Den tyska bokhandelsbranschens fredspris till Jaron Lanier

20 december 2014 av H. | Bloggat

Den tyska bokhandelsbranschens prestigefyllda fredspris (tidigare pristagare har bland andra varit Svetlana Aleksijevitj, Liao Yiwu, Orhan Pamuk och Susan Sontag) gick i år till … Jaron Lanier. Ett djärvt och oväntat val!

Lanier är en virtual reality-pionjär som har utvecklats till ett slags cyberdissident, allt mer kritisk till vår tids idéer om internet, digitalisering och artificiell intelligens, idéer som har blivit en underförstådd ideologi. Jag presenterade honom i en understreckare förra året.

Inga kommentarerTags:

Lobotomi som kulturpolitik

18 december 2014 av H. | Bloggat

Femton miljoner mindre till kulturtidskrifterna är ingen besparing. Det är en svindlande dyr lobotomering. Så mycket av landets intellektuella liv pågår i tidskrifterna – oavsett om man är intresserad av litteratur, musik, film, reportage eller något annat. Kulturtidskriftsstödet är en minimal budgetpost, men på ett sätt är den unik: ingenting annat i statens budget ger lika stor mänsklig utdelning per skattekrona som stödet till landets tänkande, fantiserande, samhällskritiska och experimenterande tidskrifter. Går förslaget att förstöra kulturtidskriftsstödet igenom är det ett av de dummaste beslut som någonsin har fattats i Riksdagshuset. Och ett av de skadligaste.

Inför den massiva kritiken har Kulturutskottets ordförande Per Bill (m) svarat att budgeten ska hållas. Hans påstående att det bland Kulturdepartementets 12,7 miljarder kronor inte går att hitta femton miljoner till tidskrifterna kan bara tolkas som ren illvilja.

Samtidigt kommer spännande nyheter från den krisande tidningsbranschen. Det finns fortfarande pengar – om man är ägare eller styrelseordförande. Journalistförbundets tidskrift Journalisten har listat de tio personer som tjänat mest i branschen de senaste fem åren. Listan toppas av Peter Hjörne, ordförande och huvudägare i Stampen Media Group (Göteborgs-Posten med mera), som 2009–13 tjänade sammanlagt 77.924.551 kronor.

Listan visar något viktigt: att dagstidningarnas allvarligaste kris inte är ekonomisk. Den är intellektuell och moralisk. Tidningsägarna har ingen aning om vad de håller på med. De vet inte längre vad en dagstidning är eller varför den är viktig. Till skillnad från dem vet kulturtidskrifternas medarbetare vad de gör och varför – eftersom de gör något som de är intresserade av. Därför förtjänar de allt stöd.

_____

Kunstkritikk.se förklarar Horace Engdahl, Sara Danius, Peter Englund och många fler varför kulturtidskrifter är nödvändiga för ett lands intellektuella liv.

Audiatur et altera pars, som det heter. Här är ett argument från motsatt håll: ”Kulturtidskrifter kan fanimig stå för sina egna kostnader”, skriver tre personer från Centerns ungdomsförbund. I sammanhanget kan det väl påpekas att (etablerade) politiska partier får statsstöd i det här landet. Centern fick senast 14 miljoner i partistöd trots att partiet har 1,7 miljarder på banken.

_____

Tillägg

Kulturtidskrifterna klarade sig (för den här gången!). Här är ett exempel på varför kulturtidskrifter är värdefulla: Vagant har översatt och spritt en text som gör mer än bara upprepar de vanliga fraserna om digitaliseringen, en text som försöker komma åt innebörden i det som pågår. (Texten trycktes först i Frankfurter Allgemeine Zeitung, så den som vill kan också se den som ett argument för att dagstidningarna behöver ge plats åt den här sortens essäistiska texter.) Nog med inledande prat, här kommer Neelie Kroes armbånd av Frank Schirrmacher.

Inga kommentarerTags:

Innsirkling

15 december 2014 av H. | Bloggat

Det lät som världens mest utslitna historia. En man har tappat minnet. Den här gången heter han David. Men av alla litteraturtips jag fick när jag var i Norge var det bara det här som fick mig att reagera. Det kändes som om jag närmade mig något utöver det vanliga.

Redan här kan det vara läge att nämna att grundhandlingen inte är vad den först utger sig för. Det är, om man så vill, en historia som skruvar diskussionen om vad författare har rätt att göra med sina närmaste ett extra varv, men det är inte där det väsentliga ligger. Upphovsmannen, Carl Frode Tiller (född 1970), har sedan debuten blivit en av Norges mest hyllade författare, uppmärksammad för sitt psykologiska djupborrande. Innsirkling är hans mest ambitiösa projekt hittills: en roman i tre delar, påbörjad 2007. Den tredje, avslutande delen har just utkommit i Norge.

Jag skrev om Innsirkling i lördagens SvD.

Inga kommentarerTags:

Varje nytt framsteg har en subtil bismak av lobotomi

29 november 2014 av H. | Bloggat

Nästa stora framsteg vi kan se fram emot: datorgenererade texter i tidningarna. I torsdagens SvD skrev jag en krönika om robotjournalistik.

Datorgenererade texter kommer att förstärka en myt som vi borde bryta sönder varje dag: myten att datorer tänker. Underförstått att de tänker bättre än vi, för den här sortens myter opererar bara med kategorierna ”bättre än” och ”sämre än”, aldrig ”lika bra” eller ”annorlunda”. Innehållet i en dator förvandlas inte till tankar, mening eller information förrän det kommer i kontakt med en människas medvetande. Det vi tror finns i datorn uppstår i oss själva – och bara i oss. För en betraktare från en annan planet, har cyberdissidenten Jaron Lanier sagt, skulle en dator bara vara en låda som konsumerar elektricitet och genererar en liten aning värme. En dator är inte mer medveten än en spisplatta.

Läs fortsättningen i SvD.

Inga kommentarerTags:

Kristoffer Leandoer – Symbolisterna vid tidens ände

21 november 2014 av H. | Bloggat

(Publicerad i UNT 16 nov.)

För att börja bakifrån: det finns böcker där det är ett brott att inte inkludera ett personregister. Det här är en sådan. Men annars är det – ni som snabbt vill komma fram till omdömet behöver inte vänta längre – utmärkt.

Om en symbolist hade skrivit Sagan om ringen, skriver Leandoer, hade Frodo aldrig kommit iväg till Mordor. Han skulle ha nöjt sig med att stanna hemma och fantisera om alverna. Symbolismen, en konst- och litteraturriktning från 1880- och 90-talens Frankrike, påminner om romantiken, men istället för att ställa sig på en bergstopp och andas in stormen drar man tunga gardiner för fönstren, sätter sig i en fåtölj och drömmer, med eller utan hjälp av droger. Man längtar, men man har redan genomskådat sin längtan, analyserat sönder den, spytt upp den och sedan slukat den på nytt. Det behöver inte göra symbolismens texter svagare: istället kan de laddas med en särskild dubbelhet. ”Ordens, rent av stavelsernas klangvärde”, skriver Leandoer, blir bundsförvanter till den förlorade, oåtkomliga värld som författarna drömmer om.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Max Tegmark: Vårt matematiska universum

21 november 2014 av H. | Bloggat

Om det verkar konstigt, skriver Max Tegmark, är det precis som det ska. Vår uppfattning om vad som är rimligt har evolutionen anpassat efter förhållanden i mänsklig skala; när vi studerar sådant som ligger bortom vad våra sinnen är gjorda för att uppfatta kommer naturen att uppföra sig bisarrt. Vid extrema hastigheter börjar tiden gå långsammare. På kvantnivå kan en partikel befinna sig på två platser samtidigt. Det enda vi kan göra är att acceptera vad våra experiment visar oss.

Medan jag läste Tegmarks bok undrade jag om naturens konstighet har en egen karaktär som går att känna igen när vi stöter på den. Skulle en forskare kunna säga ”Här är det obegripligt på rätt sätt, och då kan vi vara säkra på att vi ser naturen exakt som den är, men det där resultatet är konstigt av ett annat skäl, för att vi missförstår vad vi ser”?

Jag har recenserat Max Tegmarks Vårt matematiska universum för GP. Läs fortsättningen.

Inga kommentarerTags:

Karl Kraus – 1900-talets elakaste mediekritiker

14 november 2014 av H. | Bloggat

Möt Karl Kraus – 1900-talets första och fortfarande elakaste mediekritiker. Jag presenterar honom i dagens understreckare: Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden.

_____

1899 startade han, 25 år gammal, en egen tidskrift med ambitionen att bli den elakaste satirikern i Wien. Det blev han också. Kraus levde mitt under dubbelmonarkins glansperiod, den tid som i efterhand fått ett nostalgiskt skimmer för Stefan Zweig och Joseph Roth, och avskydde den in i minsta krusidull. Han tog saker längre än andra; i stället för ”feta människor” skrev han ”flodhästar insydda i människohud”. Tidskriften döpte han till Die Fackel (”Facklan”). Den gjorde omedelbar succé och blev en institution i Wien.

Flodhästar i människohud fanns det gott om i Wien, och om Kraus hade velat göra det lätt för sig hade han kunnat nöja sig med att skjuta pil på dem, det hade räckt till en livslång karriär. Ganska snart märks det, genom glimtar och underligheter i hans texter, att han siktar mot något annat. Han har sett något fasansfullt, kan han skriva. Det fasansfulla är en liten teckning av ett ätande huvud, hämtad från en restaurangannons. Han återger teckningen i Die Fackel, som när en insekt avbildas i en vetenskaplig tidskrift. Den är en första snöflinga som får honom att inse att laviner har blivit möjliga. Han tittar inte på annonsen utan genom den, som genom ett nyckelhål, och anar något stort och monstruöst, en sammansmältning av reklam, språk, massmedier och teknik vars konsekvenser är på väg att bli riktigt obehagliga. I årgång efter årgång av Die Fackel spårar han den här utvecklingen i en mängd vardagliga detaljer, tvingar fram den ur de triviala tidningstexter där den visar sig.

Ibland undrar jag hur långt framåt han kunde se. Hösten 1908 beskriver han ”en värld som skulle uthärda sin egen undergång så länge man bara inte hindrade den från att uppleva den på bio”. Sex år senare rullar journalfilmerna från skyttegravarna.

Läs hela texten i SvD.

För tyskkunniga: hela Die Fackel finns på nätet här.

2 kommentarerTags:

Personuppgifter är vår tids råolja

7 november 2014 av H. | Bloggat

Varje tid har sina utopier. En gång handlade de om att människan inte skulle behöva arbeta för hårt – i Thomas Mores ”Utopia” (1516) var arbetsdagen sex timmar. Vill man skriva något som låter utopiskt i dag räcker det med att säga att man vill ha betalt. Det är vad Hannes Grassegger har gjort.

Digitala personuppgifter är ”det tjugoförsta århundradets råolja”, skriver han i den nyutkomna pamfletten ”Das Kapital bin ich” (”Kapitalet, det är jag”, utgiven av det schweiziska förlaget Kein & Aber). Kring dessa data har en miljardindustri växt upp: Google, Facebook och de andra välkända storföretagen. Här är det något som inte stämmer, fortsätter Grassegger: varför har inte du, som är källan till dessa värdefulla data, blivit en oljeschejk?

(Forts.)

6 kommentarerTags:

Tingsten™ som varumärke

25 oktober 2014 av H. | Bloggat

Det är klart att det är en förlust att det inte finns någon som han i dag, det tycker jag med. Jag vill också gå och se den där pjäsen, om det finns biljetter kvar. Men ändå. Det är som om ”Tingsten” har blivit ett varumärke för tyngd, integritet och intellektuellt ansvar – för egenskaper vi känner lust att äga eftersom vi har börjat sakna dem. Som om ett helt gäng skribenter drömmer om att dra på sig kavaj och fluga och – SHAZAM! – förvandlas till TINGSTEN. Det var ju tur att han inte hette Petterson eller något.

(Forts.)

1 kommentarTags:

Synteism: en religion för nätåldern

13 oktober 2014 av H. | Bloggat

Med sin senaste bok skänker Alexander Bard och Jan Söderqvist världen en ny religion. Synteism är deras fjärde gemensamma bok efter Nätokraterna, Det globala imperiet och Kroppsmaskinerna. Varje tidsålder, skriver de, ”måste ha en egen blind men likafullt relevant tro som grundläggande axiom”. Eftersom de har insett att det ligger till på det viset har de skapat ”en kollektiv andlighet för internetåldern” åt oss: synteismen, en ”ny metafysisk berättelse” där ”dystopismen ersätts av en ny trovärdig utopism”. Jag har inte märkt att världen ropat efter några nya religioner, men Bard och Söderqvist är kanske bara före sin tid.

Boken är inget annat än ett omständligt sätt att säga ”gilla läget”. Det är inget nytt budskap. Om man vill vara diplomatisk är det lika tidlöst som pyramiderna. Det är vad som brukar sägas av personer som identifierar sig själva med läget, och som är övertygade om att det alltid är några andra som får ta på sig en god min och stå för gillandet.

Jag har recenserat Synteism för GP.

Inga kommentarerTags:

… fastnar mellan Himmelstrand och helvete

22 september 2014 av H. | Bloggat

John Ajvide Lindqvist är en författare av den kalibern att man genom honom skulle kunna upptäcka något om hurdana vi är. Han är inte bara den storsäljande skräckförfattaren, han är också, tror jag, en av våra främsta sverigeskildrare, möjligen med reservation för att det Sverige där han har sitt hjärta ligger tio eller tjugo år bort. I hans böcker är samhället ingen pliktskyldig bakgrundskuliss: han är suverän på stämningar och atmosfärer. De kommer så nära att man kan känna smaken av dem på nytt. Han beskriver inga normala, representativa Svenssons, han lyckas få Sverige att framträda med sällsynt tydlighet genom sina freaks och udda karaktärer.

Jag recenserar hans senaste bok Himmelstrand för UNT.

Inga kommentarerTags:

Kenan Malik: The quest for a moral compass

2 september 2014 av H. | Bloggat

Kenan Malik har fått syn på en stor, försummad uppgift: vad ska vi grunda moralen på? När den frågan har ställts – det vill säga när vi har erkänt att vi saknar en någorlunda allmänt accepterad grund utifrån vilken vi kan börja formulera moraliska omdömen – är det svårt att föreställa sig en angelägnare uppgift.

Idag skriver jag en understreckare om hans nya bok The quest for a moral compass.

Om ni inte vet vem Kenan Malik är kan jag bara rekommendera er att läsa honom. Han skriver sällsynt klart, lugnt och skärpt om heta ämnen som invandring, identitet och yttrandefrihet. Dyk ner i artikelarkivet på hans blogg Pandaemonium, där man också kan läsa utdrag ur boken.

2 kommentarerTags:

Bloggen är inte bortglömd längre – trots ”rätten att bli bortglömd”

29 augusti 2014 av H. | Bloggat

För ett par dagar sedan skrev jag i SvD om EU-domstolens misslyckade idé att göra sökmotorerna ansvariga för rätten att bli bortglömd – det vill säga i praktiken Google.

Inte minst bisarrt är att domstolen skriver att man har rätt att begära att sökträffar ska tas bort ”även om själva publiceringen av informationen på nämnda webbsidor är laglig”. Det betyder att vi har fått en gråzon mellan vad som är lagligt att publicera och vad en söktjänst är skyldig att radera.

Hela krönikan kan läsas här.

1 kommentarTags:

Bultbräda (favorit i repris)

7 juli 2014 av H. | Bloggat

En katt har bara nio liv, men mediemyterna om internet är odödliga. Har du gjort ditt bästa för att vederlägga en av dem är det första du ser nästa dag att den poppar upp, glad och obekymrad som om ingenting hänt, hos en ny skribent – eller rent av hos samma som igår. Det är förstås ingen anledning att ge upp. Det ger mig bara lust att använda nätmyterna som min personliga bultbräda. Vem vet – i likhet med huvudpersonen i Erlend Loes roman Naiv. Super kan jag kanske hamra mig frisk.

En myt jag skulle vilja hamra ner varje gång den visar sig är den där om att nätet ger oss flera röster som ger oss direktkontakt med nyheternas källa. IDen kan till exempel låta så här. I en artikel om dagstidningarnas framtid skrev Anette Novak, tidigare chefredaktör på Norran, nu konsult och föreläsare: ”Likt enväldiga härskare bestämde nyhetsredaktörerna vad i vår värld som var viktigt eller inte. I dag kommer alla åt källorna och vi behöver inte längre förlita oss på någon annans filtrering.” (DN 29/10 2012)

(Forts.)

1 kommentarTags:

Glenn Greenwald om Snowden och övervakningen

3 juli 2014 av H. | Bloggat

Glenn Greenwald är journalisten som Edward Snowden valde att läcka sitt material till. I Vagant skriver jag om Greenwalds nyutkomna bok Overvåket om Snowdens avslöjande (på svenska som Storebror ser dig).

Inget i Greenwalds bok antyder att någon på NSA har ägnat en intelligent tanke åt hur man identifierar terrorister innan de har gjort allvar av sina planer. Efter 9/11 har NSA slagit in på det mest naiva spår en underrättelsetjänst skulle kunna välja: Vi måste ha alla data, alla mail, alla telefonsamtal. Istället för att bli bättre på att hitta nålar har de övergått till att samla ihop världens största höstack, i hopp om att nålarna ska vara vänliga nog att följa med av sig själva. Man har tappat nålarna ur fokus och blivit besatt av att samla hö: inte ett enda strå får gå förlorat! Fokuserar man på fel sak bygger man en organisation som snart inte kan annat än att samla in hö. Att den är bäst i världen på det är en klen tröst när den missar nästa lilla nål.

Läs resten i Vagant – och missa inte bilderna som jag tog i Berlin förra sommaren, under en demonstration till stöd för Snowden.

Inga kommentarerTags: