Ett anspråksfullt förslag: när blir världens 2,5 miljarder facebookanvändare en nation?

2 juli 2020 av H. | Bloggat

Orealistiska idéer är det enda realistiska! Facebook har 2,5 miljarder användare – vad skulle hända om de började tänka på sig själva som medborgare i en nation? Jag föreslår fackföreningar, partier och medborgarrättsrörelser för nätet i dagens krönika i SvD: Zuckerberg behöver oss mer än vi behöver honom.

_____

Senast jag kollade hade Facebook 2,5 miljarder användare. Den spännande frågan är: när börjar de tänka på sig själva som medborgare i en nation? Om de utgjorde ett land, skulle dess befolkning vara större än Indien och Kina tillsammans. Vad skulle ett samhälle med 2,5 miljarder människor kunna uträtta? En hel del, tror jag. Men först krävs det att de uppfattar sig själva som ett samhälle.

Jag skulle vilja se världens Facebookanvändare sluta sig samman och säga till Mark Zuckerberg: ”Du behöver oss mer än vi behöver dig. Nu ska vi sätta oss och förhandla om hur framtidens sociala nätverk ska se ut. Det här är våra villkor.”

_____

I texten nämner jag The Neurorights initiative vid Columbia-universitetet i New York – besök dem!

Inga kommentarerTags:

En debatt om statyer och ”Fawlty Towers” skyddar slavägarna

2 juli 2020 av H. | Bloggat

I den pågående debatten om historisk skuld är slavhandlarna och slavägarna förvånansvärt nog frånvarande. Vem gynnas av att vi lämnar dem ifred och istället bråkar om ”Fawlty Towers”? Låt mig presentera Charles McGarel – som fick den största statliga ersättningen för förlorad ”egendom” när Storbritannien avskaffade slaveriet. Hans frigivna slavar fick ingenting. Krönika i SvD: Du kan inte mobba dig till frihet.

Pågår det en uppgörelse med historiskt belastade gamla gubbar? Från mitt håll ser det ut som motsatsen: vi återvänder till föreställningen att det är stora mäns idéer som avgör världshistorien. Linné håller på att bli ensam ansvarig för rasismen, trots att det gick bra att kolonisera Sydamerika 200 år innan hans böcker kom ut.

Inga kommentarerTags:

Hur löser man svåra politiska problem? Med ord!

23 juni 2020 av H. | Bloggat

Politik är lätt – så länge man kan lösa alla besvärliga problem med ord. Jag recenserar Erik Olin Wrights Antikapitalism, en bok som är lika ensidig som Deirdre McCloskeys Liberalism, som jag skrev om tidigare. Hellre än båda: läs Tony Judt.

_____

Bokens svaghet är att Wright löser alla problem med ord. Säger dina motståndare att en icke-kapitalistisk ekonomi riskerar att bli ineffektiv? Skriv två rader om att det går att ha en välfungerande marknad utan kapitalism: ”Kapitalismen som idé har faktiskt ofta likställts med marknader. Det är ett misstag.” Du har just löst en stor svårighet med en handfull ord. Wright är så förtjust i den sortens lösningar att jag nästan förväntar mig att han ska skriva ”det går att ha kakan och äta den”.

Deirdre McCloskeys aggressivt optimistiska ”Liberalism”, som jag recenserade nyligen (SvD 4/4 2020), är likadan. Det finns inga målkonflikter som inte McCloskey kan avfärda med en självsäker formulering om att marknaden fixar det.

 

Inga kommentarerTags:

De galna åren när vi vaskade internet

15 juni 2020 av H. | Bloggat

”Till mitt försvar kan jag säga att det var bråttom”, säger Johan Staël von Holstein i en karaktäristisk replik när han i efterhand tillfrågas om ett av sina beslut. Det gällde att bli störst i världen – före alla andra. Christian Albinsson, som driver företaget Oh My Interactive, har träffat honom och en rad andra personer som var med under de galna åren runt millennieskiftet. I sin bok Bubblan som aldrig sprack beskriver Albinsson den första svenska IT-vågen.

Han visar hur pengar ströddes som konfetti över folk som inte hade någon större vision än att sälja kläder utan att veta hur man gör. ”Boo.com kommer att revolutionera vårt sätt att handla”, förklarade grundaren Kajsa Leander. Efter två år gick Boo i konkurs med två miljarder i skulder. Det gick inte att handla på sajten om du hade en Mac eller en långsam internetuppkoppling, ”vilket får betecknas som en viss utmaning i sammanhanget”, kommenterar Albinsson.

Det var inte bara champagne som vaskades de där åren – det var århundradets chans. Det oreglerade och småskaliga internet som fanns före millennieskiftet hade inte kunnat fortsätta. Men istället för något bättre fick vi något som hade framstått som en skräckvision 1999: ett nät dominerat av en handfull globala monopol som tjänar sina pengar på massövervakning.

Jag recenserar Bubblan som aldrig sprack i senaste numret av tidskriften Axess .

Inga kommentarerTags:

The precipice – rysk roulette med framtiden

15 juni 2020 av H. | Bloggat

Mänskligheten har kommit så långt att vi inte längre behöver oroa oss för att naturen ska utrota oss. Vi kan göra det själva.

Etikfilosofen Toby Ord vill ge oss en klar bild av de risker som hotar mänsklighetens överlevnad, ”so that we will make the choices necessary to safeguard our future”. I sin bok The precipice går han igenom allt som skulle kunna sätta punkt för mänsklighetens historia: stora asteroidnedslag, gammablixtar från kolliderande neutronstjärnor, klimatförändringar, supervulkaner, genteknik, urspårad artificiell intelligens. Ett 70-tal specialister på allt från biologi till ekonomi har hjälpt honom under arbetet. Kärnvapnen är det knappt någon som oroar sig för längre, men det finns fortfarande 7 000 aktiva stridsspetsar i världen, påminner Ord; fullt tillräckligt för ett avskedsfyrverkeri.

När han har summerat alla risker kommer han fram till att sannolikheten för att mänskligheten går under de närmaste 100 åren är en på sex – lika stor som om vi spelade rysk roulette med en kula i revolvern. De hot han bedömer som allvarligast är de som beror på oss själva, och som vi själva kan förhindra. Svårigheten, skriver han, är den växande klyftan mellan vår teknologiska makt och vår mentala mognad. Det är inte vilken rysk roulette som helst: det är ett gäng barn som leker med revolvern.

Trots allt blir jag snarast mindre orolig för framtiden av att läsa Toby Ord. Han erbjuder de kalla siffrornas tröst. Jag recenserar The precipice i senaste numret av tidskriften Axess .

Inga kommentarerTags:

Hädelser och yttrandefrihet – skulle en astronom behöva döda någon som har gjort en karikatyr av solen?

11 juni 2020 av H. | Bloggat

Egentligen borde det räcka med att citera Tiberius. Den romerske kejsaren lär ha sagt att det inte finns någon anledning att bestraffa hädare; de allsmäktiga gudarna är fullt kapabla att göra det själva, om de skulle finna det nödvändigt. Svårare behöver det inte vara, men de troende har aldrig varit särskilt villiga att överlåta nöjet att straffa andra människor till sina gudar.

2010 utbröt protester i Pakistan efter att högsta domstolen vägrade hänga en kvinna vid namn Asia Noreen. Noreen, som är kristen, åtalades för hädelse efter ett gräl med sina grannar. När hon blev frikänd uppmanade muslimska ledare folk att döda henne och erbjöd en belöning på 500 000 rupier. En minister och en guvernör mördades för att de gav henne sitt stöd, samt för att de ville reformera hädelselagstiftningen. Efter internationella protester tilläts Noreen lämna landet; hon bor nu i Kanada.

Hädelser är historikern David Nashs specialitet. I den nyutkomna Acts against God (Reaktion Books) har han skrivit hädelsernas historia, från antiken fram till idag.

Jag skriver om boken i dagens understreckare i SvD: Sårade religiösa känslor – en blodig historia

I ett auktoritärt samhälle är hädelsen ett uppror mot auktoriteten – hela kedjan av små och stora herrar från familjetyrannen upp till gud fader. I en tid när det är socialt effektivt att hänvisa till sin individuella upplevelse säger man istället: du sårar mina känslor! Det är ett argument som vi borde titta mycket närmare på. I hur hög grad är de sårade känslorna inlärda eller uppövade – liksom människor övar upp sin förmåga i allt de vill bli bra på?

Ännu konstigare blir det när de sårade känslorna sätts i samband med en religion. Hur kan människor som tror att de står i förbindelse med ett oändligt mäktigt väsen bli sårade av en roman eller en skämtteckning? Skulle en astronom behöva döda någon som har gjort en karikatyr av solen?

Människor dyrkar framför allt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i. Guds jobb är att göra traditionen så helig att den inte får ifrågasättas. Det finns, vill jag tro, bättre sätt att använda gudar – bättre och värdigare för både gudar och människor.

_____

Mer läsning 1.

Det senaste numret av tidskriften Essä, med temat “Rätten att häda”. Tidskriften återpublicerar Kerstin Ekmans tal om dödsdomen mot Rushdie, plus nyskrivna essäer om yttrandefrihet och hädelser av Mohammad Fazlhashemi, Torbjörn Elensky, Agneta Pleijel och Johan Wennström. Samt: serie av Lars Sjunnesson (Åke Jävel!) och en dikt av Jila Mossaed.

Mer läsning 2.

Min artikel om den österrikisk-iranske psykoanalytikern Sama Maanis bok Respektverweigerung – warum wir fremden Kulturen nicht respektieren sollten, und die eigene auch nicht (“Vägra respekt – därför borde vi inte respektera främmande kulturer, och inte den egna heller”). En mer hädisk titel är det svårt att tänka sig just nu.

_____

Guds rumpa. Skämtteckning publicerad 1882 i den brittiska tidskriften The Freethinker. Utgivaren, George William Foote, dömdes till ett års straffarbete.

 

Inga kommentarerTags:

Ivan Krastev om corona

27 maj 2020 av H. | Bloggat

Och plötsligt blev 2019 “den gamla goda tiden”. Jag recenserar Ivan Krastevs coronabok Är morgondagen redan här? (SvD 27 maj 2020.)
.
Krastev är en bulgarisk statsvetare som slog igenom för några år sedan med Efter Europa – en bok som tog ett oväntat grepp om EU:s problem genom att visa hur de framstår ur östeuropeisk synvinkel. För en närmare presentation av honom, se min intervju i SvD 5/1 2019.

Inga kommentarerTags:

Deirdre McCloskey: liberalism för tonåringar

3 april 2020 av H. | Bloggat

Att läsa Liberalism är lika intellektuellt stimulerande som att tillbringa en lång kväll tillsammans med någon som förklarar att sjukvården på Kuba är gratis. Jag recenserar Deirdre McCloskeys 425 sidiga, enformiga försvarstal för fria marknader: Hon bankar in sitt budskap – marknaden har rätt (SvD 3 april 2020).

McCloskey citerar ekonomen Eamonn Butler: ”De mänskliga relationerna inom kapitalismen är inte påtvingade utan frivilliga.” Precis som de mänskliga relationerna i den fulländade socialismen, alltså.

McCloskey erbjuder inget annat än en tonårsversion av liberalismen. Den är exakt likadan som en nyfrälst tonårsversion av alla andra ideologier – socialism, transhumanism, kristendom eller EU. Det bästa i den liberala traditionen kommer sannolikt att sättas under hård press den närmaste tiden, samtidigt som vi behöver dessa idéer som mest. Liberalismen är värd att försvara, men ge mig vuxenversionen nästa gång.

Inga kommentarerTags:

Järnålderns gåtfullhet: a feature, not a bug

2 april 2020 av H. | Bloggat

Kent Andersson, som är chef för Statens historiska museers samlingar, vill få oss att komma närmare järnålderns människor med sin bok Det förflutnas ansikten. Trots de goda föresatserna har han skrivit föremålens historia, inte människornas. Han erbjuder museichefens motsvarighet till lunchrestaurangens kött, sås och potatis. Boken liknar mest ett skolbesök där klassen vallas förbi museets montrar med vapen, spännen och mynt. Mest suggestiva är de många ansiktsmasker som hittats i Sverige.

De femtonhundra år gamla föremålen behåller sin gåtfullhet – men det behöver inte vara något problem. Det bästa eftervärlden kan göra, tror jag, är att betrakta gåtfullheten som a feature, not a bug. Gåtfullhet är inte lika med meningslöshet. Vi borde titta länge och tålmodigt på järnåldersföremålen, ge deras gåtfullhet tid att utöva sitt inflytande på oss. Gåtfullheten är inte overksam.

Jag skriver om Anderssons bok i dagens understreckare i SvD: Bäst är att låta benen och bilderna tala själva.

Bilden  visar en ansiktsmask som daterats till perioden 499 f.Kr-1 e. Kr., funnen i Kalmar. Foto: Historiska museet.

Inga kommentarerTags:

Corona – det bästa som hänt övervakningsindustrin sedan 11/9

31 mars 2020 av H. | Bloggat

Visst skulle det vara praktiskt att veta vem som har träffat vem de senaste veckorna, så att smittspridningen kan begränsas? Var inte orolig, det finns en app för det.

Coronaviruset kan bli det bästa som har hänt den digitala övervakningsbranschen, viktigare än 11/9. Infrastrukturen finns redan på plats. Varje mobiltelefon kan utnyttjas för att registrera vem som träffar vem, och för att upptäcka vilka som är ute och rör på sig när de borde stanna hemma. Enligt sajten Business insider har hittills elva länder börjat använda sig av mobiltelefoner för att spåra coronavirusets spridning. USA sägs förhandla med Facebook och Google om att använda anonymiserade data för att övervaka epidemin. I Sydkorea är offentliga uppgifter om smittade individer så detaljerade att volontärer har kunnat publicera en karta över hur coronafallen har rört sig.

Den massövervakning vi accepterar under coronaepidemin kommer att stanna kvar efter corona och användas för nya syften, skriver jag i dagens krönika i SvD.

Inga kommentarerTags:

Intervju med Johan Rosquist: hur har svenska domstolar hanterat hedersmord?

3 mars 2020 av H. | Bloggat

Just nu utreder riksåklagare Petra Lundh om hedersbrott bör leda till skärpta straff; utredningen ska vara klar i höst. Därför var det spännande att intervjua rättssociologen Johan Rosquist, som i sin nyutkomna doktorsavhandling Moral i rätten undersöker hur svenska domstolar har hanterat hedersmord. För 19 år sedan stod Fadime Sahindal i riksdagen och varnade för hederskulturen. Två månader senare sköts hon till döds av sin far. Har vi blivit bättre på att hantera hedersvåld sedan dess?

Intervjun kan läsas i Svenska Dagbladet: I en hederskultur kan skvaller döda.

Poängen med hederskultur är för övrigt inte att någon ska dö. Poängen är kontroll. Om hederskulturen bara uppmärksammas när det har skett ett spektakulärt brott riskerar vi att missförstå den. Uppmärksamheten borde snarare riktas mot hederskulturens vardag: i hur många familjer utövas den här typen av kontroll utan att det resulterar i våld, eftersom alla avvikande familjemedlemmars vilja har knäckts?

 

 

Inga kommentarerTags:

Ingemar Ernberg: hjärnan är ett underbart monster

1 februari 2020 av H. | Bloggat

Hjärnan är ett underbart monster – 99 procent av vad den sysslar med är okänt för medvetandet. And that’s a feature, not a bug: ska vi vara kreativa behöver vi en mörk, omedveten sida.

Jag har intervjuat Ingemar Ernberg, forskare vid Karolinska institutet. Han är professor i tumörbiologi, men den som träffar honom märker snabbt att hans kunskaper och intressen spänner över ett mycket större område; det gör att samtalet hela tiden leds in på nya spår, från hjärnan till humanismens betydelse för läkarutbildningen. Det särskilda med honom är den glädje han ger uttryck för: han är engagerad i det han sysslar med på ett sätt som gör honom glad. För honom är nyfikenhet och kunskapssökande kul och energigivande.

Inga kommentarerTags:

Tvättmaskinen är ett större framsteg än AI

28 januari 2020 av H. | Bloggat

En tvättmaskin är ett större teknologiskt framsteg än en avancerad algoritm som producerar fejkad Beethoven – eller deepfake-teknik som låter Nixon hålla ett tal som han aldrig höll.

Jag har just sett Richard Nixon förklara att de första astronauterna kommer att vila i frid på månen. Om månlandningen slutade med rymdfararnas död fanns det ett färdigskrivet tal som den dåvarande presidenten skulle läsa upp. Talet fick stanna i skrivbordslådan; det var ett stycke alternativ historia som inte har blivit aktuellt förrän nu. Massachusetts Institute of Technology har låtit en dator härma Nixons röst och ansiktsrörelser för att demonstrera riskerna med deepfake – avancerade videosimuleringar där döda eller levande människor kan förmås att göra vad som helst.

Det finns bara en person som skulle vara tacksam för teknologi av det här slaget, och det är Winston Smith. Huvudpersonen i George Orwells 1984 som arbetar på Sanningsministeriet, där han förfalskar historien. Orwell beskriver ett samhälle där det inte finns något minne, eftersom det inte längre finns några pålitliga historiska dokument. Fotografier, uppslagsverk, dagstidningarnas artikelarkiv – allt är ett enda nu-flöde av historielösa deepfakes, anpassat efter vad som passar Partiets syften för tillfället. Varför lägger människor ner så stora ansträngningar på att göra en sådan framtid verklig?

Den teknologiska utvecklingen har börjat gå bakåt: nu tar den ifrån oss mer än den ger. Vi har gått från teknik som underlättar fysiska arbetsuppgifter till teknologier vars nettokonsekvenser landar på minus – teknik som tar ifrån oss minne, autenticitet och kreativitet. Det är dags att fundera över vad som skulle vara verkliga framsteg, skriver jag i en krönika i SvD idag: Här dödförklarar Nixon astronauterna på månen.

Inga kommentarerTags:

Himmelsskivan från Nebra – ett nyckelhål till bronsåldern

18 januari 2020 av H. | Bloggat

Den 4.000 år gamla himmelsskivan från Nebra är ett nyckelhål genom vilket vi kan få en skymt av bronsålderns värld – handelsvägar, astronomiska kunskaper, samhällsskick – skriver jag i dagens understreckare i SvD.

Himlakropparnas vandring på himlen måste ha varit viktig för bronsålderns och stenålderns människor. Folk som inte har lämnat några spår av skrivtecken efter sig hade total koll på vinter- och sommarsolstånd. En enda dag på året, under vintersolståndet, lyser solen rakt in i den tunnel som leder in i den drygt fem tusen år gamla gravhögen i Newgrange på Irland; många liknande exempel finns. När jag börjar fundera över hur jag själv skulle gå till väga för att hitta årets kortaste dag om jag levde på bronsåldern börjar det bli spännande på allvar.

Skivan är en av världens äldsta kända avbildningar av stjärnhimlen; gruppen om sju stjärnor tros vara Plejaderna. Bågen vid skivans högra kant tros markera den del av horisonten där solen går upp under året – vilket antyder att skivan hör hemma på just den plats där den hittades, Nebra i centrala Tyskland.  Foto: Dbachmann, Wikipedia.

Inga kommentarerTags:

Kwame Anthony Appiah – Identitetsillusionen

30 december 2019 av H. | Bloggat

Kollektiva identiteter – det är svårt att leva med dem och svårt att leva utan dem. Hur ska människan hitta en utväg ur detta dilemma? Den frågan vill Kwame Anthony Appiah besvara med sin bok Identitetsillusionen. Lögnerna som binder oss samman. Han får det att låta som att det kommer att bli kul att plocka sönder de gängse, oreflekterade föreställningarna om kollektiva identiteter i hans sällskap, men boken lever inte upp till de förväntningar som den provokativa titeln väcker.

De motsättningar som vi är på väg in i handlar inte om vad du tänker, utan om vad du är. Det bådar inte gott inför framtiden. Så länge de sociala motsättningarna kanaliseras genom politiska partier är lösningar och kompromisser inte uteslutna. Att kompromissa med sin religion eller sin identitet är däremot lika med att låta sig utrotas. Hela poängen med att förflytta sociala konflikter från politikens arena till identiteternas spelplan är att sätta punkt för diskussionen – lika effektivt som om en pistol hade placerats på bordet.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Appiahs bok – Ont om vägar ut ur samtidens identitetskris.

____

Identiteter har blivit vår tids viktigaste ideologi. Vi köper tillbaka idéer som nyss kastades på sophögen – renhetstänkande, patriarkat och kollektiva karaktärsegenskaper – bara för att de marknadsförs under namnet “identitet”. När var och en har skaffat sig en identitet från den begränsade menyn kommer ridån att gå upp och vi får se vad leken har gått ut på: vi har övat på våra roller i ett framtida klassamhälle, det vill säga ett samhälle där du aldrig kan bli något annat än det du är född till.

Läs också min uppgörelse med identitetstänkandet från 2014 (den första stora uppgörelsen med identitetstänkandet i svensk dagspress?): Reaktionär politik i radikal förpackning

Hit hör också min understreckare om den österrikisk-iranske författaren Sama Maani, som skrivit debattboken Respektverweigerung: Warum wir fremde Kulturen nicht respektieren sollten. Und die eigene auch nicht (“Vägra respekt. Varför vi inte borde respektera främmande kulturer – och inte den egna heller”).

Inga kommentarerTags: