Jag recenserar Dick Harrisons biografi om Tage Erlander, Jag har ingen vilja till makt, i UNT.

Snart kan det förefalla obegripligt att det en gång fanns ett land där allt fungerade hyggligt och där politikerna var mestadels hederliga. Vi kan redan se att en myt om det förflutna har tagit form: vi inbillar oss att Sverige fungerade för att det förr i tiden var konfliktfritt och homogent.

Dick Harrisons biografi om Tage Erlander visar oss ett helt annat 1900-tal. Regeringen fick ofta stöd av Bondeförbundet, men någon harmoni var det inte tal om. Politiken ”kännetecknades av konstant verbalt skyttegravskrig”, skriver Harrison. För Erlander var det en tid av ständiga gräl och kriser – och kanske kan en statsminister inte uppleva det annorlunda, hur bra det än går (socialdemokraterna fick regelbundet omkring 45 procent i valen).

Harrison bygger på Erlanders dagböcker från åren 1946-69, utgivna 2001-16. Bläddrar man i dagböckerna hittar man överallt exempel på uppriktig självrannsakan. Det här hittade jag när jag lånade en av dagböckerna och slog upp den på måfå (exemplet nämns inte i recensionen eller i Harrisons bok).

29/10 1953

Visst är man feg. Jag fick i dag en inbjudan till en middag med Per Meurling, Stig Ahlgren och Wästberg hos bokförläggare Björkman. En mera djävlig kvartett kan jag inte tänka mej. Där Per Meurling sannolikt är den bäste! Alltså nej-tack till slöddret. Naturligtvis inte ja-tack men uppskov till 17/12. Inte bara feghet kanske. I någon mån också nyfikenhet. Hur de träbockarna [ser] ut invärtes. Vi vår väl se. Det är f. n. så pass trist att t.o.m. en sådan kväll kan nödtorftigt försvaras.

Observera hur snabbt Erlander växlar från självkritik (”feg”) till avsky (”en mera djävlig kvartett …”) till nyfikenhet, och sedan erkänner för sig själv att hans tristess är så stor att han kan tänka sig att träffa det här gänget bara för att få något slags umgänge.

Vilken samtida politiker ägnar sig åt en självreflektion som tål att ställas bredvid Erlanders? Jämför med Carl Bildts twittrande som jag kommenterade i UNT 22/6 2011.

Publicerat i UNT 2 september 2017.

När vi diskuterar falska nyheter och oseriösa alternativa medier tror jag att vi hamnar fel om vi enbart gör det till en diskussion om yttrandefriheten och dess gränser. En debatt om vad man bör eller inte bör tillåtas säga i offentligheten riskerar lätt att gå i cirkel i hundra förutsägbara varv. Rätt dörr att gå in genom, tror jag, är att betrakta allt detta som en del av ett mycket större skeende: ett sönderrivet samhällskontrakt.

Konspirationsteorier och faktaresistens är tecken på att det samhälleliga förtroendet har sagts upp. När det sker drabbar det också förtroendet för massmedier och etablerade kunskaper. Allt sådant avfärdas med en fnysning om ”eliten”. Människor söker sig själva till miljöer som bekräftar deras besvikelse och deras frustration – och de skulle göra det även om nätet inte fanns.

Det är därför dessa frågor är så svåra. Man läker inte ett förlorat samhällskontrakt genom att önska att Facebook ska se till att vi slipper se länkar till falska nyheter, eller genom de små brasklappar som har blivit populära i svenska tidningar det senaste halvåret. (”Det här är en krönika. En krönika ger uttryck för skribentens subjektiva åsikter.” Tyckte inte läsarna att tidningarna talade ner till dem förut lär de väl tycka det nu.)

(Forts.)

I nya Vagant (nr 3/2017) medverkar jag med den omfångsrikaste text jag skrivit på länge, en +50.000-teckens essä om varför artificiell intelligens och transhumanism är en dålig idé. Artificiell intelligens är en gammal 1900-talsfantasi som borde sticka tillbaka till 1950-talet där den hör hemma, tillsammans med flygande tefat och tvåbenta plåtrobotar. Ge mig lite framtid istället för Ray Kurzweils snart 30 år gamla odödlighetsrunk.

Än så länge bara i pappret – leta upp en Vagant på biblioteket närmast dig! Norska Vagant är Skandinaviens mest ambitiösa kulturtidskrift – risken är att du kommer att hitta mängder av läsvärda texter.

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren (som jag recenserade i GP 20/7 2107) är, för mig, en av de senaste årens mest tankeväckande böcker. Läser man den är det omöjligt att inte jämföra med dagens situation. Sågverksarbetarna i 1890-talets Holmsund (som alltså ännu inte hade rösträtt) hanterade sin tids orättvisor och frustration med folkrörelser och självbildning. Vår tids missnöje och frustration gör att folk söker sig till identitetspolitik och brunpixlade alternativmedier. Detta ledde till en kort debatt i SvD.

Ambjörnssons bok visar vad som är möjligt – och vilka krav vi har slutat ställa på oss själva, skrev jag.

Charlotte Wiberg svarar mig här: Vad menar du när du talar om underklassen?

Jag svarade henne i en avslutande text här: Jag lovar ingen bättring vad gäller identitetspolitiken

_____

När det gäller ämnet identitetspolitik vill jag också hänvisa till två längre och förhoppningsvis bättre texter.

Reaktionär politik i radikal förpackning, SvD 13/6 2014.

Identitetspolisen och litteraturen, tidskriften Respons 4/2016.

Nästa vår går Ungern till val. Vad är Fidesz beredda att göra för att behålla makten? Jag har besökt ett Budapest fullt av anti-Soros-affischer och intervjuat János Széky, utrikesredaktör på kulturtidskriften Élet és Irodalom. Han tror att Putin har valt Ungern som den lämpligaste inkörsporten för att påverka EU.

Läs intervjun i SvD.

Om du bara har hört den korta versionen lät det säkert som ett skämt. Etnografiska museet återlämnade en totempåle till en grupp indianer i Kanada, varpå de i enlighet med sina traditioner lade den till vila i skogen, där den nu ligger och ruttnar bort. Etnografiskas nuvarande byggnad på Gärdet, invigd 1980, ritades med tio meters takhöjd för att kunna visa totempålen, som var avsedd att bli en av samlingens stjärnor. Idag vässar grizzlybjörnar sina klor på den. Men det finns mer att säga om vad som hände. Anders Björklund, som var chef för Etnografiska museet när återlämnandet gjordes, ger nu bakgrunden till historien i sin bok Hövdingens totempåle – Om konsten att utbyta gåvor. Turerna kring ”det största kulturarvsföremål som någonsin återförts från ett europeiskt museum till en nordamerikansk urbefolkning” blev med tiden rätt invecklade. Inte alla indianer uppskattar hövdingafamiljens beslut att låta totempålen återgå till naturen.

Jag skriver om Hövdingens totempåle i tidskriften Respons – nu på nätet.

Hur kan tvärsäkra texter ge upphov till en mer nyanserad undertext inom läsaren än nyanserade texter undrar jag i den här artikeln för SvD – en text som jag efteråt har blivit ganska tveksam till.

Skönlitterära texter som är fulla av tvärsäkra och onyanserade påståenden kan paradoxalt nog upplevas tvärtom, som om de sade mycket mer än vad som står på raderna. De nyanser som saknas i texten uppstår mellan raderna. Bestämda åsikter ger lustigt nog en mycket mer nyanserad undertext än nyanserade åsikter. En nyanserad text får inte läsaren att uppleva ännu finare nyanser; den gör läsaren trött.

Läs hela texten här.

I Göteborgs-Posten skriver jag om återutgivningen av Ronny Ambjörnssons studie Den skötsamme arbetaren.

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren har varit så eftertraktad att den stjäls från biblioteken, skriver Anna Carlstedt i förordet. När den nu återutges i en fjärde, utökad upplaga kan den, tror jag, läsas på två sätt. Som en mer eller mindre dammig akademisk klassiker om händelser som är mer än hundra år avlägsna – eller som politisk dynamit. Jag föredrar dynamiten.

Ambjörnsson har studerat nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen i sågverkssamhället Holmsund utanför Umeå. Det som intresserar honom är den mentalitet som växte fram i folkrörelserna kring förra sekelskiftet: självdisciplin, bildning, långsiktig planering, rationell argumentation.

Vår tids missnöje och sociala orättvisor kan snart tävla med 1880-talets, men vår dominerande mentalitet är en annan. Den handlar inte om skötsamhet och självbildning, utan om stolthet och identitet. Stolthet är en fälla och en konservativ kraft. Den lurar dig att uppfatta varje antydan om att du borde förbättra dig själv som en dödlig förolämpning. Om den tidens vänster hade varit lika besatt av identitetspolitik som dagens, skulle den ha sagt till arbetarna: Alkoholismen är er kultur. Låt ingen ta flaskan ifrån er!

Läs hela texten i Göteborgs-Posten

Jag recenserar Yuval Noah Hararis Homo deus för UNT.

Yuval Noah Harari har följt upp sin bestseller om mänsklighetens historia (Sapiens: En kort historik över mänskligheten) med en bok om den hyperteknologi som är på väg att förändra människans villkor i grunden. Att läsa Homo deus är som att följa ett lopp mellan två hästar: Hararis förmåga till ytliga generaliseringar lyckas nästan alltid hålla jämna steg med hans förmåga till intelligent och självständigt tänkande.

På tal om de envisa, aldrig uppfyllda förhoppningar vi  har på den tekniska utvecklingen: se också min tidigare text När kommer lättnaden

Vi behandlar den tekniska utvecklingen på samma sätt som vi behandlar en spelautomat. Titta så fattig den här enarmade banditen gör mig! Den tvingar mig att sitta i hörnet på den här sunkiga puben där jag inte vill vara. Men nästa gång jag drar i spaken kommer den att ge mig allt jag vill ha.

Med teknologi är det på samma sätt. Den teknologi vi har förslavar oss och ställer bara till problem. Den gör oss stressade och irriterade. ­Idiotiska ­datorprogram motarbetar oss på ­jobbet tills de enklaste uppgifter blir en plåga – Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem!” är full av skräck­exempel på den saken.

Nästa generations teknologi, som vi just har börjat föreställa oss, kommer däremot att vara av ett helt annat slag. I motsats till allt som omger oss i dag kommer den att skänka lättnad. Den kommer att ge oss massor av ledig tid, den kommer att befria vår kreativitet. Artificiell intelligens! Nästa version av Windows! Nästa ryck i spaken.

Det är något skumt på gång här. Berätta om vår teknologi för människor från 1916 och de skulle tycka att vi var befriade från allt som gjorde att de inte stod ut med sin vardag. Sedan kan du göra om experimentet och berätta om den teknologiska nivån 1916 för någon från 1816 – telefoner! flygplan! biografer! – och de skulle tycka samma sak om den vardag man inte stod ut med 1916. Den där lättnaden som teknologin ska skänka, när kommer den egentligen? Läs fortsättningen här.

Jag medverkar i SvD:s artikelserie om intelligens med en artikel om AI.

Inget kunde vara mindre intelligent än den samtida diskussionen om artificiell intelligens. Om det finns ett ord som sammanfattar vad som pågår just nu är det ”passivitet”. Vi intalas att framtiden redan är avgjord, att robotar och artificiell intelligens på något vis är ödesbestämda. Vi kommer att få leva med dem vare sig vi vill eller inte, så det är lika bra att vi visar oss duktiga och anpassar oss till dem på en gång, innan de har blivit verklighet.

Glöm att vi är fria att gå i en mängd andra riktningar, att det finns en hel stjärnhimmel av alternativa framtider som vi inte har börjat utforska.

En hög 1900-talsfantasier om tänkande maskiner och teknologiskt förbättrade människokroppar, som ett par generationers science fictionförfattare redan har tröskat igenom (och i många fall förhållit sig minst sagt skeptiska till), framställs som den enda vägens politik, som om IT-miljardärerna i Kalifornien inte kunde drömma större än så. Vi ska uppfostras till lydiga små konsumenter som passivt accepterar den framtid av algoritmer och artificiell intelligens som våra självutnämnda herrar planerar åt oss.

Arbetet med att utveckla överlägset tänkande maskiner kräver rationellt tänkande, men det är inte rationellt i sig; det är starkt emotionellt färgat. I sin bok ”Flesh and machines” (2002) skriver Rodney Brooks, tidigare chef för MIT:s laboratorium för artificiell intelligens, att porträttet av datorn HAL 9000, som för honom är huvudpersonen i Kubricks film ”År 2001 – ett rymdäventyr”, fick honom att ägna sitt liv åt att försöka bygga intelligenta maskiner. Han kan fortfarande inte se filmen ”utan att hjärtat bultar och tårar väller ofta upp i ögonen”. Han frågar sig inte vad tårarna vill meddela honom. Om han lyckas konstruera den maskin han önskar sig kommer den sannolikt inte att förlösa det som fick tårarna att bryta fram. Istället kommer den att göra honom sorgsen på nytt: för att den var vackrast som fantasi.

Läs fortsättningen här.

Jag visste genast att jag ville åka dit, just för att det skulle bli svårt att skriva om det. Det danska konstmuseet Arken, som ligger vid kusten strax söder om Köpenhamn, visar fram till den sjätte augusti en utställning med hyperrealistiska skulpturer.

Flera av de medverkande konstnärerna har en bakgrund inom filmindustrin, där de har arbetat med specialeffekter. Nu bygger de naturtroget exakta människokroppar av vax eller silikon. De måste ha ägnat veckor åt knottrorna på låren, ögonfransarna, de ojämna naglarna och andra detaljer som en romanförfattare aldrig behöver beskriva.

Utställningen heter ”Gys! Er den levende?” ”Gys!” betyder ”rys!” Titeln tar fasta på den subtila rysning som uppstår när vi möter en skulptur som är lite för människolik. Det var för den där rysningens skull jag åkte dit. För att komma den närmare och se om jag skulle kunna sätta ord på den.

Läs fortsättningen i UNT.

Ibland luras han lite, Nicholas Carr. Här kommer ett stycke typisk text från en pressrelease för en stor bredbandssatsning, skriver han i sin senaste bok Utopia is creepy – and other provocations. Och citerar: ”Tankar kommer att spridas över världen med ljusets hastighet, omedelbart tänkta, omedelbart skrivna, omedelbart förstådda. De kommer att täcka jordklotet från den ena polen till den andra – plötsliga, ögonblickliga, brinnande av lyskraft från den själ från vilken de bröt fram.”

Jag ljög, förklarar han sedan. Texten skrevs 1831 av den franske poeten och politikern Alphonse de Lamartine. Vad Lamartine hyllade var den tidens spännande nya kommunikationsteknologi: den dagliga tidningen. Böcker är föråldrade, fortsatte Lamartine. De är inte anpassade till tidens tempo: ”Den enda bok som är möjlig från och med idag är en tidning.” Sedan har det fortsatt med allt snabbare massmedier – telegraf, radio, TV, internet. Idag är det tidningen som är föråldrad, kommenterar Carr, men de som dömer ut tidningen använder sig i stort sett av samma argument och tankefigurer som Lamartine.

(Forts.)

Jag har skrivit en understreckare om Zygmunt Baumans sista bok Retrotopia.

Inget skvallrar om att jag läser en 92-årig mans sista bok. Zygmunt Bauman tänker och skriver med en smittsam intellektuell iver. Hans iver överförs till mig även när han gör mig otålig, när jag tycker att han gör det för enkelt för sig och när han ger mig lust att säga emot – kanske framför allt just då. Det är inte alla sociologer som skriver bladvändare, men jag måste erkänna att det ibland är Baumans pratsamhet som får mig att vilja vända blad.

”Retrotopia” (Polity Press) handlar om den pessimism som mer än något annat präglar vår tid. ”Retrotopia” är motsatsen till utopia. Vi har slutat hoppas på framtiden, i stället tittar vi bakåt, mot ett inbillat förflutet när allt var som det borde vara. I Frankrike tror 90 procent av alla ­föräldrar att deras barn kommer att få det sämre, enligt historikern Rutger Bregman, som Bauman citerar.

Missnöjets gåta? Ja, någonting är underligt här.

Baumans problembeskrivning – och många andras – får mig att vilja ställa en fråga: märker ni att någonting är underligt här? Missnöjet skulle kunna vara en tillgång, en enorm samhällsförändrande kraft. Varför är det inte så? I vår tid är det tydligen förbjudet att göra något konstruktivt av sitt missnöje. Varifrån kommer ­impulsen att göra något om inte ur missnöje – men vi ­använder vårt missnöje på ett annat sätt. Vi missbrukar det, misshandlar det, förnedrar det, tillåter det inte att ta sig några andra uttryck än bitterhet och gnäll; vi använder vårt missnöje för att bibehålla status quo eller för att förvärra läget.

Läs hela artikeln i SvD.

Jag recenserar Broderskap, sista delen av Hilary Mantels trilogi om franska revolutionen för SvD.

Ja, jag är medveten om vad Karl Kraus har sagt: när en bok kolliderar med ett huvud är det inte nödvändigtvis bokens fel om det uppstår ett ihåligt ljud. Men jag måste erkänna det från början: jag får ingen kontakt med den här boken.

Bara Mantel slutar redovisa huvudpersonernas skolgång, så att handlingen (och huvudena) kan börja rulla kan det här bli riktigt bra, tänkte jag medan jag läste första delen. Men de invändningar jag hade när jag recenserade ”Frihet” (SvD 10/4 2016) förstärks när jag läser ”Broderskap” (se också Josefin Holmströms recension av del två, SvD 22/11 2016).

Läs fortsättningen i SvD.

Och överkursernas överkurs för er som verkligen vill läsa mer: Le vieux cordelier, tidskriften där Camille Desmoulins kritiserar revolutionen, kan läsas här.

SVT:s nya kulturfrågeprogram Kontrapunkt funkar. Men å andra sidan är frågesport som pizza: låt bli att krångla till konceptet och du har en produkt som alltid går hem.

Jag jämför Kulturfrågan kontrapunkt med Sten Bromans originalversion från 1972 i dagens SvD.

Jag skrev tidigare om kulturprogrammet Idévärlden: Och nu, alla barn, blir det allvar!

Original-Kontrapunkt kan ni se i Öppet arkiv.