Med vänstern är det som med Theseusskeppet. De ursprungliga målen och idealen har bytts ut under resans gång, bit för bit, och det skepp som nu seglar under den välkända röda flaggan har inte mycket gemensamt med det som en gång startade sin resa.

Att vara vänster på 2020-talet är att föredra subjektiva känslor framför rationalitet och upplysningsvärderingar. Vänstern föreställer sig samhället som en organisk helhet av oförenliga kulturer där alla vet sin plats. På förvånansvärt många punkter är vår tids mest progressiva värderingar identiska med förra sekelskiftets konservativa eller reaktionära ståndpunkter. Metamorfosen har skett lika långsamt och listigt som när Argo ersattes spik för spik och planka för planka.

För att förstå hur förvandlingen gick till har jag läst Johan Söderbergs Kritik av underdog-metafysiken, och skriver om det i dagens understreckare i SvD.

Söderberg reder ut de idéhistoriska trådarna och visar hur reaktionära tyska idéer (Nietzsche, Heidegger) plockas upp i Frankrike efter andra världskriget, paketeras om och skickas ut i världen som progressivt tänkande. Vänsterns normkritik kommer aldrig att utmana marknaden, menar Söderberg. Tvärtom, den ”står i hemlig förbindelse med den ’spontana ordning’ som marknaden genererar”. Vänstern går, lydigt som en sömngångare, längs det streck som nyliberalismens föregångare Hayek ritade upp 80 år tidigare.

_____

På tal om Foucault är det för övrigt en underbar ironi att ett samhälle där hans böcker har vördats som ett evangelium samtidigt har byggt upp ett panopticon som är långt mer omfattande än de institutioner han beskrev. Jag syftar förstås på internet.

Senaste nytt på AI-fronten: ChatGPT har börjat förfalska källtexter. Ställ en fråga, och ChatGPT kan svara med hänvisning till tidningsartiklar som inte existerar – men som programmet har skrivit själv, med verkliga journalisters namn. Det har redaktörerna för The Guardian upptäckt.

Det finns en viktig slutsats att dra här: ingenting har gått fel. Det här är inte ett olycksfall i arbetet. De fejkade Guardian-artiklarna visar att ChatGPT fungerar exakt enligt specifikationerna. Vi har inte skapat ett användbart researchverktyg, vi har skapat ett program som genererar falsk och otillförlitlig information.

Kan vi sluta låtsas att AI är en kunskapsteknologi? Det vore rimligare att säga att den riktning längs vilken vi utvecklar AI syftar till att förinta kunskap, kreativitet och mänsklig mognad. Det skriver jag om i Kvartal idag: AI har börjat förfalska kunskap.

_____

Här är ytterligare ett exempel på den falska information som ChatGPT har börjat uppfinna på egen hand; jag hoppas att det kan ge näring åt läsarens fantasi. En amerikansk jurist bad nyligen ChatGPT att gå ut på nätet och söka efter akademiker som hade begått sexuella övergrepp. Programmet svarade med en lista där verkliga förövare blandades med oskyldigt anklagade. Jonathan Turley, som är professor i juridik vid George Washington University i Washington, påstods ha förgripit sig på sina studenter under en resa till Alaska som aldrig har ägt rum. Som källa hänvisade ChatGPT till en artikel i The Washington Post från 2018 – en artikel som aldrig har publicerats, eftersom programmet har skrivit den själv.

_____

Bonus: läs också fysikern Ulf Danielsson, som kyler ner AI-hypen en aning: ”I själva verket är det lika orimligt att tro att en dator som simulerar språkanvändning blir medveten som att det börjar regna och blåsa inuti en dator som beräknar vädret.” (DN 2 maj 2o23.)

Vi lever i världshistoriens mest avancerade samhälle, men förståelsen för socialt missnöje är kvar på Marie Antoinettes nivå: ”Låt dem äta sanning.”

Den 22 mars gick jag med stora förväntningar till Svenska Akademiens konferens Thought and truth under pressure, om hoten mot det fria ordet. Historikern Timothy Snyder höll det inledande talet; efteråt ville jag genast argumentera emot honom. Om yttrandefriheten inte ska bli meningslös behöver den en tydlig uppgift och en tydlig definition, menade han. Vad är dess rätta uppgift? Yttrandefriheten ska skydda människor som talar sanning mot makten (speaking truth to power). Det kan låta utmärkt, men jag tror att Snyders definition leder helt fel, och har försökt förklara varför i en artikel i SvD: Därför har Snyder fel om yttrandefriheten

_____

Videoinspelningar från Thought and truth under pressure kan nu ses här. Lyssna till Timothy Snyder, Peter Pomerantsev, Sofi Oksanen, Arundhati Roy, Yirgalem Fisseha Mebrahtu med flera, och bilda er en egen uppfattning.

För 15 år sedan gjorde Julia Romanowska ett socialt experiment som enklast kan beskrivas som en kulturkväll från helvetet. Experimentet, som gjordes i samarbete med Karolinska Institutet och Försvarshögskolan, gav mycket tankeväckande resultat, men riktigt spännande – eller skrämmande – blir det först om man frågar sig vad hennes studie kan säga oss om skolan.

Experimentet kallades Schibbolet, efter den kulturella salong med samma namn som Romanowska tidigare hade drivit. Sina resultat har hon presenterat i en doktorsavhandling i neurovetenskap samt, för en bredare läsekrets, i boken Schibboleteffekten (Appell förlag, 2021).

Romanowskas syfte var att studera ledarskapsutbildningar. Hennes resultat är fullständigt förödande för de floskelfyllda ledarskapskurser som svenskar är så förtjusta i. Boken är spännande läsning för alla som intresserar sig för mänskligt beteende, men det vore synd om hennes studie förblev en anekdot inom ledarutbildningarnas värld; det hon säger har mycket större implikationer. Under läsningen började jag misstänka att hon också visar varför skolan behandlar sina elever fullständigt fel. Om det har jag skrivit en understreckare i SvD: Chefskurs från helvetet blottar skolans problem

Här är ett litet citat som lyfter på en flik av ridån och avslöjar den bakomliggande maktlystnaden: ”Är det en klok socialpolitik, att låta ett så viktigt livsområde leva fullständigt sitt eget fria liv?” Sagt av den socialdemokratiske riksdagsmannen Harald Hallén 1918. Det livsområde som inte borde få utvecklas i frihet är religionen – och om religionen är så viktig för partiet undrar jag vilken del av medborgarnas liv som är så betydelselös att Socialdemokraterna inte skulle vilja kontrollera den.

Jag har läst Per Ewerts Landet som glömde Gud – en bok om hur Socialdemokraterna tog makten över kyrkan; min recension publicerades i SvD idag.

Alva Myrdal, som hade stort inflytande över Socialdemokraternas skol- och familjepolitik, ansåg att ”alltför starka” band mellan barn och föräldrar var ”farliga”. 1969 blev hon dessutom Sveriges första kyrkominister. ”Mycket av det segslitna patos, varmed den ’individuella friheten’ och det ’egna familjeansvaret’ försvaras, grundar sig på en sadistisk benägenhet att utsträcka denna ’frihet’ till en obegränsad och okontrollerad rätt att härska även över andra”, skrev hon och Gunnar Myrdal i Kris i befolkningsfrågan (1934). Själva ville de naturligtvis inte härska.

Att vara politiskt engagerad är verkligen en bekväm syssla när det går så lätt att sälja in en auktoritär politik med antiauktoritär retorik, utan att någon märker vad som pågår.

Vill man befria sig från myterna om den gåtfulla ryska själen kunde man knappast göra något bättre än att lyssna till författaren Michail Sjisjkin. För att förstå ryssarna, förklarar han, ska man inte låsa sig vid kommunismen eller den ortodoxa tron. Den verkliga nyckeln till det ryska samhället är fånglägermentaliteten. En fjärdedel av befolkningen har suttit i läger eller haft släktingar som antingen varit fängslade eller arbetat som vakter i lägersystemet.

– Det innebär att en kriminell subkultur med förbrytarslang, normer och fängelseattityder har blivit den grundval som hela samhället vilar på. De hårdaste fångarna i lägret får de bästa britsarna, och har rätt att stjäla de svagare fångarnas kläder och matpaket. Alla lever efter fängelsekulturens oskrivna lagar. De trauman som folk har varit med om – brutalitet, tortyr, förnedring, uppdelningen i väktare och slavar – lagras i kroppen och förs vidare till familjen och omgivningen.

Jag intervjuar Sjisjkin i senaste numret av tidskriften Fokus.

Sjisjkins roman Erövringen av Izmail (svensk översättning 2020) var det bästa i skönlitterär väg jag läste i fjol.

Nu är anden definitivt ute ur flaskan. Det senaste halvåret har AI-nyheterna rasslat fram som mynten ur en enarmad bandit när det äntligen blir jackpot. Jag kommenterar utvecklingen i SvD:s serie ”Världen som väntar”.

Tekniken brukade befria oss från fysiskt arbete, men det som pågår nu är något annat. Vi håller på att utveckla teknik som befriar oss från konstnärligt skapande, lärande, svårigheter, skicklighet och självständigt tänkande. Konst och litteratur är inte ett orättvist, betungande arbete som borde överlåtas åt maskiner. Tvättmaskinen är ett långt större framsteg än DALL-E och Chat GPT.

Tror vi att fake news är illa skulle jag vilja säga: välkommen till fake history. Film, foto och ljud kommer inte längre att kunna användas som historiskt källmaterial. Det här är vad Orwell beskrev i ”1984”: ett samhälle fångat i ett ständigt förfalskat presens, där alla dokument konstant förändras beroende på vad som gäller för ögonblicket.

Play.ht, ett företag i Dubai som är specialist på AI-genererade röster, har lagt ut en podd där en fejkad Joe Rogan intervjuar en fejkad Steve Jobs. Båda personernas röster och karaktäristiska uttryckssätt har samlats in; den som har kontroll över den här sortens teknologi kan låta levande eller döda säga vad som helst. Redan för några år sedan demonstrerade MIT teknikens möjligheter med ett videoklipp där de lät president Nixon beklaga att den första månlandningen hade slutat med astronauternas död.

Hur många minuter tar det mig att göra en övertygande journalfilm där kinesiska soldater befriar Auschwitz 1945? Vi har klagat på fotografiets begränsningar i snart 200 år, men den möjlighet att dokumentera världen som kameran trots allt har gett oss är ett verkligt framsteg, jämfört med den totala minneslöshet som AI öppnar dörren till.

För ett par år sedan träffade jag Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid universitetet i Uppsala. Han befinner sig vid forskningens frontlinje, där man formulerar nya idéer om mörk materia och universums ursprung, och det första han berättade förvånade mig. Mitt viktigaste arbetsredskap, sade han, är papper och penna. Han har tillgång till hur mycket datakraft han vill, men han avstår medvetet från att använda den: ”Många gånger är det inte resultatet av en viss beräkning som är det viktiga, det viktiga är att man faktiskt förstår.” För att förstå måste du tänka själv, och för att tänka själv behöver du verktyg som hjälper dig att göra det: där är pennan bättre än datorn.

Under 2022 har jag medverkat i två antologier och gett ut en kort skönlitterär historia.

I Skör demokrati – en antologi om hoten mot det öppna samhället – har jag skrivit ett kapitel om cancel culture.

I Radikalism & avantgarde – en antologi om rekordårens Sverige 1947-67 – skriver jag om den falska debatten om vår neutralitetspolitik. Sverige har i hemlighet samarbetat med Nato sedan 1949; den pseudodebatt som fördes om neutraliteten på 1950-talet har en hel del gemensamt med hur vi sedan har hanterat andra känsliga frågor. Tro inte att det är först med internet som den offentliga debatten har blivit ful eller irrationell.

Och slutligen: Ett ljud är inte en skräcknovell, men en historia om en person som blir besatt av rädsla. Bara när han blir riktigt rädd börjar han tänka med oanad hastighet. Problemet är att det inte finns särskilt mycket att vara rädd för.

Jag har sett något riktigt otäckt, berättar Sune Lehmann när Johann Hari intervjuar honom i boken Stolen Focus (som jag har skrivit om tidigare). Lehmann är professor i komplexitets- och nätverksstudier vid Danmarks Tekniske Universitet, och har blivit intresserad av att undersöka vad den nya tekniken gör med människors koncentrationsförmåga. Det otäcka är ett foto av en kongresshall full av människor vars ansikten täcks av VR-utrustning. Framför dem, på scenen, står Mark Zuckerberg. Han är den ende som inte har några VR-glasögon. Han ler.

Nu ska vi låtsas att framtiden är den virtuella värld som kallas metaversum. Facebook investerar miljarder, liksom det kinesiska kommunistpartiet. Med utgångspunkt i Matthew Balls bok The metaverse and how it will revolutionize everything petar jag hål på bubblan i decembernumret av tidskriften Axess: Den nya sandlådan.

_____

I artikeln tar jag upp frågan om vi kommer att lönearbeta i metaversum, och i så fall under vilka villkor. Det är inte science fiction. Folk i Väst betalar redan personer i tredje världen för att lägga ner de timmar av trist spelande som krävs för att skaffa de vapen och andra prylar som gör att spelet börjar bli spännande. Axie infinity är ett vietnamesiskt dataspel, framförallt populärt på Filippinerna, som har fått folk att lämna sina vanliga jobb och börja spela för att försörja sig. Vinnarna i spelets turneringar får betalt, men att köpa de virtuella djur som slåss mot varandra är numera så dyrt att spelarna måste sätta sig i skuld hos en beskyddare. De sociala relationerna kunde med andra ord vara hämtade från antikens Rom. Att den typen av transaktioner numera involverar kryptovalutor förändrar inget i grunden: vi använder alltmer avancerad teknologi för att reproducera samma sociala missförhållanden. Det förtjänar inte att kallas utveckling; filosofiskt sett är det status quo.

Samt: den envisa missuppfattningen att det skulle vara ett framsteg att ersätta vår egen fantasi med teknologi som bit för bit tar den egna föreställningsförmågan ifrån oss. Bio är bättre än romaner för nu kan du se och höra handlingen. VR är i sin tur bättre än bio för nu kan du själv gå in i scenen. VR med lukt kommer att lanseras med argumentet att det är ännu bättre än gammal vanlig tråk-VR. Och så vidare. Men att använda sin fantasi för att tillgodogöra sig fiktion är inte ett arbete som tekniken ska befria oss från. Det är ett framsteg att vi har tvättmaskiner, så att vi inte måste gå ner till älven och hacka hål i isen, men teknik som fantiserar åt oss är raka motsatsen.

Det anses numera självklart att en stor del av medborgarna inte längre är tillräkneliga – hot, faktaresistens och konspirationsteorier är allt man kan vänta sig av dem. När man möter en självklarhet av det slaget ska man börja tänka, skriver jag i SvD:s artikelserie om hoten mot demokratin.

Läs artikeln här: Näthatet kan inte stoppas av algoritmer

Floden av vidriga åsikter betraktas som ett faktum som inte behöver förklaras. Det är lika märkligt som om kultursidorna skulle fyllas av artiklar om växthuseffekten utan att någon har frågat sig var utsläppen kommer från.

Varför har det blivit normalt att människor inte längre kan tillåtas tala öppet på nätet, eftersom de är så fyllda av ilska att de kommer att förgifta varje diskussionsforum? Här finns en story som borde få sociologer och journalister att komma springande. De aggressiva åsikterna är en signal att ta på allvar, att analysera och undersöka. Den försurade åsiktsfloden är en berättelse om vår tid som borde engagera nästa Freud, Marx eller Norbert Elias.

Istället för analys sker en reflexmässig utstötningsreaktion. De som hyser de vidriga åsikterna blir utdefinierade ur samhället. Det sker snabbt och instinktivt; snabbheten med vilken vi är beredda att ställa olika grupper utanför samhällsgemenskapen kan vara vår tids mest karaktäristiska egenskap. Diskussionen om näthatet är omfattande och högljudd, men det är värt att notera att den börjar efter att utstötningsprocessen har ägt rum. Det är därför diskussionen handlar om frågan ”hur ska Facebook och Google få tyst på hatet?”, inte om frågan ”varför är folk så arga?”

Internet. Bild från internet-map.net

Med tanke på den moralism som dominerar vårt kulturliv är det underligt att Michel Houellebecq inte har blivit omfamnad i Sverige. Han borde passa utmärkt i rollen som konsumtionskritiker – en roll som är populär bland välutbildade konsumenter. Ända sedan debuten (Konkurrens till döds, översatt 2002) har det varit uppenbart att han skriver om de förlorare som överflödssamhället producerar.

Houellebecq beskriver hur människor mår i ett samhälle som har avskaffat alla värden utom status och konsumtion. Så mycket i hans romaner handlar om frustration och underläge, om personer som lydigt inbillar sig att sex – eller i värsta fall fryskäk från Picard – kan kompensera allt de saknar. De provocerade reaktioner han väcker är svårbegripliga, framförallt när de kommer från folk om borde uppskatta honom – för vad är Houellebecq om inte Europas mest konsekvente skildrare av nyliberalismens psykologiska skadeverkningar?

Här finns en misspassning vi borde uppmärksamma, eftersom den ger oss ett tillfälle att lära känna våra egna reaktioner. Istället föredrar vi att läsa hans böcker som en snuskgubbes dåligt förklädda självporträtt. Har vi redan glömt att det finns litteratur där huvudpersonen inte är identisk med författaren?

Det underlättar förstås inte att Houellebecq skriver med en uttråkad tonårings pokerface. Hans tonfall är så perfekt avstämt att läsaren inte kan avgöra om han är förtvivlad, likgiltig eller ironisk, om han fördömer det som sker eller sympatiserar med det.

Men vid sällsynta tillfällen spricker masken. Det gjorde den när jag besökte den danska festivalen Louisiana Literature 2019. Där avslöjade Houellebecq hur han såg på huvudpersonen i ”Serotonin”. Florent-Claude är en person som i slutet av boken har ”svikit allt han någonsin stod för”, sade Houellebecq. Ironikern kom ut som moralist.

Det är genom den sprickan jag börjar läsa hans senaste roman Förinta.

Läs recensionen i SvD: Houellebecq skildrar civilisationens död