Jag har recenserat Dave Eggers googlekritiska roman The circle för GP.

The Circle är det enda internetföretag du behöver ha att göra med. De är sökmotor, socialt nätverk och sköter dessutom alla nätbetalningar. Romanen är lika träigt övertydlig som svensk TV-dramatik, men på sidan 175 får man äntligen ana järngreppet inuti företagets silkesvante. Där börjar en alldeles utmärkt scen …

The Circle mäter och rankar allting. Annonskunderna som huvudpersonen Mae pratar med betygsätter henne. Högsta betyg är 100. Om hon skulle få 98 bör hon höra av sig till kunden och fråga hur hon kan förbättra sitt resultat. (Förlåt, säger en av de första kunderna, jag menade förstås 100.) Bakom företaget finns en idé om perfektion som aldrig ifrågasätts. Man kunde kalla det för den kaliforniska ideologin: allting ska vara ”great”. Hur mår du i dag? Great! Så fort någonting inte är ”great” uppfattas det som ett problem. Värre än så: det uppfattas som ett lösbart problem.

Läs hela artikeln i GP. (Nu fungerar länken.)

Den mängd digitala data som genereras av oss (och om oss) växer dramatiskt. 2009 uppskattade Library of Congress att lika mycket text, bild och ljud som de samlat in under sina första 200 år genererades varje kvart. Ett passagerarplan som Boeing 737 kan generera 240 terabyte data under en flygning – fem gånger så mycket som Hubbleteleskopet har samlat in under 20 år (en terabyte är tusen gigabyte). Det är så mycket data att det börjar likna digitala avgaser.

Har vi inget bra sätt att hitta relevant information i dessa databerg är de i praktiken skräp. Jag har skrivit understreckaren Välkommen till datasopornas planet.

Beräkningarna av hur mycket data som finns lagrat i världen skiljer sig åt, men alla diagram över utvecklingen visar samma sak: de pekar rakt uppåt. Diagram från Vasant Dhars artikel ”Data science and predictions”.

Tycker man att Pussy Riot spelar för dåligt för att duga som punkare har man inte förstått någonting. Deras ilskna textrader kan låta fumliga och amatörmässiga, men när de hamnar i rättssalen och får tillfälle att argumentera befinner de sig i sitt rätta element. Då är det domaren och åklagaren som framstår som bortspelade amatörer. I sina slutanföranden hänvisar de till Solzjenitsyn, Pythagoras, Bibeln, Montaigne och några klassiker till. De är intelligenta, belästa, egensinniga och har en släng av ett närmast rättshaveristiskt självförtroende, som nog är nödvändigt om man ska överleva i en hård omgivning.

Jag recenserar Masha Gessens Ord kan krossa betong i Göteborgs-Posten.

”1900-talets andra hälft var troligen det bästa halvseklet för mänskligheten sedan vi lämnade samlarstadiet”

Lasse Berg fortsätter att vara optimistisk i sin tredje Kalahari-bok. När han efter drygt 40 års resande i Afrika och Asien säger ”titta här, det blir bättre” har det större tyngd än om en ledarskribent skriver samma sak utan att lämna redaktionens åsiktsbubbla. Jag har recenserat Ut ur Kalahari för UNT: Jordens snällaste apa

Joseph Roth gjorde en lång reportageresa i Sovjetunionen 1926 och skrev en serie artiklar där hans känsliga, egensinniga iakttagelseförmåga fick fritt utlopp. Jag fångades av den här texten när jag läste ett urval av hans tidningsartiklar (Ich zeichne das Gesicht der Zeit) och ville översätta den eftersom han beskriver vinter så sällsynt bra. Det var som att bli barn och på nytt upptäcka vad snö gör med en stad. Översättningen har nu publicerats på litteratursajten Dixikon.

Läs den här: Vinter i Leningrad

Vem var författaren Joseph Roth? Se Wikipedia.

Det som gör att jag litar på Yahya Hassan är att det finns så lite provokation i boken. Jag recenserar hans diktsamling i UNT idag.

Vill jag ha en bruksanvisning för hur man läser nyheter kritiskt brukar jag vända mig till den gamle österrikaren Karl Kraus. Kraus var en av 1900-talets elakaste och egensinnigaste skribenter, besatt av att strimla dagstidningar. Hans texter om reklam, språk, massmedier och krig har inte åldrats; det är först om man läser dem idag, tror jag, som man upptäcker hur insiktsfulla och allmängiltiga de är.

Mediekritik har funnits lika länge som det funnits massmedier – och ibland är det den äldsta kritiken som hjälper oss att se skarpast. I en recension från 1846 beskriver Kierkegaard vad som händer när ett massmedium uppstår, klarare än någon annan jag har läst. Massmedier ger upphov till ett slags hägring som man kan kalla ”den allmänna meningen”. Den är inte samma sak som majoritetens åsikt – den är en spökåsikt. Ingen känner sig som en representant för den allmänna meningen, men alla vet var normalnivån ligger och alla förhåller sig till den, gärna lite lagom ironiskt eller avståndstagande. Denna abstraktion har redan blivit mäktigare än en armé, skrev Kierkegaard, men den kan inte ställas till svars för någonting.

När populärfilosofen Alain de Botton kommer med sin The news – a user’s manual har han en hel del att leva upp till. Hur står han sig mot Kraus och Kierkegaard? I förordet skriver han att han vill få vanan att läsa nyheter ”att framstå som något mycket konstigare än den gör för närvarande, ja närmast som något riskfyllt.”

(Forts.)

Jag läste ett par av Milan Kunderas romaner – Varats olidliga lätthet, Skrattets och glömskans bok – på den tiden när man skulle läsa dem, eller något efteråt, men hans böcker hade en bismak av något jag inte blev klok på. Ett buttert, lite passiv-aggressivt positionerande som var svårt att förstå eftersom det han positionerade sig mot förblev osynligt, underförstått. I essäsamlingen Ett möte tror jag att jag hittar en förklaring till den undvikande ton som störde mig i hans romaner.

Jag recenserar Ett möte för UNT.

Varför omslaget till Lars Åke Augustssons intervjubok ser ut som en löpsedel från en kvällstidning förstår jag inte. Visst, Arne Ruth var tidningsmänniska, men de associationer hans namn väcker går snarare till långa, internationellt utblickande kultursidestexter än till löpsedlar av typen känd person talar ut. Och förresten, vadå ”talar ut”? Han har väl aldrig gjort någon hemlighet av vad han står för. Var de så angelägna om att rimma får man väl vara tacksam för att det inte blev ”Arne Ruth och hans stora trut”.

En av de första DN-artiklar som gjorde djupt intryck på mig var den intervju som Ruth och Maciej Zaremba gjorde med den polske dissidenten Adam Michnik (senare redaktör för Gazeta Wyborcza). ”Jag kommer varken från vänster eller höger, utan från cellen vid Rakowieckagatan”, sade Michnik. Därmed visade han att moraliska ställningstaganden kan grundas på andra saker än den svenska debattens höger-vänsterskala: ”Mitt framgångskriterium är inte segern, utan att jag förblir mig själv trogen. Att jag varje gång jag rakar mig skulle kunna se mig själv i spegeln utan större vämjelse.”

Det var 1990. Inte särskilt länge sedan, men den värld där Arne Ruth gjorde karriär tillhör redan det förflutna. DN Boklördag inledde 2014 med rubriken ”Är jag en mindre fin författare om jag skriver snabbt än om jag skriver långsamt?” – en redaktionell idé som bara kan ha kläckts av personer som inte vet något mer om litteratur än att den är ”fin” och för vilka författare inte är något annat än en sorts kändisar vars status rankas efter lite snårigare regler än de vanliga.

Jag recenserar Arne Ruth talar ut i UNT.

Skam kan vara ett helvete, men utan förmåga att skämmas är vi inte mänskliga. När den norska litteraturkritikern Kari Løvaas började skriva sin essäbok om skam blev hon snart tvungen att omvärdera sin inställning till ämnet: ”under arbetet med den här boken har jag upptäckt att fokus för mitt intresse har flyttats från skammen som något förkrympande till skammen som ett antropologiskt eller etiskt grundvillkor”.

I svensk översättning heter hennes bok Och de såg att de var nakna. Jag har skrivit en understreckare om den – och om skam och skamlöshet i media – som kan läsas här: Förmågan till skam gör oss mänskliga

Så här känner man igen de goda människorna i Donna Tartts ”Steglitsan”: deras rum är fulla av saker, helst gamla. Theo växer upp som enda barnet i sin mammas bohemiska New York-lägenhet. De har det bra så länge de slipper pappan. Han är alkoholiserad, en opålitlig skitsnackare som alltid har behov av andras pengar eftersom han misslyckas med att leva upp till den amerikanska drömmen.

Det tar tid att förstå att Theo inte heller är alltigenom sympatisk, eftersom han inte förstår det själv. Att han ska bli avstängd från skolan verkar inte vara så allvarligt. På väg till ett samtal med rektorn gör han och hans konstälskande mamma en avstickare till ett museum. Där exploderar en bomb – terrorister igen.

(Forts.)

För några dagar sedan skrev jag en understreckare om den tyska debattboken ”Kunst hassen” (”Hata konst”). Den innehåller inte särskilt mycket konst värd att hata. Snarare verkar det som om författaren, Nicole Zepter, hatar det sociala spelet runt konsten. Vad är det man ser om man tar hennes kritik på allvar istället för att avfärda den? Ett stort tomrum.

Läs understreckaren här: Att hata konst utan att förstå varför

Tidiare i höst beslutade en domstol i New York att Googles bokscanningsprojekt inte bryter mot upphovsrätten. Därmed avgjordes en åtta år lång rättstvist till Googles fördel. I domarens motivering fanns tre ord som jag fäste mig vid. ”Hela samhället gynnas”, skrev  domaren Denny Chin. Det är en märklig formulering med tanke på att Google gör sitt bästa för att betala så lite skatt som möjligt.

Med ena handen samlar Google in all världens information och med den andra internfakturerar man sig själv så fingrarna blöder för att slippa betala ett öre i skatt någonstans. Så ser det företag ut om vilket vi förväntas tro att ”hela samhället gynnas” så länge vi låter dem göra som de vill, skriver jag i SvD.

Läs hela artikeln: God som Google

Jag recenserar Roberto Savianos Zero zero zero i UNT.

Vill man förstå den värld vi har fått är knarkdistributionens Mexiko lika viktigt som Kina, menar Saviano. ”Den ekonomi som reglerar våra liv”, skriver han, ”bestäms mer av det som [den mexikanske knarkbossen] El Padrino Félix Gallardo och El Mágico Pablo Escobar bestämde sig för att göra på åttiotalet än av det som Reagan och Gorbatjov bestämde”.

Jag har försummat den här sajten en tid och därför samlar jag de senaste artiklarna i en megalänkpost.

Jag skapade ett klickmonster – I UNT kommenterade jag medias jakt på aktualitet och snabba klick med anledning av ryktet att radioprogrammet Obs ska läggas ner.

Den sortens besatthet av aktuella ämnen är karaktäristisk för personer som inte vet vad aktualitet är. De tror att aktualitet är att reagera på vad någon annan pratar om. De har inte förstått att massmedier GÖR aktualitet. Professionella massmedier tar ett ämne och ställer det mitt på bordet: ”Det här tycker vi just nu är viktigt att prata om.” När dåliga mediechefer säger ”Vi måste bli mer aktuella” menar de: ”Vi ska bara prata om det som alla andra tidningar, sajter och TV-program redan pratar om.” Så ser aktualitet utan självförtroende ut.

Radions kulturchef Mattias Hermansson svarade här och jag kommenterade hans svar här.

•

Nazisternas svaghet för konst – I SvD recenserade jag Anders Rydells bok om nazisternas konststölder och de rättstvister som har uppstått när släktingar till verkens ursprungliga ägare känner igen dem på museer runt om i världen.

•

Vi blir som djur av stressen –  i UNT recenserade jag Byung-Chul Hans bok Trötthetssamhället.

•

Smartast i världen – Linda Leopolds bok om IQ-sällskapen recenserade jag i GP.

•

Who owns the future – cyberdissidenten Jaron Laniers bok skrev jag om i GP.

I början av 1980-talet, skriver Lanier, ”bidrog jag till att formulera många av de idéer jag kritiserar i den här boken.” Samt:  ”Vi, idealisterna, krävde att information inte skulle ha något ekonomiskt värde på nätet, vilket innebar att tjänster kring information, inte informationen själv, blev den viktigaste inkomstkällan.” Han fortsätter: ”Jag måste fråga mina vänner i rörelsen för ett ’öppet’ internet: vad trodde ni att det skulle leda till?”

Nu har jag lagt upp så många länkar att jag gott kan försumma den här sajten ett tag till …