Religionernas betydelse minskar över hela världen – och mest av allt i USA.
När Ronald Inglehart kliver in i matchen finns det goda skäl att lyssna. Böcker och artiklar om religionernas återkomst eller snara försvinnande finns det gott om, men det här är ingen debattbok. Religion’s sudden decline är en sammanställning av data från den globala opinionsundersökningen World Values Survey (med det kända fyrfältsdiagrammet med Sverige uppe i högra hörnet; Inglehart är en av WVS:s grundare). Boken bygger på enkäter från 112 länder med tillsammans 90 procent av jordens befolkning, insamlade vart femte år 1981–2020.
WVS:s data visar ”en överväldigande trend mot mindre religiositet”, skriver Inglehart. Störst förändring syns i USA. 1982 ansåg 52 procent av amerikanerna att ”gud är mycket viktig i mitt liv”; 2017 är siffran nere i 23 procent. Abortmotståndet har halverats de senaste 40 åren.
Ingången till varvet i Gdansk; 1980 startade en spontan strejk som växte till den landsomfattande medborgarrättsrörelsen Solidaritet. Foto: Håkan Lindgren.
Det polska regeringspartiet PiS har börjat förfalska historien om Solidaritet. Lech Wałęsa försvinner ur skolböcker och solidaritetsmuseet ECS får sin budget kapad som straff för att de påstås gynna PiS:s politiska motståndare. Men konflikterna kring Solidaritets arv är ingen enkel historia om hjältar och skurkar – bröderna Kaczyński började själva sin politiska karriär som solidaritetsaktivister. Komplikationerna växer ju fler personer jag lyssnar på – och det gillar jag! Vill man rapportera om ett kulturkrig gäller det att sabotera kulturkrigets logik.
När den polske journalisten Ryszard Kapuściński skrev reportageboken Kejsaren om Haile Selassie handlade det inte bara om Etiopien. Hans texter var avsedda att läsas allegoriskt på hemmaplan; kejsardömet kunde jämföras med Sovjet eller det kommunistiska Polen. Jag vill be er att läsa den här texten på ett liknande sätt. Föreställ er vilka politiska strider som skulle kunna uppstå kring historieskrivning och museiutställningar i Sverige de närmaste åren.
Utifrån Aase Bergs nya bok En uppblåst liten fittas memoarer skulle man kunna ha en riktigt bra diskussion om vad styrka egentligen är. Det finns så många fejkade och falska föreställningar om styrka, inte minst i populärkulturen, vars jobb det är att ljuga för oss om styrka och stolthet. Liksom om självbedrägeri. Hur vet man att man inte lurar sig själv – det är den bärande frågan i boken.
Aase Bergs språk har alltid en sällsynt, personlig energi. Lyssna bara på formuleringen blyg som en ”kräftklo innanför skalet” om den flicka hon en gång var. Hon vet precis vad hon behöver: ett ord som sifonofor (”tusentals individuella maneter som bildar en kollektiv jättemanet”) knycker hon och gör till en metafor i sitt eget tänkande. Den här gången visar hon att hon också har ett trovärdigt, bärande språk för smärtsamma upplevelser.
Efter den ungefär sjunde gången när hon förklarar att dåligt samvete bara är ”den ställföreträdande sorgens självömkande egotripp”, eller att hon inte tror på förlåtelse eftersom ”förlåtelse är inte mognad, det är aggressionshämning” – då säger jag som drottning Gertrude i ”Hamlet”: ”the lady doth protest too much.” Ju hårdare du dunkar i bordet, desto mindre övertygad låter du.
Europa har präglats av kristendomen på ett helt annat sätt än vi tror, menar Joseph Henrich, professor i evolutionsbiologi vid Harvard. Från 400-talet och framåt bröt kyrkan ner klansamhället och gjorde européerna till individualister. Allt som sedan hände följer av det: vetenskap, rättsväsende, demokrati och så småningom sekularisering …
.
Henrichs 680-sidiga bok The weirdest people in the world är en fascinerande genomgång av mänskligt beteende överallt på planeten, från Nya Guinea till Europa, den underligaste kontinenten av alla. Hans poäng är inte att européer är bättre än andra, men han vill förklara varför Europas utveckling kom att skilja sig så mycket från andra samhällen. Förklaringen, menar han, ligger i kyrkans regler för äktenskap, som avskaffade klansamhällets traditioner. När man beskriver Europas historia brukar man hänvisa till renässansen, reformationen och upplysningen, men när de inträffar har Europa varit inne på en avvikande kurs i över tusen år. ”Om du inte visste att våra religioner, äktenskap och familjer är så konstiga är det dags att spänna fast säkerhetsbältet”, skriver Henrich. Ett utdrag ur boken kan läsas här.
Ted Chiang är inte ute efter att lösa några moraliska problem. Det som intresserar honom är hur många olika moraliska och mänskliga komplikationer han kan utvinna ur den grundidé han utgår från.
Bonusläsning: Ted Chiang om artificiell intelligens. Tro inte att vi kan skapa ”människovänlig AI” i en värld där vi inte ens lyckas skapa människovänliga företag, skriver han.
DeLillo har förmågan att få det lilla verbet ”talar” att låta fullständigt främmande, som om det beskrev en aktivitet som aldrig förut har förekommit i litteraturen. Människornas repliker står varken i förbindelse med något inre eller med något yttre. Orden betyder lika lite som när de står i en ordbok, innan de har tagits i bruk av levande människor.
Om du undrar vad människor säger till varandra när alla skärmar slocknar har DeLillo skrivit boken för dig. Samhällskollapser har blivit en svår genre – kollapsen är en saga vi redan har berättat för ofta, tills den inte betyder mer än ett rituellt upprepat matlagningsprogram. Den större frågan är varför DeLillo har behövt iscensätta en kollaps. Hans människor pratar nämligen lika konstigt före katastrofen. Under flygningen sitter Jim och rabblar de små siffror han kan läsa på skärmen ovanför sätet: hastighet, tid och höjd (som översättaren kallar ”altitud”). Max pratar sport på ett lika automatiserat sätt. Den kontaktlöshet som finns mellan personerna blir varken större eller mindre efter katastrofen.
Jag medverkar i den nyutgivna antologin Den förtvivlade humanisten med en essä om Sven Delblanc som sverigekritiker – och om vad man fortfarande kan lära av honom.
Bland annat handlar det om faran med att en osäker, trendkänslig majoritet blir den enda auktoriteten – en auktoritet som inte behöver några argument eller principer, eftersom den alltid har rätt i kraft av sitt antal.
Det är därför, tror jag, som svensk offentlig debatt ser ut som den gör. Den kan svänga snabbt från en trend till en annan, men vilken fråga den än väljer att samlas kring, metoo eller klimat eller något annat, är det aldrig idéer och principer som är det viktiga, bara gemenskapen, tillhörigheten till en grupp som är så stor att den inte kan ifrågasättas. En grupp som känner att den har samtiden på sin sida. De idéer man samlas kring kan vara alldeles utmärkta eller suspekta, det trista är att det inte spelar någon roll. En offentlighet som fungerar på det här sättet kommer att svika varje idé eftersom den inte sätter något värde på den.
Och samtidigt som man ger uttryck för de rätta åsikterna, så att de andra fattar att man tillhör majoriteten, gäller det att hela tiden snegla lite åt sidan. Vart är majoriteten på väg just nu? Ska det vara stuprörsjeans eller utsvängda brallor? Gäller det att hålla tyst om de problem som invandringen för med sig, eller är det dags att köpa en svensk flagga att vifta med? Aldrig någonsin ett ställningstagande för att det är rätt i sig, för att det grundar sig på principer som man tillerkänner också sin motståndare; allt är bara opinion.
Sven Anders Johansson Johansson misstänker att skönlitteraturen ”har blivit så dålig, så självgod, förutsägbar och ignorant i förhållande till sin egen tradition att det inte längre finns någon anledning för människor utanför den litterära institutionen (förlag, bibliotek, redaktioner, skrivarskolor, universitetsinstitutioner, etc.) att ta del av den.”
I sin nya bok skriver han att branschen domineras av en moralism som innebär ”att litteraturen faktiskt är överflödig, annat än som tidsfördriv: vi vet ju redan att vi har rätt.” För att markera vem jag är och vad jag står för behövs inga romaner. Det räcker med en T-shirt.
Problemet är att han själv delvis har internaliserat de värderingar han argumenterar mot – och det blir konstigt att skriva en bok om samtidens moralistiska litteratursyn utan ett ord om att författare har börjat få kritik om de uppfinner fiktiva personer med annan hudfärg än de själva har. Jag gästrecenserar i Aftonbladet: Till tappert försvar för den fria litteraturen
______
Se också min artikel ”Litteraturen och identitetspolisen” i Respons 4/2016. I sin roman Oneiron beskriver den finska författaren Laura Lindstedt sju fiktiva kvinnor från olika länder. En av dem kommer från Senegal, vilket Lindstedt fick kritik för. Var på jordklotet går den gräns som en finsk författare inte får överträda?
Det är alltid en lättnad att riva upp en text. Istället för att skriva en artikel där jag tycker saker tog jag hjälp av World Values Survey för att se vart världen verkligen är på väg. Stämmer den ofta upprepade tesen om religionernas återkomst? Vilka långsiktiga trender kan avläsas? Fortsätter världen att bli mer modern eller har de senaste århundradenas moderniseringsvåg avstannat? Är vi på väg mot en ”clash of civilisations”?
World Values Survey har gjort globala opinionsundersökningar sedan 1981. De studerar människors attityder till familj, arbete, fritid med mera. Antalet deltagande länder har växt; WVS omfattar nu 100 nationer med 90 procent av världens befolkning. Du känner säkert igen deras fyrfältsdiagram med Sverige längst uppe i det högra hörnet, där de mest sekulära och individualistiska länderna samlas. Länderna står inte stilla på kartan: det gör att man kan studera hur hela mänsklighetens värderingar förändras över tid. Utvecklingen mot ännu mer individualistiska värderingar fortsätter på många håll: WVS har behövt förlänga diagrammet så att Sverige och de övriga nordiska länderna inte skulle hamna utanför kartan.
Det verkligt intressanta med WVS är inte ländernas placering i fyrfältsdiagrammet utan de slutsatser som låter sig dras om mänskligt beteende. Är tillvaron hård blir människan ännu hårdare mot sig själv. I det läget dras människor till auktoritära ledare och normer som bestraffar avvikande beteende. Och omvänt: tolerans, individuell frihet och demokratiska värderingar kräver en grundläggande materiell trygghet. Det är tesen i Ronald Ingleharts bok Cultural evolution, som jag har använt mig av. Inglehart är professor i statsvetenskap vid University of Michigan och en av WVS:s grundare.
På tal om de stora nätmonopolens ansvar för samhällsklimatet skrev DN:s utvecklingschef Martin Jönsson nyligen: ”Grundproblemet är knappast att någon ’tystas’, snarare att man rensar för lite.” (DN 29/1 2021).
Han verkar ha missat att Facebook och Google har fått smak för att börja radera saker de senaste åren. Det är inte bara högerextremister och Trumps twitterkonto som försvinner. Kommer någon ihåg de fria medborgarjournalister som sades vara nätets framtid? De lever farligt när de stora nätmonopolen försöker bekämpa konspirationsteorier och fake news. Tittar man lite närmare på vad som försvinner ser man inget annat än rättslöshet och dubbelmoral, skriver jag i SvD idag: Så blir du mer än informationsboskap
_____
Se också Anna-Klara Bratt i Expressen (13/2 2021): när Facebook städar bort extremistiskt innehåll försvinner sajten Feministiskt perspektiv. ”Feminism”, ”jämställdhet”, ”kvinnohistoria”, ”girlpower” och ”kvinnokamp” är några av de ord som Facebooks algoritmer stoppar enligt My Vingren i Ottar.
Vi har för länge sedan passerat den punkt där man kunde tro att ökad handel kommer att göra Kina mer demokratiskt. Inflytandet går i motsatt riktning: Kina är världens näst största ekonomi, och det är vi som anpassar oss efter dem.
Idag har jag skrivit en understreckare i SvD om Clive Hamilton och Mareike Ohlbergs Den dolda handen. Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen: Regimen i Peking bygger nätverk i land efter land
_____
Det är inte ovanligt att folk i Väst hyllar diktaturen med argumentet att Xi Jinping kan rulla ut grön teknologi snabbare än demokratiska politiker. På hemmaplan strävar Partiet visserligen efter att minska kolberoendet, men utanför landets gränser investerar Kina mer pengar i kolkraft än något annat land. Som en del av projektet One Belt One Road är Kina involverat i kolkraftsprojekt i 25 länder.
Kinas biografer har blivit en viktig inkomstkälla för Hollywood. Vad det innebär kan man läsa i amerikanska PEN:s rapport ”Made in Hollywood, censored by Beijing” (2020). De stora filmbolagen ägnar sig åt självcensur – allt från manus till val av skådespelare anpassas efter kinesiska krav. 2019 stoppade Berlins filmfestival Zhang Yimous film om kulturrevolutionen av ”tekniska skäl”, men påtryckningarna behöver inte ha kommit från Peking. Festivalen sponsras av Audi, och deras viktigaste marknad kan ni gissa.
Vaksamhet är befogad, skriver Ohlberg och Hamilton, men för den skull ska man inte börja tro på någon ”civilisationernas kamp” mellan Kina och Väst. Motståndaren är inte den kinesiska civilisationen – motståndaren är Partiet. Kommunistpartiet arbetar hårt för att övertyga människor hemma och utomlands att det talar för samtliga kineser, så att all kritik framstår som ett angrepp på det kinesiska folket. Retoriska fraser om ökad förståelse för kinesiska perspektiv handlar alltid om förståelse för Partiets perspektiv.
Bara den som har förlorat språket kan höra hur människor egentligen låter, tänker jag när jag läser Glossarium, Per Odenstens nya roman. Som djuren hör oss och vi hör de andra djurens läten.
.
Huvudpersonen får en plötslig hjärnskada som gör att hon tappar sitt språk. Boken beskriver hennes envisa arbete med att lära sig ord, namn och bokstäver på nytt. Hela sitt liv har hon varit lärarinna; det hjälper henne inte nu.
Hört talas om den stora författarprotesten 1967? Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Erik Lindegren, Lars Ahlin, Eyvind Johnson, Stig ”Slas” Claesson … sammanlagt ett tjugotal av Sveriges mest kända författare deltog.
Vad protesterade de emot? Försämringen av skolans litteraturundervisning.
Den litteraturhistoria som skolan steg för steg har gjort sig av med är vår bästa inspiration till det kritiska tänkande som alla talar så väl om utan att veta hur de ska nå dit – en inspiration som eleverna berövas. Vill man veta hur ungdomar kan resonera när de har tillgång till sitt kulturarv kan man lyssna till Pussy Riot. Den som tror att de bara är ett gäng punkare i rosa rånarluvor har missförstått dem rejält.
Jag skriver om författarprotesten och det kritiska tänkandet i en krönika i SvD idag.
För min del får en journalist eller en människorättsorganisation bryta mot lagen om det är befogat för att avslöja riktigt grova missförhållanden, men om de vill behålla mitt förtroende får de inte bryta mot sin egen yrkesetik. Wikileaks har bytt principer lika ofta som Groucho Marx.
.
Idag avgörs det om Julian Assange ska utlämnas till USA, där han är åtalad för brott som kan ge honom 175 års fängelse. Jag medverkar i den norska kulturtidskriften Vagants enkät om vad Assange och Wikileaks har betytt.
AI är på väg in i journalistiken – vad innebär det? Francesco Marconi har utvecklat AI för Wall Street Journal, men hans bok Newsmakers innehåller inga lärdomar. Hans föreställning om vad journalistik går ut på är inte särskilt avancerad: han tänker sig journalistik som ett slags processande av råmaterial. Den redaktionella verksamheten beskriver han med orden ”samla, förpacka, distribuera”. Det gör att hans resonemang om automatisering passar bättre för en industri som fyller påsar med kattsand, skriver jag i dagens understreckare i SvD.
En dator tänker inte, lika lite som en spis gör det. Om du suggererar dig själv att tro att det finns en personlighet inuti datorns livlösa kretsar börjar du likna någon som säger ”ugnen ville att jag skulle skruva på gasen”.
Ser vi dataprogram som levande personer kommer AI-teknologin att likna ett foster som väntar på att födas, och vi får givetvis inte vara så elaka att vi önskar oss en abort. I stället borde vi se tekniken för vad den är: en produkt som någon hoppas tjäna pengar på. Diskussionen kring AI handlar om att till varje pris få oss att tro att vi inte kan välja någon annan framtid.
Gamla tiders journalister skrev i blindo, anser Marconi, eftersom de saknade realtidsinformation om vad olika läsargrupper klickade på. De skrev för en tänkt, idealisk läsare som inte fanns – men det är mer sofistikerat än det kan se ut! Genom att behandla läsarna som mogna och upplysta medborgare, som förväntas känna ansvar för samhället som helhet, bidrar journalistiken i någon liten mån till att göra dem till mogna och upplysta medborgare. Bedrivs journalistiken efter andra principer, exempelvis de individuellt utvalda nyheter som Marconi skisserar, kommer den att göra läsarna till något annat än medborgare. De politiska konsekvenserna funderar han inte över.
Religionernas betydelse minskar över hela världen – och mest av allt i USA.
Utifrån Aase Bergs nya bok En uppblåst liten fittas memoarer skulle man kunna ha en riktigt bra diskussion om vad styrka egentligen är. Det finns så många fejkade och falska föreställningar om styrka, inte minst i populärkulturen, vars jobb det är att ljuga för oss om styrka och stolthet. Liksom om självbedrägeri. Hur vet man att man inte lurar sig själv – det är den bärande frågan i boken.
Europa har präglats av kristendomen på ett helt annat sätt än vi tror, menar Joseph Henrich, professor i evolutionsbiologi vid Harvard. Från 400-talet och framåt bröt kyrkan ner klansamhället och gjorde européerna till individualister. Allt som sedan hände följer av det: vetenskap, rättsväsende, demokrati och så småningom sekularisering …
Jag medverkar i den nyutgivna antologin 
Sven Anders Johansson Johansson misstänker att skönlitteraturen ”har blivit så dålig, så självgod, förutsägbar och ignorant i förhållande till sin egen tradition att det inte längre finns någon anledning för människor utanför den litterära institutionen (förlag, bibliotek, redaktioner, skrivarskolor, universitetsinstitutioner, etc.) att ta del av den.”
Vi har för länge sedan passerat den punkt där man kunde tro att ökad handel kommer att göra Kina mer demokratiskt. Inflytandet går i motsatt riktning: Kina är världens näst största ekonomi, och det är vi som anpassar oss efter dem.
