Människan förstår allt – utom sig själv

26 november 2024 av H. | Bloggat

Människan förstår allt – utom sig själv, skriver jag i SvD idag. Människan är sällsamt väl lämpad för att skaffa sig kunskap, nästan otäckt skicklig på det – och ännu mer sällsamt är detta stora undantag mitt i hennes stora kunskapssökande, som om det vore förbjudet för oss att förstå oss själva.

Det är något konstigt på gång här, tänker jag medan jag tillbringar en dag på ett seminarium om psykisk ohälsa. Människan är intelligent nog att ha upptäckt celler, bakterier, gener och atomer; vi kan mäta kärnreaktioner inuti avlägsna stjärnor, men vi förstår fortfarande inte oss själva, våra känslor, behov och reaktioner. Det är ett märkligt undantag. Vad beror det på?

Det är som om vi lever i två helt olika epoker, utan att det uppstår någon kognitiv dissonans. I fysiken, astronomin och biologin är det 2024, liksom när vi bygger ett hus eller köper en flygresa, men så fort det handlar om oss själva har vi inte gjort några framsteg sedan Platon skrev sina dialoger för 2 400 år sedan. Det är som om självkörande elbilar skulle blandas i trafiken med kärror dragna av slavar från antikens Aten, utan att någon tyckte att det såg underligt ut.

 

 

Inga kommentarerTags:

Platon ger dig lust att tänka själv

5 november 2024 av H. | Bloggat

I sina bästa ögonblick gör Platon inte sitt eget utan läsarens tänkande till en lustfylld aktivitet. Du förundras över din förmåga att förstå mer än du gjorde tidigare, något som snart blir beroendeframkallande. Det är det bästa motgiftet mot alla dogmatiska och odemokratiska idéer – hos Platon själv, och hos alla andra.

En ny biografi om Platons liv har kommit ut – Robin Waterfield, Platon (Natur & Kultur) – och jag har skrivit en understreckare i SvD: Platon ger dig lust att tänka själv.

_____

Det går fortfarande att framstå som duktig genom att skriva en kultursidesartikel där man påminner om att Platon inte ville ha några diktare i sin idealstat. Därifrån kan man sedan göra ett bekvämt och sedan länge inlärt tankesprång till Gulag, Nazityskland eller valfri annan destination. Så kan pseudointellektuell verksamhet se ut.

Grejen med Platon är att han är så otäckt samtida att vi ofta inte förstår hur samtida han är. När han säger att han inte att han inte vill ha några poeter i sin idealstat menar han inte poeter. Han menar Elon Musk och Twitter. Han menar AI-genererad fake news, influencers och ryska trollkonton. Han menar den moderna underhållningsindustrin. Läser vi honom på det sättet blir han begriplig och relevant.

Man måste alltid lyssna på vad texten säger. I det här fallet är det uppenbart att Platon syftar på personer som kan påverka andras omdöme i stor skala. Han talar om människor som kan korrumpera hela samhällets omdöme. Vem gör det i vår tid? Inte poeterna.

Man behöver bara skärpa hörseln en liten aning för att höra att Platons dialoger inte utspelades i någon marmorsval akademi, utan i ett samhälle fullt av oväsen, korruption, förvirring, populism och självsäkra kändisar, ett samhälle med politiker som inte var särskilt olika Putin eller Berlusconi. Lyssna, och du hör att den akustiska bakgrunden består av 57 tevekanaler med dokusåpor, krig och frågesport. Välkommen till antiken! Greker och romare uppfann det urbana livet, och våra storstäder har inte förändrats särskilt mycket sedan dess.

Ur detta kommer hans vilja till precision och definitioner. Det är meningslöst att ha en diskussion om sanning eller rättvisa så länge människor inte lyssnar på vad de menar när de använder alla de där stora orden. Det är därför han frågar. Platons motdrag mot kakofonin är inte att skaffa en megafon och bli ännu en person som ropar ut den enda sanna läran, utan att placera en frågande Sokrates mitt i röran. Och det är därför han inte har blivit ett dugg föråldrad, hur gärna vi än vill slippa honom.

Inga kommentarerTags:

En vinter utan böcker i Ukraina

3 november 2024 av H. | Bloggat

Böcker som har brunnit ser plötsligt så gamla ut. I skuggan bakom en av de stora rulltrapporna hittar jag det sorgligaste och mest övergivna bordet på Bokmässan i Göteborg. Där ligger några smutsiga och halvt förkolnade böcker utan pärmar. Det vore lätt att tro att de var museiföremål från något av 1600-talets krig, men de brann för bara några månader sedan.

I våras bombades tryckeriet Faktor druk, som står för en tredjedel av Ukrainas bokutgivning – även skolböcker. Att slå ut landets kulturella infrastruktur är en medveten del av den ryska krigföringen, skriver jag i en artikel för Kvartal: En vinter utan böcker i Ukraina.

Förutom tryckerier har museer, bibliotek och skolor angripits. Brandskadade böcker från attacken mot Faktor druk finns just nu utställda på Kungliga biblioteket.

 

Inga kommentarerTags:

Aleksej Navalnyj – ”Patriot”

24 oktober 2024 av H. | Bloggat

Fängelselitteraturen har aldrig varit på bättre humör än i Aleksej Navalnyjs Patriot. De meddelanden som Navalnyj skriver i straffcellen, och som sedan publiceras på Instagram, går ut på att han, i sin ensamhet, vill muntra upp resten av Ryssland. ”Var inte rädda”, säger han. ”Domen är till för att skrämma er, inte mig. Det är ni, inte jag, som ska tappa motivationen till att göra motstånd.”

Jag recenserar Patriot i SvD idag.

Det är fascinerande att en människa kan förbli så frisk inom ett korrupt system – glad, självkritisk, modig, intelligent. Samtidigt är det sorglig läsning, eftersom alla dessa goda egenskaper till sist inte hade någon annan uppgift än att göra hans egen väntan på döden lättare att uthärda.

Med korruptionen i Ryssland var det som med skjutningarna i Sverige – alla kände till problemet, men ingen gjorde något. Navalnyjs bedrift var att han lyckades bryta apatin. Hans antikorruptionsstiftelse FBK visade upp oligarkernas okända palats – gensvaret blev en folkrörelse med demonstrationer i över 100 städer. När Navalnyj kandiderade till president 2018 backades han upp av landets största oppositionella nätverk med 82 regionala kampanjstaber. Han nådde långt utanför den regimkritiska bubblan i Moskva och Sankt Petersburg.

Inga kommentarerTags:

Alexander Etkind: Rysslands krig mot moderniteten

5 oktober 2024 av H. | Bloggat

Putin för inte bara krig mot Ukraina, menar Alexander Etkind, utan ”mot hela den moderna världen – ekologisk medvetenhet, global energiomställning och digitalisering”. Jag recenserar hans bok Rysslands krig mot moderniteten i SvD och är tveksam till den tankefigur som han har hängt upp sitt resonemang på. Etkind vill tro att alla bra saker – från miljömedvetenhet till hbtq-rättigheter – hör ihop och pekar in i framtiden, medan alla dåliga saker pekar bakåt.

Xi Jinping använder digital spetsteknologi för samma politiska mål som Putin – krigar han också mot framtiden? Greta Thunberg har anklagats för att tolerera antisemitiska fördomar av gammal välkänd 1900-talsmodell (Tomas Lundin, SvD 13/11 2023) – innebär det att hennes klimatrörelse plötsligt börjar peka bakåt, eller att saker är lite mer komplicerade än Etkind vill medge? Om Etkind möter en europeisk kvinna som samtidigt har hijab och den senaste mobiltelefonen – hur vill han klassificera henne? Är hon modern eller antimodern?

Inga kommentarerTags:

Sveriges bortglömda dataindustri

3 oktober 2024 av H. | Bloggat

Den nyutkomna antologin Individ och kollektivism innehåller nära 600 sidor om Sverige under de händelserika åren 1968 till 1988. Kulturtidskrifter, matvanor, självbild, utrikespolitik, migration, subkulturer och mycket mer beskrivs i 26 kapitel. Bland de medverkande finns Nathan Shachar, Åsa Moberg, Nils Uddenberg och Jan Jörnmark. Själv medverkar jag med ett kapitel om vår numera bortglömda dataindustri.

Visste ni att SAAB byggde datorer? Deras D2, som premiärvisades 1962, var Europas snabbaste – samtidigt som deras bilar fortfarande puttrade omkring med tvåtaktsmotorer. Det är rent av en tekniker på SAAB, Börje Langefors, som har myntat ordet ”dator”. Jag skriver också om Luxors framgångsrika skoldator ABC 80 och räknemaskinsjätten Facits undergång.

Historien om dataindustrins uppgång och fall ger också, tror jag, inblick i ett större skede. Ingenjörs-Sverige går i graven; under 1980-talet ömsar landet skinn och blir ett samhälle där man kan göra karriär på att prata luft. Flit, rationalitet, sparsamhet, samhällsansvar och andra ingenjörsdygder ersätts av tro på dig själv och fake it ’til you make it.  Det förklarar varför saker ser ut som de gör 30 år senare.

Individ och kollektivism är utgiven av Timbro och kan köpas direkt från dem. Boken är en uppföljare till antologin Radikalism och avantgarde – Sverige 1947-1967, där jag också medverkar, med ett kapitel om neutralitetspolitiken och tredje ståndpunkten.

SAAB D2; Foto Digitalt museum.

 

 

 

Inga kommentarerTags:

Yuval Noah Harari: Nexus

24 september 2024 av H. | Bloggat

Jag var på väg att avfärda Yuval Noah Harari som en författare av flygplatsböcker, men Nexus får mig att omvärdera honom. Han vill ställa läsaren inför riktigt svåra frågor om vår framtid – frågor som han själv, sympatiskt nog, inte har något svar på. I dagens SvD skriver jag en understreckare om boken.

Harari har övergett de krasst ekonomiska förklaringar som roade honom i Sapiens (business är på riktigt, resten är dekorationer). I Nexus har han ingen lust att spela cyniker. Han frågar inte längre efter lycka. Han nöjer sig med mer ödmjuka mål: att demokratin ska överleva, att vårt framtida samhälle inte blir en total katastrof. Han önskar att vi ska lära oss använda AI på ett omdömesgillt sätt, men han säger ingenting om var det där omdömet ska komma från. För att utveckla ett omdöme som matchar vår teknologiska makt behöver vi psykologi, självkännedom, humaniora – allt det där som saknas hos Harari, i Nexus likaväl som i Sapiens. Hos en författare som annars är intresserad av så mycket, från religionshistoria till genetik, är det en tänkvärd lucka.

Inga kommentarerTags:

Självkritik och självcensur

14 september 2024 av H. | Bloggat

Det brukar räcka med tre exempel för en spaning, eller hur? Nu har jag fyra. Det senaste året har unga ryska dissidenter flera gånger gjort mig förvånad. Att de är modiga och envisa visste jag. Det som förvånade mig var deras förmåga till självkritik, skriver jag i Kvartal: Vad svenska journalister kan lära sig av ryska oppositionella.
.
”Jag tänker inte tala om diktaturen, censuren och repressionen – vad som pågår i mitt hemland vet alla redan”, skrev författaren Liza Alexandrova-Zorina i Expressen (3/5 2024) i våras. ”Dessutom är det för enkelt att anklaga de ryska politikerna, propagandisterna och säkerhetstjänsterna och svära sig fri från allt eget ansvar. I stället vill jag berätta om vilka kompromisser som vi journalister och publicister gick med på, om vårt personliga ansvar. För den fullkomliga censuren finns inte bara där när man vaknar en morgon. Det börjar med självcensur, med redaktioner som blir ängsligare och måna om att undvika problem”.
.
En liknande självrannsakan hörde jag när Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina besökte Söderbokhandeln i november förra året. Trots att de är hotade av regimen (Kostiutjenko har överlevt en förgiftning) och lever i exil vill de inte framställa sig som oskyldiga offer – de ifrågasätter sina egna reaktioner, de har insett att regimens värderingar också finns inom dem själva. De fick mig att förstå att jag inte har hört någon motsvarande självkritik från deras svenska kollegor. Hur många journalister och redaktörer har frågat sig om deras kompromisser och självcensur i praktiken har gynnat Sverigedemokraterna?

Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina; foto Håkan Lindgren

När ryska dissidenter i exil möter svenska kollegor som hyllar självcensur borde det uppstå en rejäl kulturkrock. Att det inte sker är intressant. Sherlock Holmes löste en gång ett brott (i The adventure of Silver Blaze) när han insåg att den viktigaste detaljen var något som inte hände: här borde vakthunden ha skällt, men den höll tyst.

Är vi så imponerade av våra ryska gäster att vi inte lyssnar på dem? Kanske tror vi att det de berättar inte har någonting med oss att göra – att deras mod och självkritik bara är relevanta i ett avlägset, främmande land som lika gärna kunde ligga på en annan planet. Vi borde sluta applådera dem och i stället fråga oss vad vi kan lära av dem.

 

Inga kommentarerTags:

Det är dags att förstöra idén om artificiell intelligens

28 juli 2024 av H. | Bloggat

Nu skrotar vi AI! För den norska kulturtidskriften Vagant har jag skrivit två kritiska essäer om AI, som nu finns på nätet.
.
.
Och kom ihåg: AI är inte framtiden. Om du skiter i AI redan idag ligger du 50 år före alla andra.
.
Artificiell intelligens är en gammal 1900­-talsfantasi som borde sticka tillbaks till 1950-­talet där den hör hemma, tillsammans med tvåbenta plåtrobotar, strålpistoler och flygande tefat. Ge mig lite häpnadsväckande ny framtid istället! Ge mig hundra tusen okända framtider!
.
”Framåt” är nämligen inte en rät linje utefter vilken vi bara kan röra oss i en enda riktning, lika låsta som en plastgubbe i ett bordshockeyspel. Från den punkt där vi befinner oss nu kan vi gå framåt i 360 grader. Var och en av dessa riktningar är framåt, in i framtider som vi ännu inte har börjat föreställa oss. Eller rättare sagt: framåt är en expanderande sfär. Den framtid som påstås vara den enda möjliga är en minimal sektor av alla de framtider som väntar på att vi ska våga utforska dem.
.
Transhumanismen är motsatsen till allt detta. Den är en ideologi som vill uppfostra oss till att tro att framtiden redan är avgjord, att robotar och AI på något vis är ödesbestämda. Vi kommer att bli tvungna att leva med dem, vare sig vi gillar det eller inte, så det enda vi kan göra är att vara duktiga och anpassa oss till dem, redan innan de har blivit verklighet. Ju fortare vi anpassar oss, desto duktigare är vi, får vi veta. Vi ska indoktrineras till lydiga små konsumenter som accepterar den framtid av algoritmer och artificiell intelligens som våra självutnämnda herrar planerar åt oss.
.
Det finns, kort sagt, inga alternativ. Har vi inte hört det förut? Jo, det har vi, så nyligen att vi borde komma ihåg vad argumentet ”inga alternativ” är värt.

Inga kommentarerTags:

Christopher Lasch: Eliternas uppror

15 juli 2024 av H. | Bloggat

Något konstigt har hänt – och det konstiga är inte att samhället skiktas i rika och fattiga. Det konstiga är att både eliten och de underlägsna beter sig som detta var något fullständigt nytt. De rika vet inte vad de ska ta sig till med sin rikedom, och fantiserar om att köpa sig evigt liv, eller om att flytta till Mars. Männen som utgjorde det förra sekelskiftets elit ville bidra till samhället när de hade blivit förmögna. De byggde skolor, sjukhus, infrastruktur, universitet och museer. De senaste decennierna, berättar Andreas Cervenka i Girig-Sverige, har vårt land fått 500 miljardärer. Var är deras museer?

De underlägsna vet å andra sidan inte vad de ska ta sig till med sitt underläge. Varför är de så handfallna jämfört med det förra sekelskiftets sågverksarbetare? Även på den tiden fanns det goda skäl att vara missnöjd, men i Den skötsamme arbetaren beskriver Ronny Ambjörnsson hur de fattiga och lågutbildade organiserade sig i studiecirklar, fackföreningar, frikyrkor och politiska partier. Efter bara några årtionden hade de lyft sig ur misären. Var är vår tids folkrörelser?

För att förstå vad som är på gång har jag läst nyutgåvan av Christopher Laschs Eliternas uppror – en bok som kom första gången 1995, och som är full av aktuella och obekväma insikter. Lasch var historiker vid University of Rochester; så många av vår tids konflikter beror på att den ekonomiska eliten har kapat förtöjningarna till resten av samhället, menar han.

Ett privilegiesamhälle, skriver Lasch, ”kan kosta på sig flera olika normer, men inte en demokrati.” Demokratin kräver ett minimum av någorlunda gemensamma värderingar, samt principer för hur man debatterar när man är oenig. En mångfald av normer leder till dubbelmoral, och i ett samhälle där dubbelmoralen styr – på den punkten är Lasch mycket tydlig – kommer några alltid att fastna i rollen som en sämre sorts medborgare.

Vår tids dubbelmoral är försåtlig, fortsätter Lasch, eftersom den ”poserar som tolerans”, medan den i praktiken förvägrar minoriteterna ”frukterna av den seger som de länge har kämpat för att vinna: tillgång till världskulturen”. Ett samhälle där social segregation på nytt ska framstå som naturlig kan inte behålla idén om ett kulturarv som är tillgängligt för alla. Även kulturlivet och fantasin måste segregeras.

Jag har skrivit en understreckare om boken för SvD: Vem var det som rev samhällskontraktet?

_____

Se också min understreckare om Laschs tidigare bok Den narcissistiska kulturen.

 

Inga kommentarerTags:

Gåtan bakom Sveriges problem – paneldiskussion i Polen

4 juni 2024 av H. | Bloggat

Den 16 april 2024 deltog jag, tillsammans med författaren och journalisten Katarzyna Tubylewicz, i en paneldiskussion på universitetet i Torun, Polen. Diskussionen var en del av universitetets tvådagarsfestival om skandinavisk kultur och historia – Dni nordyckie. Rubriken på diskussionen antyder vad det handlade om: ”Vad döljer svenskarna i garderoben? Från neurotiskt välordnat till bara neurotiskt”.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Philipp Felsch: så kom Nietzsche tillbaka från kylan

17 maj 2024 av H. | Bloggat

Det är farligt att vara noggrann. Italienarna Colli och Montinari ville bara översätta Nietzsche, men när de insåg att ingen tysk utgåva höll måttet tog de initiativ till en ny referensutgåva i över 50 band, skriver jag hos Dixikon: Filosofen som kom in från kylan.

Vid det här laget, i början på 1960-talet, befann sig arkivet med Nietzsches efterlämnade papper i DDR, där han betraktades som statsfiende, men det visade sig att allt Molinari behövde göra var att våga knacka på dörren. Philipp Felsch, professor i kulturhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin, berättar historien om Colli och Montinari i Wie Nietzsche aus der Kälte kam (”Hur Nietzsche kom tillbaka från kylan”, 2022).

Sida ur Nietzsches anteckningsböcker där han skisserar ett verk med titeln ”Viljan till makt”; bild från Nietzschesource.org

 

Inga kommentarerTags:

Birgitta Trotzig: äckel och medlidande stöder varandra

12 maj 2024 av H. | Bloggat

Årets hittills viktigaste och mest intressanta jobb var att skriva en essä om Birgitta Trotzig, för den katolska tidskriften Signum. Den är nu publicerad i Signum Nr 3/2024: ”Äckel och medlidande stöder varandra hos Birgitta Trotzig”.

_____

Birgitta Trotzig vill ner till den punkt där människosjälen, på grund av inre och yttre misär, tillfogas en skada som den aldrig mer kan resa sig från. En punkt där ingen självtillit, ingen stolthet och inget motstånd är möjliga. Hon har förstått att en sådan punkt finns – därför måste hon ständigt återvända till den.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Peter Pomerantsev: How to win an information war

12 maj 2024 av H. | Bloggat

Peter Pomerantsev har gjort sig känd som en skarpsinnig analytiker av modern propaganda, framförallt den som kommer från Putins Ryssland. För att skänka uppmuntran åt alla som misströstar om samtiden har han skrivit How to win an information war, där han berättar om Sefton Delmer, som trots sina cyniska och okonventionella metoder fick förtroendet att leda brittiska propagandasändningar mot Hitlertyskland.

Jag recenserar boken i det senaste numret av tidskriften Axess. Historien om Delmer är definitivt underhållande – men vilka är de utlovade lärdomarna för vår tid? Våra massmedier befinner sig inte i krig mot sin egen befolkning.

_____

Ur artikeln: Till sist, låt mig spela cyniker ett tag. Är fake news och konspirationsteorier egentligen ett stort problem? Om läget var så allvarligt som det påstås borde vi vid det här laget ha sett några seriösa försök att bygga nya kvalitetsmedier för en masspublik. Vi har matats med påståenden om att ”information wants to be free” och att professionell journalistik inte behövs eftersom alla kan skriva på nätet – men om du driver ett storföretag har du alltid vetat att det där är bullshit. Du vet att kvalificerad information kräver seriöst researcharbete, och du vill betala. När företagsledare behöver veta hur det egentligen ligger till i en viss fråga söker de inte på Google och de ber inte en AI att fantisera ihop en opålitlig text. De ringer McKinsey – eller någon av alla liknande konsultfirmor, som gör det jobb som dagstidningarna tidigare brukade göra åt hela befolkningen.

Om vår tids elit inte behöver en fungerande offentlighet ska vi inte förvänta oss att de tänker betala för den. Den nuvarande ordningen verkar fungera utmärkt: pålitlig information åt de få, medan resten badar i underhållning, skvaller och konspirationsteorier. Kanske är det rent av så att både de där uppe och de där nere är nöjda med situationen? Den frågan har Pomerantsev inte ställt sig.

_____

Bonusläsning: missa inte Pomerantsevs underhållande skildring av hans egna äventyr i mediebranschen. I början av det vilda ryska 2000-talet jobbade han åt ett TV-bolag i Moskva. Dokusåpor som funkade överallt i världen floppade i Ryssland, berättar han i London Review of Books (3/2 2011). I Ryssland ska du nämligen inte vara smart, extrovert och ambitiös – sådana personer hamnar snart i fängelse, i exil eller i graven.

 

 

Inga kommentarerTags:

Du känner inte dig själv

11 maj 2024 av H. | Bloggat

I tidskriften Axess temanummer om teknikens faror skriver jag om de två klokaste ord som den västerländska civilisationen hittills har frambringat: Γνῶθι σεαυτόν. ”Känn dig själv.”

Om vi inte förstår våra känslor, behov och reaktioner kommer vi aldrig att kunna utveckla teknik som är nyttig för oss.

Om man har förstått detta förstår man också att alla frågor av typen ”kan vi kontrollera AI?”, ”är AI farligt?” eller ”hur ska vi lära oss utnyttja AI på bästa sätt?” inte är något annat än villospår. Börja aldrig med tekniken. Börja med människan. Fråga dig vilket framtida samhälle som skulle vara önskvärt och människovärdigt. I nästa steg kan du sedan fråga dig vilken teknik vi behöver utveckla för att nå dit. Då hamnar tekniken på rätt plats, och den får en uppgift där den kan utveckla hela sin imponerande kapacitet: som medel för att nå ett mål.

Ska inte tekniken utmana gränser? Jodå, men det är märkligt att de som omfamnar disruptiv teknologi är så noga med att aldrig överskrida en viktig gräns inom sig själva – den som leder till ökad självkännedom. Barnsliga och oanalyserade känslomässiga behov gör att vi önskar att vi kunde ha samma sociala relationer till våra verktyg som vi bara kan ha till våra medmänniskor. Vi önskar oss ett verktyg som ska vara något annat än ett verktyg – det ska vara en kompis, en förälder eller en gud. Det ska vara så fulländat att vi själva blir överflödiga. Vi ska inte behöva utveckla något omdöme: maskiner som analyserar oöverskådliga datamängder kommer att fatta bättre beslut. Vi kan fortsätta bete oss som omogna egoister eftersom blockchain garanterar att bedrägerier blir omöjliga att genomföra. Vi ska inte behöva lära oss teckna eller fotografera: bildgenererande program kan förverkliga varje hugskott på ett ögonblick.

Vad betyder den sortens önskningar? De har en sak gemensam: vi ska äntligen slippa oss själva. Vi vill slippa ifrån vårt ansvar och vårt medvetande. Det är vad jag misstänker att de stora satsningarna på AI handlar om. I så fall kunde vi uppnå samma resultat snabbare och billigare med en pistol.

Läs artikeln här: Du känner inte dig själv.

Inga kommentarerTags: