… den samarbetande genen! Idén om människans inneboende godhet är tillbaka från ett oväntat håll: biologin. Nu lanseras föreställningen om att människan av naturen är social, empatisk och samarbetande. Jag recenserar en sådan bok – Michael Tomasellos Därför samarbetar vi. Länk.

Trots dess sympatiska budskap gör Tomasellos bok mig tveksam, av samma skäl som Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari, som jag skrev om i UNT förra året. Deras påståenden stämmer helt enkelt lite för bra med tidsandan. Just nu värderas social kompetens högt och som av en händelse upptäcker vetenskapsmännen att människan egentligen är social.

Samtidigt utsätts idén om människans inneboende samarbetsvilja för större prövningar än på länge. Skuldkrisen gör att medborgarna i de olika EU-länderna betraktar varandra som fiender eller konkurrenter. Inom varje land växer skillnaderna mellan fattigas och rikas levnadsvillkor.

Hur fungerar komedi? Charlie Chaplin förklarar:

I remember a scene years ago. Two bearded men sitting at a lunch counter – I have obviously false whiskers and I dip my hands in the other’s finger bowl and dry them on his whiskers. It wasn’t treated as comedy. It was madness that the audience recognized as madness, but I treated it perfectly normally. The audience feels it is in on something special, something the person on the moving sceen isn’t. That’s the basic element that’s in comedy. And if you can make that poignant enough, the audience really loves it.

– ur en intervju i Life, 3 april 1967.

Jag recenserar två böcker om den egyptiska och den tunisiska revolutionen: Wael Ghonims Revolution 2.0 och Lina Ben Mhennis Tunisian girl i UNT. Länk.

Det viktiga är inte bara att diktatorns makt visar sig falla ihop som ett korthus, utan att folk oväntat snabbt kan skaka av sig årtionden av korruption. Vad kan vara vackrare än att se tentakler av mod, förtroende och nyvunnen självrespekt växa ut och förena sig med varandra, som när nya associationsbanor växer ut mellan hjärnans nervceller? På Tahrirtorget organiseras sjukvård, underhållning, skydd; fiendskapen mellan muslimer och kristna smälter bort. I sådana ögonblick – kanske kan de bara existera som undantag – når en revolution som längst.

En essä om bilformgivning, artificiell intelligens och om ett särskilt slags precision … Det började med att jag läste Ulf Lindes konstbok Sammelsurium.

_____

Jag har börjat märka hur starkt otydligheten lockar mig. Inte vilken otydlighet som helst: det finns en slarvig oklarhet, som aldrig innehåller någonting att upptäcka. Det som drar mig till sig är en särskild sorts oklarhet, som kunde behöva ett eget namn om inte en hel terminologi, som uppstår när en signal har börjat framträda ur bruset, när en bild inte ligger i perfekt fokus. Detaljer suggereras, de finns där utan att det går att ta på dem, varje försök att fastställa deras konturer är utsiktslöst, och ändå går det inte att avfärda helheten som suggestion. Det är en oklarhet som är en annan form av exakthet, och som själv kräver en viss precision för att uppstå.

På en konstutställning jag såg för några år sedan fanns en stående låda, lika hög som en människa. Lådan innehöll ett stort fotografi. Framför fotot satt en halvgenomskinlig, mjölkvit skiva. Och nu kommer vi till effekten: stod man nära lådan såg man ingenting särskilt. Backade man genom rummet började bilden av ett hyreshus framträda, först så suddig att man inte riktigt kunde ana vad den föreställde, sedan tydligare ju längre bort man kom. Fullständigt skarp blev den aldrig.

Man är van att gå närmare för att se bättre, men om man gjorde det försvann bilden: en läcker ironi som har ett och annat att lära akademiskt tänkande människor. Jag kunde inte se nog av den här lådan, för den var mer än ett optiskt trick. Den visade oss något grundläggande för människans förhållande till världen.

Läs fortsättningen i UNT (publicerad 4 februari 2012)

Gå in i en tidningskiosk och varje månad möts du av Hitler. Vi tröttnar aldrig på honom. Historietidskrifterna verkar inte vara nöjda förrän de har gjort varje nummer till ett specialnummer om andra världskriget och samma sak gäller tidskrifterna för dem som bygger modellplan. Och vem är mest lockande att sätta på omslaget om man ska få folk att associera till andra världskriget? Just det. Time satte honom på omslaget som årets man 1939 och det har nog inte gått en månad sedan dess utan att han har prytt ett tidskriftsomslag någonstans. Vi brukar vara besatta av vinnare, men i hans fall är vi tydligen beredda att göra ett permanent undantag.

Samma sak i bokhandeln. Böcker om andra världskriget är lika populära som alltid – och har fortfarande lika fantasilösa omslag. Som recensent bläddrar jag vår och höst genom bokbranschens katalog, och varje år är den lika full av hakkors. Hakkorset måste vara nittonhundra­talets mest framgångsrika logga, med Hitlers lilla mustasch som god tvåa. Att formgivarna gång efter gång sätter hakkors på omslaget till romaner eller fackböcker om andra världskriget beror naturligtvis inte på några hemliga sympatier, utan bara på att det är en grafiskt effektiv symbol. Och när nazisterna valde hakkorset till symbol för sitt parti var det för att … tja, för att de var ute efter en helt annan sorts grafisk effektivitet, förstås. Men nu får det vara nog. Ser jag ännu ett bok- eller tidskriftsomslag med Hitler, hakkors och gamla nazister startar jag min Spitfire.

Publicerad i GP 9 februari 2012

Årets omslagspojke 1939 och varje år. En av den brittiske satirtecknaren David Lows många hitlerteckningar.

Ingen surfar på nätet längre, skriver Evgeny Morozov i New York Times. Det nya kommersiella internet som växer fram, behärskat av ett fåtal stora företag (Google, Facebook, the usual suspects), är inte en plats som lämpar sig för den sortens oplanerade upptäckande. Nätet håller på att bli en galleria med ett fåtal välkända butikskedjor.

Vilket slags internet kommer det att ge oss? Morozov igen, denna gång i Slate:

As the age-old battle between citizens and consumers moves online, it becomes possible to make out the contours of an Internet optimized for consumption. This Internet is fully transparent (e.g., all of our activities are observed, recorded, and analyzed with a view of predicting our future behavior), highly efficient (e.g., everything is organized and stored for us; all of it is findable within seconds), and extremely reliable (everything is interconnected but backed-up; cybercrime disappears along with pseudonyms).  It is also stifling, boring, and intolerable. A paradise for consumers, this Internet is also a hell for citizens.

När man går i antikvariat är gamla tidskrifter alltid frestande att bläddra i; ofta hittar man någonting. Här är Gabriella Håkansson i en litteraturdiskussion i Ord & Bild nr 4-5 2000. Fortfarande giltigt, tycker jag, hon sätter ord på ett helt sjok av aningar och tar dem längre än jag kunnat göra själv, men så ligger jag kanske en liten aning efter i tiden, så att tio år gamla litteraturdebatter är helt rätt för mig.

Jag skulle vilja återkomma till det tomrum du talade om [...] och kalla det alienation. Erlend Loe går in och sätter fingret på det. Det har ingen annan gjort och han gör det på ett tillräckligt barnsligt sätt. Han säger precis vad han tänker. Många andra har försökt. De konstaterar att det finns en alienation, beskriver den, men söker inte svaret på den i nuet utan går tillbaka till barndomen och tonåren, specifika ögonblick, fadern som lämnar familjen, barndomstrauman. Hela den här fittstimboken är ett exempel på föreställningen att om man bara går tillbaka och kan hitta traumat och skriva sig igenom det så kanske man kan vända tillbaka till nuet och trolla bort alienationen. Just denna process ser jag om och om igen i svenska romaner. Men jag har inte sett någon som satt fingret på det. Man konstaterar att det finns tomhet, att det finns alienation, men man ställer inte frågan vad man vill med det, vad författaren vill. Är det ett generationsdrag att försöka lösa alienationsgåtan genom att gå tillbaka till barndomen?

(Ett inlägg i Bengt Ohlsson-debatten, publicerat i GP 14 jan 2012.)

”Problemet består i att högern har övergivit kulturen” skriver Timbros projektledare för kulturfrågor Lars Anders Johansson (Expressen 11/1) som ett svar på Bengt Ohlssons artikel om att kulturen inte måste vara vänster (DN 4/1). Kommer vi nu att få se en mängd frustrerade borgare göra strömhopp in i kulturen? Skulle det i så fall inte vara på tiden?

Jag vet något annat som skulle vara på tiden: att folk som tar sig in i kulturlivet hade lite högre ambitioner än att leka politik. (Forts.)

I Dixikon skriver jag om Belarus, landet där polisen är så skarpsinnig att den till och med kan höra ljudet av ”one hand clapping”. Och arrestera den skyldige.

För mig kom det som en överraskning: jag hade ingen aning om att Sverige hade en lag som kriminaliserar tecknade fantasier. När jag undersökte saken visade det sig att vi har haft en sådan lag (i olika versioner) sedan 1980. Den 13 oktober 2009 fick den här lagen äntligen ett fall att bita i. Då gjorde polisen husrannsakan hos mangaöversättaren Simon Lundström (han har bland annat översatt One piece och Naruto). I hans dator hittade de 51 amatörteckningar av seriefigurer som bedömdes vara barnporr. Lundström dömdes för barnporrbrott i Tingsrätten och Hovrätten. Fallet är nu uppe i Högsta Domstolen, som kommer att meddela sitt beslut efter årsskiftet.

Hur fick Sverige en lag som gör att tecknade fantasier jämställs med barnporr? Vem låg bakom den – lagar skriver sig ju inte själva? Expressen har gett mig stort utrymme att berätta historien bakom lagen.

De teckningar Lundström är dömd för får ingen se. Tolv av teckningarna friades dock av Hovrätten. Några av dem illustrerar artikeln – teckningar som Tingsrätten alltså ansåg vara jämförbara med fotograferade sexuella övergrepp på barn.

_____

Till sist vill jag önska alla läsare ett gott nytt år! Jag är alltid lika glatt överraskad över att ni kommer tillbaka trots att jag skriver så oregelbundet här. Jag tänker fortsätta i samma stil under 2012.

Alla kristallkronor är nog inte gamar av glas, tänker jag. De som hänger över den sorlande publiken i Börssalen ser inte ut att vilja livnära sig på oss, i motsats till kristallkronorna på den onda festen i Det vilda torget.

Sist av alla rullar Ständige sekreteraren Peter Englund in Tomas Tranströmer mellan bänkraderna. Med rufsigt vitt hår och en hand på käppen mellan knäna tittar han sig omkring, minst lika intresserad av oss som vi av honom. Han ser mycket nöjd ut. I sin rullstol är pristagaren Tranströmer lägst av alla i rummet, den sittande publiken skymmer honom.

– Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst Tranströmers poesi, säger Englund i sitt korta hyllningstal. Sedan ger han oss något att fundera över:

– För den som läst Tranströmer är det också omöjligt att älska världen av fel skäl. (Forts.)

Montaigne fördömde koloniseringen av Sydamerika medan den pågick (och träffade indianer – globalization enough for ya?), Seneca ansåg att slavar var människor som han själv - och många andra exempel på att mänskliga rättigheter inte är ett modernt eller ens ett västerländskt påfund i min recension av Ove Brings De mänskliga rättigheternas väg i GP.

Jag fick också in ett av mina favoritcitat: Ciceros beskrivning av hur våldet i gladiatorspelen bara gör honom deprimerad och hur han till sist drabbas av medkänsla med de elefanter som slaktas på arenan: ”… en känsla av att det finns något slags släktskap mellan detta stora djur och mänskligheten”.

(Tidigare publicerad i DN Boklördag; något längre version här)

Det är utopiskt att vänta sig att muslimer skulle protestera mot stening, sade en av talarna under en Islamic awareness week på Simmons College utanför Boston. En av de muslimska studenterna i publiken höll inte med henne. ”Det är inte utopiskt”, svarade han. ”Det är vår skyldighet.” Episoden återges i Irshad Manjis bok Allah, liberty and love. Vi verkar aldrig få nog av att diskutera islam, så varför är vi så dåliga på att uppmärksamma dess dissidenter? Manji är en av dem, en kanadensisk muslim som vill reformera islam till en religion för moderna, självständigt tänkande individer. (Forts.)

Så har man sett ännu en nordisk film som skildrar hur folk häruppe håller på att tappa talförmågan fullständigt. Antingen förstår folk varandra intuitivt, telepatiskt, som gamla makar efter ett livslångt äktenskap, eller så är den tigande oförståelsen total. Däremellan finns ingenting. Aldrig några samtal som öppnar ett gemensamt, nyanserat, verbalt rum.

1.

”All intelligent text är i en mening suspense fiction” – Kerstin Ekman under ett litteratursamtal på Kulturhuset i helgen.

Hon sade också att det en författare framförallt behöver är anonymiteten. ”Jag behöver den som daggmasken behöver sin jord”, låter hon Babba säga i Grand final i skojarbranschen (Babba är den dolda person som skrivit den kända författaren Lillemor Trojs böcker). (Forts.)