Jag läste ett par av Milan Kunderas romaner – Varats olidliga lätthet, Skrattets och glömskans bok – på den tiden när man skulle läsa dem, eller något efteråt, men hans böcker hade en bismak av något jag inte blev klok på. Ett buttert, lite passiv-aggressivt positionerande som var svårt att förstå eftersom det han positionerade sig mot förblev osynligt, underförstått. I essäsamlingen Ett möte tror jag att jag hittar en förklaring till den undvikande ton som störde mig i hans romaner.

Jag recenserar Ett möte för UNT.

Varför omslaget till Lars Åke Augustssons intervjubok ser ut som en löpsedel från en kvällstidning förstår jag inte. Visst, Arne Ruth var tidningsmänniska, men de associationer hans namn väcker går snarare till långa, internationellt utblickande kultursidestexter än till löpsedlar av typen känd person talar ut. Och förresten, vadå ”talar ut”? Han har väl aldrig gjort någon hemlighet av vad han står för. Var de så angelägna om att rimma får man väl vara tacksam för att det inte blev ”Arne Ruth och hans stora trut”.

En av de första DN-artiklar som gjorde djupt intryck på mig var den intervju som Ruth och Maciej Zaremba gjorde med den polske dissidenten Adam Michnik (senare redaktör för Gazeta Wyborcza). ”Jag kommer varken från vänster eller höger, utan från cellen vid Rakowieckagatan”, sade Michnik. Därmed visade han att moraliska ställningstaganden kan grundas på andra saker än den svenska debattens höger-vänsterskala: ”Mitt framgångskriterium är inte segern, utan att jag förblir mig själv trogen. Att jag varje gång jag rakar mig skulle kunna se mig själv i spegeln utan större vämjelse.”

Det var 1990. Inte särskilt länge sedan, men den värld där Arne Ruth gjorde karriär tillhör redan det förflutna. DN Boklördag inledde 2014 med rubriken ”Är jag en mindre fin författare om jag skriver snabbt än om jag skriver långsamt?” – en redaktionell idé som bara kan ha kläckts av personer som inte vet något mer om litteratur än att den är ”fin” och för vilka författare inte är något annat än en sorts kändisar vars status rankas efter lite snårigare regler än de vanliga.

Jag recenserar Arne Ruth talar ut i UNT.

Skam kan vara ett helvete, men utan förmåga att skämmas är vi inte mänskliga. När den norska litteraturkritikern Kari Løvaas började skriva sin essäbok om skam blev hon snart tvungen att omvärdera sin inställning till ämnet: ”under arbetet med den här boken har jag upptäckt att fokus för mitt intresse har flyttats från skammen som något förkrympande till skammen som ett antropologiskt eller etiskt grundvillkor”.

I svensk översättning heter hennes bok Och de såg att de var nakna. Jag har skrivit en understreckare om den – och om skam och skamlöshet i media – som kan läsas här: Förmågan till skam gör oss mänskliga

Så här känner man igen de goda människorna i Donna Tartts ”Steglitsan”: deras rum är fulla av saker, helst gamla. Theo växer upp som enda barnet i sin mammas bohemiska New York-lägenhet. De har det bra så länge de slipper pappan. Han är alkoholiserad, en opålitlig skitsnackare som alltid har behov av andras pengar eftersom han misslyckas med att leva upp till den amerikanska drömmen.

Det tar tid att förstå att Theo inte heller är alltigenom sympatisk, eftersom han inte förstår det själv. Att han ska bli avstängd från skolan verkar inte vara så allvarligt. På väg till ett samtal med rektorn gör han och hans konstälskande mamma en avstickare till ett museum. Där exploderar en bomb – terrorister igen.

(Forts.)

För några dagar sedan skrev jag en understreckare om den tyska debattboken ”Kunst hassen” (”Hata konst”). Den innehåller inte särskilt mycket konst värd att hata. Snarare verkar det som om författaren, Nicole Zepter, hatar det sociala spelet runt konsten. Vad är det man ser om man tar hennes kritik på allvar istället för att avfärda den? Ett stort tomrum.

Läs understreckaren här: Att hata konst utan att förstå varför

Tidiare i höst beslutade en domstol i New York att Googles bokscanningsprojekt inte bryter mot upphovsrätten. Därmed avgjordes en åtta år lång rättstvist till Googles fördel. I domarens motivering fanns tre ord som jag fäste mig vid. ”Hela samhället gynnas”, skrev  domaren Denny Chin. Det är en märklig formulering med tanke på att Google gör sitt bästa för att betala så lite skatt som möjligt.

Med ena handen samlar Google in all världens information och med den andra internfakturerar man sig själv så fingrarna blöder för att slippa betala ett öre i skatt någonstans. Så ser det företag ut om vilket vi förväntas tro att ”hela samhället gynnas” så länge vi låter dem göra som de vill, skriver jag i SvD.

Läs hela artikeln: God som Google

Jag recenserar Roberto Savianos Zero zero zero i UNT.

Vill man förstå den värld vi har fått är knarkdistributionens Mexiko lika viktigt som Kina, menar Saviano. ”Den ekonomi som reglerar våra liv”, skriver han, ”bestäms mer av det som [den mexikanske knarkbossen] El Padrino Félix Gallardo och El Mágico Pablo Escobar bestämde sig för att göra på åttiotalet än av det som Reagan och Gorbatjov bestämde”.

Jag har försummat den här sajten en tid och därför samlar jag de senaste artiklarna i en megalänkpost.

Jag skapade ett klickmonster – I UNT kommenterade jag medias jakt på aktualitet och snabba klick med anledning av ryktet att radioprogrammet Obs ska läggas ner.

Den sortens besatthet av aktuella ämnen är karaktäristisk för personer som inte vet vad aktualitet är. De tror att aktualitet är att reagera på vad någon annan pratar om. De har inte förstått att massmedier GÖR aktualitet. Professionella massmedier tar ett ämne och ställer det mitt på bordet: ”Det här tycker vi just nu är viktigt att prata om.” När dåliga mediechefer säger ”Vi måste bli mer aktuella” menar de: ”Vi ska bara prata om det som alla andra tidningar, sajter och TV-program redan pratar om.” Så ser aktualitet utan självförtroende ut.

Radions kulturchef Mattias Hermansson svarade här och jag kommenterade hans svar här.

•

Nazisternas svaghet för konst – I SvD recenserade jag Anders Rydells bok om nazisternas konststölder och de rättstvister som har uppstått när släktingar till verkens ursprungliga ägare känner igen dem på museer runt om i världen.

•

Vi blir som djur av stressen –  i UNT recenserade jag Byung-Chul Hans bok Trötthetssamhället.

•

Smartast i världen – Linda Leopolds bok om IQ-sällskapen recenserade jag i GP.

•

Who owns the future – cyberdissidenten Jaron Laniers bok skrev jag om i GP.

I början av 1980-talet, skriver Lanier, ”bidrog jag till att formulera många av de idéer jag kritiserar i den här boken.” Samt:  ”Vi, idealisterna, krävde att information inte skulle ha något ekonomiskt värde på nätet, vilket innebar att tjänster kring information, inte informationen själv, blev den viktigaste inkomstkällan.” Han fortsätter: ”Jag måste fråga mina vänner i rörelsen för ett ’öppet’ internet: vad trodde ni att det skulle leda till?”

Nu har jag lagt upp så många länkar att jag gott kan försumma den här sajten ett tag till …

För litteratursajten Dixikon har jag skrivit om Svetlana Aleksijevitjs framträdande på Stockholm Literature: länk.

Under hösten kom Tiden second hand, den senaste boken i Svetlana Aleksijevitjs stora dokumentära projekt ”Utopins röster” (översättning Kajsa Öberg Lindsten). Med ”utopin” menar hon förstås Sovjetunionen: sedan början av 1980-talet har hon specialiserat sig på långa, litterärt bearbetade intervjuer med människor som berättar om livet i Sovjet och i det nya, korrupta Ryssland. Hittills har det blivit fem böcker (varav fyra på svenska).

Till dem som har undrat var hennes egen röst och hennes egna åsikter finns gav hon en viktig ledtråd under sitt besök på festivalen Stockholm Literature den 27 oktober. Intervjuad av Frankfurter allgemeine Zeitung tidigare i år betygade hon sin vördnad för Solzjenitsyn, men förklarade att hon för egen del föredrog en annan lägerförfattare – Varlam Sjalamov (20/6 2013). I Stockholm utvecklade hon sin syn på Sjalamov och på Sovjetunionen.

skriven av den 23-årige Georg Büchner är en fantastisk pjästext, full av sällsynt nerviga repliker. Jag lyssnade på regissören Michael Thalheimer när han berättade om vad han ville göra med pjäsen och skrev sedan om premiären för UNT.

(Valfläsk? Fråga mig inte om rubriken; hur rubriksättare associerar är ett av universums outgrundliga mysterier.)

Varför man ska klaga på Twitter har jag inte förstått. Som så mycket annat är det vad man gör det till. Den 26–27 augusti följde jag med extra noga. Då använde sig Teju Cole av Twitter för att skriva något jag länge hoppats få se: en uppdaterad version av Flauberts Dictionnaire des idées reçues. Flaubert samlade tidstypiska klichéer, de automatiskt upprepade, halvt missförstådda kunskapsbitar som gällde som bildning och vältalighet i 1850-talets Frankrike. Cole återskapade hans torra, lexikaliska ironi med perfekt tonträff. (Uppslagsordet Television: ”Bättre än romaner. Om någon säger ’The Wire’, säg ’Sopranos’ och vice versa.”)

(Forts.)

… en oro, osynlig som lågan från ett spritkök, brinner bakom hans kött-sås-å-potatis-prosa. Jag har läst Leif GW Perssons Den sanna historien om Pinocchios näsa. Recension i GP.

Om ni har hört talas om bonobon, den sympatiska, sociala och sexfixerade apan, beror det till stor del på den hollänske primatforskaren Frans de Waal, som studerat apors sociala liv sedan 1970-talet. Hans nyutkomna bok Bonobon och tio guds bud handlar främst om altruism bland apor, men innehåller tillräckligt många exempel från andra djur (elefanter, råttor) att den förändrar ens syn på hela djurvärlden en aning.

de Waals iakttagelser passar perfekt in i vår tid. Lika perfekt som beskrivningarna av naturen som de starkas krig mot de svaga passade den tidsanda som rådde vid förra sekelskiftet. När krig, konkurrens, manlig aggressivitet och strikta hierarkier var idealet, beskrevs apornas liv i liknande termer. Idag, när social kompetens värderas högre, upptäcker vi plötsligt att naturen fungerar efter samma princip. Bonobon är så socialt begåvad att dess psyke verkar ha byggts ihop av de vanligaste fraserna från svenska platsannonser. Den ignorerades länge av biologerna eftersom den uppförde sig fel, skriver de Waal: en apa skulle vara aggressiv, så att man kunde peka på den och säga: ”Titta, sådan är människans natur!” Nu är det den empatiska och samarbetande bonobon vi pekar på.

I söndagens SvD skrev jag en understreckare om de Waals bok: Apan som alltid följer med sin tid

Ni som bor i Stockholm – gå och se den fantastiska lettiska fotografen Inta Ruka på Fotografiska (intaruka.wordpress.com). De senaste åren har jag sett en hel del odrägliga foton av typen ”kuf från glesbygden”. Hennes porträtt är något helt annat. Jag förstår inte hur det kan finnas så mycket närvaro i en bild. Inte medömkan eller exotism utan just total mänsklig närvaro.  Som en rysk roman om en människas slitsamma arbete, svagheter och styrkor i ett enda foto.

_____

Innan jag blev intresserad av foto brukade jag teckna. Ingenting garanterade att handen klarade av att avbilda det som framstod så tydligt för ögat – eller att synsinnet begrep sig på de former som handen skulle återge. Att hålla i en kamera och trycka på utlösaren, däremot, det kopplar direkt in i hjärnans system för snabba belöningar. Kopplingen är så omedelbar som om belöningssystemet var gjort för kameran och har väntat ett par hundratusen år på att någon skulle uppfinna den.

(Forts.)

Den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank testar ”the god helmet” – en hjälm som stimulerar hjärnan magnetiskt och som kan ge sina försökspersoner religiösa upplevelser. En katolik som provade hjälmen sade sig känna jungfru Marias närvaro i rummet, en indian kände sina förfäders närvaro. Frank, som inte är troende, kände att Någonting, inte helt välvilligt inställt, befann sig tätt intill henne.

The god helmet på Wikipedia. Min recension av Lone Franks bok Neurorevolutionen finns här.