Intervju med Ulf Danielsson om artificiell intelligens

15 juni 2019 av H. | Bloggat

Fysikern Ulf Danielsson gör sina avancerade beräkningar med papper och penna – annars förstår man inte vad man håller på med, säger han. I senaste numret av tidskriften Axess intervjuar jag honom om artificiell intelligens – ett ämne han är mycket skeptisk till.

Axess 5/2019: Tro inte på spöken (kräver inloggning; gå till biblioteket om du inte är prenuemrant).

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Hans blogg, där han skriver om allt från mörk energi till artificiell intelligens, finns här: ulfdanielsson.com

_____

Det som stör mig med den samtida diskussionen om AI är att vi uppmanas att tro att framtiden redan är avgjord. AI är på väg vare sig vi gillar det eller inte, och det enda vi kan göra är att vara duktiga konsumenter och anpassa oss i förväg, trots att det vi anpassar oss till inte har blivit verklighet och kanske aldrig blir det. Man talar om AI som om det redan fanns, som om det väntade i framtiden och längtade efter att ta sig in i vår tid. Kort sagt: vi uppmanas att tänka på AI som ett foster som vi inte har rätt att abortera. Det gör det närmast omöjligt att ha en sansad och ansvarsfull diskussion om vilken teknologi vi ska utveckla. 

Och för övrigt skulle jag vilja sabotera hela resonemanget. Ju mer jag läser och skriver om AI, desto mer tror jag att hela frågan om intelligenta och medvetna maskiner är en återvändsgränd eller ett villospår. För det första behöver maskiner inte vara medvetna för att vara överlägsna människan. Redan en miniräknare är snabbare och säkrare än jag, och ingen skulle påstå att den är medveten. Man kan utan problem föreställa sig ännu mer avancerade maskiner som är överlägsna, användbara och möjligen farliga, och som inte behöver vara ett dugg mer medvetna än en brödrost. Vi förmänskligar våra maskiner och det är inte säkert att varken de eller vi vinner något på det. En dator behöver intelligens eller medvetande lika mycket som ett ånglok behöver två ben att springa med. För det andra ligger det djupt i människans sociala natur att vi kan läsa in ett medvetande i allt som omger oss. Vår inlevelseförmåga är så stor att det är fullständigt normalt för oss att ge liv åt döda ting. Vi kan tycka att en bil eller ett hus har personlighet. Om vi redan kan göra det med en bil, varför skulle vi inte göra det med en dator?

 

Inga kommentarerTags:

Finns EU fortfarande? Intervju med Sverker Gustavsson

3 juni 2019 av H. | Bloggat

Tiotusenkronorsfrågan som ingen kunde svara på när jag senast gick på ett seminarium om den europeiska populismen löd så här: Hur ska medborgarna få bättre förtroende för eliten? Ställer du den sortens frågor är du själv elit, och håller dessutom på att tappa kontakten med resten av befolkningen. För min del tror jag att svaret är ganska enkelt. Du får förtroende för eliten genom att själv bli en del av den. Felet med gula västarna och liknande missnöjesrörelser är att de inte är gjorda för att ta makten. Tvärtom, de hindrar människor att göra något konstruktivt av sin frustration. Jämför med det förra sekelskiftets arbetarrörelse, som hanterade sitt missnöje genom att säga: vi ska bli ministrar, akademiker och chefer i offentlig förvaltning.

Hur länge kan vi låtsas att EU fortfarande finns, om EU fortsätter att svika sina egna principer? För att samtala om sådana saker söker jag upp Sverker Gustavsson, som är professor vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala.

– Det som har hänt nu i samband med valet, säger Gustavsson, är att Salvini, Orbán, Kaczyński och några till inte längre är inriktade på att gå ur EU. De säger istället att vi ska vrida om händerna på de här beskäftiga fransmännen och tyskarna, vi ska se till att EU får en mindre politiskt liberal framtoning.

Du har sagt att EU lider av ett demokratiskt underskott. Kan du utveckla det?

– Jämför med USA och Tyskland. Där ligger makt och ansvarsutkrävande på samma nivå. Men EU är medvetet konstruerat så att man fattar beslut om avreglering av marknaderna – för det är ju väsentligen vad det har handlat om – på en nivå där folkopinionen inte kan komma åt den förda politiken.

Läs fortsättningen av intervjun i SvD.

Inga kommentarerTags:

Bakom AI finns Brenda i Kenya – och tusentals andra

9 maj 2019 av H. | Bloggat

När alla tittar åt ett håll ska man titta åt ett annat. Det gjorde BBC:s Dave Lee för en tid sedan, och upptäckte Brenda i Kenya. Det är hon som är intelligensen i din självkörande bil.

Hon arbetar på ett datacenter i Nairobi och tolkar bilder åt datasystemen i självkörande bilar. Där sitter tusen människor framför plattskärmar, markerar föremål pixel för pixel och klassificerar dem: det där är en bil, det där är också en bil, det där är ett vägmärke. De smarta systemen klarar sig ännu inte utan Brenda.

Den sortens företag kallas labelling farms. Det är en växande bransch, framförallt i Kina, som har målet inställt på att bli världsledande på artificiell intelligens (AI) år 2030.

Jag har skrivit en krönika om labelling farms i SvD.

IT-branschen och populärkulturen uppfostrar oss att tro att framtiden redan är avgjord, att AI är på väg vare sig vi gillar det eller inte, och det enda vi kan göra är att vara duktiga konsumenter och anpassa oss i förväg. Vi uppmanas att tänka på AI som om tekniken redan fanns och längtade efter att ta sig in i vår tid. Kort sagt: vi ska betrakta AI som ett foster som vi inte har rätt att abortera. Det gör det nästintill omöjligt att ha en seriös diskussion om den teknik som IT-företagen utvecklar.

_____

På tal om det vill jag köra den här texten i repris: Alan Turing – mannen som avskaffade medvetandet (understreckare i SvD 19/8 2012). Konsekvensen av hans test är inte att maskinen kan tänka, utan att människan förvandlas till maskin.

Inga kommentarerTags:

Jan Arends: Keefman

6 maj 2019 av H. | Bloggat

Det är som om den dyker upp överallt, Jan Arends novellsamling Keefman, på ett bokrecenserande instagramkonto såväl som i Dagens Nyheter. Jan Arends beskrivs som en nyupptäckt pärla – grälsjuk, svartsynt, ofta intagen på mentalsjukhus innan han tog sitt liv 1974. Jag får lust att läsa honom, men är helt oförberedd på den effekt hans noveller har på mig. Jag sitter och kväver fnissningar så ofta att ägaren till den övergivna lunchrestaurangen förmodligen tycker att jag är rubbad och borde åka in på psyket.

Läs recensionen här: Hårt skruvade ironier av en förlorarnas furste

Inga kommentarerTags:

Ayn Rand: “De levande”

28 april 2019 av H. | Bloggat

Jag har läst Ayn Rands debutroman De levande, full av skarpt iakttagna, vardagliga detaljer från 1920-talets sovjetiska Petrograd. Den är inte, som hennes senare romaner, ett försvar för vinnarnas rätt att vinna. Tvärtom, ju bättre det går för dig, desto mer korrupt har du blivit.

Om jag betraktar De levande som ett litterärt konstruktionsproblem skulle jag vilja säga att Rand har gett sig själv en dubbel uppgift. Hon vill hylla huvudpersonernas stolthet – gärna med våldsförhärligande metaforer – och samtidigt fördöma sovjetstatens våld. Rand löser inte motsättningen, men här kommer något som är värt att betona: eftersom De levande är litteratur, inte en debattartikel, behöver hon inte lösa den. En olöst, outtalad motsättning kan rent av vara en tillgång för en roman: den ligger som en nedgrävd kraftkälla och laddar texten med energi. Olösta motsättningar är konstnärligt produktiva.

Läs recensionen i SvD: Inkonsekvent Ayn Rand om 1920-talets sovjetliv

Inga kommentarerTags:

Edward Bernays – den okände reklammästaren som sålde allt från engångsmuggar till presidenter

10 april 2019 av H. | Bloggat

Egentligen är det orättvist att Freud är världsberömd medan så få har hört talas om hans systerson Edward Bernays. Om deras berömmelse motsvarade deras påverkan på människors liv borde det snarast vara tvärtom, skriver jag i dagens krönika i SvD.

Bernays utvecklade den moderna, professionella marknadsföringen, stödd på psykologi och sociologi. Han var verksam så länge att han gjorde det socialt acceptabelt för kvinnor att röka offentligt på 1920-talet och drev anti-rök-kampanjer på 1960-talet.

Bernays metod lyder kort sagt: argumentera inte. Fakta är oväsentliga. Vill du övertala människor ska du behandla dem som statushungriga tonåringar, inte som myndiga medborgare. Det är en strategi som riskerar att korrumpera varje budskap. 2019 befinner vi oss i ett läge där folk bekymrat undrar hur det kommer sig att känslor har blivit viktigare än fakta i det offentliga rummet. Vill vi veta svaret borde vi titta närmare på Edward Bernays – och på alla som har lärt sig av honom.

Inga kommentarerTags:

Den onödiga samtiden – 45 år senare

9 april 2019 av H. | Bloggat

De måste ha haft kul på förlaget när de satte sådana här recensionscitat på baksidan:

”… en grundligt misslyckad bok.”
Sven Delblanc

”Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan.”
Sven Stolpe

Det som Stolpe slängde i värmepannan, om vi ska tro honom, var Lars Gustafssons och Jan Myrdals brevväxling Den onödiga samtiden, utgiven 1974, och en av det årets mest omdebatterade böcker. Vad får man syn på om man läser den idag, 45 år senare?

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Den onödiga samtiden.

Alla de som tänker ”make folkhemmet great again!” – vilket år tror de att Sverige var som bäst? 1974, kanske? Myrdal och Gustafsson är inte medvetna om att de lever på den gamla goda tiden. De är missnöjda med allt – skolan, politiken, arbetslivet, massmedierna.

Gustafsson är så arg på sin samtid att han föredrar 1800-talets oscarianska Sverige. ”Till denna tid”, skriver han, ”kan jag känna en pervers nostalgisk längtan. Den förefaller mig lätt att leva i, för den hotar mig inte ständigt med schizofreni.”

På den tiden uppträdde makten som makt och sade rakt ut vad den tyckte: vanligt folk ska inte ha rösträtt, för de är en sämre sort. Schizofren kan man däremot bli i en offentlighet där alla garderar sig och där inga ord betyder vad de låtsas betyda. 1970-talets auktoriteter vägrar spela den föråldrade, otacksamma rollen som auktoritet – de har insett att det går lika bra att utöva makt ändå. Det förstår våra makthavare fortfarande.

2 kommentarerTags:

Smärtpunkten som förklarar varför vi lever i de sårade känslornas tid

3 april 2019 av H. | Bloggat

Hur hamnade vi i ett läge där sårade känslor väger tyngre än alla andra argument? För att förstå det har jag läst den brittiske sociologen William Davies bok Nervous States – How Feeling Took Over the World.

Davies har hittat en dold smärtpunkt som kan förklara en hel del av vår tids emotionella, populistiska politik, men lyckas på något underligt vis tappa bort den igen. Jag skriver om Davies, känslor, kontrollförlust och populism i en essä för tidskriften Axess 2/2019:

Det rivna kontraktet

I de områden där stödet för Brexit, Trump och Le Pen är som störst är folks hälsa som sämst, skriver Davies. Den förväntade medellivslängden i USA sjunker, vilket är historiskt unikt och bara jämförbart med den dramatiskt sjunkande ryska medellivslängden åren efter Sovjetunionens upplösning. I USA är antalet dödsfall från drogmissbruk och andra former av självdestruktivt liv så många att det, med Davies formulering, påminner om ett krig eller en epidemi. Överdoser är den vanligaste dödsorsaken bland amerikaner yngre än 50 år. Missbruket är koncentrerat till områden som präglas av nedlagda industrier, svag ekonomi och ännu sämre framtidsutsikter.

Den kortare livslängden i missgynnade områden är en direkt konsekvens av ett samhälle där de rika blir rikare på alla andras bekostnad. Halva USA:s befolkning har inte upplevt några ekonomiska förbättringar på snart 40 år, oavsett vad politikerna har lovat. Den rikaste tusendels procenten av befolkningen har däremot ökat sin inkomst nära sju gånger under samma tid. I det senaste presidentvalet vann Trump 2 584 counties medan Hillary Clinton vann 472, men hennes counties stod för 64 procent av USA:s samlade BNP. Samma sak gäller Storbritannien: i vissa pro-Brexitområden har inkomsten och medellivslängden sjunkit. Människor förstår att de har blivit överflödiga.

Inga kommentarerTags:

Borges labyrinter visar oss en big data-mardröm

16 mars 2019 av H. | Bloggat

I en tid av artificiell intelligens och big data upphör Borges att vara en harmlös kuriositet – hans labyrintiska noveller har börjat få tänder. Jag recenserar del II i förlaget Tranans nyutgivning av Jorge Luis Borges.

Vill man göra Borges ofarlig ska man beskriva honom som en författare för människor som föredrar att tro att litteratur görs enbart av litteratur, som om litteraturen vore schack eller något annat stillsamt, väletablerat sällskapsspel. När spelet är klart stoppar man tillbaka pjäserna i papplådan och lämnar biblioteket utan att ha förändrat eller vidrört någonting väsentligt.

Men det finns också ett annat sätt att läsa Borges. Vår tids diskussioner om big data och artificiell intelligens gör att karaktäristiska teman i hans noveller lyfts upp och framträder med förnyad skärpa. Hans paradoxer, oändliga labyrinter och bottenlösa upprepningar visar oss den meningslösa återvändsgränd som en värld av överlägset intelligenta maskiner skulle förvandlas till. Borges skriver inte om teknologi, men han har uppfångat någonting, anat vad som skulle kunna vara möjligt, och han följer konsekvenserna av sina aningar tills de, varje gång, slutar i ett fängelse utan utvägar.

Läs recensionen i UNT.

Inga kommentarerTags:

Traditionen – en större makt än religionen

4 mars 2019 av H. | Bloggat

Religionerna är tillbaka, sägs det, men det är något konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Det är så lite religion i den. I stället har vi en diskussion om aborter, slöjor, darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld – saker som inte har någonting med andlighet att göra, utan med makten över andra människors vardagsliv. Och med traditioner.
 
Det är inte religionen som är den stora makten i människors liv, utan traditionen. Människorna dyrkar inte sina gudar, de dyrkar framförallt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i. Religionen används bara för att legitimera traditionen, för att göra den helig, så att den inte får förändras. Om diskussionen fokuserade på tradition istället för religion skulle den bli mycket mer konstruktiv.
 
Jag har skrivit en debattartikel om religion och tradition i tidskriften Respons (1/2019): Traditionen är en större makt än religionen
.

Inga kommentarerTags:

Våra antisociala sociala medier och vad man gör åt dem – en fackförening för facebookanvändare?

3 mars 2019 av H. | Bloggat

Kashmir Hill provade att leva utan de fem stora monopolföretag som kontrollerar internet – Google, Facebook, Amazon, Apple och Microsoft. Läs artikelserien Goodbye big five (Gizmodo.com). Det fick vissa spännande konsekvenser, som avslöjar hur djupt in i våra liv företagens rottrådar numera sträcker sig. Jag kommenterar hennes artiklar i en krönika för SvD.

Samt: hur bör nätet utvecklas härnäst?

Om våra personliga data är så värdefulla att man kan göra miljardvinster på dem – hur mycket är det rimligt att företagen betalar oss? Äganderätten för personliga data behöver förstärkas, så att vi får ett jämnare styrkeförhållande mellan storföretag och medborgare. Om vi tillbringar x antal timmar på Facebook och någon i andra änden tjänar y miljarder på det – varför skulle det inte räknas som ett arbete? Vad kommer att hända när de många tar tillvara sina intressen mot de få? En fackförening för världens 2,7 miljarder Facebookanvändare – eller kanske ett parlament? Ja, varför inte?

Jämför med industrialismens utveckling från ohämmad exploatering till lagar och institutioner som försvarar arbetskraftens intressen. Det är dags att förhållandet mellan företag och nätanvändare genomgår en motsvarande utveckling.

Inga kommentarerTags:

Sama Maani: Vägra respekt

28 februari 2019 av H. | Bloggat

Foto: Jan Maximilian Gerlach

Respektverweigerung. Warum wir fremde Kulturen nicht respektieren sollten. Und die eigene auch nicht.

Eller på svenska: Vägra respekt. Varför vi inte borde respektera främmande kulturer. Och inte den egna heller.

Man kunde knappast ge sin debattbok en mer provokativ titel än den österrikiske författaren och psykologen Sama Maani har gjort. Maani skriver djärvt, egensinnigt och lågmält om samtidens kulturkonflikter. Idag presenterar jag honom i en understreckare för SvD:

Till det respektlösa samtalets försvar.

Jag får också tillfälle att säga ett par andra saker. Bland annat det här:

För att se sin samtid behöver man distans. Det är därför det är viktigt att läsa äldre tiders författare av alla slag (framtidens författare skulle vara lika nyttiga, men är tyvärr ännu svårtillgängliga). Deras neuroser, gränser, och outtalade samförstånd var annorlunda än våra. I den skärningsyta som uppstår inom den uppmärksamma, inlevelsefulla och misstrogna läsaren – skärningsytan mellan en äldre text och ett samtida medvetande – kan det outtalade bli synligt. Vi upptäcker de äldre författarnas tidsbundna egenheter och blinda fläckar. De omedvetna budskapen som ligger infrusna i texten tinar och börjar överrösta de avsiktliga. Samtidigt som det sker blir vi frestade att se oss själva från deras håll, att försöka se våra problem beskrivna med deras kategorier – och i det ögonblicket har vi chansen att upptäcka våra egna blinda fläckar. Äldre tiders författare har inte blivit irrelevanta för att de är olika oss, tvärtom: det är just för att de är annorlunda som de är användbara.

Därför är det oroande (jag uttrycker mig diplomatiskt här) att det förflutna håller på att avskaffas. Eftersom vi är övertygade om att kulturhistorien bara bestod av rasism, förtryck och okunnighet kan vi stryka den ur kursplanen. När jag inte vill vara lika diplomatisk brukar jag kalla det för ett folkmord på det förflutna. Det kommer att göra allt kritiskt, självständigt tänkande omöjligt i praktiken, hur mycket vi än hyllar det i teorin.

 

 

Inga kommentarerTags:

Josefine Klougart: “New Forest”

23 februari 2019 av H. | Bloggat

New Forest är en sällsynt snyggt formgiven bok. Bilden visar den danska originalutgåvan från förlaget Gladiator.

Josefine Klougart är en sällsynt känslig iakttagare, och har utvecklat ett litterärt språk som gör iakttagelserna rättvisa. Hennes roman New Forest, som nu kommit i svensk översättning, är märklig läsning, men inte på det sätt jag hoppades. Låt mig ge några exempel!

“Himlen mörknar över stigen, blånar som en sopp man pressar fingret mot för att artbestämma.” Vissa svampar får blåmärken när man klämmer på dem; Klougart får ovädersmolnens färg att framstå som något aldrig tidigare beskrivet, något suggestivt och hotfullt genom sin egensinniga bild. Samma sak gäller solens värme, som i Klougart beskrivning är “en belöning man tar emot utan skam för att den verkar som en obetydlig kompensation för en oändlig ensamhet man dömdes till redan som barn”.

Det märkliga är att ingenting större uppstår när dessa var för sig känsliga och exakta meningar fogas samman till en 680-sidig roman. Att läsa New Forest är som att ständigt ha en glasruta mellan sig och texten. Boken är stum, monoton, stillastående. Det sker ingen utveckling, det finns ingen dynamik i berättelsen. Varje mening sitter där som en autist, helt utan kontakt med de omgivande meningarna.

Hur går det till, rent tekniskt sett, att skriva en roman som på samma gång är så känslig och så kontaktlös? Det försöker jag ta reda på i min recension – läs fortsättningen i UNT. (Recensionen publicerades 23/2 2019.)

_____

Och vad säger hon själv? Här intervjuas Klougart om boken i danska Politiken.

Inga kommentarerTags:

Ett besök på den liberala moskén i Berlin

23 februari 2019 av H. | Bloggat

Här ska det vara, enligt Google maps. Allt som syns är en stor tegelkyrka med vidhängande byggnader. Berlins mest omskrivna moské, den unikt toleranta Ibn-Rushd-Goethe-moskén, har ingen skylt. Av säkerhetsskäl, berättar de när jag frågar. Man ska gå in på gården, öppna en sidodörr, och sedan fortsätta tre trappor upp.

Moskén grundades för ett år sedan av juristen Seyran Ates. Hon har trettio års erfarenhet av att försvara invandrade kvinnor i skilsmässomål och var en hårsmån från att dö när en exman till en av hennes klienter sköt henne i halsen.

Ates vill se en modern, reformerad och jämlik islam. I hennes moské, uppkallad efter den aristoteliske 1100-talsfilosofen Ibn Rushd och tyskarnas författarhelgon Goethe, ber kvinnor och män tillsammans, och kvinnor kan leda predikan. Detta har lett till nya mordhot mot Ates och hon har nu konstant polisskydd. Företrädare för traditionella moskéer tackar alltid nej när de bjuds in till samtal.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Medborgarlön – en lösning för en framtid utan medborgerliga rättigheter?

5 februari 2019 av H. | Bloggat

Jag tillåter mig att tvivla en aning på idén om medborgarlön i min senaste krönika i SvD. Eller ganska mycket.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten.

Digitalisering och datorisering är på väg – i vissa länder och vissa branscher kommer den att ta drygt 60 procent av jobben, tror OECD (The Economist, 24/4 2018).

I praktiken, misstänker jag, kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från de framtida vinnarna.

Inga kommentarerTags: