Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina; foto Håkan Lindgren

När ryska dissidenter i exil möter svenska kollegor som hyllar självcensur borde det uppstå en rejäl kulturkrock. Att det inte sker är intressant. Sherlock Holmes löste en gång ett brott (i The adventure of Silver Blaze) när han insåg att den viktigaste detaljen var något som inte hände: här borde vakthunden ha skällt, men den höll tyst.

Är vi så imponerade av våra ryska gäster att vi inte lyssnar på dem? Kanske tror vi att det de berättar inte har någonting med oss att göra – att deras mod och självkritik bara är relevanta i ett avlägset, främmande land som lika gärna kunde ligga på en annan planet. Vi borde sluta applådera dem och i stället fråga oss vad vi kan lära av dem.

Något konstigt har hänt – och det konstiga är inte att samhället skiktas i rika och fattiga. Det konstiga är att både eliten och de underlägsna beter sig som detta var något fullständigt nytt. De rika vet inte vad de ska ta sig till med sin rikedom, och fantiserar om att köpa sig evigt liv, eller om att flytta till Mars. Männen som utgjorde det förra sekelskiftets elit ville bidra till samhället när de hade blivit förmögna. De byggde skolor, sjukhus, infrastruktur, universitet och museer. De senaste decennierna, berättar Andreas Cervenka i Girig-Sverige, har vårt land fått 500 miljardärer. Var är deras museer?

De underlägsna vet å andra sidan inte vad de ska ta sig till med sitt underläge. Varför är de så handfallna jämfört med det förra sekelskiftets sågverksarbetare? Även på den tiden fanns det goda skäl att vara missnöjd, men i Den skötsamme arbetaren beskriver Ronny Ambjörnsson hur de fattiga och lågutbildade organiserade sig i studiecirklar, fackföreningar, frikyrkor och politiska partier. Efter bara några årtionden hade de lyft sig ur misären. Var är vår tids folkrörelser?

För att förstå vad som är på gång har jag läst nyutgåvan av Christopher Laschs Eliternas uppror – en bok som kom första gången 1995, och som är full av aktuella och obekväma insikter. Lasch var historiker vid University of Rochester; så många av vår tids konflikter beror på att den ekonomiska eliten har kapat förtöjningarna till resten av samhället, menar han.

Ett privilegiesamhälle, skriver Lasch, ”kan kosta på sig flera olika normer, men inte en demokrati.” Demokratin kräver ett minimum av någorlunda gemensamma värderingar, samt principer för hur man debatterar när man är oenig. En mångfald av normer leder till dubbelmoral, och i ett samhälle där dubbelmoralen styr – på den punkten är Lasch mycket tydlig – kommer några alltid att fastna i rollen som en sämre sorts medborgare.

Vår tids dubbelmoral är försåtlig, fortsätter Lasch, eftersom den ”poserar som tolerans”, medan den i praktiken förvägrar minoriteterna ”frukterna av den seger som de länge har kämpat för att vinna: tillgång till världskulturen”. Ett samhälle där social segregation på nytt ska framstå som naturlig kan inte behålla idén om ett kulturarv som är tillgängligt för alla. Även kulturlivet och fantasin måste segregeras.

Jag har skrivit en understreckare om boken för SvD: Vem var det som rev samhällskontraktet?

_____

Se också min understreckare om Laschs tidigare bok Den narcissistiska kulturen.

Den 16 april 2024 deltog jag, tillsammans med författaren och journalisten Katarzyna Tubylewicz, i en paneldiskussion på universitetet i Torun, Polen. Diskussionen var en del av universitetets tvådagarsfestival om skandinavisk kultur och historia – Dni nordyckie. Rubriken på diskussionen antyder vad det handlade om: ”Vad döljer svenskarna i garderoben? Från neurotiskt välordnat till bara neurotiskt”.

(Forts.)

Det är farligt att vara noggrann. Italienarna Colli och Montinari ville bara översätta Nietzsche, men när de insåg att ingen tysk utgåva höll måttet tog de initiativ till en ny referensutgåva i över 50 band, skriver jag hos Dixikon: Filosofen som kom in från kylan.

Vid det här laget, i början på 1960-talet, befann sig arkivet med Nietzsches efterlämnade papper i DDR, där han betraktades som statsfiende, men det visade sig att allt Molinari behövde göra var att våga knacka på dörren. Philipp Felsch, professor i kulturhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin, berättar historien om Colli och Montinari i Wie Nietzsche aus der Kälte kam (”Hur Nietzsche kom tillbaka från kylan”, 2022).

Sida ur Nietzsches anteckningsböcker där han skisserar ett verk med titeln ”Viljan till makt”; bild från Nietzschesource.org

Årets hittills viktigaste och mest intressanta jobb var att skriva en essä om Birgitta Trotzig, för den katolska tidskriften Signum. Den är nu publicerad i Signum Nr 3/2024: ”Äckel och medlidande stöder varandra hos Birgitta Trotzig”.

_____

Birgitta Trotzig vill ner till den punkt där människosjälen, på grund av inre och yttre misär, tillfogas en skada som den aldrig mer kan resa sig från. En punkt där ingen självtillit, ingen stolthet och inget motstånd är möjliga. Hon har förstått att en sådan punkt finns – därför måste hon ständigt återvända till den.

(Forts.)

Peter Pomerantsev har gjort sig känd som en skarpsinnig analytiker av modern propaganda, framförallt den som kommer från Putins Ryssland. För att skänka uppmuntran åt alla som misströstar om samtiden har han skrivit How to win an information war, där han berättar om Sefton Delmer, som trots sina cyniska och okonventionella metoder fick förtroendet att leda brittiska propagandasändningar mot Hitlertyskland.

Jag recenserar boken i det senaste numret av tidskriften Axess. Historien om Delmer är definitivt underhållande – men vilka är de utlovade lärdomarna för vår tid? Våra massmedier befinner sig inte i krig mot sin egen befolkning.

_____

Ur artikeln: Till sist, låt mig spela cyniker ett tag. Är fake news och konspirationsteorier egentligen ett stort problem? Om läget var så allvarligt som det påstås borde vi vid det här laget ha sett några seriösa försök att bygga nya kvalitetsmedier för en masspublik. Vi har matats med påståenden om att ”information wants to be free” och att professionell journalistik inte behövs eftersom alla kan skriva på nätet – men om du driver ett storföretag har du alltid vetat att det där är bullshit. Du vet att kvalificerad information kräver seriöst researcharbete, och du vill betala. När företagsledare behöver veta hur det egentligen ligger till i en viss fråga söker de inte på Google och de ber inte en AI att fantisera ihop en opålitlig text. De ringer McKinsey – eller någon av alla liknande konsultfirmor, som gör det jobb som dagstidningarna tidigare brukade göra åt hela befolkningen.

Om vår tids elit inte behöver en fungerande offentlighet ska vi inte förvänta oss att de tänker betala för den. Den nuvarande ordningen verkar fungera utmärkt: pålitlig information åt de få, medan resten badar i underhållning, skvaller och konspirationsteorier. Kanske är det rent av så att både de där uppe och de där nere är nöjda med situationen? Den frågan har Pomerantsev inte ställt sig.

_____

Bonusläsning: missa inte Pomerantsevs underhållande skildring av hans egna äventyr i mediebranschen. I början av det vilda ryska 2000-talet jobbade han åt ett TV-bolag i Moskva. Dokusåpor som funkade överallt i världen floppade i Ryssland, berättar han i London Review of Books (3/2 2011). I Ryssland ska du nämligen inte vara smart, extrovert och ambitiös – sådana personer hamnar snart i fängelse, i exil eller i graven.

I tidskriften Axess temanummer om teknikens faror skriver jag om de två klokaste ord som den västerländska civilisationen hittills har frambringat: Γνῶθι σεαυτόν. ”Känn dig själv.”

Om vi inte förstår våra känslor, behov och reaktioner kommer vi aldrig att kunna utveckla teknik som är nyttig för oss.

Om man har förstått detta förstår man också att alla frågor av typen ”kan vi kontrollera AI?”, ”är AI farligt?” eller ”hur ska vi lära oss utnyttja AI på bästa sätt?” inte är något annat än villospår. Börja aldrig med tekniken. Börja med människan. Fråga dig vilket framtida samhälle som skulle vara önskvärt och människovärdigt. I nästa steg kan du sedan fråga dig vilken teknik vi behöver utveckla för att nå dit. Då hamnar tekniken på rätt plats, och den får en uppgift där den kan utveckla hela sin imponerande kapacitet: som medel för att nå ett mål.

Ska inte tekniken utmana gränser? Jodå, men det är märkligt att de som omfamnar disruptiv teknologi är så noga med att aldrig överskrida en viktig gräns inom sig själva – den som leder till ökad självkännedom. Barnsliga och oanalyserade känslomässiga behov gör att vi önskar att vi kunde ha samma sociala relationer till våra verktyg som vi bara kan ha till våra medmänniskor. Vi önskar oss ett verktyg som ska vara något annat än ett verktyg – det ska vara en kompis, en förälder eller en gud. Det ska vara så fulländat att vi själva blir överflödiga. Vi ska inte behöva utveckla något omdöme: maskiner som analyserar oöverskådliga datamängder kommer att fatta bättre beslut. Vi kan fortsätta bete oss som omogna egoister eftersom blockchain garanterar att bedrägerier blir omöjliga att genomföra. Vi ska inte behöva lära oss teckna eller fotografera: bildgenererande program kan förverkliga varje hugskott på ett ögonblick.

Vad betyder den sortens önskningar? De har en sak gemensam: vi ska äntligen slippa oss själva. Vi vill slippa ifrån vårt ansvar och vårt medvetande. Det är vad jag misstänker att de stora satsningarna på AI handlar om. I så fall kunde vi uppnå samma resultat snabbare och billigare med en pistol.

Läs artikeln här: Du känner inte dig själv.

Om du bara ska komma ihåg en enda sak av det du hittar på nätet idag, se till att det blir de här fyra orden: text är inte information.

Om text inte är information, vad är den då? Text är ett verktyg att tänka med. I det påstått barnvänliga Sverige är vi i full färd med att beröva nästa generations elever detta viktiga verktyg, samtidigt som vi med andra handen överlämnar ett berg av olösta samhällsproblem till dem, från kriminalitet till klimat.

”En historielärarkollega på en annan skola ville beställa läroböcker för åk 7 till sina gymnasieelever”, berättar läraren Filippa Mannerheim på Twitter (31/10 2022). ”De förstod inte texten i läroboken för gymnasieelever. Rektorn tyckte att läraren skulle ’anpassa’ undervisningen genom att visa film istället.”

Tror man att text är ”information” tror man snart också att det inte spelar någon roll i vilken form informationen förpackas. Det spelar ingen roll om man tar del av informationen som ljudbok eller youtube-klipp. Därför har vi fått absurditeter som ”lyssneläsning”: när elever inte längre klarar av att läsa går det lika bra om de lyssnar – vad som helst duger för att kunna godkänna dem, så att skolan inte förlorar sin skolpeng. Tror man på ”lyssneläsning” kan man lika gärna påstå att barn kan läsa med stjärten.

Av samma skäl är en bok inte ”information”. Den är ett verktyg för att forma och träna tänkandet. Den är teknologi av ett mycket sofistikerat slag – men det är risk att vi inte förstår hur avancerad den är, eftersom den inte går på batterier.

För Kvartal har jag skrivit artikeln Text är inte information.

Har ni märkt att det finns en lögn – eller, om jag ska vara lite mer diplomatisk, en miss­uppfattning – om vad skönlitteratur är? Den ser ut så här: en författare är en person som sätter på sig lösnäsa och peruk innan hon skriver om sig själv. Aase Bergs försvar för autofiktionen (DN 23/3) kommer att låta fullt rimligt så länge man sitter fast i denna missuppfattning.

”Varför räknas det som seriösare att fiktionalisera erfarenhet än att försöka göra den så autentisk som möjligt?” undrar Berg. På den frågan finns ett mycket enkelt svar, som missuppfattningen hindrar oss från att se: det finns inga garantier för att jag är autentisk bara för att jag skriver om mitt eget liv. En av skön­litteraturens vackra paradoxer är att jag blir mest autentisk när jag äntligen glömmer mig själv.

Jag frestas ge mig in i debatten om autofiktion med en artikel i SvD idag.

Vad blir kvar av en litteraturdebatt som undviker alla svåra och meningsfulla frågor? Det gamla vanliga: en debatt om status. Det är orättvist att ett par tusen års världslitteratur anses vara finare än ett gäng välanpassade stockholmare – tycker människor som inte har förstått något annat om världslitteraturen än att den anses vara fin. Status är ett oupphörligt fascinerande ämne för den typ av skribenter som fortfarande befinner sig på skolgården. Därför kan vi se att varje konflikt som den debatterande klassen sätter klorna i snabbt förvandlas till en konflikt om status. Både läsarna och författarna förtjänar bättre.
.
Uppdatering:
Aase Berg svarar i DN 15 april 2024: Det är inte Ulf Lundells hudvårdsrutin som är problemet.

Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov.

Barackerna i Gulag saknade termometrar, men erfarna fångar kunde ändå avgöra hur kallt det var. ”Om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader; om det låter när man andas och man blir andfådd – femtio grader. Under femtiofem grader – då fryser loskorna i luften”, berättar Sjalamov i Genom snön.

För den norska kulturtidskriften Vagant har jag skrivit en essä om den ryske lägerförfattaren Sjalamov.

Om du vill ha ett botemedel mot Churchills påstående om Ryssland – ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma” – kan du läsa exilförfattaren Michail Sjisjkin. Genom fånglägren blir Ryssland begripligt, förklarar han i sin bok Krig eller fred (Fri tanke 2023; översättning Ebba Högström). Från Gulag kommer vardagslivets slang och attityder, det utbredda människoföraktet, en tillvaro där rättslösheten är normaltillstånd, och ett trauma som fortplantar sig i generationer. I de flesta familjer finns någon som har varit lägerfånge, eller vakt. Och om du vill förstå Gulag är Sjalamov din bästa vägvisare.

(Forts.)

Den som besöker Amazon befinner sig inte längre i kapitalismen, menar Yanis Varoufakis. ”Trots allt köpande och säljande som pågår där har du trätt in på ett område som inte kan betraktas som en marknad.” Om det inte är en marknad, vad är det då?

Du har lämnat marknaden och återvänt till medeltiden. Internet skulle ge oss frihet och decentralisering, sades det, men de globala monopolföretag som har växt fram tack vare nätet påminner mest om feodala imperier, skriver Varoufakis. Han nämner Facebook, Google och Apple samt de kinesiska företagsjättarna Tencent och Alibaba. Folk som kör taxi åt Uber eller levererar mat åt Foodora är livegna bönder på någon annans mark.

Varoufakis är professor i ekonomi vid Atens universitet; 2015 var han Greklands finansminister. Jag presenterar Technofeudalism i en understreckare i SvD.

_____

Det märkliga med världsekonomin är att det är så svårt att förstå sig på den (och här blir jag lite skeptisk mot Varoufakis, eftersom han skriver som om ekonomin var fullständigt genomskinlig för honom). Människan har gjort sig beroende av ett pyramidspel som är så komplext och så oöverskådligt att hon själv inte begriper det. Ett system som ingen förstår blir med nödvändighet mycket instabilt. Sandslottet rasar ibland, och ett litet ras drar lätt med sig ett större, men när det uppstår en kris är experterna inte ens överens om staten bör spara sig ur den eller tvärtom öka de offentliga utgifterna.

Föreställ er att läkarvetenskapen befann sig på samma nivå – det skulle vara som att gå till doktorn innan William Harvey hade förklarat hur blodomloppet fungerade (1628). Skulle du vilja köpa biljett om piloten sade att han inte visste vad som höll flygplanet uppe, men att det för det mesta svängde åt vänster när han styrde åt vänster? Sådana piloter finns. Jag har träffat en av dem: han var min personliga bankman.