Borges labyrinter visar oss en big data-mardröm

16 mars 2019 av H. | Bloggat

I en tid av artificiell intelligens och big data upphör Borges att vara en harmlös kuriositet – hans labyrintiska noveller har börjat få tänder. Jag recenserar del II i förlaget Tranans nyutgivning av Jorge Luis Borges.

Vill man göra Borges ofarlig ska man beskriva honom som en författare för människor som föredrar att tro att litteratur görs enbart av litteratur, som om litteraturen vore schack eller något annat stillsamt, väletablerat sällskapsspel. När spelet är klart stoppar man tillbaka pjäserna i papplådan och lämnar biblioteket utan att ha förändrat eller vidrört någonting väsentligt.

Men det finns också ett annat sätt att läsa Borges. Vår tids diskussioner om big data och artificiell intelligens gör att karaktäristiska teman i hans noveller lyfts upp och framträder med förnyad skärpa. Hans paradoxer, oändliga labyrinter och bottenlösa upprepningar visar oss den meningslösa återvändsgränd som en värld av överlägset intelligenta maskiner skulle förvandlas till. Borges skriver inte om teknologi, men han har uppfångat någonting, anat vad som skulle kunna vara möjligt, och han följer konsekvenserna av sina aningar tills de, varje gång, slutar i ett fängelse utan utvägar.

Läs recensionen i UNT.

Inga kommentarerTags:

Traditionen – en större makt än religionen

4 mars 2019 av H. | Bloggat

Religionerna är tillbaka, sägs det, men det är något konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Det är så lite religion i den. I stället har vi en diskussion om aborter, slöjor, darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld – saker som inte har någonting med andlighet att göra, utan med makten över andra människors vardagsliv. Och med traditioner.
 
Det är inte religionen som är den stora makten i människors liv, utan traditionen. Människorna dyrkar inte sina gudar, de dyrkar framförallt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i. Religionen används bara för att legitimera traditionen, för att göra den helig, så att den inte får förändras. Om diskussionen fokuserade på tradition istället för religion skulle den bli mycket mer konstruktiv.
 
Jag har skrivit en debattartikel om religion och tradition i tidskriften Respons (1/2019): Traditionen är en större makt än religionen
.

Inga kommentarerTags:

Våra antisociala sociala medier och vad man gör åt dem – en fackförening för facebookanvändare?

3 mars 2019 av H. | Bloggat

Kashmir Hill provade att leva utan de fem stora monopolföretag som kontrollerar internet – Google, Facebook, Amazon, Apple och Microsoft. Läs artikelserien Goodbye big five (Gizmodo.com). Det fick vissa spännande konsekvenser, som avslöjar hur djupt in i våra liv företagens rottrådar numera sträcker sig. Jag kommenterar hennes artiklar i en krönika för SvD.

Samt: hur bör nätet utvecklas härnäst?

Om våra personliga data är så värdefulla att man kan göra miljardvinster på dem – hur mycket är det rimligt att företagen betalar oss? Äganderätten för personliga data behöver förstärkas, så att vi får ett jämnare styrkeförhållande mellan storföretag och medborgare. Om vi tillbringar x antal timmar på Facebook och någon i andra änden tjänar y miljarder på det – varför skulle det inte räknas som ett arbete? Vad kommer att hända när de många tar tillvara sina intressen mot de få? En fackförening för världens 2,7 miljarder Facebookanvändare – eller kanske ett parlament? Ja, varför inte?

Jämför med industrialismens utveckling från ohämmad exploatering till lagar och institutioner som försvarar arbetskraftens intressen. Det är dags att förhållandet mellan företag och nätanvändare genomgår en motsvarande utveckling.

Inga kommentarerTags:

Sama Maani: Vägra respekt

28 februari 2019 av H. | Bloggat

Foto: Jan Maximilian Gerlach

Respektverweigerung. Warum wir fremde Kulturen nicht respektieren sollten. Und die eigene auch nicht.

Eller på svenska: Vägra respekt. Varför vi inte borde respektera främmande kulturer. Och inte den egna heller.

Man kunde knappast ge sin debattbok en mer provokativ titel än den österrikiske författaren och psykologen Sama Maani har gjort. Maani skriver djärvt, egensinnigt och lågmält om samtidens kulturkonflikter. Idag presenterar jag honom i en understreckare för SvD:

Till det respektlösa samtalets försvar.

Jag får också tillfälle att säga ett par andra saker. Bland annat det här:

För att se sin samtid behöver man distans. Det är därför det är viktigt att läsa äldre tiders författare av alla slag (framtidens författare skulle vara lika nyttiga, men är tyvärr ännu svårtillgängliga). Deras neuroser, gränser, och outtalade samförstånd var annorlunda än våra. I den skärningsyta som uppstår inom den uppmärksamma, inlevelsefulla och misstrogna läsaren – skärningsytan mellan en äldre text och ett samtida medvetande – kan det outtalade bli synligt. Vi upptäcker de äldre författarnas tidsbundna egenheter och blinda fläckar. De omedvetna budskapen som ligger infrusna i texten tinar och börjar överrösta de avsiktliga. Samtidigt som det sker blir vi frestade att se oss själva från deras håll, att försöka se våra problem beskrivna med deras kategorier – och i det ögonblicket har vi chansen att upptäcka våra egna blinda fläckar. Äldre tiders författare har inte blivit irrelevanta för att de är olika oss, tvärtom: det är just för att de är annorlunda som de är användbara.

Därför är det oroande (jag uttrycker mig diplomatiskt här) att det förflutna håller på att avskaffas. Eftersom vi är övertygade om att kulturhistorien bara bestod av rasism, förtryck och okunnighet kan vi stryka den ur kursplanen. När jag inte vill vara lika diplomatisk brukar jag kalla det för ett folkmord på det förflutna. Det kommer att göra allt kritiskt, självständigt tänkande omöjligt i praktiken, hur mycket vi än hyllar det i teorin.

 

 

Inga kommentarerTags:

Josefine Klougart: “New Forest”

23 februari 2019 av H. | Bloggat

New Forest är en sällsynt snyggt formgiven bok. Bilden visar den danska originalutgåvan från förlaget Gladiator.

Josefine Klougart är en sällsynt känslig iakttagare, och har utvecklat ett litterärt språk som gör iakttagelserna rättvisa. Hennes roman New Forest, som nu kommit i svensk översättning, är märklig läsning, men inte på det sätt jag hoppades. Låt mig ge några exempel!

“Himlen mörknar över stigen, blånar som en sopp man pressar fingret mot för att artbestämma.” Vissa svampar får blåmärken när man klämmer på dem; Klougart får ovädersmolnens färg att framstå som något aldrig tidigare beskrivet, något suggestivt och hotfullt genom sin egensinniga bild. Samma sak gäller solens värme, som i Klougart beskrivning är “en belöning man tar emot utan skam för att den verkar som en obetydlig kompensation för en oändlig ensamhet man dömdes till redan som barn”.

Det märkliga är att ingenting större uppstår när dessa var för sig känsliga och exakta meningar fogas samman till en 680-sidig roman. Att läsa New Forest är som att ständigt ha en glasruta mellan sig och texten. Boken är stum, monoton, stillastående. Det sker ingen utveckling, det finns ingen dynamik i berättelsen. Varje mening sitter där som en autist, helt utan kontakt med de omgivande meningarna.

Hur går det till, rent tekniskt sett, att skriva en roman som på samma gång är så känslig och så kontaktlös? Det försöker jag ta reda på i min recension – läs fortsättningen i UNT. (Recensionen publicerades 23/2 2019.)

_____

Och vad säger hon själv? Här intervjuas Klougart om boken i danska Politiken.

Inga kommentarerTags:

Ett besök på den liberala moskén i Berlin

23 februari 2019 av H. | Bloggat

Här ska det vara, enligt Google maps. Allt som syns är en stor tegelkyrka med vidhängande byggnader. Berlins mest omskrivna moské, den unikt toleranta Ibn-Rushd-Goethe-moskén, har ingen skylt. Av säkerhetsskäl, berättar de när jag frågar. Man ska gå in på gården, öppna en sidodörr, och sedan fortsätta tre trappor upp.

Moskén grundades för ett år sedan av juristen Seyran Ates. Hon har trettio års erfarenhet av att försvara invandrade kvinnor i skilsmässomål och var en hårsmån från att dö när en exman till en av hennes klienter sköt henne i halsen.

Ates vill se en modern, reformerad och jämlik islam. I hennes moské, uppkallad efter den aristoteliske 1100-talsfilosofen Ibn Rushd och tyskarnas författarhelgon Goethe, ber kvinnor och män tillsammans, och kvinnor kan leda predikan. Detta har lett till nya mordhot mot Ates och hon har nu konstant polisskydd. Företrädare för traditionella moskéer tackar alltid nej när de bjuds in till samtal.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Medborgarlön – en lösning för en framtid utan medborgerliga rättigheter?

5 februari 2019 av H. | Bloggat

Jag tillåter mig att tvivla en aning på idén om medborgarlön i min senaste krönika i SvD. Eller ganska mycket.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten.

Digitalisering och datorisering är på väg – i vissa länder och vissa branscher kommer den att ta drygt 60 procent av jobben, tror OECD (The Economist, 24/4 2018).

I praktiken, misstänker jag, kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från de framtida vinnarna.

Inga kommentarerTags:

“Die Ostsee” – antologin som syr ihop 2.000 års Östersjölitteratur

17 januari 2019 av H. | Bloggat

Det går en berlinmur genom Östersjön – och det är Sverige som har byggt den. Det är inte bara de andra Östersjöländernas historia som har skurits av från oss, utan också vår egen. På andra sidan Östersjön minns man oss bättre än vi minns vårt eget förflutna. I Estland idealiseras svensktiden som, åtminstone på ett par hundra års avstånd, framstår som en ljus period mellan de tyska och ryska herrarnas styre. Svenskarna förbättrade de livegna böndernas villkor, grundade universitetet i Tartu och införde skolundervisning.

Idag försiggår 8 procent av världshandeln på Östersjön; den intensiva fartygstrafiken kan följas på den beroendeframkallande sajten marinetraffic.com. Men om hela ens värld utgörs av det svenska kulturlivet är det lätt att tro att Baltikum fortfarande ligger bakom järnridån.

För att bryta igenom en sådan mental blockering krävs något utomordentligt kraftigt, exempelvis den 650 sidor tjocka och drygt två kilo tunga antologin Die Ostsee (Galiani Verlag). Redaktören Klaus-Jürgen Liedtke har samlat reseberättelser, dikter och skönlitterära texter med anknytning till Östersjöområdet från de senaste 2 000 åren. Syftet, skriver han i förordet, har varit ”att ’läsa’ Östersjön på ett nytt sätt”, att läka ihop den, att börja tänka sig den som en helhet.

I dagens understreckare i SvD presenterar jag antologin Die Ostsee: På spaning efter Östersjöns förlorade gemenskap.

Klaus-Jürgen Liedtke är en erfaren översättare som har specialiserat sig på att introducera svensk och finlandssvensk litteratur i Tyskland (Ekelöf, Martinson, Södergran, och många fler). På bilden nedan samtalar han med kritikern och översättaren John Swedenmark när antologin presenterades på Författarförbundet i Stockholm.

Rättelse
Det finns ett fel i min artikel: Steen Steensen Blichers text är inte en memoar, som jag påstår, utan en skönlitterär novell. Jag har bett SvD lägga in en rättelse på nätet. Tack till den kunniga och skarpsynta läsare som påpekade felet!

_____

I det här sammanhanget vill jag också nämna ett tidigare försök att bryta igenom muren. Antologin Swinging with neighbours (982 sidor, red. Aase Berg och Carl Dieker; 2006) satte samtida poeter och författare från hela Östersjöområdet i förbindelse med varandra. Det är hoppingivande att förläggare ibland förverkligar den sortens underbara och nödvändiga vansinnesprojekt.

 

Inga kommentarerTags:

Intervju med Ivan Krastev – Östeuropa på väg att bli en glesbygd

5 januari 2019 av H. | Bloggat

– Det som kommer att hända med Östeuropa är samma sak som hände med landsbygden när folk flyttade in till städerna, säger Ivan Krastev. Det är utflyttningen från Öst- till Västeuropa – inte invandringen – som är Orbáns och Kaczynskis verkliga problem.

Migration är en individualistisk tidsålders revolution, säger Krastev. Det är lättare att flytta från Somalia till Sverige än att försöka få Somalia att fungera som Sverige. Men den migration han helst pratar om är en folkomflyttning som inte får särskilt mycket uppmärksamhet: migrationen inom EU.

– Efter den senaste finanskrisen var det dubbelt så många som flyttade från Öst- till Västeuropa jämfört med flyktingströmmen från Syrien. De senaste tio åren har Rumänien förlorat tre miljoner invånare. Och det är de unga och välutbildade som flyttar. Jag brukar säga att det är lättare att hitta en hederlig politiker i Östeuropa än att hitta en sjuksköterska.

Ivan Krastev

Ivan Krastev föreläste på Utrikespolitiska institutet, 10 dec 2018.

Jag har intervjuat Ivan Krastev i SvD – läs intervjun här. Krastev är bulgarisk statsvetare, uppmärksammad för Efter Europa – en bok om EU:s kriser.

Inga kommentarerTags:

Debatt: litteratursamtalet som blev en rättegång

14 december 2018 av H. | Bloggat

Den 10 oktober gick jag till Kulturhuset i Stockholm för att lyssna till något som jag trodde skulle bli ett helt vanligt litteratursamtal: tre personer på scen, ett författarskap ska diskuteras. Denna gång Michel Houellebecq. Man har varit med förr, man vet vad man kommer att få, tänkte jag. Men det visste jag inte alls. Snart upptäckte jag att jag satt som publik på en rättegång med tre åklagare.

Houellebecqs böcker kan bara användas för en enda sak, nämligen för att förstå hur fascister tänker, fick vi veta. Dessutom fastslog panelen att han var ful och att han hatar sin mamma. Författarskap måste inte alltid läsas medhårs, som man gör i SVT:s “Babel”, men det som pågick hade ingenting gemensamt med analys eller litteraturkritik. Det handlade enbart om att hänga Houellebecq. Jag önskar att samtalet hade spelats in; i så fall hade jag kunnat citera några fantastiska repliker.

Hur många litterära rättegångar behöver vi hålla innan rättegångar har blivit det normala?

Detta skrev jag en krönika om i SvD – Enda syftet var att hänga Houellebecq (5 dec 2018).

Kajsa Ekis Ekman, en av de medverkande, svarar i SvD (8 dec 2018) Ohederligt – bara för att det är kvinnor på scen och jag svarar direkt under hennes artikel.

Och hur är det egentligen – är Houellebecq cool eller ful? Svaret är väl: det beror på. Se bild.

Inga kommentarerTags:

Australiens landskap var en människotillverkad park

14 december 2018 av H. | Bloggat

(En något kortare version publicerades i UNT 9 december 2018)

När de första engelsmännen kom till Australien kände de igen landskapet hemifrån, men de förstod inte vad det betydde. I april 1770 landsteg James Cook i östra Australien. Med på världsomseglingen fanns konstnären Sydney Parkinson. Så här beskrev han det land som mötte dem: ”Landet var mycket bördigt och behagligt, och träden, helt fria från undervegetation, påminde om planteringar i en gentlemans park.”

Han visste inte hur rätt han hade, berättar Peter Rowley-Conwy, professor i arkeologi vid universitetet i Durham. Det var ingen vild, ursprunglig kontinent som mötte engelsmännen. Landskapet liknade en park för att det var lika kontrollerat som en park. Först på senare år har vi börjat förstå hur radikalt de australiensiska aboriginerna har omformat sitt landskap.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Erik Hörstadius: “Vårt nya land”

28 november 2018 av H. | Bloggat

Erik Hörstadius undviker alla förenklade slutsatser. På den sista sidan nöjer han sig med att konstatera: “Möjligen är jag lite mindre rädd.” Jag har läst Vårt nya land, en reportagebok om hur invandringen förändrar Sverige.

I januari gav sig Erik Hörstadius ut på en drygt två veckor lång resa från Skåne till Kiruna för att prata invandring och integration. Han inleder med utropet “Här ska krockas bubblor!” Varken han själv eller läsaren ska kunna känna sig trygg i sin filterbubbla. Det svajar ibland, men ju längre han reser, desto bättre blir samtalen.

Läs recensionen i SvD

Inga kommentarerTags:

Siddharta Mukherjee: “Genen. En högst privat historia”

19 november 2018 av H. | Bloggat

Den som tar genetiken på allvar möter en snårskog av ömsesidigt påverkande faktorer: gener, cell, kropp, miljö och tillbaka igen. Det borde inte få någon att tappa lusten, tvärtom: en snårskog är en betydligt intressantare plats än Farsta centrum. Genetiken är sällsynt väl lämpad att lära oss komplexitetens tjusning – ju mer vi förstår om samspelet mellan arv och miljö, desto mer komplicerat blir det. Jag har skrivit en understreckare om Siddhartha Mukherjees nyutkomna bok Genen. En högst privat historia.

Allmänhetens föreställning om gener är i desperat ­behov av ett kunskapslyft. Få personer kunde vara bättre lämpade för den uppgiften än Siddhartha Mukherjee, onkolog vid Columbia University i New York. Hans förra bok, Lidandets konung (2010), beskrev cancer så insiktsfullt att den hyllades i forskarvärlden samtidigt som den var så tillgängligt skriven att den blev en populärvetenskaplig bästsäljare. Med sin nya bok om genetik har han upprepat bedriften.

Läs understreckaren här: Så sätter DNA-spriralen snurr på våra liv.

Illustration ur boken: Mukherjee beskriver relationen mellan gen, organism och miljö som ett kretslopp. Och vad avgör hur miljön ser ut? Alla organismer tillsammans. Varje organism påverkar sin omgivning bara genom att existera. Klicka för större bild.

_____

Mer läsning
Glädjande nog har SvD hittat en understreckare om genetik av Georg Klein från 1958 och lagt ut den på nätet samtidigt: Arvsmassan i vävnaderna.

Se också min tidigare understreckare Generna och kroppen – vem använder vem?

Jag har intervjuat Mukherjee för tidskriften Sans – intervjun publiceras efter nyår.

 

2 kommentarerTags:

Patrick Modiano: Slumrande minnen

11 november 2018 av H. | Bloggat

Jag har läst Patrick Modianos roman Slumrande minnen.

Allt är flytande, drömlikt, osäkert, men det finns två viktiga undantag: namn och adresser. Modianos huvudperson har alltid koll på vad folk heter, var de bor och vilken gata han går på. Den sortens konkreta detaljer förstör inte suggestionen för honom, de ökar den. Adresser stimulerar hans fantasi.

Stämningsmättade historier där ingenting händer är en knepig genre. Vem kan i efterhand redogöra för intrigen i en film noir-klassiker som The big sleep? Det är stämningen man minns. Men även om stämningen är det viktigaste för både författare och läsare vinner den på att hängas upp på en intrig. En stämning som hängs upp på ingenting alls är ett betydligt mer riskabelt projekt.  Ändå lyckas Modiano väva ihop en berättelse som inte består av något annat än dimmor bakom dimmor utan att det blir enformigt eller sötaktigt nostalgiskt. Ribban darrar när den lilla berättelsen är över, men Modiano har tagit sig över den utan att riva.

Recensionen finns i UNT

Inga kommentarerTags:

Inget är en konspiration

4 november 2018 av H. | Bloggat

Konspirationsteorier har blivit en av vår tids viktigaste politiska ideologier. Jag recenserar Kent Wernes Allt är en konspiration för SvD (3/11 2018).

Läs recensionen här.

Och för övrigt, på tal om faktaresistens: När vi får lite mer distans till samtiden kommer det att framstå som komiskt att våra opinionsbildare först gjorde sitt bästa för att övertyga oss om att nyhetsförmedlingen skulle skötas bättre av bloggande amatörer än av den otäcka, grindvaktande eliten – och bara några år senare uppmanade oss att bli förskräckta över att nätet fylls av en faktaresistent pöbel. Är du en av dessa opinionsbildare har din ryggrad gjort en imponerande u-sväng.

Inga kommentarerTags: