Minoriteter och identitet blev den röda tråd som ledde mig genom bokmässan i Leipzig i våras. Texten har publicerats i tidskriften Respons och finns nu på nätet: Tillhörighet kan skada mer än främlingskap. Bland annat lyssnade jag på Mircea Cartarescu, Karl-Markus Gauss och Lukas Bärfuss. Samt: Ivana Sajko beskrev den högerpopulistiska kultursynen: kulturlivet är folkets fiende. Och Slavoj Žižek charmade sin publik genom att be den dra åt helvete.

Karl-Markus Gauss

Efter ett par dagar i Leipzig händer det som jag alltid hoppas ska hända när jag besöker en bokmässa: de personer jag har lyssnat på börjar prata med varandra i mitt huvud. De pratar om minoriteter. Jag hör det överallt, tills det framstår som ett skuggtema, minst lika viktigt som årets officiella teman.

[...]

Vid det här laget väntar jag med spänning och irritation på att någon ska säga ordet ”mångfald” på mässan. Det är ju detta som är så svårt att förstå för närvarande: att ett samhälle organiserat i kollektiva identiteter inte har någonting med mångfald att göra. Verklig mångfald kan utvecklas först när varje individ är en fri och fullvärdig medborgare oavsett ursprung. Det som i debatten kallas ”mångfald” borde egentligen kallas kollektivism – och det är motsatsen till mångfald. Inom varje traditionellt eller nationalistiskt kollektiv är toleransen för avvikande individer låg.

Slavoj Žižek

Lusine Dzjanjan och Aleksej Knedljakovskij; i mitten Östgruppens Olga Lännevall Fedorina.

Sverige får passa sig – nu har vi två oförutsägbara protestkonstnärer från Pussy Riot här. Lusine Dzjanjan och Aleksej Knedljakovskij söker uppehållstillstånd i Sverige. Jag lyssnade på dem på årets Bokmässa. Jag har också försökt lyssna efter de stora, outtalade saker som rör sig bakom mässans brus. Om jag lyckades vet jag inte.

Om allt det här och några saker till skriver jag i en krönika för UNT: Pussy Riot på Bokmässan.

Jordan Peterson blandar hobbydarwinism, Bibel, könsroller, yin/yang, Disney och slarviga killgissningar. Hans praktiska, konkreta råd är betydligt vettigare än hans spekulationer (och bäst är han när han berättar inlevelsefullt om människor han känt), men det förändrar inte helhetsintrycket: blandningen smakar snake oil.

Jag recenserar 12 livsregler för tidskriften Respons.

Jag recenserar Maciej Zarembas Huset med de två tornen i SvD.

Foto Sofia Runarsdotter, Weyler förlag.

Ur texten:
Det var lätt att känna igen honom när han började skriva i tidningen. Han var den där skribenten som fogade in ålderdomliga svenska ord på ett skevt, aningen klumpigt sätt, och som samtidigt hade en unik sensibilitet för moraliska komplikationer – som om dessa två saker hängde ihop. Det påminde om att höra Cornelis Vreeswijk uttala vissa ord med ett främmande allvar, fördjupat av en främmande ironi. Jag blev snabbt beroende.

Jag har skrivit en understreckare om Peter Watsons Den gudlösa tidsåldern i SvD: Kan religion fylla tomrummet efter gud? (8/8 2018).

På 673 sidor skildrar Watson det sekulära tänkandets historia från slutet av 1800-talet fram till idag. Som utgångspunkt har han valt Nietzsches ”gud är död”. Men, som Nietzsche har sagt i ett annat sammanhang: om himlen försvinner ska ni inte tro att jorden förblir likadan. Watson berättar om de författare, konstnärer och filosofer som på olika sätt har försökt hitta mening i en tillvaro där det inte längre finns någon gud. Och vad händer idag, när religionerna verkar vara på väg tillbaka?

Religionerna är tillbaka. Det är dags att ta dem på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det.

Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst: det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, skilsmässor, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.

Förlaget Ordfront har beslutat sig för att inte översätta Lionel Shrivers roman The Mandibles på grund av ett par repliker där en fiktiv person ger uttryck för fördomsfulla åsikter om invandrare. Shrivers egentliga ärende med boken, att visa att den ansvarslösa spekulationsekonomin kommer att krascha och dra med sig resten av samhället i avgrunden, vägde tydligen lättare. När fiktiva personers åsikter blir ett problem är det dags att bli vaksam. Ju mer ett samhälle moraliserar om litteraturens innehåll, desto större orättvisor accepterar det på gatan.

Jag kommenterade beslutet i SvD Är massmördaren Kevins åsikter försvarbara? (5/6 2018). Ordfronts VD Pelle Andersson svarade Varken staten eller Håkan Lindgren styr (8/6 2018). Jag svarade honom i en avslutande artikel Vilken författare vågar hamna fel i debatten? (18/6 2018).

Under läsningen roar det mig att upptäcka att det inte alls är någon lysande roman. Shriver tänker bättre än hon skriver, och lite för ofta handlar hennes dialog om att romanpersonerna förklarar saker för läsaren i stället för att samtala med varandra.

Ett försvar för ett odiskutabelt mästerverk hade varit tråkigare att skriva – och missat målet. Här är det något annat som står på spel. När litteraturen måste vara ren vet man att samhället är smutsigt. Litteraturens bild av världen blir viktig i ett läge när man inte kan – eller inte tror sig kunna – handskas med samtidens konflikter och orättvisor på ett konstruktivt, uppriktigt sätt.

_____

Se också Hynek Pallas artiklar om samma bok i Expressen: Slarviga anklagelser om islamkritik gynnar ingen (1/6 2018) och Det är inte rasism att vilja förstå (8/6 2018).

Spotify beskrivs som en svensk industriell framgångssaga trots att bolaget under 10 år aldrig har gått med vinst, och inte genererat fler än 2.000 jobb, skriver Pelle Snickars och Rasmus Fleischer i Den svenska enhörningen. Jag har recenserat boken för SvD (15/5 2018).

Det märkliga med Trump är inte att han skryter och ljuger. Det märkliga är att han tjänar på att inte ljuga smart. Han ljuger som en förlorare – och ändå vinner han.

Jag har läst två böcker om Donald T. Rump: journalisten Michael Wolffs Fire and fury och den sparkade FBI-chefen James Comeys A higher loyalty. Läs recensionen i SvD: Trumps styre som en skogsbrand.

”White trash, vad är det för något?” Vi befinner oss ombord på Donald Trumps privata jetplan; det är en fotomodell som frågar. Trump har genast svaret redo. ”Det är människor precis som jag”, säger han. ”Med den skillnaden att de är fattiga.”

I år är det 150 år sedan Det kommunistiska manifestet gavs ut. Jag har läst manifestet plus Jonathan Wolffs introducerande bok Varför läsa Marx idag? och skrivit en understreckare för SvD (5 maj 2018).

Manifestet är förvånansvärt framsynt. Det är märkligt att öppna en text från 1848 och hitta resonemang om kommunikationsteknologi och globalisering som fortfarande är giltiga. Kanske förändras världen inte riktigt lika fort som vi ibland vill tro? I en av sina andra texter tycks Marx till och med ha anat den utvecklingstendens som ­leder fram till artificiellt intelligenta maskiner och alltmer avhumaniserade människor. ”Alla våra uppfinningar och framsteg tycks leda till att de materiella krafterna utrustas med andligt liv och att det mänskliga livet fördummas till en materiell kraft”, skriver han. Lika märkligt är det att det berömda manifestet inte innehåller någon argumentation som bygger på mänskliga eller medborgerliga rättigheter.

(Forts.)

För 70 år sedan var det inte internet som var den nya, spännande informationsteknologin, utan mikrofilm. Kan ni gissa hur det lät? Det roliga är att det lät likadant.

Böcker var föråldrade, papper var gammelmedia, mikrofilm var framtiden. Om några årtionden, trodde Aftonbladet 1945, skulle folk ha små läsapparater som rymdes i fickan, och läsa tidningen på mikrofilm. Längst gick den amerikanske teknikvisionären Vannevar Bush, som samma år skisserade en maskin som han kallade ”Memex” (”memory expander”). Den kan enklast beskrivas som en dator, stor som ett skrivbord, som istället för hårddisk innehöll ett sökbart arkiv på mikrofilm.

Jag skriver om hypen kring mikrofilm i UNT (28/4 2018).

Den som verkligen är intresserad av ämnet rekommenderar jag Matts Lindströms fascinerande bok om mikrofilmens historia: Drömmar om det minsta (2017). Den finns för gratis nedladdning på lup.lub.lu.se.

Tysklands framgångsrikaste bloggare har fått nog av internet. Schlecky Silberstein ville göra sin mamma en tjänst, så han lärde henne använda Facebook. Perfekt för en ensamstående pensionär, tyckte han. En tid senare tittade han in för att se hur det hade gått. Då hade hon, som aldrig förut brytt sig om politik, 4 000 vänner och delade propaganda som stödde Putin, Trump och Brexit. Han kände inte längre igen hennes åsikter. Den sortens erfarenheter har fått Silberstein att skriva debattboken Das Internet muss weg (”Internet måste bort”, Knaus Verlag), en bok om vad som har hänt med internet – och med oss.

Silberstein vill få oss att se Facebook för vad det är: inte ett socialt nätverk, utan en människoplantage. För Facebook har vi samma roll som hönsen i en kycklingfabrik. Glöm allt vackert tal om kommunikation: syftet är att utvinna data ur oss. På sin sajt sammanfattar Silberstein sina invändningar mot vad nätet har utvecklats till.

Jag har skrivit om Silberstein och Das Internet muss weg i Göteborgs-Posten: Dags att göra uppror på dataplantagen (2/5 2018).

I tidskriften Respons (6/2017) skriver jag om ett litet telegram som förändrar bilden av den ryska revolutionen.

Hundra år efter oktoberrevolutionen visar Deutsches Historisches Museum i Berlin en utställning om revolutionsåret 1917. Det mest uppseendeväckande föremålet på utställningen är ett telegram. Det ligger där som om det inte var något särskilt med det. Telegrammet är mycket kort: ”Steinwachs telegraferar från Stockholm den 17/4 17: Lenin inresa Ryssland framgångsrik. Han arbetar helt enligt önskemål.”

Dessa två meningar är en liten jordbävning som rubbar resten av utställningen, för att inte säga hela bilden av den ryska revolutionen. Telegrammet skickades den 21 april 1917 av Werner von Grünau från militärens högkvarter till det tyska utrikesministeriet. Steinwachs arbetade för den tyska militära underrättelsetjänsten i Stockholm.

Under första världskriget gav det kejserliga Tyskland bolsjevikerna ekonomiskt stöd för att försvaga Ryssland och för att Lenin lovade sluta fred om han tog makten. Därmed skulle Tyskland få det lugnt på östfronten och kunna koncentrera sig på att vinna kriget i väst.

”Vi måste ovillkorligen förorsaka största möjliga kaos i Ryssland”, skrev diplomaten Ulrich von Brockdorff-Rantzau till utrikesministeriet den 2 april 1917. Utrikesministern Arthur Zimmermann ansåg att ”det ligger i vårt intresse att den radikala falangen bland de ryska revolutionärerna får övertaget.”

Läs fortsättningen i Respons.

Tage Erlander är inte längre bortglömd – han håller på att bli Sveriges mest populära statsminister. Skribenter från hela den politiska skalan talar om honom med nyväckt respekt. Jag har recenserat Olle Svennings bok Åren med Erlander – om Svennings tid som statsministerns talskrivare 1966-68  (SvD 6/4 2018).

Bonusklipp som ströks ur recensionen av utrymmesskäl:

Enligt den akademiskt skolade Erlander såg arbetet ut så här: ”Talen växer fram som i ett seminarium. Man studerar allt djupare en fråga och lär sig den. Man skriver gång efter annan och till slut skapas ett fungerande tal. Och sedan håller jag ett helt annat.”

Vad beror Erlandervågen på? Detta är den andra boken om Erlander som jag recenserar. Jag har också skrivit om Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt (UNT 20/9 2017). En tredje bok är på gång, skriven av Expressens Torbjörn Nilsson.