågick 23-26 mars och drog till sig sammanlagt 285.000 besökare.

När jag var i Helsingfors blev jag glad över att Mona Hatoum, som jag uppskattar sedan länge, hade en stor utställning på Kiasma. Jag har skrivit om utställningen för kultursajten Dixikon.

När hennes verk är som bäst är det som att gå inuti en exakt gestaltad dröm, så perfekt återskapad att det som kunde ha varit en mardröm upphävs. Just exaktheten i utförandet gör att upplevelsen förvandlas från något hotfullt till något annat. Vackert är kanske inte rätt ord för det, men jag vet att jag vill stanna kvar där, suga i mig de säregna intrycken från hennes konstruktioner hur länge som helst, framförallt installationen Light sentence (1992; se bild).

Små ståltrådsburar som kunde vara gjorda för försöksdjur har staplats upp i ett U inuti ett fönsterlöst rum. Det enda ljuset kommer från en ensam glödlampa i mitten av burarna. Lampan hänger i en sladd som långsamt sänks från taket tills den når golvet, därefter hissas den upp igen. I text låter det kanske inte märkligt, men att stå inuti rummet berör mig mer än så många andra konstutställningar som jag har passerat genom. När lampan sänks börjar skuggorna från burarna växa på väggarna. Det är grafiskt elegant – skuggorna som ritas upp på väggarna återger burarna, perspektiviskt förstorade – och mycket effektivt, en fjäderlätt beröring av en smärtsam erfarenhet. Medan vi tittar på konstverket i centrum växer likadana nätgaller upp bakom ryggen på oss. Det är bistert och förföriskt, griper in i människans urgamla fascination för ljus och skugga, liksom i nyhetsflödets bilder från Abu Ghraib eller valfritt annat fängelse.

Läs fortsättningen i Dixikon.

För tidskriften Respons har jag skrivit om Zygmunt Bauman och den obehagliga idén om renhet. Läs artikeln här.

När jag tror att jag vet var jag har honom – om han sympatiserar med A borde han väl också sympatisera med B – börjar jag förstå att jag har missbedömt honom. Lyssna en gång till på den där noggranna beskrivningen av ett visst förlopp – kan man inte urskilja den ironiska noggrannhet som är karaktäristisk för ett avståndstagande? Jo, i nästa stycke skruvar han upp avståndstagandet en liten aning, så att det precis blir hörbart i texten. Att jag ibland misstar mig på honom gillar jag.

Bauman är en utmärkt författare att tänka både med och mot. Vare sig man blir irriterad eller inspirerad får man i sig en knivsudd av den intellektuella iver som han ännu vid 90 års ålder utstrålade under sitt sista framträdande i Stockholm i maj förra året. Därför vet jag att jag kommer att läsa honom igen.

+ultra har kallats den mest intressanta utställning som visats på länge i Berlin. Jag skriver om utställningen i kulturtidskriften Dixikon.
Läs om sammansmältningen mellan biologi och teknologi, material som befinner sig i en gråzon mellan levande och död materia, självreparerande byggnader, med mera.

Utställningen pågick 30 september 2016 – 8 januari 2017. Dess hemsida finns här.

Förra året skulle Stig Sæterbakken ha blivit femtio år. Med anledning av det utkom två böcker i Norge under hösten: den postuma samlingen anteckningar Ikke noe av dette handler om meg och antologin Alt menneskelig, där 29 författare tar sig an Sæterbakkens liv och författarskap. Jag har skrivit en understreckare om böckerna för SvD – ett av de roligaste jobb jag har gjort på länge.

Jag ville också passa på att nyansera bilden av honom; jag misstänker att han i Sverige mest förknippas med svärta, provokationer och död, men det finns mycket mer hos honom. Inte minst essäförfattaren Sæterbakken är värd att upptäcka.

Google nöjer sig inte längre med att leverera sökresultat och sälja reklam. De säger nu att de vill arbeta aktivt tillsammans med dagstidningar och andra medier för att hjälpa en seriös nyhetsförmedling att överleva på nätet. Det är en kursförändring som är värd ett par höjda ögonbryn. De närmaste åren ska de stödja europeiska massmedier med 150 miljoner euro. Satsningen löser dock inte det problem som är Googles moment 22: att de i praktiken har blivit en redaktör för hela internet.

För att få veta mer om detta talar jag med Eero Korhonen, Googles chef för strategiska relationer i Europa, baserad i Storbritannien. Tidningsbranschen känner han från insidan efter åtta år på Helsingin Sanomat. Är de 150 miljonerna något annat än välgörenhet – och handlar det inte om att avvärja hårdare regler från EU?

Läs fortsättningen i SvD.