Medborgarlön – en lösning för en framtid utan medborgerliga rättigheter?

5 februari 2019 av H. | Bloggat

Jag tillåter mig att tvivla en aning på idén om medborgarlön i min senaste krönika i SvD. Eller ganska mycket.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten.

Digitalisering och datorisering är på väg – i vissa länder och vissa branscher kommer den att ta drygt 60 procent av jobben, tror OECD (The Economist, 24/4 2018).

I praktiken, misstänker jag, kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från de framtida vinnarna.

Inga kommentarerTags:

”Die Ostsee” – antologin som syr ihop 2.000 års Östersjölitteratur

17 januari 2019 av H. | Bloggat

Det går en berlinmur genom Östersjön – och det är Sverige som har byggt den. Det är inte bara de andra Östersjöländernas historia som har skurits av från oss, utan också vår egen. På andra sidan Östersjön minns man oss bättre än vi minns vårt eget förflutna. I Estland idealiseras svensktiden som, åtminstone på ett par hundra års avstånd, framstår som en ljus period mellan de tyska och ryska herrarnas styre. Svenskarna förbättrade de livegna böndernas villkor, grundade universitetet i Tartu och införde skolundervisning.

Idag försiggår 8 procent av världshandeln på Östersjön; den intensiva fartygstrafiken kan följas på den beroendeframkallande sajten marinetraffic.com. Men om hela ens värld utgörs av det svenska kulturlivet är det lätt att tro att Baltikum fortfarande ligger bakom järnridån.

För att bryta igenom en sådan mental blockering krävs något utomordentligt kraftigt, exempelvis den 650 sidor tjocka och drygt två kilo tunga antologin Die Ostsee (Galiani Verlag). Redaktören Klaus-Jürgen Liedtke har samlat reseberättelser, dikter och skönlitterära texter med anknytning till Östersjöområdet från de senaste 2 000 åren. Syftet, skriver han i förordet, har varit ”att ’läsa’ Östersjön på ett nytt sätt”, att läka ihop den, att börja tänka sig den som en helhet.

I dagens understreckare i SvD presenterar jag antologin Die Ostsee: På spaning efter Östersjöns förlorade gemenskap.

Klaus-Jürgen Liedtke är en erfaren översättare som har specialiserat sig på att introducera svensk och finlandssvensk litteratur i Tyskland (Ekelöf, Martinson, Södergran, och många fler). På bilden nedan samtalar han med kritikern och översättaren John Swedenmark när antologin presenterades på Författarförbundet i Stockholm.

Rättelse
Det finns ett fel i min artikel: Steen Steensen Blichers text är inte en memoar, som jag påstår, utan en skönlitterär novell. Jag har bett SvD lägga in en rättelse på nätet. Tack till den kunniga och skarpsynta läsare som påpekade felet!

_____

I det här sammanhanget vill jag också nämna ett tidigare försök att bryta igenom muren. Antologin Swinging with neighbours (982 sidor, red. Aase Berg och Carl Dieker; 2006) satte samtida poeter och författare från hela Östersjöområdet i förbindelse med varandra. Det är hoppingivande att förläggare ibland förverkligar den sortens underbara och nödvändiga vansinnesprojekt.

 

Inga kommentarerTags:

Intervju med Ivan Krastev – Östeuropa på väg att bli en glesbygd

5 januari 2019 av H. | Bloggat

– Det som kommer att hända med Östeuropa är samma sak som hände med landsbygden när folk flyttade in till städerna, säger Ivan Krastev. Det är utflyttningen från Öst- till Västeuropa – inte invandringen – som är Orbáns och Kaczynskis verkliga problem.

Migration är en individualistisk tidsålders revolution, säger Krastev. Det är lättare att flytta från Somalia till Sverige än att försöka få Somalia att fungera som Sverige. Men den migration han helst pratar om är en folkomflyttning som inte får särskilt mycket uppmärksamhet: migrationen inom EU.

– Efter den senaste finanskrisen var det dubbelt så många som flyttade från Öst- till Västeuropa jämfört med flyktingströmmen från Syrien. De senaste tio åren har Rumänien förlorat tre miljoner invånare. Och det är de unga och välutbildade som flyttar. Jag brukar säga att det är lättare att hitta en hederlig politiker i Östeuropa än att hitta en sjuksköterska.

Ivan Krastev

Ivan Krastev föreläste på Utrikespolitiska institutet, 10 dec 2018.

Jag har intervjuat Ivan Krastev i SvD – läs intervjun här. Krastev är bulgarisk statsvetare, uppmärksammad för Efter Europa – en bok om EU:s kriser.

Inga kommentarerTags:

Debatt: litteratursamtalet som blev en rättegång

14 december 2018 av H. | Bloggat

Den 10 oktober gick jag till Kulturhuset i Stockholm för att lyssna till något som jag trodde skulle bli ett helt vanligt litteratursamtal: tre personer på scen, ett författarskap ska diskuteras. Denna gång Michel Houellebecq. Man har varit med förr, man vet vad man kommer att få, tänkte jag. Men det visste jag inte alls. Snart upptäckte jag att jag satt som publik på en rättegång med tre åklagare.

Houellebecqs böcker kan bara användas för en enda sak, nämligen för att förstå hur fascister tänker, fick vi veta. Dessutom fastslog panelen att han var ful och att han hatar sin mamma. Författarskap måste inte alltid läsas medhårs, som man gör i SVT:s ”Babel”, men det som pågick hade ingenting gemensamt med analys eller litteraturkritik. Det handlade enbart om att hänga Houellebecq. Jag önskar att samtalet hade spelats in; i så fall hade jag kunnat citera några fantastiska repliker.

Hur många litterära rättegångar behöver vi hålla innan rättegångar har blivit det normala?

Detta skrev jag en krönika om i SvD – Enda syftet var att hänga Houellebecq (5 dec 2018).

Kajsa Ekis Ekman, en av de medverkande, svarar i SvD (8 dec 2018) Ohederligt – bara för att det är kvinnor på scen och jag svarar direkt under hennes artikel.

Och hur är det egentligen – är Houellebecq cool eller ful? Svaret är väl: det beror på. Se bild.

Inga kommentarerTags:

Australiens landskap var en människotillverkad park

14 december 2018 av H. | Bloggat

(En något kortare version publicerades i UNT 9 december 2018)

När de första engelsmännen kom till Australien kände de igen landskapet hemifrån, men de förstod inte vad det betydde. I april 1770 landsteg James Cook i östra Australien. Med på världsomseglingen fanns konstnären Sydney Parkinson. Så här beskrev han det land som mötte dem: ”Landet var mycket bördigt och behagligt, och träden, helt fria från undervegetation, påminde om planteringar i en gentlemans park.”

Han visste inte hur rätt han hade, berättar Peter Rowley-Conwy, professor i arkeologi vid universitetet i Durham. Det var ingen vild, ursprunglig kontinent som mötte engelsmännen. Landskapet liknade en park för att det var lika kontrollerat som en park. Först på senare år har vi börjat förstå hur radikalt de australiensiska aboriginerna har omformat sitt landskap.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Erik Hörstadius: ”Vårt nya land”

28 november 2018 av H. | Bloggat

Erik Hörstadius undviker alla förenklade slutsatser. På den sista sidan nöjer han sig med att konstatera: ”Möjligen är jag lite mindre rädd.” Jag har läst Vårt nya land, en reportagebok om hur invandringen förändrar Sverige.

I januari gav sig Erik Hörstadius ut på en drygt två veckor lång resa från Skåne till Kiruna för att prata invandring och integration. Han inleder med utropet ”Här ska krockas bubblor!” Varken han själv eller läsaren ska kunna känna sig trygg i sin filterbubbla. Det svajar ibland, men ju längre han reser, desto bättre blir samtalen.

Läs recensionen i SvD

Inga kommentarerTags:

Siddharta Mukherjee: ”Genen. En högst privat historia”

19 november 2018 av H. | Bloggat

Den som tar genetiken på allvar möter en snårskog av ömsesidigt påverkande faktorer: gener, cell, kropp, miljö och tillbaka igen. Det borde inte få någon att tappa lusten, tvärtom: en snårskog är en betydligt intressantare plats än Farsta centrum. Genetiken är sällsynt väl lämpad att lära oss komplexitetens tjusning – ju mer vi förstår om samspelet mellan arv och miljö, desto mer komplicerat blir det. Jag har skrivit en understreckare om Siddhartha Mukherjees nyutkomna bok Genen. En högst privat historia.

Allmänhetens föreställning om gener är i desperat ­behov av ett kunskapslyft. Få personer kunde vara bättre lämpade för den uppgiften än Siddhartha Mukherjee, onkolog vid Columbia University i New York. Hans förra bok, Lidandets konung (2010), beskrev cancer så insiktsfullt att den hyllades i forskarvärlden samtidigt som den var så tillgängligt skriven att den blev en populärvetenskaplig bästsäljare. Med sin nya bok om genetik har han upprepat bedriften.

Läs understreckaren här: Så sätter DNA-spriralen snurr på våra liv.

Illustration ur boken: Mukherjee beskriver relationen mellan gen, organism och miljö som ett kretslopp. Och vad avgör hur miljön ser ut? Alla organismer tillsammans. Varje organism påverkar sin omgivning bara genom att existera. Klicka för större bild.

_____

Mer läsning
Glädjande nog har SvD hittat en understreckare om genetik av Georg Klein från 1958 och lagt ut den på nätet samtidigt: Arvsmassan i vävnaderna.

Se också min tidigare understreckare Generna och kroppen – vem använder vem?

Jag har intervjuat Mukherjee för tidskriften Sans – intervjun publiceras efter nyår.

 

2 kommentarerTags:

Patrick Modiano: Slumrande minnen

11 november 2018 av H. | Bloggat

Jag har läst Patrick Modianos roman Slumrande minnen.

Allt är flytande, drömlikt, osäkert, men det finns två viktiga undantag: namn och adresser. Modianos huvudperson har alltid koll på vad folk heter, var de bor och vilken gata han går på. Den sortens konkreta detaljer förstör inte suggestionen för honom, de ökar den. Adresser stimulerar hans fantasi.

Stämningsmättade historier där ingenting händer är en knepig genre. Vem kan i efterhand redogöra för intrigen i en film noir-klassiker som The big sleep? Det är stämningen man minns. Men även om stämningen är det viktigaste för både författare och läsare vinner den på att hängas upp på en intrig. En stämning som hängs upp på ingenting alls är ett betydligt mer riskabelt projekt.  Ändå lyckas Modiano väva ihop en berättelse som inte består av något annat än dimmor bakom dimmor utan att det blir enformigt eller sötaktigt nostalgiskt. Ribban darrar när den lilla berättelsen är över, men Modiano har tagit sig över den utan att riva.

Recensionen finns i UNT

Inga kommentarerTags:

Inget är en konspiration

4 november 2018 av H. | Bloggat

Konspirationsteorier har blivit en av vår tids viktigaste politiska ideologier. Jag recenserar Kent Wernes Allt är en konspiration för SvD (3/11 2018).

Läs recensionen här.

Och för övrigt, på tal om faktaresistens: När vi får lite mer distans till samtiden kommer det att framstå som komiskt att våra opinionsbildare först gjorde sitt bästa för att övertyga oss om att nyhetsförmedlingen skulle skötas bättre av bloggande amatörer än av den otäcka, grindvaktande eliten – och bara några år senare uppmanade oss att bli förskräckta över att nätet fylls av en faktaresistent pöbel. Är du en av dessa opinionsbildare har din ryggrad gjort en imponerande u-sväng.

Inga kommentarerTags:

Upptäckten av spegelneuronerna: intervju med Giacomo Rizzolatti

29 oktober 2018 av H. | Bloggat

Det har visat sig att vissa nervceller i hjärnan ger en signal ifrån sig om vi själva gör en rörelse eller om vi ser någon annan göra samma rörelse: går, dansar, ramlar, sträcker oss efter någonting, slår en serve i tennis … På detta sätt knyts varje människas medvetande ihop med andra människors kroppar. Dessa celler kallas spegelneuroner. För Karolinska Institutets sajt Den kulturella hjärnan har jag intervjuat Giacomo Rizzolatti, forskaren som var med om att upptäcka spegelneuronerna och som har ägnat de senaste 25 åren åt att studera dem.

Läs intervjun här.

Inga kommentarerTags:

Rapport från Sankt Leninsburg

29 oktober 2018 av H. | Bloggat

Den som gör en resa har alltid ett par generaliseringar att bjuda på. I Berlin är sovjetkitschen till för turisterna, i Sankt Petersburg verkar den främst vara avsedd för hemmapubliken. Hotellet säljer en fickplunta med röda stjärnan; i bokhandeln hittar jag väggkalendern ”SSSR – Vårt fosterland” med bilder av Lenin, Stalin, Chrusjtjov, Gagarin och en stolt mönsterarbetare.

Texten överst på Hotell Oktober lyder ”Hjältestaden Leningrad”.

Eller vänta nu – i vilken stad och vilket århundrade befinner jag mig? På taket till den där byggnaden står det ”Hjältestaden Leningrad” med stora neonbokstäver, hedersnamnet som staden fick efter den belägringen under andra världskriget. Komsomol finns inte längre, men bussen jag åker med kör längs Komsomolgatan. I slutet av samma gata öppnar sig Lenintorget, och där står han, Lenin, med kepsen i rockfickan och pekar med hela handen. På statyns svarta sockel ligger två färska röda nejlikor.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Ali Smith, ”Höst”: en brexitroman utan brexitväljare

27 oktober 2018 av H. | Bloggat

Ali Smiths Höst har hyllats i The Guardian och The New York Times som den första brexit-romanen. Men om man läser den upptäcker man något märkligt: den innehåller inga brexit-människor. I Höst är det brexit-väljarna som är de Andra, främlingarna, de konstiga, de frånvarande. Det är också lite märkligt att invandrare är så frånvarande i en roman som ska föreställa en aktuell samhällsskildring. Det är som om huvudpersonen och hennes mor levde i en enklav som var opåverkad av de senaste 50 årens migration, paradoxalt nog ganska lik det England som brexitväljarna fantiserar om. Kanske är det inte så konstigt att de inte förstår brexitväljarnas missnöje.

Läs min recension i UNT.

Inga kommentarerTags:

Dostojevskijs hatt

24 oktober 2018 av H. | Bloggat

Jag besöker Dostojevskijmuseet i Sankt Petersburg och hittar ett av de mest bisarra utställningsföremål jag har sett. Innehållet i hatten är dock inte kvar. Läs artikeln på litteratursajten Dixikon.se.

Inga kommentarerTags:

Lort-Sverige revisited: Lubbe Nordström spräcker myten om det homogena Sverige

23 oktober 2018 av H. | Bloggat

För 80 år sedan utkom författaren Ludvig ”Lubbe” Nordströms reportagebok om misären på landsbygden: Lort-Sverige, en svensk reportageklassiker. Få samhällsreportage har blivit lika omdebatterade. 1938 var folkhemmet redan ett väletablerat begrepp, men Nordström ville peta hål på den nationella stoltheten och visa upp den fattigdom och de usla bostadsförhållanden som fortfarande var vanliga på landsbygden. ”Om nationen som helhet kan såras i sin allt tjockare självbelåtenhet, så är det däremot en välgärning”, skrev han. Han reste 1.100 mil från Skåne till Norrland och redovisade vad han sett i en serie radioprogram (”På husesyn med Ludvig Nordström”) samt i boken Lort-Sverige.

Vad upptäcker man när man läser honom idag? Det skriver jag om i en understreckare för SvD: Husesyn i folkhemmets allra snuskigaste vrår (23 okt 2018).

Det första som händer när man läser Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige” 80 år senare är att myten om det homogena Sverige går sönder. I en av de stugor han besöker förstår han inte ens språket. Tillsammans med en skånsk bostads­inspektör har han klivit in i något som han beskriver som ”en blandning av grotta och jordkula”. En sjuk och utmärglad gubbe ligger till sängs; i köket, smutsigt som en smedja, sitter en tandlös gumma.

– Det var svårt! sade jag till inspektrisen. Hon bara ruskade på huvudet igen. Men, tillade jag, vad talade gubben och gumman för språk? För svenska var det i alla händelser inte.
– Neej, det var danska. Di gamle talar danska ännu på många håll.
– Ren danska?
– Ja, på sina håll, men annars en blandning, och den kan vara svår nog att begripa till och med för mig.

Föreställningen att Sverige förr i tiden var homogent har redan blivit tröttande vanlig. Den har uppstått, tror jag, för att vi håller på att förlora förståelsen för vad det är som gör att ett samhälle fungerar någorlunda väl. I det läget uppstår en historielös myt: om folk inte kastade sten på ambulanspersonal förr i tiden måste det ha berott på att Sverige var totalt homogent. Detta inbillade homogena Sverige kan man sedan, allt efter sin politiska läggning, idealisera (vi måste tillbaka dit!) eller äcklas av (vilken tur att vi äntligen har fått lite mångfald!).

[…]

När jag läser Nordström är det omöjligt att inte märka att något har hänt med språket sedan dess. Det märks i hans iakttagelser, i hans dialoger och omdömen. Han skriver drastiskt, engagerat, ilsket, alltid i högt tempo. 2018 års skrivna svenska, inklusive min egen, är både långsammare och mer abstrakt. Vad beror det på? Modernitet föreställer man sig gärna som ökad hastighet: ju modernare desto snabbare. Ur den aspekten är vi mindre moderna än Nordström. Vårt skriftspråk är på väg i en annan riktning. Vart kan vi ännu inte urskilja.

Läs fortsättningen i SvD.

_____

Tillägg:

… och här har ni det moderna Lort-Sverige, 2018. ”De bor i miljöer som vi västeuropéer inte ens kan föreställa oss”, säger Thomas Österberg, före detta polis. ”Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta”, skriver Elinor Torp i Dagens Arbetes granskning av omänskliga villkor i svartjobbens Sverige. Läs den också.

Inga kommentarerTags:

Minoriteter och identitet på bokmässan i Leipzig

15 oktober 2018 av H. | Bloggat

Minoriteter och identitet blev den röda tråd som ledde mig genom bokmässan i Leipzig i våras. Texten har publicerats i tidskriften Respons och finns nu på nätet: Tillhörighet kan skada mer än främlingskap. Bland annat lyssnade jag på Mircea Cartarescu, Karl-Markus Gauss och Lukas Bärfuss. Samt: Ivana Sajko beskrev den högerpopulistiska kultursynen: kulturlivet är folkets fiende. Och Slavoj Žižek charmade sin publik genom att be den dra åt helvete.

Karl-Markus Gauss

Efter ett par dagar i Leipzig händer det som jag alltid hoppas ska hända när jag besöker en bokmässa: de personer jag har lyssnat på börjar prata med varandra i mitt huvud. De pratar om minoriteter. Jag hör det överallt, tills det framstår som ett skuggtema, minst lika viktigt som årets officiella teman.

[…]

Vid det här laget väntar jag med spänning och irritation på att någon ska säga ordet ”mångfald” på mässan. Det är ju detta som är så svårt att förstå för närvarande: att ett samhälle organiserat i kollektiva identiteter inte har någonting med mångfald att göra. Verklig mångfald kan utvecklas först när varje individ är en fri och fullvärdig medborgare oavsett ursprung. Det som i debatten kallas ”mångfald” borde egentligen kallas kollektivism – och det är motsatsen till mångfald. Inom varje traditionellt eller nationalistiskt kollektiv är toleransen för avvikande individer låg.

Slavoj Žižek

Inga kommentarerTags: