Lockelsen med AI är att förlora kontrollen

30 november 2017 av H. | Bloggat

I sin bok Superintelligens varnar Nick Bostrom för att vi inte kommer att kunna kontrollera överlägset intelligenta maskiner. Hans resonemang hade kunnat sammanfattas i en tweet: kan vi kontrollera dem är de inte överlägsna. Lockelsen med AI ligger just i att förlora kontrollen, skriver jag i min recension för UNT.

Bostrom ägnar ett par hundra sidor åt något som hade kunnat sägas kortare. Om vi accepterar premissen att oändligt överlägsna intelligenta system är möjliga följer det av sig själv att vi inte kan kontrollera dem. Här finns en uppenbar slutsats som Bostrom inte drar: hela poängen med AI är att förlora kontrollen.

Att fråga sig om vi kan kontrollera oändligt överlägsna AI-system är som att fråga sig om ett barn kan kontrollera sina föräldrar, skriver Bostrom. Han borde ha utvecklat den metaforen dit den själv är på väg: vi vill inte ha kontroll, vi vill ha föräldrar.

För en presentation av Nick Bostrom, en av samtidens ledande tänkare när det gäller de existentiella riskerna med artificiell intelligens, se Raffi Khatchadourians reportage The doomsday invention i The New Yorker.

Inga kommentarerTags:

Alla usla datasystem får äntligen vad de förtjänar

17 november 2017 av H. | Bloggat

Jonas Söderström ger en samlad bild av de svårjobbade datasystem som förvandlar arbetsplatser till ett helvete av stress och frustration.

Läget är så allvarligt att det är befogat att parafrasera Churchill: aldrig förr har så många kommit undan med så mycket – och tagit så bra betalt för det. Ingen bransch kommer undan med så usla produkter som de företag som säljer de frustrerande dåliga datasystem som folk kämpar med på sina arbetsplatser. Jonas Söderström har skrivit den första boken på svenska om vår tids största arbetsmiljöproblem.

Jag vill börja med en personlig historia. En av de vanligaste saker man gör på en bokhandel är att printa ut etiketter med streckkod och pris. Jag jobbade tidigare på Akademibokhandeln. I det datasystem som fanns när jag började, hopsnickrat av två personer som själva arbetade inom företaget, räckte det med en knapptryckning för att få ut en etikett ur skrivaren. Koncernledningen bestämde att butikskedjan skulle byta till ett affärssystem från tyska SAP, ett dataprogram som hade det förtroendeingivande smeknamnet ”Tysklands hämnd”. Under ett drygt års tid sysslade ett gäng konsulter med att modifiera systemet efter bokhandelns behov: hur mycket de fakturerade fick vi aldrig veta. Sedan kom den stora dagen när vi som arbetade på butiksgolvet skulle utbildas i det nya systemet. Vi fick en pärm. Instruktionerna för att printa ut en streckkod upptog två sidor i pärmen. För att skriva ut en prisetikett var man tvungen att utföra sexton olika moment. Det nya systemet var kort sagt ett skämt, och då har jag ännu inte sagt något om hur dåligt anpassat det var för den allra vanligaste grejen man gör i en bokhandel, nämligen söker efter böcker.

Jävla skitsystem är full av den sortens historier. Vi har inte fått artificiell intelligens: det här är vad vi fick istället. Medan visionärerna pratar om artificiell intelligens som om det var ett faktum att den sortens teknologi står och väntar på oss, bara några få år in i framtiden, kämpar folk på de flesta arbetsplatser med en härva av svårjobbade program. Vilket it-helvete kommer ”the internet of things” att öppna dörren till?

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Bakom en rökridå av bullshit byggdes monopolföretagens internet

16 november 2017 av H. | Bloggat

Jag får erkänna att jag har tappat räkningen. Jag vet inte längre om det internet vi har är version 2.0 eller 3.0 eller någon annan spännande siffra, men folk som skriver om nätet kan fortfarande komma undan med samma floskler som 2005.

När Joel Halldorf (28/10), Emmanuel Karlsten (31/10) och Rasmus Fleischer (4/11) debatterar internet i Expressen får läsaren en betryggande déjà vu-känsla.

På nätet skulle amatörerna äntligen tillåtas utveckla sin kreativitet, påstods det – en lögn som vem som helst med lite äkta antielitistiskt tänkande hade kunnat genomskåda. Att det fanns en amatörkultur före nätet var det viktigt att glömma, för nu såg ett antal företag sin chans att bli rika genom att använda den tidigare kommersiellt ointressanta amatörkulturen som gratis råmaterial för sina sajter. Eftersom dagstidningarna inte längre var lika viktiga för annonsörerna uppfostrades vi att förakta dem (”gammelmedia”, ”elit”, ”grindvakter”) så att vi inte skulle sakna dem om de försvann.

Allt detta var en rökridå av bullshit. I skydd av den byggdes det nät vi fick: monopolföretagens och massövervakningens. Det borde vara utgångspunkten för varje saklig debatt om nätet. Hur det gick till framgår utmärkt av Astra Taylors bok The people’s platform. Taylor är en aktivistisk dokumentärfilmare – lycka till med att beskylla henne för att vara rädd för att förlora några gammelmediapositioner. Boken skrev hon för att hon tvingades konstatera att det småskaliga, kreativa internet som hon hoppades på inte har blivit verklighet.

Jag kommenterar Halldorf, Fleischer och Karlsten i en krönika för SvD.

Jag presenterade Astra Taylors The People’s platform i en radioessä för Obs, som kan läsas här.

Inga kommentarerTags:

Den lustfyllda oron när ljusen släcks ner

16 november 2017 av H. | Bloggat

Kanske minns någon Julia Romanowskas okonventionella ledarskapskurs och forskningsprojekt. Maciej Zaremba skrev en spännande artikel som förklarar vad det gick ut på: ”På chefskurs med Kafka”.

Jag fick ett smakprov av vad cheferna utsattes för och har skrivit om det för UNT.

Varje krönika av det här slaget borde innebära att man tar en risk. Jag visste ingenting om vad som väntade när jag bjöds in till Reginateatern i Uppsala i början av hösten. Jo, några vaga föreställningar hade jag: det skulle sannolikt bli starkt berörande, kanske obehagligt, kanske omvälvande. Ljuset i salongen släcktes ner och publiken tystnade.

Det ögonblicket, när ens oro inte vet vad den ska förbereda sig på, är mycket läckert. Det är ett tillstånd man borde uppsöka oftare. Etthundraen rädslor och osäkerheter sträcker sig uppåt i mörkret utan att veta vilken av dem som kommer att bli vidrörd, möjligen sårad, möjligen befriad.

Läs hela texten här.

Inga kommentarerTags:

Emmanuel Bove – de osynligt amputerade människornas författare

27 oktober 2017 av H. | Bloggat

Jag har väntat på den här boken på grund av en enda mening. Det som fick mig att vilja läsa Emmanuel Bove var en formulering i Huset som Proust byggde (2007), Kristoffer Leandoers essäsamling om fransk litteratur. Om Boves personer hade kommit tillbaka från första världskriget minus en arm eller ett ben skulle de vara begripliga, säger Leandoer. Men det som har amputerats bort från dem är osynligt. Omgivningen förstår dem inte, och deras egna försök att ta sig in i den mänskliga gemenskapen visar att de själva inte vet hur de ska komma tillrätta med det som fattas dem.

I Ord & Bild recenserar jag Emmanuel Boves novellsamling Bécon-les-Bruyères och andra texter, översatt av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer. Läs recensionen här.

Inga kommentarerTags:

Bokmässan 2017: bildning über alles plus en stoppad utställning

2 oktober 2017 av H. | Bloggat

För UNT har jag skrivit om Bokmässan 2017. Så många talade om bildning på ett sådant sätt att ”bildning” framstod som en sorts hudkräm som man kan stryka på torr och sprucken hud. Mer bildning ska lösa alla samhällsproblem, från filterbubblor till politisk extremism.

I artikeln skriver jag också om utställningen När Luther blev viral, som stoppades av Svenska kyrkan. De 500 år gamla träsnitten från propagandakriget mellan protestanter och katoliker (en påve med åsneöron, med mera) var tydligen för känsliga för att kunna visas på kyrkans fotovägg.

I texten nämner jag två tidskrifter som jag gärna länkar till: den nystartade essätidskriften Essä och den globala novelltidskriften Freeman’s, som nu har kommit med sitt första svenska nummer, utgivet av förlaget Polaris.

Inga kommentarerTags:

Dick Harrison om Tage Erlander: ”min chans ligger just i att jag systematiskt nedvärderas”

20 september 2017 av H. | Bloggat

Jag recenserar Dick Harrisons biografi om Tage Erlander, Jag har ingen vilja till makt, i UNT.

Snart kan det förefalla obegripligt att det en gång fanns ett land där allt fungerade hyggligt och där politikerna var mestadels hederliga. Vi kan redan se att en myt om det förflutna har tagit form: vi inbillar oss att Sverige fungerade för att det förr i tiden var konfliktfritt och homogent.

Dick Harrisons biografi om Tage Erlander visar oss ett helt annat 1900-tal. Regeringen fick ofta stöd av Bondeförbundet, men någon harmoni var det inte tal om. Politiken ”kännetecknades av konstant verbalt skyttegravskrig”, skriver Harrison. För Erlander var det en tid av ständiga gräl och kriser – och kanske kan en statsminister inte uppleva det annorlunda, hur bra det än går (socialdemokraterna fick regelbundet omkring 45 procent i valen).

Harrison bygger på Erlanders dagböcker från åren 1946-69, utgivna 2001-16. Bläddrar man i dagböckerna hittar man överallt exempel på uppriktig självrannsakan. Det här hittade jag när jag lånade en av dagböckerna och slog upp den på måfå (exemplet nämns inte i recensionen eller i Harrisons bok).

29/10 1953

Visst är man feg. Jag fick i dag en inbjudan till en middag med Per Meurling, Stig Ahlgren och Wästberg hos bokförläggare Björkman. En mera djävlig kvartett kan jag inte tänka mej. Där Per Meurling sannolikt är den bäste! Alltså nej-tack till slöddret. Naturligtvis inte ja-tack men uppskov till 17/12. Inte bara feghet kanske. I någon mån också nyfikenhet. Hur de träbockarna [ser] ut invärtes. Vi vår väl se. Det är f. n. så pass trist att t.o.m. en sådan kväll kan nödtorftigt försvaras.

Observera hur snabbt Erlander växlar från självkritik (”feg”) till avsky (”en mera djävlig kvartett …”) till nyfikenhet, och sedan erkänner för sig själv att hans tristess är så stor att han kan tänka sig att träffa det här gänget bara för att få något slags umgänge.

Vilken samtida politiker ägnar sig åt en självreflektion som tål att ställas bredvid Erlanders? Jämför med Carl Bildts twittrande som jag kommenterade i UNT 22/6 2011.

Inga kommentarerTags:

Bakom fake news: ett sönderrivet samhällskontrakt

6 september 2017 av H. | Bloggat

Publicerat i UNT 2 september 2017.

När vi diskuterar falska nyheter och oseriösa alternativa medier tror jag att vi hamnar fel om vi enbart gör det till en diskussion om yttrandefriheten och dess gränser. En debatt om vad man bör eller inte bör tillåtas säga i offentligheten riskerar lätt att gå i cirkel i hundra förutsägbara varv. Rätt dörr att gå in genom, tror jag, är att betrakta allt detta som en del av ett mycket större skeende: ett sönderrivet samhällskontrakt.

Konspirationsteorier och faktaresistens är tecken på att det samhälleliga förtroendet har sagts upp. När det sker drabbar det också förtroendet för massmedier och etablerade kunskaper. Allt sådant avfärdas med en fnysning om ”eliten”. Människor söker sig själva till miljöer som bekräftar deras besvikelse och deras frustration – och de skulle göra det även om nätet inte fanns.

Det är därför dessa frågor är så svåra. Man läker inte ett förlorat samhällskontrakt genom att önska att Facebook ska se till att vi slipper se länkar till falska nyheter, eller genom de små brasklappar som har blivit populära i svenska tidningar det senaste halvåret. (”Det här är en krönika. En krönika ger uttryck för skribentens subjektiva åsikter.” Tyckte inte läsarna att tidningarna talade ner till dem förut lär de väl tycka det nu.)

(Forts.)

2 kommentarerTags:

Nu mosar vi transhumanismen!

2 september 2017 av H. | Bloggat

I nya Vagant (nr 3/2017) medverkar jag med den omfångsrikaste text jag skrivit på länge, en +50.000-teckens essä om varför artificiell intelligens och transhumanism är en dålig idé. Artificiell intelligens är en gammal 1900-talsfantasi som borde sticka tillbaka till 1950-talet där den hör hemma, tillsammans med flygande tefat och tvåbenta plåtrobotar. Ge mig lite framtid istället för Ray Kurzweils snart 30 år gamla odödlighetsrunk.

Än så länge bara i pappret – leta upp en Vagant på biblioteket närmast dig! Norska Vagant är Skandinaviens mest ambitiösa kulturtidskrift – risken är att du kommer att hitta mängder av läsvärda texter.

1 kommentarTags:

Debatt om identitetspolitiken

2 september 2017 av H. | Bloggat

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren (som jag recenserade i GP 20/7 2107) är, för mig, en av de senaste årens mest tankeväckande böcker. Läser man den är det omöjligt att inte jämföra med dagens situation. Sågverksarbetarna i 1890-talets Holmsund (som alltså ännu inte hade rösträtt) hanterade sin tids orättvisor och frustration med folkrörelser och självbildning. Vår tids missnöje och frustration gör att folk söker sig till identitetspolitik och brunpixlade alternativmedier. Detta ledde till en kort debatt i SvD.

Ambjörnssons bok visar vad som är möjligt – och vilka krav vi har slutat ställa på oss själva, skrev jag.

Charlotte Wiberg svarar mig här: Vad menar du när du talar om underklassen?

Jag svarade henne i en avslutande text här: Jag lovar ingen bättring vad gäller identitetspolitiken

_____

När det gäller ämnet identitetspolitik vill jag också hänvisa till två längre och förhoppningsvis bättre texter.

Reaktionär politik i radikal förpackning, SvD 13/6 2014.

Identitetspolisen och litteraturen, tidskriften Respons 4/2016.

Inga kommentarerTags:

Ungern inför valet – intervju med János Széky

24 augusti 2017 av H. | Bloggat

Nästa vår går Ungern till val. Vad är Fidesz beredda att göra för att behålla makten? Jag har besökt ett Budapest fullt av anti-Soros-affischer och intervjuat János Széky, utrikesredaktör på kulturtidskriften Élet és Irodalom. Han tror att Putin har valt Ungern som den lämpligaste inkörsporten för att påverka EU.

Läs intervjun i SvD.

Inga kommentarerTags:

Hövdingens totempåle – vem äger kulturarvet?

24 augusti 2017 av H. | Bloggat

Om du bara har hört den korta versionen lät det säkert som ett skämt. Etnografiska museet återlämnade en totempåle till en grupp indianer i Kanada, varpå de i enlighet med sina traditioner lade den till vila i skogen, där den nu ligger och ruttnar bort. Etnografiskas nuvarande byggnad på Gärdet, invigd 1980, ritades med tio meters takhöjd för att kunna visa totempålen, som var avsedd att bli en av samlingens stjärnor. Idag vässar grizzlybjörnar sina klor på den. Men det finns mer att säga om vad som hände. Anders Björklund, som var chef för Etnografiska museet när återlämnandet gjordes, ger nu bakgrunden till historien i sin bok Hövdingens totempåle – Om konsten att utbyta gåvor. Turerna kring ”det största kulturarvsföremål som någonsin återförts från ett europeiskt museum till en nordamerikansk urbefolkning” blev med tiden rätt invecklade. Inte alla indianer uppskattar hövdingafamiljens beslut att låta totempålen återgå till naturen.

Jag skriver om Hövdingens totempåle i tidskriften Respons – nu på nätet.

Inga kommentarerTags:

Tvärsäkerhet och resonans

11 augusti 2017 av H. | Bloggat

Hur kan tvärsäkra texter ge upphov till en mer nyanserad undertext inom läsaren än nyanserade texter undrar jag i den här artikeln för SvD – en text som jag efteråt har blivit ganska tveksam till.

Skönlitterära texter som är fulla av tvärsäkra och onyanserade påståenden kan paradoxalt nog upplevas tvärtom, som om de sade mycket mer än vad som står på raderna. De nyanser som saknas i texten uppstår mellan raderna. Bestämda åsikter ger lustigt nog en mycket mer nyanserad undertext än nyanserade åsikter. En nyanserad text får inte läsaren att uppleva ännu finare nyanser; den gör läsaren trött.

Läs hela texten här.

Inga kommentarerTags:

Ambjörnssons ”Den skötsamme arbetaren” är politisk dynamit

20 juli 2017 av H. | Bloggat

I Göteborgs-Posten skriver jag om återutgivningen av Ronny Ambjörnssons studie Den skötsamme arbetaren.

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren har varit så eftertraktad att den stjäls från biblioteken, skriver Anna Carlstedt i förordet. När den nu återutges i en fjärde, utökad upplaga kan den, tror jag, läsas på två sätt. Som en mer eller mindre dammig akademisk klassiker om händelser som är mer än hundra år avlägsna – eller som politisk dynamit. Jag föredrar dynamiten.

Ambjörnsson har studerat nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen i sågverkssamhället Holmsund utanför Umeå. Det som intresserar honom är den mentalitet som växte fram i folkrörelserna kring förra sekelskiftet: självdisciplin, bildning, långsiktig planering, rationell argumentation.

Vår tids missnöje och sociala orättvisor kan snart tävla med 1880-talets, men vår dominerande mentalitet är en annan. Den handlar inte om skötsamhet och självbildning, utan om stolthet och identitet. Stolthet är en fälla och en konservativ kraft. Den lurar dig att uppfatta varje antydan om att du borde förbättra dig själv som en dödlig förolämpning. Om den tidens vänster hade varit lika besatt av identitetspolitik som dagens, skulle den ha sagt till arbetarna: Alkoholismen är er kultur. Låt ingen ta flaskan ifrån er!

Läs hela texten i Göteborgs-Posten

Inga kommentarerTags:

Yuval Noah Harari – Homo deus

19 juli 2017 av H. | Bloggat

Jag recenserar Yuval Noah Hararis Homo deus för UNT.

Yuval Noah Harari har följt upp sin bestseller om mänsklighetens historia (Sapiens: En kort historik över mänskligheten) med en bok om den hyperteknologi som är på väg att förändra människans villkor i grunden. Att läsa Homo deus är som att följa ett lopp mellan två hästar: Hararis förmåga till ytliga generaliseringar lyckas nästan alltid hålla jämna steg med hans förmåga till intelligent och självständigt tänkande.

På tal om de envisa, aldrig uppfyllda förhoppningar vi  har på den tekniska utvecklingen: se också min tidigare text När kommer lättnaden

Vi behandlar den tekniska utvecklingen på samma sätt som vi behandlar en spelautomat. Titta så fattig den här enarmade banditen gör mig! Den tvingar mig att sitta i hörnet på den här sunkiga puben där jag inte vill vara. Men nästa gång jag drar i spaken kommer den att ge mig allt jag vill ha.

Med teknologi är det på samma sätt. Den teknologi vi har förslavar oss och ställer bara till problem. Den gör oss stressade och irriterade. ­Idiotiska ­datorprogram motarbetar oss på ­jobbet tills de enklaste uppgifter blir en plåga – Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem!” är full av skräck­exempel på den saken.

Nästa generations teknologi, som vi just har börjat föreställa oss, kommer däremot att vara av ett helt annat slag. I motsats till allt som omger oss i dag kommer den att skänka lättnad. Den kommer att ge oss massor av ledig tid, den kommer att befria vår kreativitet. Artificiell intelligens! Nästa version av Windows! Nästa ryck i spaken.

Det är något skumt på gång här. Berätta om vår teknologi för människor från 1916 och de skulle tycka att vi var befriade från allt som gjorde att de inte stod ut med sin vardag. Sedan kan du göra om experimentet och berätta om den teknologiska nivån 1916 för någon från 1816 – telefoner! flygplan! biografer! – och de skulle tycka samma sak om den vardag man inte stod ut med 1916. Den där lättnaden som teknologin ska skänka, när kommer den egentligen? Läs fortsättningen här.

Inga kommentarerTags: