José Ortega y Gasset. Foto: Wikipedia.

Egentligen skulle det räcka med ett citat. Här kommer det: ”Det råder inget tvivel om att mänskligheten djupast sett kan delas in i två slags varelser: de som ställer stora krav på sig själva, som tar på sig plikter och svårigheter; och de som inte begär något särskilt av sig själva, och för vilka livet bara handlar om att i varje ögonblick vara vad de redan är”.

Hade det funnits en tävling om vem som skrivit det mest tänkvärda citatet av typen ”det finns bara två slags människor” skulle den spanske filosofen José Ortega y Gasset varit min kandidat. Formuleringen finns i hans bok ”La rebelión de las masas” från 1930 (jag har använt mig av den engelska översättningen ”The revolt of the masses”, 1932). När jag fick syn på det här citatet började jag undra om han inte rent av hade satt ord på vår tids underliggande huvudkonflikt, den som återkommer i så många skepnader. Det här är vad som står på spel just nu.

Den livsinställning som Ortega y Gasset vill beskriva och försvara går inte att formulera på den självbelåtna inskränkthetens språk. Om den går förlorad kommer det i framtiden inte ens att finnas några ord för den; det kommer att vara som att sakna ett tomrum.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om hur Ortega y Gassets “The revolt of the masses” kan användas för att förstå vår egen tid ur en ny synvinkel.

Mäter vi det förflutna med det samtida Sveriges kategorier och måttstockar kommer vi att märka att måttstockarna passar dåligt. Det är inte det förflutnas fel, utan måttstockarnas. Istället för att genast bestämma mig för om Ortega y Gassets idéer är bra eller dåliga vill jag använda mig av dem som ett instrument, som en främmande infallsvinkel på det alltför välbekanta. Vad blir synligt genom dem? Förståelse kräver både inlevelse och distans. Vill man skaffa sig den rätta distansen till sin samtid, för att kunna förstå den bättre, är äldre texter ett utmärkt verktyg. Eller som Ortega y Gasset själv skriver i ”The revolt of the masses”: förståelse börjar med förvåning.

När operaföreställningen är slut tar man den flygande gäddan hem. På hundra års avstånd har det förra sekelskiftets framtidsfantasier något sött och lekfullt över sig. Till och med undergångsfantasierna – man oroade sig för Halleys komet – hade något humoristiskt och lättsamt över sig.

Jag har besökt en utställning om det förra sekelskiftets framtidsvisioner på Bröhan-Museum i Berlin, och skriver om det för kultursajten Dixikon: Den ljusnande framtid

Robothotell helt utan mänsklig betjäning; den som inte kan betala blir utsparkad av en mekanisk stövel. Tysk skämtteckning från 1887.

Varför röstar folk på Marine Le Pen? För att vänstern har övergivit nyliberalismens förlorare, menar Chantal Mouffe, som skrivit boken Till vänsterpopulismens försvar.

Mouffe har varit verksam som politisk teoretiker sedan 1980-talet, och är nu professor i statsvetenskap vid University of Westminster. Vad hon önskar sig framgår av bokens titel – högerpopulismen ska besegras med en självsäker populism från vänster. Hur skulle det se ut i praktiken? Jag har intervjuat henne för SvD.

Ur intervjun:

– I valet 2017 vann Jean-Luc Mélenchons parti La France insoumise två distrikt, Marseille och Amiens, som var riktigt starka fästen för Marine Le Pen. Socialisterna och en stor del av vänstern sade: Man ska inte ens prata med folk som röstar på Le Pen. De är obotliga rasister, sexister, homofober. La France insoumise fick kritik från vänster för att de stödde de gula västarna: De där människorna är fascister, man ska inte prata med dem. Men varför röstar folk på Le Pen? Mitt svar är: för att socialdemokraterna har övergivit dem.

Socialdemokraterna brukade försvara jämlikhet, men de har förvandlats till nyliberaler. Om de tror att det inte finns några alternativ till den nyliberala globaliseringen, hur ska de kunna tala med globaliseringens förlorare? Det kan de inte. Det här är så tydligt i Frankrike. För fyra–fem år sedan fanns det en [vänster/socialdemokratisk] tankesmedja som hette Terra Nova. I en av sina rapporter skrev de: arbetarklassen är förlorad, de röstar nu på Le Pen, vi kommer inte att få tillbaka dem. Vi ska koncentrera oss på medelklassen och invandrarna. De sade uttryckligen ”låt oss glömma arbetarklassen”.

– Ni beskrivs som hjärntvättade ultrafeminister som inte fattar att invandrare kan vara farliga, säger författaren Anne Holt. I den norska offentligheten framställs Sverige som ett land som har förstört sig själv, ett land där man inte kan tala fritt, fortsätter hon.

Mellan de nordiska länderna har ett nytt slags giftiga och självförstärkande fördomar börjat växa i oroande takt. Förhållandet mellan Sverige och Norge – liksom mellan Sverige och Danmark – påminner om den där scenen i Chaplins ”Diktatorn” där karikatyrerna av Hitler och Mussolini vevar sina frisörsstolar allt högre medan de grälar. Misstänksamheten är maximalt uppstressad – varje bagatell bekräftar de fördomar man redan har bestämt sig för att tro på.

Svenskar och norrmän behöver naturligtvis inte vara överens bara för att vi är grannar, men motsättningarna borde bygga på kunskap om grannlandet, inte på fritt växande fördomar. Kunskap förutsätter intresse – och där har norrmännen länge haft ett försprång.

Under Bokmässan lyssnade jag på Anne Holt och Jan Guillou som samtalade om detta och skrev en krönika för SvD: Giftiga fördomar om Sverige – och Norge.

_____

Bonuslänk: i Aftenposten listar Bjarne Riiser Gundersen, aktuell med reportageboken Svenske tilstander Tio saker som norska läsare behöver veta för att förstå Sverige.

Robotar har blivit vitvaror. De skulle kunna se ut hur som helst, men enligt rådande mode ska de vara vita som avancerad medicinsk utrustning och ha ansikten som befinner sig någonstans på skalan mellan välvillig utomjording och Jason Voorhees hockeymask.

För tidskriften Respons har jag besökt den stora robotutställningen på Tekniska museet: Haute couture för robotar

Rob Knights skelettliknande robot ROSA med nödstopp i nacken.

Youtube har oavsiktligt programmerat Brasiliens väljare att rösta högerpopulistiskt, enligt en uppmärksammad artikel i New York Times (”How Youtube radicalized Brazil”). Om de har den sortens makt, vad borde de programmera oss till? Och, än viktigare: när ska vi sluta låta oss programmeras?

När en populistisk våg rullar över världen ska vi tydligen inte prata politik eller ens psykologi. Vi ska betrakta det som ett rent tekniskt problem: det är algoritmernas fel. Är det inte lika med att bortdefiniera eller ogiltigförklara vad som pågår?

Den lösning vi uppmanas att önska oss ser ut så här: för att förhindra extremism och konspirationsteorier måste Youtube programmera sina algoritmer lite annorlunda. Det betyder i praktiken att Youtube borde programmera oss lite annorlunda, så att vi inte börjar hysa fel åsikter. Förklara den idén för Karin Boye, George Orwell eller Aldous Huxley och gissa sedan hur de skulle reagera, skriver jag i en krönika i SvD idag:

Hur ska nätjättarna kunna hantera den här sortens makt?

Ur den fängelsestad som Giovanni Battista Piranesi avbildade i sina Carceri d’invenzione finns det inga utvägar. I århundraden har hans bilder av en oändlig stenstad inspirerat konstnärer och författare.

Jag skriver om etsningarna på kultursajten Dixikon : Den oändligt fascinerande fängelsestaden.

Diskussionen om AI påminner mest av allt om en trollkarl som står på scenen, skriver jag i en krönika i SvD.

Med sin ena behandskade hand pekar han på en svart låda. ”Titta på den där maskinen!” säger han. ”Vad tror du pågår därinne just nu? Tror du att maskinen kan ha ett känsloliv av samma slag som ditt?”

Om tanken skrämmer dig eller fascinerar dig struntar trollkarlen i, så länge du är helt koncentrerad på maskinen. Men den är inte viktig. Det viktiga är trollkarlens andra hand. Med den gräver han i ditt medvetande efter allt som låter sig omsättas i säljbar information – för reklam, övervakning, statistik, förutsägelser, kontroll. Detta kan man läsa mer om i Shoshana Zuboffs bok The age of surveillance captitalism, som jag tar upp i en kommande understreckare.

_____

Min artikel om retoriken kring nätet som nämns i krönikan – ”Så blev de ’fina’ bloggarna en pöbel som borde hålla käft” – finns här.

I vuxen ålder förväntar man sig inte längre att möta romaner som har förmågan att förändra ens blick på världen, man börjar kanske till och med tro att det inte längre går att skriva den sortens böcker, men China Miévilles Staden & staden är en sådan bok.

Miéville beskriver två städer med varsitt språk och varsin kultur, som ligger på exakt samma plats. Vissa hus och vissa gator befinner sig i Beszel, andra i Ul Qoma. Och det här är grejen: bor du i den ena staden är det förbjudet att se invånarna i den andra. Invånarna har utvecklat ett otäckt skickligt icke-seende för att undvika varandra utan att kollidera.

Den som bryter igenom gränsen och ser, vidrör eller erkänner någonting i den andra staden begår ett brott – som i översättningen har fått behålla det engelska namnet breach. Breach är också namnet på den auktoritet som skoningslöst bestraffar varje överträdelse. Kontrollanterna från Breach har den totala, gränslösa makt som det i vanliga fall bara är möjligt för någonting inuti människans psyke att ha – ett överjag, en vanföreställning, en neuros.

Jag recenserar Staden & staden i SvD: Thriller som förändrar ens syn på världen

_____

Hur får man idén till en sådan roman? Intervju med Miéville på sf-sajten Tor.com. Miéville bloggar på Rejectamentalist manifesto, men bloggen verkar har upphört 2017.

Kommer ni ihåg hur det lät på 00-talet? Det skulle bli så bra när “eliten” förlorade mediemakten och alla kunde skriva fritt på internet. På den tiden var det nätentusiasterna som använde sig av populistisk retorik – eliten döljer sanningen, men folket vet bättre. Några få år senare, när alternativa medier har blivit en faktor att räkna med, har diskussionen om nätet svängt 180 grader – nu varnas vi för att fel personer skriver om fel ämnen på fel sätt. Alla kan vara journalister, sade man på 00-talet, men på misstänkt kort tid förvandlades den gode bloggaren Dr Jekyll till näthataren Mr Hyde.

För tio år sedan skrev nätentusiasterna regelbundet samma saker om journalister som Donald Trump säger idag. I deras texter finns samma lagom vaga antydningar om en privilegierad, korrupt elit vars tid snart är ute – en klassisk populistisk tankefigur.

Det lustiga är att den elit vi uppmanades att förakta aldrig utgjordes av de stora medieföretagen. De personer vi skulle lära oss att avsky var de som befann sig längst ner i hierarkin – journalisterna. Den ekonomiska makten skulle hänsynsfullt nog lämnas i fred – även det ett kännetecken för klassisk populism.

Alla som hade något att invända avfärdades med att de var rädda för framtiden, eller rädda att förlora sina privilegier. Idag lever vi i den framtid vi uppmanades att inte vara rädda för, och våra medier är fulla av samma sorts tyckare – om de inte rent av är samma personer – som förklarar för oss att nätet består av en pöbel som bara borde hålla käften. Det har bara behövts några små justeringar av skribentmaskineriet för att ställa om produktionen från krönikor som skadeglatt pekar finger åt medieeliten till oroade krönikor om faran med sociala medier.

Om detta skriver jag i SvD: Så blev de fina bloggarna en pöbel som borde hålla käft (6/7 2019)