Kristoffer Leandoer – Symbolisterna vid tidens ände

21 november 2014 av H. | Bloggat

(Publicerad i UNT 16 nov.)

För att börja bakifrån: det finns böcker där det är ett brott att inte inkludera ett personregister. Det här är en sådan. Men annars är det – ni som snabbt vill komma fram till omdömet behöver inte vänta längre – utmärkt.

Om en symbolist hade skrivit Sagan om ringen, skriver Leandoer, hade Frodo aldrig kommit iväg till Mordor. Han skulle ha nöjt sig med att stanna hemma och fantisera om alverna. Symbolismen, en konst- och litteraturriktning från 1880- och 90-talens Frankrike, påminner om romantiken, men istället för att ställa sig på en bergstopp och andas in stormen drar man tunga gardiner för fönstren, sätter sig i en fåtölj och drömmer, med eller utan hjälp av droger. Man längtar, men man har redan genomskådat sin längtan, analyserat sönder den, spytt upp den och sedan slukat den på nytt. Det behöver inte göra symbolismens texter svagare: istället kan de laddas med en särskild dubbelhet. ”Ordens, rent av stavelsernas klangvärde”, skriver Leandoer, blir bundsförvanter till den förlorade, oåtkomliga värld som författarna drömmer om.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Max Tegmark: Vårt matematiska universum

21 november 2014 av H. | Bloggat

Om det verkar konstigt, skriver Max Tegmark, är det precis som det ska. Vår uppfattning om vad som är rimligt har evolutionen anpassat efter förhållanden i mänsklig skala; när vi studerar sådant som ligger bortom vad våra sinnen är gjorda för att uppfatta kommer naturen att uppföra sig bisarrt. Vid extrema hastigheter börjar tiden gå långsammare. På kvantnivå kan en partikel befinna sig på två platser samtidigt. Det enda vi kan göra är att acceptera vad våra experiment visar oss.

Medan jag läste Tegmarks bok undrade jag om naturens konstighet har en egen karaktär som går att känna igen när vi stöter på den. Skulle en forskare kunna säga ”Här är det obegripligt på rätt sätt, och då kan vi vara säkra på att vi ser naturen exakt som den är, men det där resultatet är konstigt av ett annat skäl, för att vi missförstår vad vi ser”?

Jag har recenserat Max Tegmarks Vårt matematiska universum för GP. Läs fortsättningen.

Inga kommentarerTags:

Karl Kraus – 1900-talets elakaste mediekritiker

14 november 2014 av H. | Bloggat

Möt Karl Kraus – 1900-talets första och fortfarande elakaste mediekritiker. Jag presenterar honom i dagens understreckare: Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden.

_____

1899 startade han, 25 år gammal, en egen tidskrift med ambitionen att bli den elakaste satirikern i Wien. Det blev han också. Kraus levde mitt under dubbelmonarkins glansperiod, den tid som i efterhand fått ett nostalgiskt skimmer för Stefan Zweig och Joseph Roth, och avskydde den in i minsta krusidull. Han tog saker längre än andra; i stället för ”feta människor” skrev han ”flodhästar insydda i människohud”. Tidskriften döpte han till Die Fackel (”Facklan”). Den gjorde omedelbar succé och blev en institution i Wien.

Flodhästar i människohud fanns det gott om i Wien, och om Kraus hade velat göra det lätt för sig hade han kunnat nöja sig med att skjuta pil på dem, det hade räckt till en livslång karriär. Ganska snart märks det, genom glimtar och underligheter i hans texter, att han siktar mot något annat. Han har sett något fasansfullt, kan han skriva. Det fasansfulla är en liten teckning av ett ätande huvud, hämtad från en restaurangannons. Han återger teckningen i Die Fackel, som när en insekt avbildas i en vetenskaplig tidskrift. Den är en första snöflinga som får honom att inse att laviner har blivit möjliga. Han tittar inte på annonsen utan genom den, som genom ett nyckelhål, och anar något stort och monstruöst, en sammansmältning av reklam, språk, massmedier och teknik vars konsekvenser är på väg att bli riktigt obehagliga. I årgång efter årgång av Die Fackel spårar han den här utvecklingen i en mängd vardagliga detaljer, tvingar fram den ur de triviala tidningstexter där den visar sig.

Ibland undrar jag hur långt framåt han kunde se. Hösten 1908 beskriver han ”en värld som skulle uthärda sin egen undergång så länge man bara inte hindrade den från att uppleva den på bio”. Sex år senare rullar journalfilmerna från skyttegravarna.

Läs hela texten i SvD.

För tyskkunniga: hela Die Fackel finns på nätet här.

Inga kommentarerTags:

Personuppgifter är vår tids råolja

7 november 2014 av H. | Bloggat

Varje tid har sina utopier. En gång handlade de om att människan inte skulle behöva arbeta för hårt – i Thomas Mores ”Utopia” (1516) var arbetsdagen sex timmar. Vill man skriva något som låter utopiskt i dag räcker det med att säga att man vill ha betalt. Det är vad Hannes Grassegger har gjort.

Digitala personuppgifter är ”det tjugoförsta århundradets råolja”, skriver han i den nyutkomna pamfletten ”Das Kapital bin ich” (”Kapitalet, det är jag”, utgiven av det schweiziska förlaget Kein & Aber). Kring dessa data har en miljardindustri växt upp: Google, Facebook och de andra välkända storföretagen. Här är det något som inte stämmer, fortsätter Grassegger: varför har inte du, som är källan till dessa värdefulla data, blivit en oljeschejk?

(Forts.)

4 kommentarerTags:

Tingsten™ som varumärke

25 oktober 2014 av H. | Bloggat

Det är klart att det är en förlust att det inte finns någon som han i dag, det tycker jag med. Jag vill också gå och se den där pjäsen, om det finns biljetter kvar. Men ändå. Det är som om ”Tingsten” har blivit ett varumärke för tyngd, integritet och intellektuellt ansvar – för egenskaper vi känner lust att äga eftersom vi har börjat sakna dem. Som om ett helt gäng skribenter drömmer om att dra på sig kavaj och fluga och – SHAZAM! – förvandlas till TINGSTEN. Det var ju tur att han inte hette Petterson eller något.

(Forts.)

1 kommentarTags:

Synteism: en religion för nätåldern

13 oktober 2014 av H. | Bloggat

Med sin senaste bok skänker Alexander Bard och Jan Söderqvist världen en ny religion. Synteism är deras fjärde gemensamma bok efter Nätokraterna, Det globala imperiet och Kroppsmaskinerna. Varje tidsålder, skriver de, ”måste ha en egen blind men likafullt relevant tro som grundläggande axiom”. Eftersom de har insett att det ligger till på det viset har de skapat ”en kollektiv andlighet för internetåldern” åt oss: synteismen, en ”ny metafysisk berättelse” där ”dystopismen ersätts av en ny trovärdig utopism”. Jag har inte märkt att världen ropat efter några nya religioner, men Bard och Söderqvist är kanske bara före sin tid.

Boken är inget annat än ett omständligt sätt att säga ”gilla läget”. Det är inget nytt budskap. Om man vill vara diplomatisk är det lika tidlöst som pyramiderna. Det är vad som brukar sägas av personer som identifierar sig själva med läget, och som är övertygade om att det alltid är några andra som får ta på sig en god min och stå för gillandet.

Jag har recenserat Synteism för GP.

Inga kommentarerTags:

… fastnar mellan Himmelstrand och helvete

22 september 2014 av H. | Bloggat

John Ajvide Lindqvist är en författare av den kalibern att man genom honom skulle kunna upptäcka något om hurdana vi är. Han är inte bara den storsäljande skräckförfattaren, han är också, tror jag, en av våra främsta sverigeskildrare, möjligen med reservation för att det Sverige där han har sitt hjärta ligger tio eller tjugo år bort. I hans böcker är samhället ingen pliktskyldig bakgrundskuliss: han är suverän på stämningar och atmosfärer. De kommer så nära att man kan känna smaken av dem på nytt. Han beskriver inga normala, representativa Svenssons, han lyckas få Sverige att framträda med sällsynt tydlighet genom sina freaks och udda karaktärer.

Jag recenserar hans senaste bok Himmelstrand för UNT.

Inga kommentarerTags:

Kenan Malik: The quest for a moral compass

2 september 2014 av H. | Bloggat

Kenan Malik har fått syn på en stor, försummad uppgift: vad ska vi grunda moralen på? När den frågan har ställts – det vill säga när vi har erkänt att vi saknar en någorlunda allmänt accepterad grund utifrån vilken vi kan börja formulera moraliska omdömen – är det svårt att föreställa sig en angelägnare uppgift.

Idag skriver jag en understreckare om hans nya bok The quest for a moral compass.

Om ni inte vet vem Kenan Malik är kan jag bara rekommendera er att läsa honom. Han skriver sällsynt klart, lugnt och skärpt om heta ämnen som invandring, identitet och yttrandefrihet. Dyk ner i artikelarkivet på hans blogg Pandaemonium, där man också kan läsa utdrag ur boken.

2 kommentarerTags:

Bloggen är inte bortglömd längre – trots ”rätten att bli bortglömd”

29 augusti 2014 av H. | Bloggat

För ett par dagar sedan skrev jag i SvD om EU-domstolens misslyckade idé att göra sökmotorerna ansvariga för rätten att bli bortglömd – det vill säga i praktiken Google.

Inte minst bisarrt är att domstolen skriver att man har rätt att begära att sökträffar ska tas bort ”även om själva publiceringen av informationen på nämnda webbsidor är laglig”. Det betyder att vi har fått en gråzon mellan vad som är lagligt att publicera och vad en söktjänst är skyldig att radera.

Hela krönikan kan läsas här.

1 kommentarTags:

Bultbräda (favorit i repris)

7 juli 2014 av H. | Bloggat

En katt har bara nio liv, men mediemyterna om internet är odödliga. Har du gjort ditt bästa för att vederlägga en av dem är det första du ser nästa dag att den poppar upp, glad och obekymrad som om ingenting hänt, hos en ny skribent – eller rent av hos samma som igår. Det är förstås ingen anledning att ge upp. Det ger mig bara lust att använda nätmyterna som min personliga bultbräda. Vem vet – i likhet med huvudpersonen i Erlend Loes roman Naiv. Super kan jag kanske hamra mig frisk.

En myt jag skulle vilja hamra ner varje gång den visar sig är den där om att nätet ger oss flera röster som ger oss direktkontakt med nyheternas källa. IDen kan till exempel låta så här. I en artikel om dagstidningarnas framtid skrev Anette Novak, tidigare chefredaktör på Norran, nu konsult och föreläsare: ”Likt enväldiga härskare bestämde nyhetsredaktörerna vad i vår värld som var viktigt eller inte. I dag kommer alla åt källorna och vi behöver inte längre förlita oss på någon annans filtrering.” (DN 29/10 2012)

(Forts.)

1 kommentarTags:

Glenn Greenwald om Snowden och övervakningen

3 juli 2014 av H. | Bloggat

Glenn Greenwald är journalisten som Edward Snowden valde att läcka sitt material till. I Vagant skriver jag om Greenwalds nyutkomna bok Overvåket om Snowdens avslöjande (på svenska som Storebror ser dig).

Inget i Greenwalds bok antyder att någon på NSA har ägnat en intelligent tanke åt hur man identifierar terrorister innan de har gjort allvar av sina planer. Efter 9/11 har NSA slagit in på det mest naiva spår en underrättelsetjänst skulle kunna välja: Vi måste ha alla data, alla mail, alla telefonsamtal. Istället för att bli bättre på att hitta nålar har de övergått till att samla ihop världens största höstack, i hopp om att nålarna ska vara vänliga nog att följa med av sig själva. Man har tappat nålarna ur fokus och blivit besatt av att samla hö: inte ett enda strå får gå förlorat! Fokuserar man på fel sak bygger man en organisation som snart inte kan annat än att samla in hö. Att den är bäst i världen på det är en klen tröst när den missar nästa lilla nål.

Läs resten i Vagant – och missa inte bilderna som jag tog i Berlin förra sommaren, under en demonstration till stöd för Snowden.

Inga kommentarerTags:

Ett litet svar på en stor fråga

10 juni 2014 av H. | Bloggat

Först nu, när dagstidningen håller på att gå sönder, blir det tydligt vilken märklig konstruktion en tidning är. I framtiden kommer äktenskapet mellan reportern och annonsören förmodligen att se lika surrealistiskt ut som mötet mellan ett paraply och en symaskin. Tidningarna har försörjts av annonsörerna, som var beroende av dem för att nå ut till en masspublik. Med internet hade inte annonsörerna något behov av tidningarna längre och den ekonomiska basen för journalistiken försvann.

I det läget behöver journalisten hitta en ny partner (som inte heller kommer att stanna för evigt). I stället för att slåss om en krympande kaka borde vi fråga oss vart de stora pengarna har flyttat. Ett svar är bredbandsleverantörerna. Medan hela världen har frågat sig hur man ska ta betalt för innehåll på nätet verkar vi ha missat att det går alldeles utmärkt att ta betalt för att distribuera innehåll. Kvartalsvinsten för ett enda telekomföretag, Telia Sonera, är lika stor som hela den svenska kulturmarknaden, det vill säga den samlade årliga försäljningen av böcker, dataspel, musik, biobiljetter och annat. Hmm … Kan vi se en lösning här?

Läs fortsättningen i SvD.

4 kommentarerTags:

Den självgenererande nordiska konflikten

10 juni 2014 av H. | Bloggat

(Publicerad i norska Klassekampen 7 juni 2014. Eftersom artikeln inte finns på nätet hos dem har jag lagt upp den här.)

En fördomsfull och självbekräftande konflikt har börjat uppstå mellan de nordiska länderna. Först mellan Danmark och Sverige, och sedan något år tillbaka även mellan Sverige och Norge. Ni vet säkert vad jag syftar på. Danskar och norrmän tror att det råder politiskt korrekt åsiktsförtryck i Sverige och svenskar tror att danskar och norrmän är på väg att bli rasister. Det är som om konflikten finns färdig i folks huvuden redan innan det har hänt något, och varje liten debatt, varje liten irritation som uppstår ses omedelbart som en bekräftelse på en större, underliggande fiendskap.

(Forts.)

10 kommentarerTags:

Det ständigt missförstådda Turingtestet

10 juni 2014 av H. | Bloggat

Turingtestet är uppe i rubrikerna igen. Som Mike Masnick skriver på Techdirt: det stämmer inte att en ”superdator” för första gången klarade Turingtestet. Istället var det media som än en gång misslyckades med att klara källkritikstestet.

Men det verkar också som om testet har missförståtts. Poängen med testet är inte att bevisa att maskinen har fått ett medvetande, poängen är att bortdefiniera frågan om vem som är medveten och vem som inte är det – att lösa alla besvärliga frågor om intelligens, medvetande, människa och maskin med ett elegant alexanderhugg. Jag skrev en understreckare om det för ett par år sedan och det verkar vara läge att länka till den igen: Mannen som avskaffade medvetandet.

Inga kommentarerTags:

Craig Venter: Liv i ljusets hastighet

4 juni 2014 av H. | Bloggat

Genetikern Craig Venter vill skapa syntetiskt liv – och förbättra de organismer som redan finns. Om vi förstår hur celler fungerar, skriver han, kan vi ”förändra och förbättra dem genom att skriva ny cellprogramvara.” Hur levande celler har klarat sig 3,5 miljarder år utan hjälp av mänskliga förbättringar är en gåta som vetenskapen förhoppningsvis kommer att svara på någon gång.

Jag har recenserat hans bok Liv i ljusets hastighet för GP.

Informationsteknologin har kommit att bli den metafor genom vilken vi förstår biologin. Generna är programvaran, cellen eller kroppen är hårdvaran. Venters bok sitter fullständigt fast i denna metafor, samtidigt som det verkar som om forskarsamhället är på väg att överge den. Ju mer vi lär oss om genetik, desto tydligare blir det att gener, organism och miljö befinner sig i ett ständigt, ömsesidigt påverkande samspel som inte har särskilt stora likheter med förhållandet mellan en dator och dess operativsystem.

Inga kommentarerTags: