Pappersböcker – snart lika suspekt som kontanter

20 april 2015 av H. | Bloggat

Pappersläsning kan snart vara lika suspekt som viljan att betala med kontanter istället för kort – och det är inte svårt att föreställa sig en subkultur som föredrar pappersböcker för att de vill flyga under radarn. Jämfört med sociala medier har tryckta texter en mängd begränsningar, men begränsningarna kan snart framstå som deras stora fördel.

Mobiltelefoner, läsplattor och datorer är informationsteknologi i en mycket bokstavlig bemärkelse – teknologi som är till för att samla information om dig. Det märks när man godkänner allt som en gratisapp måste ha tillgång till innan man kan använda den. En tryckt bok frågar inte efter dina vänners mailadresser och skickar inte rapporter om dina läsvanor till okända mottagare.

En annan fördel är att papperstexter inte kan ändras i efterhand. När en tryckt text är spridd befinner den sig utanför all kontroll. Ingen kan gripa in i böckerna i din bokhylla och på avstånd förändra texten på boksidan. Amazon kan däremot redigera texten i redan sålda e-böcker – eller vid behov radera dem från sina kunders läsplattor, eftersom man inte köper en e-bok på samma villkor som en fysisk bok. Praktiskt i många fall – tryckfel kan rättas automatiskt – men det betyder också att vi närmar oss det tillstånd av konstant föränderliga texter som Orwell beskrev i ”1984”. Sanningsministeriet sysslade med att redigera innehållet i dagstidningar och böcker. Utan pålitliga källtexter får vi ett minneslöst samhälle.

Inga kommentarerTags:

Valerie Solanas – närmare Charles Bukowski än du tror

20 april 2015 av H. | Bloggat

Jag skriver om Vakerie Solanas bortglömda pjäs Up your ass, som nu kommit i svensk översättning: Skruvar desperation till smarta repliker (SvD 15 april).

Ifall någon undrar om Solanas är manshatare skulle jag vilja svara retsamt: Nej, hon är amerikan. Hon har den där särskilda, amerikanska förmågan att skruva desperation och bitterhet till erfarna, streetsmarta repliker. En lättkonsumerad stöddighet som är till för att ta plats, men som också är noga med att underhålla sin omgivning, så att folk inte tröttnar och riktar sin uppmärksamhet någon annanstans.

2 kommentarerTags:

Tomas Tranströmer

28 mars 2015 av H. | Bloggat

… det jag uppskattar hos Tranströmer är den öppning mot skräck, sorg och osäkerhet som finns i hans dikter. Han befinner sig långt ifrån den fördomsfulla bilden av honom som den skicklige hantverkaren som skriver snäll metaforpoesi om naturen. I en av hans texter sticks en lång, grå båtshake in genom fönstret bland människorna på en nervig och glittrig fest (om jag minns rätt). Det är en av mina favoritrader.

När jag letar efter den där båtshaken hittar jag så mycket annat, alltför mycket annat. Till exempel det här, om hur han blir trött när han kör, lägger sig att sova i sin bil och inte känner igen sig själv när han vaknar.

Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck.
[...]
Men omöjligt att glömma de femton sekundernas kamp i glömskans helvete, några meter från stora vägen där trafiken glider förbi med påslagna ljus.
(ur Mörkerseende)

Inga kommentarerTags:

Simon Stålenhag: Ur varselklotet

21 januari 2015 av H. | Bloggat

Simon Stålenhag målar svensk 80-talstristess försedd med robotar, svävande fraktfarkoster och förfallna rester av stora, gåtfulla maskiner. Kombinationen är en fullträff av det där sällsynta slaget som verkar fullständigt självklar efter att den är gjord. Har man växt upp i liknande miljöer under ungefär samma tid är igenkänningen total. Ibland lägger han också till små dinosaurier med fågelpigga ögon. Bilderna har kunnat ses på hans sajt simonstalenhag.se och har väckt stor uppmärksamhet det senaste året, även utanför Sverige (bland annat i tidskriften Wired och på sajterna io9 och The Verge).

I höstas publicerade rollspelsstudion Fria Ligan en bok med hans målningar: Ur varselklotet. Jag skrev om boken för Göteborgs-Posten (25 dec. 2014) – recensionen kan nu läsas på nätet hos GP.

2 kommentarerTags:

Bruno K. Öijer

21 januari 2015 av H. | Bloggat

Jag har recenserat Bruno K. Öijers senaste diktsamling Och natten viskade Annabel Lee för Ny Tid.

Öijer började som en poet som fyllde sina dikter med en sorts romantisk rekvisita – spelkort, vinglas, cigaretter, lite som att kliva in i en punkig antikvitetsaffär – men har utvecklats till en poet vars huvudsakliga ämne är sorg. Han är aldrig så bra som när han skriver om sorg och förlust; här är hans precision i nivå med Tomas Tranströmers. Han kan göra metaforer som får en att känna att språket har sträckt på sig och växt en bit: plötsligt blev detta möjligt att säga. Tvivlar man på att det går att tala allvar på modern svenska (jag ska erkänna att jag gör det ibland) behöver man läsa någon av hans senaste diktsamlingar.

Inga kommentarerTags:

Intervju med Taslima Nasrin

21 januari 2015 av H. | Bloggat

Den bangladeshiska författaren Taslima Nasrin kan beskrivas som en feministisk Rushdie. Sedan 1994 lever hon i exil, hotad till döds för sin roman Lajja och för sina åsikter om religion och kvinnors rättigheter. Jag träffade henne när hon besökte Stockholm i höstas och gjorde en intervju som kan läsas i Ordfronts litterära magasin.

Inga kommentarerTags:

Jaron Lanier: Myten om artificiell intelligens

19 januari 2015 av H. | Bloggat

Jaron Lanier gör diskussionen om artificiell intelligens lite mindre artificiell och lite mer intelligent: The myth of AI.

Se också Daniel Dennett om samma ämne.

Hur många osanningar är nödvändiga när man dramatiserar en ”true story”? Alex von Tunzelmann om de många felaktigheterna i The imitation game, filmen om Alan Turing.

Och eftersom Turing är aktuell på grund av filmen (han är alltid aktuell) länkar jag till min understreckare om honom: Mannen som avskaffade medvetandet.

Inga kommentarerTags:

Den tyska bokhandelsbranschens fredspris till Jaron Lanier

20 december 2014 av H. | Bloggat

Den tyska bokhandelsbranschens prestigefyllda fredspris (tidigare pristagare har bland andra varit Svetlana Aleksijevitj, Liao Yiwu, Orhan Pamuk och Susan Sontag) gick i år till … Jaron Lanier. Ett djärvt och oväntat val!

Lanier är en virtual reality-pionjär som har utvecklats till ett slags cyberdissident, allt mer kritisk till vår tids idéer om internet, digitalisering och artificiell intelligens, idéer som har blivit en underförstådd ideologi. Jag presenterade honom i en understreckare förra året.

Inga kommentarerTags:

Lobotomi som kulturpolitik

18 december 2014 av H. | Bloggat

Femton miljoner mindre till kulturtidskrifterna är ingen besparing. Det är en svindlande dyr lobotomering. Så mycket av landets intellektuella liv pågår i tidskrifterna – oavsett om man är intresserad av litteratur, musik, film, reportage eller något annat. Kulturtidskriftsstödet är en minimal budgetpost, men på ett sätt är den unik: ingenting annat i statens budget ger lika stor mänsklig utdelning per skattekrona som stödet till landets tänkande, fantiserande, samhällskritiska och experimenterande tidskrifter. Går förslaget att förstöra kulturtidskriftsstödet igenom är det ett av de dummaste beslut som någonsin har fattats i Riksdagshuset. Och ett av de skadligaste.

Inför den massiva kritiken har Kulturutskottets ordförande Per Bill (m) svarat att budgeten ska hållas. Hans påstående att det bland Kulturdepartementets 12,7 miljarder kronor inte går att hitta femton miljoner till tidskrifterna kan bara tolkas som ren illvilja.

Samtidigt kommer spännande nyheter från den krisande tidningsbranschen. Det finns fortfarande pengar – om man är ägare eller styrelseordförande. Journalistförbundets tidskrift Journalisten har listat de tio personer som tjänat mest i branschen de senaste fem åren. Listan toppas av Peter Hjörne, ordförande och huvudägare i Stampen Media Group (Göteborgs-Posten med mera), som 2009–13 tjänade sammanlagt 77.924.551 kronor.

Listan visar något viktigt: att dagstidningarnas allvarligaste kris inte är ekonomisk. Den är intellektuell och moralisk. Tidningsägarna har ingen aning om vad de håller på med. De vet inte längre vad en dagstidning är eller varför den är viktig. Till skillnad från dem vet kulturtidskrifternas medarbetare vad de gör och varför – eftersom de gör något som de är intresserade av. Därför förtjänar de allt stöd.

_____

Kunstkritikk.se förklarar Horace Engdahl, Sara Danius, Peter Englund och många fler varför kulturtidskrifter är nödvändiga för ett lands intellektuella liv.

Audiatur et altera pars, som det heter. Här är ett argument från motsatt håll: ”Kulturtidskrifter kan fanimig stå för sina egna kostnader”, skriver tre personer från Centerns ungdomsförbund. I sammanhanget kan det väl påpekas att (etablerade) politiska partier får statsstöd i det här landet. Centern fick senast 14 miljoner i partistöd trots att partiet har 1,7 miljarder på banken.

_____

Tillägg

Kulturtidskrifterna klarade sig (för den här gången!). Här är ett exempel på varför kulturtidskrifter är värdefulla: Vagant har översatt och spritt en text som gör mer än bara upprepar de vanliga fraserna om digitaliseringen, en text som försöker komma åt innebörden i det som pågår. (Texten trycktes först i Frankfurter Allgemeine Zeitung, så den som vill kan också se den som ett argument för att dagstidningarna behöver ge plats åt den här sortens essäistiska texter.) Nog med inledande prat, här kommer Neelie Kroes armbånd av Frank Schirrmacher.

1 kommentarTags:

Carl Frode Tiller: Innsirkling

15 december 2014 av H. | Bloggat

Det lät som världens mest utslitna historia. En man har tappat minnet. Den här gången heter han David. Men av alla litteraturtips jag fick när jag var i Norge var det bara det här som fick mig att reagera. Det kändes som om jag närmade mig något utöver det vanliga.

En annons i tidningen uppmanar folk som har känt David att hjälpa honom att komma tillbaka till sig själv genom att skriva brev och berätta vad de minns om honom. Redan här kan det vara läge att nämna att grundhandlingen inte är vad den först utger sig för. Det är inte Davids annons och det är inget fel på hans minne. Det är, om man så vill, en historia som skruvar diskussionen om vad författare har rätt att göra med sina närmaste ett extra varv, men det är inte där det väsentliga ligger.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Varje nytt framsteg har en subtil bismak av lobotomi

29 november 2014 av H. | Bloggat

Nästa stora framsteg vi kan se fram emot: datorgenererade texter i tidningarna. I torsdagens SvD skrev jag en krönika om robotjournalistik.

Datorgenererade texter kommer att förstärka en myt som vi borde bryta sönder varje dag: myten att datorer tänker. Underförstått att de tänker bättre än vi, för den här sortens myter opererar bara med kategorierna ”bättre än” och ”sämre än”, aldrig ”lika bra” eller ”annorlunda”. Innehållet i en dator förvandlas inte till tankar, mening eller information förrän det kommer i kontakt med en människas medvetande. Det vi tror finns i datorn uppstår i oss själva – och bara i oss. För en betraktare från en annan planet, har cyberdissidenten Jaron Lanier sagt, skulle en dator bara vara en låda som konsumerar elektricitet och genererar en liten aning värme. En dator är inte mer medveten än en spisplatta.

Läs fortsättningen i SvD.

Inga kommentarerTags:

Kristoffer Leandoer – Symbolisterna vid tidens ände

21 november 2014 av H. | Bloggat

(Publicerad i UNT 16 nov.)

För att börja bakifrån: det finns böcker där det är ett brott att inte inkludera ett personregister. Det här är en sådan. Men annars är det – ni som snabbt vill komma fram till omdömet behöver inte vänta längre – utmärkt.

Om en symbolist hade skrivit Sagan om ringen, skriver Leandoer, hade Frodo aldrig kommit iväg till Mordor. Han skulle ha nöjt sig med att stanna hemma och fantisera om alverna. Symbolismen, en konst- och litteraturriktning från 1880- och 90-talens Frankrike, påminner om romantiken, men istället för att ställa sig på en bergstopp och andas in stormen drar man tunga gardiner för fönstren, sätter sig i en fåtölj och drömmer, med eller utan hjälp av droger. Man längtar, men man har redan genomskådat sin längtan, analyserat sönder den, spytt upp den och sedan slukat den på nytt. Det behöver inte göra symbolismens texter svagare: istället kan de laddas med en särskild dubbelhet. ”Ordens, rent av stavelsernas klangvärde”, skriver Leandoer, blir bundsförvanter till den förlorade, oåtkomliga värld som författarna drömmer om.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Max Tegmark: Vårt matematiska universum

21 november 2014 av H. | Bloggat

Om det verkar konstigt, skriver Max Tegmark, är det precis som det ska. Vår uppfattning om vad som är rimligt har evolutionen anpassat efter förhållanden i mänsklig skala; när vi studerar sådant som ligger bortom vad våra sinnen är gjorda för att uppfatta kommer naturen att uppföra sig bisarrt. Vid extrema hastigheter börjar tiden gå långsammare. På kvantnivå kan en partikel befinna sig på två platser samtidigt. Det enda vi kan göra är att acceptera vad våra experiment visar oss.

Medan jag läste Tegmarks bok undrade jag om naturens konstighet har en egen karaktär som går att känna igen när vi stöter på den. Skulle en forskare kunna säga ”Här är det obegripligt på rätt sätt, och då kan vi vara säkra på att vi ser naturen exakt som den är, men det där resultatet är konstigt av ett annat skäl, för att vi missförstår vad vi ser”?

Jag har recenserat Max Tegmarks Vårt matematiska universum för GP. Läs fortsättningen.

Inga kommentarerTags:

Karl Kraus – 1900-talets elakaste mediekritiker

14 november 2014 av H. | Bloggat

Möt Karl Kraus – 1900-talets första och fortfarande elakaste mediekritiker. Jag presenterar honom i dagens understreckare: Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden.

_____

1899 startade han, 25 år gammal, en egen tidskrift med ambitionen att bli den elakaste satirikern i Wien. Det blev han också. Kraus levde mitt under dubbelmonarkins glansperiod, den tid som i efterhand fått ett nostalgiskt skimmer för Stefan Zweig och Joseph Roth, och avskydde den in i minsta krusidull. Han tog saker längre än andra; i stället för ”feta människor” skrev han ”flodhästar insydda i människohud”. Tidskriften döpte han till Die Fackel (”Facklan”). Den gjorde omedelbar succé och blev en institution i Wien.

Flodhästar i människohud fanns det gott om i Wien, och om Kraus hade velat göra det lätt för sig hade han kunnat nöja sig med att skjuta pil på dem, det hade räckt till en livslång karriär. Ganska snart märks det, genom glimtar och underligheter i hans texter, att han siktar mot något annat. Han har sett något fasansfullt, kan han skriva. Det fasansfulla är en liten teckning av ett ätande huvud, hämtad från en restaurangannons. Han återger teckningen i Die Fackel, som när en insekt avbildas i en vetenskaplig tidskrift. Den är en första snöflinga som får honom att inse att laviner har blivit möjliga. Han tittar inte på annonsen utan genom den, som genom ett nyckelhål, och anar något stort och monstruöst, en sammansmältning av reklam, språk, massmedier och teknik vars konsekvenser är på väg att bli riktigt obehagliga. I årgång efter årgång av Die Fackel spårar han den här utvecklingen i en mängd vardagliga detaljer, tvingar fram den ur de triviala tidningstexter där den visar sig.

Ibland undrar jag hur långt framåt han kunde se. Hösten 1908 beskriver han ”en värld som skulle uthärda sin egen undergång så länge man bara inte hindrade den från att uppleva den på bio”. Sex år senare rullar journalfilmerna från skyttegravarna.

Läs hela texten i SvD.

För tyskkunniga: hela Die Fackel finns på nätet här.

2 kommentarerTags:

Personuppgifter är vår tids råolja

7 november 2014 av H. | Bloggat

Varje tid har sina utopier. En gång handlade de om att människan inte skulle behöva arbeta för hårt – i Thomas Mores ”Utopia” (1516) var arbetsdagen sex timmar. Vill man skriva något som låter utopiskt i dag räcker det med att säga att man vill ha betalt. Det är vad Hannes Grassegger har gjort.

Digitala personuppgifter är ”det tjugoförsta århundradets råolja”, skriver han i den nyutkomna pamfletten ”Das Kapital bin ich” (”Kapitalet, det är jag”, utgiven av det schweiziska förlaget Kein & Aber). Kring dessa data har en miljardindustri växt upp: Google, Facebook och de andra välkända storföretagen. Här är det något som inte stämmer, fortsätter Grassegger: varför har inte du, som är källan till dessa värdefulla data, blivit en oljeschejk?

(Forts.)

6 kommentarerTags: