Bilden visar Jane Horney, som drogs till de spännande agentmiljöerna och avrättades 1945 av den danska motståndsrörelsen, misstänkt för att vara tysk spion, sannolikt på felaktiga grunder.

Orealistiska idéer är det enda realistiska! Facebook har 2,5 miljarder användare – vad skulle hända om de började tänka på sig själva som medborgare i en nation? Jag föreslår fackföreningar, partier och medborgarrättsrörelser för nätet i dagens krönika i SvD: Zuckerberg behöver oss mer än vi behöver honom.

_____

Senast jag kollade hade Facebook 2,5 miljarder användare. Den spännande frågan är: när börjar de tänka på sig själva som medborgare i en nation? Om de utgjorde ett land, skulle dess befolkning vara större än Indien och Kina tillsammans. Vad skulle ett samhälle med 2,5 miljarder människor kunna uträtta? En hel del, tror jag. Men först krävs det att de uppfattar sig själva som ett samhälle.

Jag skulle vilja se världens Facebookanvändare sluta sig samman och säga till Mark Zuckerberg: ”Du behöver oss mer än vi behöver dig. Nu ska vi sätta oss och förhandla om hur framtidens sociala nätverk ska se ut. Det här är våra villkor.”

_____

I texten nämner jag The Neurorights initiative vid Columbia-universitetet i New York – besök dem!

”Till mitt försvar kan jag säga att det var bråttom”, säger Johan Staël von Holstein i en karaktäristisk replik när han i efterhand tillfrågas om ett av sina beslut. Det gällde att bli störst i världen – före alla andra. Christian Albinsson, som driver företaget Oh My Interactive, har träffat honom och en rad andra personer som var med under de galna åren runt millennieskiftet. I sin bok Bubblan som aldrig sprack beskriver Albinsson den första svenska IT-vågen.

Han visar hur pengar ströddes som konfetti över folk som inte hade någon större vision än att sälja kläder utan att veta hur man gör. ”Boo.com kommer att revolutionera vårt sätt att handla”, förklarade grundaren Kajsa Leander. Efter två år gick Boo i konkurs med två miljarder i skulder. Det gick inte att handla på sajten om du hade en Mac eller en långsam internetuppkoppling, ”vilket får betecknas som en viss utmaning i sammanhanget”, kommenterar Albinsson.

Det var inte bara champagne som vaskades de där åren – det var århundradets chans. Det oreglerade och småskaliga internet som fanns före millennieskiftet hade inte kunnat fortsätta. Men istället för något bättre fick vi något som hade framstått som en skräckvision 1999: ett nät dominerat av en handfull globala monopol som tjänar sina pengar på massövervakning.

Jag recenserar Bubblan som aldrig sprack i senaste numret av tidskriften Axess .

Mänskligheten har kommit så långt att vi inte längre behöver oroa oss för att naturen ska utrota oss. Vi kan göra det själva.

Etikfilosofen Toby Ord vill ge oss en klar bild av de risker som hotar mänsklighetens överlevnad, ”so that we will make the choices necessary to safeguard our future”. I sin bok The precipice går han igenom allt som skulle kunna sätta punkt för mänsklighetens historia: stora asteroidnedslag, gammablixtar från kolliderande neutronstjärnor, klimatförändringar, supervulkaner, genteknik, urspårad artificiell intelligens. Ett 70-tal specialister på allt från biologi till ekonomi har hjälpt honom under arbetet. Kärnvapnen är det knappt någon som oroar sig för längre, men det finns fortfarande 7 000 aktiva stridsspetsar i världen, påminner Ord; fullt tillräckligt för ett avskedsfyrverkeri.

När han har summerat alla risker kommer han fram till att sannolikheten för att mänskligheten går under de närmaste 100 åren är en på sex – lika stor som om vi spelade rysk roulette med en kula i revolvern. De hot han bedömer som allvarligast är de som beror på oss själva, och som vi själva kan förhindra. Svårigheten, skriver han, är den växande klyftan mellan vår teknologiska makt och vår mentala mognad. Det är inte vilken rysk roulette som helst: det är ett gäng barn som leker med revolvern.

Trots allt blir jag snarast mindre orolig för framtiden av att läsa Toby Ord. Han erbjuder de kalla siffrornas tröst. Jag recenserar The precipice i senaste numret av tidskriften Axess .

Egentligen borde det räcka med att citera Tiberius. Den romerske kejsaren lär ha sagt att det inte finns någon anledning att bestraffa hädare; de allsmäktiga gudarna är fullt kapabla att göra det själva, om de skulle finna det nödvändigt. Svårare behöver det inte vara, men de troende har aldrig varit särskilt villiga att överlåta nöjet att straffa andra människor till sina gudar.

2010 utbröt protester i Pakistan efter att högsta domstolen vägrade hänga en kvinna vid namn Asia Noreen. Noreen, som är kristen, åtalades för hädelse efter ett gräl med sina grannar. När hon blev frikänd uppmanade muslimska ledare folk att döda henne och erbjöd en belöning på 500 000 rupier. En minister och en guvernör mördades för att de gav henne sitt stöd, samt för att de ville reformera hädelselagstiftningen. Efter internationella protester tilläts Noreen lämna landet; hon bor nu i Kanada.

Hädelser är historikern David Nashs specialitet. I den nyutkomna Acts against God (Reaktion Books) har han skrivit hädelsernas historia, från antiken fram till idag.

Jag skriver om boken i dagens understreckare i SvD: Sårade religiösa känslor – en blodig historia

I ett auktoritärt samhälle är hädelsen ett uppror mot auktoriteten – hela kedjan av små och stora herrar från familjetyrannen upp till gud fader. I en tid när det är socialt effektivt att hänvisa till sin individuella upplevelse säger man istället: du sårar mina känslor! Det är ett argument som vi borde titta mycket närmare på. I hur hög grad är de sårade känslorna inlärda eller uppövade – liksom människor övar upp sin förmåga i allt de vill bli bra på?

Ännu konstigare blir det när de sårade känslorna sätts i samband med en religion. Hur kan människor som tror att de står i förbindelse med ett oändligt mäktigt väsen bli sårade av en roman eller en skämtteckning? Skulle en astronom behöva döda någon som har gjort en karikatyr av solen?

Människor dyrkar framför allt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i. Guds jobb är att göra traditionen så helig att den inte får ifrågasättas. Det finns, vill jag tro, bättre sätt att använda gudar – bättre och värdigare för både gudar och människor.

_____

Mer läsning 1.

Det senaste numret av tidskriften Essä, med temat “Rätten att häda”. Tidskriften återpublicerar Kerstin Ekmans tal om dödsdomen mot Rushdie, plus nyskrivna essäer om yttrandefrihet och hädelser av Mohammad Fazlhashemi, Torbjörn Elensky, Agneta Pleijel och Johan Wennström. Samt: serie av Lars Sjunnesson (Åke Jävel!) och en dikt av Jila Mossaed.

Mer läsning 2.

Min artikel om den österrikisk-iranske psykoanalytikern Sama Maanis bok Respektverweigerung – warum wir fremden Kulturen nicht respektieren sollten, und die eigene auch nicht (“Vägra respekt – därför borde vi inte respektera främmande kulturer, och inte den egna heller”). En mer hädisk titel är det svårt att tänka sig just nu.

_____

Guds rumpa. Skämtteckning publicerad 1882 i den brittiska tidskriften The Freethinker. Utgivaren, George William Foote, dömdes till ett års straffarbete.

Att läsa Liberalism är lika intellektuellt stimulerande som att tillbringa en lång kväll tillsammans med någon som förklarar att sjukvården på Kuba är gratis. Jag recenserar Deirdre McCloskeys 425 sidiga, enformiga försvarstal för fria marknader: Hon bankar in sitt budskap – marknaden har rätt (SvD 3 april 2020).

McCloskey citerar ekonomen Eamonn Butler: ”De mänskliga relationerna inom kapitalismen är inte påtvingade utan frivilliga.” Precis som de mänskliga relationerna i den fulländade socialismen, alltså.

McCloskey erbjuder inget annat än en tonårsversion av liberalismen. Den är exakt likadan som en nyfrälst tonårsversion av alla andra ideologier – socialism, transhumanism, kristendom eller EU. Det bästa i den liberala traditionen kommer sannolikt att sättas under hård press den närmaste tiden, samtidigt som vi behöver dessa idéer som mest. Liberalismen är värd att försvara, men ge mig vuxenversionen nästa gång.

Kent Andersson, som är chef för Statens historiska museers samlingar, vill få oss att komma närmare järnålderns människor med sin bok Det förflutnas ansikten. Trots de goda föresatserna har han skrivit föremålens historia, inte människornas. Han erbjuder museichefens motsvarighet till lunchrestaurangens kött, sås och potatis. Boken liknar mest ett skolbesök där klassen vallas förbi museets montrar med vapen, spännen och mynt. Mest suggestiva är de många ansiktsmasker som hittats i Sverige.

De femtonhundra år gamla föremålen behåller sin gåtfullhet – men det behöver inte vara något problem. Det bästa eftervärlden kan göra, tror jag, är att betrakta gåtfullheten som a feature, not a bug. Gåtfullhet är inte lika med meningslöshet. Vi borde titta länge och tålmodigt på järnåldersföremålen, ge deras gåtfullhet tid att utöva sitt inflytande på oss. Gåtfullheten är inte overksam.

Jag skriver om Anderssons bok i dagens understreckare i SvD: Bäst är att låta benen och bilderna tala själva.

Bilden  visar en ansiktsmask som daterats till perioden 499 f.Kr-1 e. Kr., funnen i Kalmar. Foto: Historiska museet.

Visst skulle det vara praktiskt att veta vem som har träffat vem de senaste veckorna, så att smittspridningen kan begränsas? Var inte orolig, det finns en app för det.

Coronaviruset kan bli det bästa som har hänt den digitala övervakningsbranschen, viktigare än 11/9. Infrastrukturen finns redan på plats. Varje mobiltelefon kan utnyttjas för att registrera vem som träffar vem, och för att upptäcka vilka som är ute och rör på sig när de borde stanna hemma. Enligt sajten Business insider har hittills elva länder börjat använda sig av mobiltelefoner för att spåra coronavirusets spridning. USA sägs förhandla med Facebook och Google om att använda anonymiserade data för att övervaka epidemin. I Sydkorea är offentliga uppgifter om smittade individer så detaljerade att volontärer har kunnat publicera en karta över hur coronafallen har rört sig.

Den massövervakning vi accepterar under coronaepidemin kommer att stanna kvar efter corona och användas för nya syften, skriver jag i dagens krönika i SvD.

Just nu utreder riksåklagare Petra Lundh om hedersbrott bör leda till skärpta straff; utredningen ska vara klar i höst. Därför var det spännande att intervjua rättssociologen Johan Rosquist, som i sin nyutkomna doktorsavhandling Moral i rätten undersöker hur svenska domstolar har hanterat hedersmord. För 19 år sedan stod Fadime Sahindal i riksdagen och varnade för hederskulturen. Två månader senare sköts hon till döds av sin far. Har vi blivit bättre på att hantera hedersvåld sedan dess?

Intervjun kan läsas i Svenska Dagbladet: I en hederskultur kan skvaller döda.

Poängen med hederskultur är för övrigt inte att någon ska dö. Poängen är kontroll. Om hederskulturen bara uppmärksammas när det har skett ett spektakulärt brott riskerar vi att missförstå den. Uppmärksamheten borde snarare riktas mot hederskulturens vardag: i hur många familjer utövas den här typen av kontroll utan att det resulterar i våld, eftersom alla avvikande familjemedlemmars vilja har knäckts?

Hjärnan är ett underbart monster – 99 procent av vad den sysslar med är okänt för medvetandet. And that’s a feature, not a bug: ska vi vara kreativa behöver vi en mörk, omedveten sida.

Jag har intervjuat Ingemar Ernberg, forskare vid Karolinska institutet. Han är professor i tumörbiologi, men den som träffar honom märker snabbt att hans kunskaper och intressen spänner över ett mycket större område; det gör att samtalet hela tiden leds in på nya spår, från hjärnan till humanismens betydelse för läkarutbildningen. Det särskilda med honom är den glädje han ger uttryck för: han är engagerad i det han sysslar med på ett sätt som gör honom glad. För honom är nyfikenhet och kunskapssökande kul och energigivande.

Den 4.000 år gamla himmelsskivan från Nebra är ett nyckelhål genom vilket vi kan få en skymt av bronsålderns värld – handelsvägar, astronomiska kunskaper, samhällsskick – skriver jag i dagens understreckare i SvD.

Himlakropparnas vandring på himlen måste ha varit viktig för bronsålderns och stenålderns människor. Folk som inte har lämnat några spår av skrivtecken efter sig hade total koll på vinter- och sommarsolstånd. En enda dag på året, under vintersolståndet, lyser solen rakt in i den tunnel som leder in i den drygt fem tusen år gamla gravhögen i Newgrange på Irland; många liknande exempel finns. När jag börjar fundera över hur jag själv skulle gå till väga för att hitta årets kortaste dag om jag levde på bronsåldern börjar det bli spännande på allvar.

Skivan är en av världens äldsta kända avbildningar av stjärnhimlen; gruppen om sju stjärnor tros vara Plejaderna. Bågen vid skivans högra kant tros markera den del av horisonten där solen går upp under året – vilket antyder att skivan hör hemma på just den plats där den hittades, Nebra i centrala Tyskland.  Foto: Dbachmann, Wikipedia.