Den 10 oktober gick jag till Kulturhuset i Stockholm för att lyssna till något som jag trodde skulle bli ett helt vanligt litteratursamtal: tre personer på scen, ett författarskap ska diskuteras. Denna gång Michel Houellebecq. Man har varit med förr, man vet vad man kommer att få, tänkte jag. Men det visste jag inte alls. Snart upptäckte jag att jag satt som publik på en rättegång med tre åklagare.

Houellebecqs böcker kan bara användas för en enda sak, nämligen för att förstå hur fascister tänker, fick vi veta. Dessutom fastslog panelen att han var ful och att han hatar sin mamma. Författarskap måste inte alltid läsas medhårs, som man gör i SVT:s ”Babel”, men det som pågick hade ingenting gemensamt med analys eller litteraturkritik. Det handlade enbart om att hänga Houellebecq. Jag önskar att samtalet hade spelats in; i så fall hade jag kunnat citera några fantastiska repliker.

Hur många litterära rättegångar behöver vi hålla innan rättegångar har blivit det normala?

Detta skrev jag en krönika om i SvD – Enda syftet var att hänga Houellebecq (5 dec 2018).

Kajsa Ekis Ekman, en av de medverkande, svarar i SvD (8 dec 2018) Ohederligt – bara för att det är kvinnor på scen och jag svarar direkt under hennes artikel.

Och hur är det egentligen – är Houellebecq cool eller ful? Svaret är väl: det beror på. Se bild.

(En något kortare version publicerades i UNT 9 december 2018)

När de första engelsmännen kom till Australien kände de igen landskapet hemifrån, men de förstod inte vad det betydde. I april 1770 landsteg James Cook i östra Australien. Med på världsomseglingen fanns konstnären Sydney Parkinson. Så här beskrev han det land som mötte dem: ”Landet var mycket bördigt och behagligt, och träden, helt fria från undervegetation, påminde om planteringar i en gentlemans park.”

Han visste inte hur rätt han hade, berättar Peter Rowley-Conwy, professor i arkeologi vid universitetet i Durham. Det var ingen vild, ursprunglig kontinent som mötte engelsmännen. Landskapet liknade en park för att det var lika kontrollerat som en park. Först på senare år har vi börjat förstå hur radikalt de australiensiska aboriginerna har omformat sitt landskap.

(Forts.)

Erik Hörstadius undviker alla förenklade slutsatser. På den sista sidan nöjer han sig med att konstatera: ”Möjligen är jag lite mindre rädd.” Jag har läst Vårt nya land, en reportagebok om hur invandringen förändrar Sverige.

I januari gav sig Erik Hörstadius ut på en drygt två veckor lång resa från Skåne till Kiruna för att prata invandring och integration. Han inleder med utropet ”Här ska krockas bubblor!” Varken han själv eller läsaren ska kunna känna sig trygg i sin filterbubbla. Det svajar ibland, men ju längre han reser, desto bättre blir samtalen.

Läs recensionen i SvD

Den som tar genetiken på allvar möter en snårskog av ömsesidigt påverkande faktorer: gener, cell, kropp, miljö och tillbaka igen. Det borde inte få någon att tappa lusten, tvärtom: en snårskog är en betydligt intressantare plats än Farsta centrum. Genetiken är sällsynt väl lämpad att lära oss komplexitetens tjusning – ju mer vi förstår om samspelet mellan arv och miljö, desto mer komplicerat blir det. Jag har skrivit en understreckare om Siddhartha Mukherjees nyutkomna bok Genen. En högst privat historia.

Allmänhetens föreställning om gener är i desperat ­behov av ett kunskapslyft. Få personer kunde vara bättre lämpade för den uppgiften än Siddhartha Mukherjee, onkolog vid Columbia University i New York. Hans förra bok, Lidandets konung (2010), beskrev cancer så insiktsfullt att den hyllades i forskarvärlden samtidigt som den var så tillgängligt skriven att den blev en populärvetenskaplig bästsäljare. Med sin nya bok om genetik har han upprepat bedriften.

Läs understreckaren här: Så sätter DNA-spriralen snurr på våra liv.

Illustration ur boken: Mukherjee beskriver relationen mellan gen, organism och miljö som ett kretslopp. Och vad avgör hur miljön ser ut? Alla organismer tillsammans. Varje organism påverkar sin omgivning bara genom att existera. Klicka för större bild.

_____

Mer läsning
Glädjande nog har SvD hittat en understreckare om genetik av Georg Klein från 1958 och lagt ut den på nätet samtidigt: Arvsmassan i vävnaderna.

Se också min tidigare understreckare Generna och kroppen – vem använder vem?

Jag har intervjuat Mukherjee för tidskriften Sans – intervjun publiceras efter nyår.

Jag har läst Patrick Modianos roman Slumrande minnen.

Allt är flytande, drömlikt, osäkert, men det finns två viktiga undantag: namn och adresser. Modianos huvudperson har alltid koll på vad folk heter, var de bor och vilken gata han går på. Den sortens konkreta detaljer förstör inte suggestionen för honom, de ökar den. Adresser stimulerar hans fantasi.

Stämningsmättade historier där ingenting händer är en knepig genre. Vem kan i efterhand redogöra för intrigen i en film noir-klassiker som The big sleep? Det är stämningen man minns. Men även om stämningen är det viktigaste för både författare och läsare vinner den på att hängas upp på en intrig. En stämning som hängs upp på ingenting alls är ett betydligt mer riskabelt projekt.  Ändå lyckas Modiano väva ihop en berättelse som inte består av något annat än dimmor bakom dimmor utan att det blir enformigt eller sötaktigt nostalgiskt. Ribban darrar när den lilla berättelsen är över, men Modiano har tagit sig över den utan att riva.

Recensionen finns i UNT

Konspirationsteorier har blivit en av vår tids viktigaste politiska ideologier. Jag recenserar Kent Wernes Allt är en konspiration för SvD (3/11 2018).

Läs recensionen här.

Och för övrigt, på tal om faktaresistens: När vi får lite mer distans till samtiden kommer det att framstå som komiskt att våra opinionsbildare först gjorde sitt bästa för att övertyga oss om att nyhetsförmedlingen skulle skötas bättre av bloggande amatörer än av den otäcka, grindvaktande eliten – och bara några år senare uppmanade oss att bli förskräckta över att nätet fylls av en faktaresistent pöbel. Är du en av dessa opinionsbildare har din ryggrad gjort en imponerande u-sväng.

Det har visat sig att vissa nervceller i hjärnan ger en signal ifrån sig om vi själva gör en rörelse eller om vi ser någon annan göra samma rörelse: går, dansar, ramlar, sträcker oss efter någonting, slår en serve i tennis … På detta sätt knyts varje människas medvetande ihop med andra människors kroppar. Dessa celler kallas spegelneuroner. För Karolinska Institutets sajt Den kulturella hjärnan har jag intervjuat Giacomo Rizzolatti, forskaren som var med om att upptäcka spegelneuronerna och som har ägnat de senaste 25 åren åt att studera dem.

Läs intervjun här.

Den som gör en resa har alltid ett par generaliseringar att bjuda på. I Berlin är sovjetkitschen till för turisterna, i Sankt Petersburg verkar den främst vara avsedd för hemmapubliken. Hotellet säljer en fickplunta med röda stjärnan; i bokhandeln hittar jag väggkalendern ”SSSR – Vårt fosterland” med bilder av Lenin, Stalin, Chrusjtjov, Gagarin och en stolt mönsterarbetare.

Texten överst på Hotell Oktober lyder ”Hjältestaden Leningrad”.

Eller vänta nu – i vilken stad och vilket århundrade befinner jag mig? På taket till den där byggnaden står det ”Hjältestaden Leningrad” med stora neonbokstäver, hedersnamnet som staden fick efter den belägringen under andra världskriget. Komsomol finns inte längre, men bussen jag åker med kör längs Komsomolgatan. I slutet av samma gata öppnar sig Lenintorget, och där står han, Lenin, med kepsen i rockfickan och pekar med hela handen. På statyns svarta sockel ligger två färska röda nejlikor.

(Forts.)

Ali Smiths Höst har hyllats i The Guardian och The New York Times som den första brexit-romanen. Men om man läser den upptäcker man något märkligt: den innehåller inga brexit-människor. I Höst är det brexit-väljarna som är de Andra, främlingarna, de konstiga, de frånvarande. Det är också lite märkligt att invandrare är så frånvarande i en roman som ska föreställa en aktuell samhällsskildring. Det är som om huvudpersonen och hennes mor levde i en enklav som var opåverkad av de senaste 50 årens migration, paradoxalt nog ganska lik det England som brexitväljarna fantiserar om. Kanske är det inte så konstigt att de inte förstår brexitväljarnas missnöje.

Läs min recension i UNT.

Jag besöker Dostojevskijmuseet i Sankt Petersburg och hittar ett av de mest bisarra utställningsföremål jag har sett. Innehållet i hatten är dock inte kvar. Läs artikeln på litteratursajten Dixikon.se.

För 80 år sedan utkom författaren Ludvig ”Lubbe” Nordströms reportagebok om misären på landsbygden: Lort-Sverige, en svensk reportageklassiker. Få samhällsreportage har blivit lika omdebatterade. 1938 var folkhemmet redan ett väletablerat begrepp, men Nordström ville peta hål på den nationella stoltheten och visa upp den fattigdom och de usla bostadsförhållanden som fortfarande var vanliga på landsbygden. ”Om nationen som helhet kan såras i sin allt tjockare självbelåtenhet, så är det däremot en välgärning”, skrev han. Han reste 1.100 mil från Skåne till Norrland och redovisade vad han sett i en serie radioprogram (”På husesyn med Ludvig Nordström”) samt i boken Lort-Sverige.

Vad upptäcker man när man läser honom idag? Det skriver jag om i en understreckare för SvD: Husesyn i folkhemmets allra snuskigaste vrår (23 okt 2018).

Det första som händer när man läser Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige” 80 år senare är att myten om det homogena Sverige går sönder. I en av de stugor han besöker förstår han inte ens språket. Tillsammans med en skånsk bostads­inspektör har han klivit in i något som han beskriver som ”en blandning av grotta och jordkula”. En sjuk och utmärglad gubbe ligger till sängs; i köket, smutsigt som en smedja, sitter en tandlös gumma.

– Det var svårt! sade jag till inspektrisen. Hon bara ruskade på huvudet igen. Men, tillade jag, vad talade gubben och gumman för språk? För svenska var det i alla händelser inte.
– Neej, det var danska. Di gamle talar danska ännu på många håll.
– Ren danska?
– Ja, på sina håll, men annars en blandning, och den kan vara svår nog att begripa till och med för mig.

Föreställningen att Sverige förr i tiden var homogent har redan blivit tröttande vanlig. Den har uppstått, tror jag, för att vi håller på att förlora förståelsen för vad det är som gör att ett samhälle fungerar någorlunda väl. I det läget uppstår en historielös myt: om folk inte kastade sten på ambulanspersonal förr i tiden måste det ha berott på att Sverige var totalt homogent. Detta inbillade homogena Sverige kan man sedan, allt efter sin politiska läggning, idealisera (vi måste tillbaka dit!) eller äcklas av (vilken tur att vi äntligen har fått lite mångfald!).

[…]

När jag läser Nordström är det omöjligt att inte märka att något har hänt med språket sedan dess. Det märks i hans iakttagelser, i hans dialoger och omdömen. Han skriver drastiskt, engagerat, ilsket, alltid i högt tempo. 2018 års skrivna svenska, inklusive min egen, är både långsammare och mer abstrakt. Vad beror det på? Modernitet föreställer man sig gärna som ökad hastighet: ju modernare desto snabbare. Ur den aspekten är vi mindre moderna än Nordström. Vårt skriftspråk är på väg i en annan riktning. Vart kan vi ännu inte urskilja.

Läs fortsättningen i SvD.

_____

Tillägg:

… och här har ni det moderna Lort-Sverige, 2018. ”De bor i miljöer som vi västeuropéer inte ens kan föreställa oss”, säger Thomas Österberg, före detta polis. ”Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta”, skriver Elinor Torp i Dagens Arbetes granskning av omänskliga villkor i svartjobbens Sverige. Läs den också.

Minoriteter och identitet blev den röda tråd som ledde mig genom bokmässan i Leipzig i våras. Texten har publicerats i tidskriften Respons och finns nu på nätet: Tillhörighet kan skada mer än främlingskap. Bland annat lyssnade jag på Mircea Cartarescu, Karl-Markus Gauss och Lukas Bärfuss. Samt: Ivana Sajko beskrev den högerpopulistiska kultursynen: kulturlivet är folkets fiende. Och Slavoj Žižek charmade sin publik genom att be den dra åt helvete.

Karl-Markus Gauss

Efter ett par dagar i Leipzig händer det som jag alltid hoppas ska hända när jag besöker en bokmässa: de personer jag har lyssnat på börjar prata med varandra i mitt huvud. De pratar om minoriteter. Jag hör det överallt, tills det framstår som ett skuggtema, minst lika viktigt som årets officiella teman.

[…]

Vid det här laget väntar jag med spänning och irritation på att någon ska säga ordet ”mångfald” på mässan. Det är ju detta som är så svårt att förstå för närvarande: att ett samhälle organiserat i kollektiva identiteter inte har någonting med mångfald att göra. Verklig mångfald kan utvecklas först när varje individ är en fri och fullvärdig medborgare oavsett ursprung. Det som i debatten kallas ”mångfald” borde egentligen kallas kollektivism – och det är motsatsen till mångfald. Inom varje traditionellt eller nationalistiskt kollektiv är toleransen för avvikande individer låg.

Slavoj Žižek

Lusine Dzjanjan och Aleksej Knedljakovskij; i mitten Östgruppens Olga Lännevall Fedorina.

Sverige får passa sig – nu har vi två oförutsägbara protestkonstnärer från Pussy Riot här. Lusine Dzjanjan och Aleksej Knedljakovskij söker uppehållstillstånd i Sverige. Jag lyssnade på dem på årets Bokmässa. Jag har också försökt lyssna efter de stora, outtalade saker som rör sig bakom mässans brus. Om jag lyckades vet jag inte.

Om allt det här och några saker till skriver jag i en krönika för UNT: Pussy Riot på Bokmässan.

Jordan Peterson blandar hobbydarwinism, Bibel, könsroller, yin/yang, Disney och slarviga killgissningar. Hans praktiska, konkreta råd är betydligt vettigare än hans spekulationer (och bäst är han när han berättar inlevelsefullt om människor han känt), men det förändrar inte helhetsintrycket: blandningen smakar snake oil.

Jag recenserar 12 livsregler för tidskriften Respons.

Jag recenserar Maciej Zarembas Huset med de två tornen i SvD.

Foto Sofia Runarsdotter, Weyler förlag.

Ur texten:
Det var lätt att känna igen honom när han började skriva i tidningen. Han var den där skribenten som fogade in ålderdomliga svenska ord på ett skevt, aningen klumpigt sätt, och som samtidigt hade en unik sensibilitet för moraliska komplikationer – som om dessa två saker hängde ihop. Det påminde om att höra Cornelis Vreeswijk uttala vissa ord med ett främmande allvar, fördjupat av en främmande ironi. Jag blev snabbt beroende.