Spotify – framgångssagan som aldrig har gått med vinst

18 maj 2018 av H. | Bloggat

Spotify beskrivs som en svensk industriell framgångssaga trots att bolaget under 10 år aldrig har gått med vinst, och inte genererat fler än 2.000 jobb, skriver Pelle Snickars och Rasmus Fleischer i Den svenska enhörningen. Jag har recenserat boken för SvD (15/5 2018).

Inga kommentarerTags:

När verkligheten blivit värre än satiren läser man Caragiale

12 maj 2018 av H. | Bloggat

Vad ska man göra när verkligheten har blivit värre än satiren, suckar varje kulturskribent som ska skriva en krönika om Trump eller om inrikespolitikens kasperteater. Svaret är: man läser Caragiale och får tillbaka tron på både satiren och verkligheten! Hans texter i den till tyska nyöversatta samlingen Humbug und Variationen är det mest samtida jag har läst hittills i år. Boken har på kort tid blivit en kritikerfavorit i Tyskland.

Författare som Caragiale ger sina läsare lusten tillbaka – lusten att se bättre och att själv formulera sig med precision. En viktigare gåva kunde vi inte få 2018.

Jag upptäckte den rumänske författaren Ion Luca Caragiale på bokmässan i Leipzig och skriver om honom i SvD – en krönika för er som är trötta på ännu en artikel om Akademien.

Caragiale har till och med avbildats på Rumäniens sedlar – en märklig hedersbetygelse för en författare som protesterade mot korruptionen.

Inga kommentarerTags:

Donald Trump ljuger som en förlorare – ändå vinner han

12 maj 2018 av H. | Bloggat

Det märkliga med Trump är inte att han skryter och ljuger. Det märkliga är att han tjänar på att inte ljuga smart. Han ljuger som en förlorare – och ändå vinner han.

Jag har läst två böcker om Donald T. Rump: journalisten Michael Wolffs Fire and fury och den sparkade FBI-chefen James Comeys A higher loyalty. Läs recensionen i SvD: Trumps styre som en skogsbrand.

”White trash, vad är det för något?” Vi befinner oss ombord på Donald Trumps privata jetplan; det är en fotomodell som frågar. Trump har genast svaret redo. ”Det är människor precis som jag”, säger han. ”Med den skillnaden att de är fattiga.”

Inga kommentarerTags:

När Karl Marx fick ett bord att börja dansa

5 maj 2018 av H. | Bloggat

I år är det 150 år sedan Det kommunistiska manifestet gavs ut. Jag har läst manifestet plus Jonathan Wolffs introducerande bok Varför läsa Marx idag? och skrivit en understreckare för SvD (5 maj 2018).

Manifestet är förvånansvärt framsynt. Det är märkligt att öppna en text från 1848 och hitta resonemang om kommunikationsteknologi och globalisering som fortfarande är giltiga. Kanske förändras världen inte riktigt lika fort som vi ibland vill tro? I en av sina andra texter tycks Marx till och med ha anat den utvecklingstendens som ­leder fram till artificiellt intelligenta maskiner och alltmer avhumaniserade människor. ”Alla våra uppfinningar och framsteg tycks leda till att de materiella krafterna utrustas med andligt liv och att det mänskliga livet fördummas till en materiell kraft”, skriver han. Lika märkligt är det att det berömda manifestet inte innehåller någon argumentation som bygger på mänskliga eller medborgerliga rättigheter.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Mikrofilmen var 1940-talets internet

2 maj 2018 av H. | Bloggat

För 70 år sedan var det inte internet som var den nya, spännande informationsteknologin, utan mikrofilm. Kan ni gissa hur det lät? Det roliga är att det lät likadant.

Böcker var föråldrade, papper var gammelmedia, mikrofilm var framtiden. Om några årtionden, trodde Aftonbladet 1945, skulle folk ha små läsapparater som rymdes i fickan, och läsa tidningen på mikrofilm. Längst gick den amerikanske teknikvisionären Vannevar Bush, som samma år skisserade en maskin som han kallade ”Memex” (”memory expander”). Den kan enklast beskrivas som en dator, stor som ett skrivbord, som istället för hårddisk innehöll ett sökbart arkiv på mikrofilm.

Jag skriver om hypen kring mikrofilm i UNT (28/4 2018).

Den som verkligen är intresserad av ämnet rekommenderar jag Matts Lindströms fascinerande bok om mikrofilmens historia: Drömmar om det minsta (2017). Den finns för gratis nedladdning på lup.lub.lu.se.

Inga kommentarerTags:

Facebook är en människoplantage

2 maj 2018 av H. | Bloggat

Tysklands framgångsrikaste bloggare har fått nog av internet. Schlecky Silberstein ville göra sin mamma en tjänst, så han lärde henne använda Facebook. Perfekt för en ensamstående pensionär, tyckte han. En tid senare tittade han in för att se hur det hade gått. Då hade hon, som aldrig förut brytt sig om politik, 4 000 vänner och delade propaganda som stödde Putin, Trump och Brexit. Han kände inte längre igen hennes åsikter. Den sortens erfarenheter har fått Silberstein att skriva debattboken Das Internet muss weg (”Internet måste bort”, Knaus Verlag), en bok om vad som har hänt med internet – och med oss.

Silberstein vill få oss att se Facebook för vad det är: inte ett socialt nätverk, utan en människoplantage. För Facebook har vi samma roll som hönsen i en kycklingfabrik. Glöm allt vackert tal om kommunikation: syftet är att utvinna data ur oss. På sin sajt sammanfattar Silberstein sina invändningar mot vad nätet har utvecklats till.

Jag har skrivit om Silberstein och Das Internet muss weg i Göteborgs-Posten: Dags att göra uppror på dataplantagen (2/5 2018).

Inga kommentarerTags:

Telegrammet som förändrar den ryska revolutionen: Lenin ”arbetar helt enligt önskemål”

26 april 2018 av H. | Bloggat

I tidskriften Respons (6/2017) skriver jag om ett litet telegram som förändrar bilden av den ryska revolutionen.

Hundra år efter oktoberrevolutionen visar Deutsches Historisches Museum i Berlin en utställning om revolutionsåret 1917. Det mest uppseendeväckande föremålet på utställningen är ett telegram. Det ligger där som om det inte var något särskilt med det. Telegrammet är mycket kort: ”Steinwachs telegraferar från Stockholm den 17/4 17: Lenin inresa Ryssland framgångsrik. Han arbetar helt enligt önskemål.”

Dessa två meningar är en liten jordbävning som rubbar resten av utställningen, för att inte säga hela bilden av den ryska revolutionen. Telegrammet skickades den 21 april 1917 av Werner von Grünau från militärens högkvarter till det tyska utrikesministeriet. Steinwachs arbetade för den tyska militära underrättelsetjänsten i Stockholm.

Under första världskriget gav det kejserliga Tyskland bolsjevikerna ekonomiskt stöd för att försvaga Ryssland och för att Lenin lovade sluta fred om han tog makten. Därmed skulle Tyskland få det lugnt på östfronten och kunna koncentrera sig på att vinna kriget i väst.

”Vi måste ovillkorligen förorsaka största möjliga kaos i Ryssland”, skrev diplomaten Ulrich von Brockdorff-Rantzau till utrikesministeriet den 2 april 1917. Utrikesministern Arthur Zimmermann ansåg att ”det ligger i vårt intresse att den radikala falangen bland de ryska revolutionärerna får övertaget.”

Läs fortsättningen i Respons.

5 kommentarerTags:

Olle Svenning om Erlander: Erlandervågen fortsätter

26 april 2018 av H. | Bloggat

Tage Erlander är inte längre bortglömd – han håller på att bli Sveriges mest populära statsminister. Skribenter från hela den politiska skalan talar om honom med nyväckt respekt. Jag har recenserat Olle Svennings bok Åren med Erlander – om Svennings tid som statsministerns talskrivare 1966-68  (SvD 6/4 2018).

Bonusklipp som ströks ur recensionen av utrymmesskäl:

Enligt den akademiskt skolade Erlander såg arbetet ut så här: ”Talen växer fram som i ett seminarium. Man studerar allt djupare en fråga och lär sig den. Man skriver gång efter annan och till slut skapas ett fungerande tal. Och sedan håller jag ett helt annat.”

Vad beror Erlandervågen på? Detta är den andra boken om Erlander som jag recenserar. Jag har också skrivit om Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt (UNT 20/9 2017). En tredje bok är på gång, skriven av Expressens Torbjörn Nilsson.

Inga kommentarerTags:

Bokmässan i Leipzig 2018: DDR-nostalgiska högerpopulister

26 april 2018 av H. | Bloggat

På bokmässan i Leipzig mötte jag samma typ av konflikt som har präglat de senaste två årens svenska bokmässor i Göteborg: diskussionen om högerpopulistiska utställare bör accepteras på mässan eller inte. Men när jag besökte alt-right-tidskriften Compact fick jag höra något oväntat: de hyllar skolorna i DDR och gör sitt bästa för att sälja Putin till tyskarna.

Är det svårt att kränga Putin i Lepzig, frågade jag, med tanke på att den östra halvan av Tyskland, där vi befinner oss nu, var ockuperad av ryssar i 40 år. Svaret läser ni i min artikel om mässan i SvD (22/3 2018).

Jag rapporterade också om bokmässan i Lepzig 2017: den gången blev det mer litteratur än politik. Dessutom fick jag tillfälle att skriva om bokformgivning: en bok skriven av insekter helt utan mänsklig inblandning fångade mitt intresse.

Inga kommentarerTags:

En liten djävul hjälper mig med recensionen av ”Nyliberal ordlista”. Och en ängel.

26 april 2018 av H. | Bloggat

Jag har recenserat Nyliberal ordlista för SvD (16/3 2018).

En liten djävul sätter sig på min axel när jag börjar skriva den här recensionen. ”Den här boken är mycket svensk”, viskar den. Det är inte menat som beröm. Politisk satir är inte svenskarnas bästa gren.

Vid det här laget vet alla att ytterligare försämringar väntar när en politiker lovar ”mer kvalitet och valfrihet i välfärden”. Samlar man allt sådant språkligt mjäll till en ordbok kunde man hoppas på en renande effekt. Läsaren får överblick och sammanhang och kan börja göra motstånd. Kanske kommer jag till och med att upptäcka något jag inte visste. Men det händer inte när jag läser ”Nyliberal ordlista”. Den är varken befriande arg eller listigt subversiv.

Och vad säger ängeln? För att få veta det måste ni läsa hela recensionen.

Inga kommentarerTags:

Det okända 1970-talet: ledarskapskurserna som skulle få svenska chefer att sluta tänka och börja känna

26 april 2018 av H. | Bloggat

Jag har skrivit en understreckare om Känslornas revolution, en antologi om det svenska 70-talet (SvD 20/4 2018).

Mest spännande var – oväntat nog – två kapitel om ledarskapskurser. Finns förklaringen till vår tids epidemi av dåliga chefer (Karolinska, Transportstyrelsen med flera exempel) i den förändrade ledarstil som beskrivs i Känslornas revolution?

Högern och vänstern är fullständigt överens om vilka klichéer som ska användas när vi bygger den gemensamma bilden av 70-talets Sverige – och lika okunniga om vad som fanns utanför klichéerna. Lyckligtvis tar två av bokens författare med oss in i ett oväntat rum.

Ekbergs och Tillemas texter handlar om ledarskapskurser, och det är mycket mer spännande än det låter. Vid den här tiden introduceras en ny typ av chefskurser, kallad sensitivitetsträning. Förebilden är amerikansk. 70-talets känslomässiga frigörelse brukar associeras till olika alternativrörelser på vänsterkanten, skriver Tillema, men samma slags frigörelse eftersträvades ”i det privata näringslivets och de statliga myndigheternas fortbildning”. Pådrivande i den här utvecklingen var något som kallades Personaladministrativa rådet; bakom det stod Svenska Arbetsgivareföreningen och de tunga fackföreningarna LO och TCO.

Rationella chefer som hade tränat bort sitt känsloliv skulle nu tränas i öppenhet, nyfikenhet och känslomässig närvaro. Herrar från AB Atomenergi uppmanades ta av sig skorna och sätta sig i ring på golvet, så att deras fötter snuddade vid varandra. Tyckte kursledarna att någon deltagare inte var tillräckligt närvarande, står det i en rapport från 1972, brukade de avbryta med frågor som: ”Hur känner du för detta? Hur känner du dig just nu? Berätta!”

Här bör det darra i hörselnerven hela vägen in till förståndet. Tänk inte, känn! En gång var det en ny och nödvändig uppmaning. Från den sortens normativa frågor, tror jag, går det en rak linje fram till vår tid, när ”Jag känner!” har blivit en replik som inte tål några motargument.

Inga kommentarerTags:

Debatt om identitetspolitik med Malte Persson

26 april 2018 av H. | Bloggat

Jag har emellanåt undrat när det skulle bli dags att läxa upp mig för att jag kritiserar en av vår tids mäktigaste ideologier – identitetspolitiken. Oväntat nog blev det Malte Persson som kände sig manad att hålla i pekpinnen. Persson gick till angrepp mot mig i en artikel om Donald Trump och identitetspolitik ”Okunnig kritik mot identitetspolitiken” (Expressen 28/1 2018).

En som inte är högerskribent, men som särskilt ihärdigt drivit tesen om identitetspolitiken som vår tids stora ondska är kulturskribenten Håkan Lindgren.

Jag svarade honom i SvD 6/2 2018 – läs artikeln här.

Jag skulle inte säga att identitetspolitiken är ”vår tids stora ondska”, däremot att den är en konservativ, reaktionär idé som genom någon lustig historisk ironi har blivit de progressivas favoritleksak. Den kommer inte att ge oss en rättvisare värld.

Malte Persson svarade i en avslutande artikel (Expressen 7/2 2018).

Vad är det för fel på identitetspolitiken? Det utvecklade jag i två längre artiklar för SvD 2014. Del ett: Reaktionär politik i radikal förpackning. Del två: individen är ingen lösning.

Var vi inte, alldeles nyss, glada över att ha kastat ett gäng föråldrade idéer på sophögen? Nu köper vi tillbaka renhetstänkande, patriarkat och kollektiva karaktärsegenskaper bara för att de marknadsförs under namnet identitet. Identitetstänkandet förpackar reaktionära idéer som progressivt vänstertänk: det måste vara århundradets mest framgångsrika marknadsföringskupp. Någon kunnig person borde skriva historien om hur det gick till när identitetstänkandet lyckades vända postmodernismen ut och in som en handske: från dekonstruktion av all autenticitet gick det förvånansvärt lätt att återvända till en bergfast tro på autentiska gemenskaper.

Se också min artikel i tidskriften Respons, om vad som händer när identitetspolisen börjar inskränka författarnas frihet.

Inga kommentarerTags:

Daniel Dennett och standardmodellen

26 april 2018 av H. | Bloggat

I det senaste numret av tidskriften Respons (2/2018) recenserar jag filosofen Daniel Dennetts bok Från bakterier till Bach och tillbaka.

I böcker av det här slaget – böcker om medvetandet, evolutionen och den tekniska utvecklingen – framträder något som jag skulle kunna kalla standardmodellen (en term som jag lånar från partikelfysiken och kosmologin). Standardmodellen är en uppsättning insikter, idéer, värderingar och antaganden som återkommer i så många texter om biologi och informationsteknologi att de bildar en gemensam ideologi. Teknovisionären Ray Kurzweils The singularity is near (2005) och Yuval Noah Hararis Homo deus (2015) är två exempel på böcker i samma genre.Två saker som är typiska för standardmodellen:

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Ingmar Bergman intervjuar sig själv – och andra texter

17 februari 2018 av H. | Bloggat

Jag skriver om artikelsamlingen Artiklar, essäer, föredrag i SvD.

… det är nämligen så att om man växer upp i det här landet kan man behöva upptäcka på egen hand att det finns en regissör som heter Ingmar Bergman, och att han är riktigt bra. Att han kort sagt inte gör entartete Kunst. Fördomarna om honom överfördes och tog form genom tystnad, genom att han inte nämndes. Det är ett effektivt sätt att förmedla en konturskarp fördom. Sedan dess har det förstås hänt ett och annat, framförallt att gubben har dött, vilket säkert utlöste en och annan lättad suck. Nu kunde omvärderingen börja.

På kort tid har han gått från karikatyr och fågelskrämma till omkramad nationalsymbol, en sorts manlig Astrid Lindgren, lämplig för ankomstkorridoren på Arlanda. Vi har flippat som en strömbrytare mellan dessa båda lägen. Fanns det något ögonblick däremellan när den svenska offentligheten tog honom på allvar? Tänker vi göra det nu?

Läs recensionen här: ”När Bergman beskriver hur en idé föds går en ljusning genom texten

Bonusanekdot
1960, när Bergmans internationella berömmelse hade börjat växa (Cannes, Oscar), gjorde filmtidskriften Chaplin ett anti-Bergman-nummer. Initiativet till numret kom från Bergman själv, men det kände bara redaktionen till. Under pseudonym skrev han en riktigt elak och genomskådande uppgörelse med sig själv. Han påstod sig vara den påhittade franske filmkritikern Ernest Riffe. Stig Björkman, som då var redaktör, har berättat att många citerade ur den kloke fransmannens artikel med förtjusning: där fick han, den där jävla Bergman. Hur det låg till avslöjades i ett senare nummer. Texten ingår i Artiklar, essäer, föredrag, liksom den inledning till Chaplin-numret han skrev under eget namn: ”Varje gång man anser det mödan värt eller nödvändigt att avliva mig, har jag möjlighet att uppstå i renodlat skick.”

Inga kommentarerTags:

Sampo Terho – Finlands svenskfientliga kulturminister

8 februari 2018 av H. | Bloggat

Sedan i fjol har Finland en kulturminister som är fientlig till det ena av landets två officiella språk – svenskan. Jag skriver om finlandssvenskarnas situation i Göteborgs-Posten:

När nationalisterna tar makten över kulturlivet

– Jag tror att Sannfinländarna har en helt klar men inte offentliggjord agenda för att montera ned det svenska i Finland. Den har varit ruskigt effektivt verkställd, och kulturministerposten är central för den agendan, säger en person som vill vara anonym, och som har stor insyn i det kök där den finska politiken tillagas.

Mer om de kärva attityderna mot finlandssvenskar kan man läsa i Anne Suominens rapport ”Regeringen Sipilä och svenskan” (Tankesmedjan Agenda, 2017). Gratis pdf här.

Inga kommentarerTags: