Diskussionen om AI påminner mest av allt om en trollkarl som står på scenen, skriver jag i en krönika i SvD.

Med sin ena behandskade hand pekar han på en svart låda. ”Titta på den där maskinen!” säger han. ”Vad tror du pågår därinne just nu? Tror du att maskinen kan ha ett känsloliv av samma slag som ditt?”

Om tanken skrämmer dig eller fascinerar dig struntar trollkarlen i, så länge du är helt koncentrerad på maskinen. Men den är inte viktig. Det viktiga är trollkarlens andra hand. Med den gräver han i ditt medvetande efter allt som låter sig omsättas i säljbar information – för reklam, övervakning, statistik, förutsägelser, kontroll. Detta kan man läsa mer om i Shoshana Zuboffs bok The age of surveillance captitalism, som jag tar upp i en kommande understreckare.

_____

Min artikel om retoriken kring nätet som nämns i krönikan – ”Så blev de ’fina’ bloggarna en pöbel som borde hålla käft” – finns här.

I vuxen ålder förväntar man sig inte längre att möta romaner som har förmågan att förändra ens blick på världen, man börjar kanske till och med tro att det inte längre går att skriva den sortens böcker, men China Miévilles Staden & staden är en sådan bok.

Miéville beskriver två städer med varsitt språk och varsin kultur, som ligger på exakt samma plats. Vissa hus och vissa gator befinner sig i Beszel, andra i Ul Qoma. Och det här är grejen: bor du i den ena staden är det förbjudet att se invånarna i den andra. Invånarna har utvecklat ett otäckt skickligt icke-seende för att undvika varandra utan att kollidera.

Den som bryter igenom gränsen och ser, vidrör eller erkänner någonting i den andra staden begår ett brott – som i översättningen har fått behålla det engelska namnet breach. Breach är också namnet på den auktoritet som skoningslöst bestraffar varje överträdelse. Kontrollanterna från Breach har den totala, gränslösa makt som det i vanliga fall bara är möjligt för någonting inuti människans psyke att ha – ett överjag, en vanföreställning, en neuros.

Jag recenserar Staden & staden i SvD: Thriller som förändrar ens syn på världen

_____

Hur får man idén till en sådan roman? Intervju med Miéville på sf-sajten Tor.com. Miéville bloggar på Rejectamentalist manifesto, men bloggen verkar har upphört 2017.

Kommer ni ihåg hur det lät på 00-talet? Det skulle bli så bra när “eliten” förlorade mediemakten och alla kunde skriva fritt på internet. På den tiden var det nätentusiasterna som använde sig av populistisk retorik – eliten döljer sanningen, men folket vet bättre. Några få år senare, när alternativa medier har blivit en faktor att räkna med, har diskussionen om nätet svängt 180 grader – nu varnas vi för att fel personer skriver om fel ämnen på fel sätt. Alla kan vara journalister, sade man på 00-talet, men på misstänkt kort tid förvandlades den gode bloggaren Dr Jekyll till näthataren Mr Hyde.

För tio år sedan skrev nätentusiasterna regelbundet samma saker om journalister som Donald Trump säger idag. I deras texter finns samma lagom vaga antydningar om en privilegierad, korrupt elit vars tid snart är ute – en klassisk populistisk tankefigur.

Det lustiga är att den elit vi uppmanades att förakta aldrig utgjordes av de stora medieföretagen. De personer vi skulle lära oss att avsky var de som befann sig längst ner i hierarkin – journalisterna. Den ekonomiska makten skulle hänsynsfullt nog lämnas i fred – även det ett kännetecken för klassisk populism.

Alla som hade något att invända avfärdades med att de var rädda för framtiden, eller rädda att förlora sina privilegier. Idag lever vi i den framtid vi uppmanades att inte vara rädda för, och våra medier är fulla av samma sorts tyckare – om de inte rent av är samma personer – som förklarar för oss att nätet består av en pöbel som bara borde hålla käften. Det har bara behövts några små justeringar av skribentmaskineriet för att ställa om produktionen från krönikor som skadeglatt pekar finger åt medieeliten till oroade krönikor om faran med sociala medier.

Om detta skriver jag i SvD: Så blev de fina bloggarna en pöbel som borde hålla käft (6/7 2019)

Ola Juléns postuma diktsamling Afrikas verkliga historia. Recension kommer i UNT.

Ett vanligt passagerarplan, som Boeing 737, kan generera 240 terabyte data under en flygning. Det är fem gånger så mycket som Hubbleteleskopet har samlat in under 20 år.

Fysikern Ulf Danielsson befinner sig vid forskningens frontlinje men gör fortfarande sina beräkningar med papper och penna – annars förstår man inte vad man håller på med, säger han. I senaste numret av tidskriften Axess samtalar jag med honom om artificiell intelligens – ett ämne han är mycket skeptisk till.

Axess 5/2019: Tro inte på spöken (uppdatering: intervjun är nu tillgänglig på nätet).

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Hans blogg, där han skriver om allt från mörk energi till artificiell intelligens, finns här: ulfdanielsson.com

_____

Jag utnyttjar intervjun till att formulera en del av min egen skepticism mot AI:

Det som stör mig med den samtida diskussionen om AI är att vi uppmanas att tro att framtiden redan är avgjord. AI är på väg vare sig vi gillar det eller inte, och det enda vi kan göra är att vara duktiga konsumenter och anpassa oss i förväg, trots att det vi anpassar oss till inte har blivit verklighet och kanske aldrig blir det. Man talar om AI som om det redan fanns, som om det väntade i framtiden och längtade efter att ta sig in i vår tid. Kort sagt: vi uppmanas att tänka på AI som ett foster som vi inte har rätt att abortera. Det gör det närmast omöjligt att ha en sansad och ansvarsfull diskussion om vilken teknologi vi ska utveckla. 

Och för övrigt skulle jag vilja sabotera hela resonemanget. Ju mer jag läser och skriver om AI (se till exempel min understreckare om Alan Turing, Mannen som avskaffade medvetandet), desto mer tror jag att hela frågan om intelligenta och medvetna maskiner är en återvändsgränd eller ett villospår. För det första behöver maskiner inte vara medvetna för att vara överlägsna människan. Redan en miniräknare är snabbare och säkrare än jag, och ingen skulle påstå att den är medveten. Man kan utan problem föreställa sig ännu mer avancerade maskiner som är överlägsna, användbara och möjligen farliga, och som inte behöver vara ett dugg mer medvetna än en brödrost. Vi förmänskligar våra maskiner och det är inte säkert att varken de eller vi vinner något på det. En dator behöver intelligens eller medvetande lika mycket som ett ånglok behöver två ben att springa med. För det andra ligger det djupt i människans sociala natur att vi kan läsa in ett medvetande i allt som omger oss. Vår inlevelseförmåga är så stor att det är fullständigt normalt för oss att ge liv åt döda ting. Vi kan tycka att en bil eller ett hus har personlighet. Om vi redan kan göra det med en bil, varför skulle vi inte göra det med en dator?

Jag säger det ni tänker heter Curtis Sittenfelds novellsamling. Här säger jag vad jag tänker om den (UNT 29/6 2019).

Tolstoj inledde en gång en roman med orden ”Ivan Iljitjs liv var enkelt, vardagligt och fasansfullt.” Det är en mening som gör läsaren beredd att granska huvudpersonens slentrianmässiga liv ur en ny synvinkel, som får all slentrian att upplösas. Sittenfeld beskriver välkammade liv på en ganska välkammad prosa; därför utvinner hon inte så mycket ur sitt material som hon skulle kunna göra. Problemet är inte att de konflikter och irritationsmoment som drabbar huvudpersonerna är ganska små – som att rollerna är ombytta när huvudpersonen i vuxen ålder träffar den coolaste tjejen i klassen. Små konflikter är ofta mer effektiva än stora, om de hanteras skickligt. Hos Sittenfeld är det rent och modernt som på ett dyrare hotell, och i en sådan miljö krävs det en mycket speciell författarblick för att fräta fram några nya egenskaper hos tingen.

Arkadij & Boris Strugatskij vill skildra människans möte med något som är så främmande att ingen förståelse är möjlig.

På sex platser i världen, de så kallade Zonerna, har föremål från förbipasserande rymdfarare slagit ner. Den kontakt med en utomjordisk civilisation som människan har fantiserat så mycket om blev inget annat än en hastig picknick vid vägkanten – och nu kryper vi fram och nosar på de efterlämnade soporna. Resterna är gåtfulla, farliga, kanske användbara på oanade sätt. Zonerna är stängda för allmänheten, men stalkers smugglar ut sina fynd och säljer dem på svarta marknaden. Romanen Picknick vid vägkanten ligger till grund för Andrej Tarkovskijs berömda film Stalker, men skiljer sig ganska mycket från den, även om bröderna deltog i manusarbetet.

Jag recenserar bröderna Strugatskijs ryska science fiction-klassiker i SvD: I Zonen möter människan sin likgiltighet.

Så här beskriver de det första besöket i Zonen:

”Vid första anblicken såg allt ut precis som vanligt.” Ovanpå romanens beskrivningar av torkat gräs och övergivna lastbilar lägger sig, tunt som oljeslingor i en vattenpöl, liknande scener från reportage om turister som tar sig in i den övergivna zonen runt Tjernobyl. ”Över en gammal sophög med lump och krossat glas kröp en dallring, en skälvning av något slag, ungefär som den heta luften över ett plåttak mitt på dagen, kämpade sig upp över vallen, kom närmare, närmare och gensköt oss precis vid markören, släpade sig fram över vägen, hejdade sig i en halv sekund – eller inbillade jag mig bara? – och slingrade iväg över fältet.”

De farliga eller åtråvärda saker som finns i Zonen presenteras bara genom stalkerjargongens slanguttryck – tomglas, svartstänk, gnisslare, klapperservetter, flugfällor. Vi får veta att häxsyltan kan rinna genom metall ”som vatten genom en tvättsvamp”, och att en stalker som råkade trampa i den måste få benen amputerade, men exakt hur den ser ut nämns aldrig. Vad bröderna Strugatskij gör handlar inte om att lämna utrymme för läsarens fantasi, utan snarare om att leda läsaren fram till en plats där ingen förståelse eller fantasi kan få fäste. Underligheterna i Zonen befinner sig alltid strax utanför synfältet, som om det inte gick att rikta blicken rakt mot dem.

Tidskriften Axess har bett ett antal skribenter förklara vad de saknar i svenskt kultur- och idéliv. Mitt bidrag kan läsas här – och hela artikelserien, med bidrag från bland andra Joel Halldorf och Adam Cwejman, finns här.

För några år sedan skrev jag en längre text på samma tema för SvD. Den fick den missvisande rubriken “Hur svensk kultur reducerades till gnäll” och kan läsas här.

Tiotusenkronorsfrågan som ingen kunde svara på när jag senast gick på ett seminarium om den europeiska populismen löd så här: Hur ska medborgarna få bättre förtroende för eliten? Ställer du den sortens frågor är du själv elit, och håller dessutom på att tappa kontakten med resten av befolkningen. För min del tror jag att svaret är ganska enkelt. Du får förtroende för eliten genom att själv bli en del av den. Felet med gula västarna och liknande missnöjesrörelser är att de inte är gjorda för att ta makten. Tvärtom, de hindrar människor att göra något konstruktivt av sin frustration. Jämför med det förra sekelskiftets arbetarrörelse, som hanterade sitt missnöje genom att säga: vi ska bli ministrar, akademiker och chefer i offentlig förvaltning.

Hur länge kan vi låtsas att EU fortfarande finns, om EU fortsätter att svika sina egna principer? För att samtala om sådana saker söker jag upp Sverker Gustavsson, som är professor vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala.

– Det som har hänt nu i samband med valet, säger Gustavsson, är att Salvini, Orbán, Kaczyński och några till inte längre är inriktade på att gå ur EU. De säger istället att vi ska vrida om händerna på de här beskäftiga fransmännen och tyskarna, vi ska se till att EU får en mindre politiskt liberal framtoning.

Du har sagt att EU lider av ett demokratiskt underskott. Kan du utveckla det?

– Jämför med USA och Tyskland. Där ligger makt och ansvarsutkrävande på samma nivå. Men EU är medvetet konstruerat så att man fattar beslut om avreglering av marknaderna – för det är ju väsentligen vad det har handlat om – på en nivå där folkopinionen inte kan komma åt den förda politiken.

Läs fortsättningen av intervjun i SvD.

När alla tittar åt ett håll ska man titta åt ett annat. Det gjorde BBC:s Dave Lee för en tid sedan, och upptäckte Brenda i Kenya. Det är hon som är intelligensen i din självkörande bil.

Hon arbetar på ett datacenter i Nairobi och tolkar bilder åt datasystemen i självkörande bilar. Där sitter tusen människor framför plattskärmar, markerar föremål pixel för pixel och klassificerar dem: det där är en bil, det där är också en bil, det där är ett vägmärke. De smarta systemen klarar sig ännu inte utan Brenda.

Den sortens företag kallas labelling farms. Det är en växande bransch, framförallt i Kina, som har målet inställt på att bli världsledande på artificiell intelligens (AI) år 2030.

Jag har skrivit en krönika om labelling farms i SvD.

IT-branschen och populärkulturen uppfostrar oss att tro att framtiden redan är avgjord, att AI är på väg vare sig vi gillar det eller inte, och det enda vi kan göra är att vara duktiga konsumenter och anpassa oss i förväg. Vi uppmanas att tänka på AI som om tekniken redan fanns och längtade efter att ta sig in i vår tid. Kort sagt: vi ska betrakta AI som ett foster som vi inte har rätt att abortera. Det gör det nästintill omöjligt att ha en seriös diskussion om den teknik som IT-företagen utvecklar.

_____

På tal om det vill jag köra den här texten i repris: Alan Turing – mannen som avskaffade medvetandet (understreckare i SvD 19/8 2012). Konsekvensen av hans test är inte att maskinen kan tänka, utan att människan förvandlas till maskin.

Det är som om den dyker upp överallt, Jan Arends novellsamling Keefman, på ett bokrecenserande instagramkonto såväl som i Dagens Nyheter. Jan Arends beskrivs som en nyupptäckt pärla – grälsjuk, svartsynt, ofta intagen på mentalsjukhus innan han tog sitt liv 1974. Jag får lust att läsa honom, men är helt oförberedd på den effekt hans noveller har på mig. Jag sitter och kväver fnissningar så ofta att ägaren till den övergivna lunchrestaurangen förmodligen tycker att jag är rubbad och borde åka in på psyket.

Läs recensionen här: Hårt skruvade ironier av en förlorarnas furste

Jag har läst Ayn Rands debutroman De levande, full av skarpt iakttagna, vardagliga detaljer från 1920-talets sovjetiska Petrograd. Den är inte, som hennes senare romaner, ett försvar för vinnarnas rätt att vinna. Tvärtom, ju bättre det går för dig, desto mer korrupt har du blivit.

Om jag betraktar De levande som ett litterärt konstruktionsproblem skulle jag vilja säga att Rand har gett sig själv en dubbel uppgift. Hon vill hylla huvudpersonernas stolthet – gärna med våldsförhärligande metaforer – och samtidigt fördöma sovjetstatens våld. Rand löser inte motsättningen, men här kommer något som är värt att betona: eftersom De levande är litteratur, inte en debattartikel, behöver hon inte lösa den. En olöst, outtalad motsättning kan rent av vara en tillgång för en roman: den ligger som en nedgrävd kraftkälla och laddar texten med energi. Olösta motsättningar är konstnärligt produktiva.

Läs recensionen i SvD: Inkonsekvent Ayn Rand om 1920-talets sovjetliv