Människan är gjord för alkemi. De flesta människor är romantiker, och därför kommer mysterier, uråldriga auktoriteter och hemliga kunskaper alltid att tilltala oss mer än naturvetenskapens öppet delade forskningsresultat.

Alkemin var mer än ett misslyckat försök att göra guld. Den var ett sätt att förstå världen, ett nätverk av emotionella förbindelser och associationer som knöt ihop himlakroppar med metaller, djur och kemiska processer.

Jag recenserar den nyutkomna antologin Alkemins historia (Stolpe förlag) i SvD: Är mänskligheten på väg in i en ny medeltid?

Den amerikanske filosofen Daniel Dennett gillade att provocera folk med sin strikta materialism. Att lära sig nya saker, brukade han säga, var lika med att ladda ner en ny app till sin ”necktop computer”. Mot slutet av sitt liv blev han dock allt mer skeptisk till AI; i en av sina sista artiklar skrev han att den som släppte ut fejkade mänskliga medvetanden i världen borde straffas lika strängt som den som förfalskar pengar. I båda fallen korrumperas det förtroende som är en förutsättning för ett människovärdigt samhälle.
.
En fulländad människa, ansåg science fiction-författaren Robert Heinlein, bör kunna skriva en sonett, laga en god måltid, läka ett brutet ben, byta blöjor och slåss i krig. Sådana människor finns inte, kan man tro – tills Dennett börjar berätta om sitt liv.
.
Utöver filosofin har han skulpterat, spelat jazz och sjungit i kör. Han har skaffat segelbåt, tagit dykcertifikat och rustat upp en gammal bondgård. För att stimulera diskussionen har han tagit med en grupp studenter på en segeltur längs Grönlands kust ”som får en att tappa andan”. Han har smugglat ut brev från det kommunistiska Prag, stöttat kvinnliga kollegor och hjälpt italienska bronsgjutare att lura turister genom att förfalska romerska statyetter. Som om det inte räckte är han ödmjuk också: ”Jag uppskattar särskilt de tjurskalliga felfinnare som tvingar mig att utvidga, revidera eller offra det som jag trodde var bra argument.”
.
Jag recenserar Dennetts självbiografi Jag har tänkt för SvD.

Numera är kommunikation farligt. Det värsta som kan hända är att ett par miljoner främlingar får kontakt med varandra. Det kommer bara att leda till att de radikaliseras; de kommer att förstärka varandras värsta sidor, och snart har vi en mobb som stormar Capitolium. Åsa Wikforss ställde nyligen den retoriska frågan om det är dags att inskränka yttrandefriheten för att rädda demokratin (DN 27/3). Jag undrar vem som skulle vara intresserad av att hjälpa oss med det – och om vi får tillbaka våra rättigheter när krisen anses vara över.
.
Hur kunde vi hamna där – mindre än 15 år efter att alla auktoriteter förklarade att nätet skulle ge oss en bättre värld? Det vill den amerikanske författaren Nicholas Carr undersöka i sin senaste bok ”Superbloom” (W. W. Norton).
.
Jag skriver om den globala masskommunikationens problem i en understreckare i SvD idag: Nätet skulle ju frälsa oss från ondo?

Vi har upprepat samma teknologiska förhoppningar ända sedan telegrafen var ny, skriver Carr. När världen binds ihop av blixtsnabba telegraftrådar är det ”otänkbart att gamla fiendskaper och fördomar kan fortsätta att existera”, hette det i ”The story of the telegraph” från 1858.
.
”Jag ska bli ihågkommen som uppfinnaren som avskaffade krig”, förklarade Nikola Tesla, som försökte utveckla trådlös telegrafi vid förra sekelskiftet. Guglielmo Marconi var övertygad om samma sak: hans nya uppfinning radion skulle ”göra krig omöjliga”. Trodde alla dessa människor verkligen att krig bröt ut på grund av bristfällig kommunikation?
.
Det här är de 150 år gamla idéer som Mark Zuckerberg upprepade 2012, när han sade att nätet skulle ge oss ett öppnare samhälle där folk har lättare att förstå varandras perspektiv – och han var långt ifrån ensam. Nätet kommer att ”öka förståelsen, gynna toleransen och i slutänden bidra till global fred”, förklarade Economists redaktör Frances Cairncross 1997. Så fort medborgarna kopplade upp sig skulle diktaturerna falla som korthus. Vid millennieskiftet talade så många mer eller mindre självutnämnda nätexperter om massmedier på samma sätt som politiker av Trumps slag gör nu: medierna var en föråldrad elit som hindrade sanningen från att komma fram. Sanningen fanns hos folket, inte hos etablissemanget – en tankefigur som borde ha väckt vissa invändningar, men ingen kände tydligen igen den.
.
När personer som Joakim Lamotte eller Chang Frick till sist dök upp, lite senare än vad som förutspåtts, skrev de tydligen om fel saker på fel sätt. Vid det laget förklarade medieexperterna att folket bara borde sitta ner, hålla käften och lita på det som återstod av våra dagstidningar efter att Google hade stuckit med annonspengarna. Skribenterna i åsiktsbranschen har sällan gjort en lika fräck U-sväng – som vanligt utan att få några följdfrågor.

The devil made me do it! Jag debatterar religion i SvD.

Behöver vi religion i en avförtrollad värld? Tvärtom, det är religionen som inte har särskilt mycket förtrollning att erbjuda. Låter det konstigt? Inte alls: läs artikeln här.

_____
.

Utan mening dör vi, det är sant, men det som är svårast att förstå när det gäller mening är att mening inte är något vi får utifrån – mening är något vi gör. Människan är fenomenalt skicklig på att projicera sitt medvetande och sina sociala relationer på döda ting. Vi placerar en gud i ett träd, i ett vattendrag eller i himlen, men vi upplever det inte så. Vi tycker att det vi projicerar talar till oss utifrån, med en främmande vilja. Gudarna tvingar sig på oss. Vi kan till och med bli rädda för dem, trots att vi har gjort dem själva. Våra fantasier är mäktigare än vi – visst är det märkligt?

Människan är en trollkarl som stoppar en kanin i hatten med ena handen, och sedan börjar tro på mirakel när han kan dra upp samma kanin med andra handen. Det kan man kalla självbedrägeri eller kreativitet, eller kanske en blandning av båda – men oavsett vilket är det ett djupt mänskligt drag, lika naturligt för oss som när spindlar väver sina nät.

Andrej Platonov var en författare av ett särskilt slag: en av dem som är fulla av åsikter, tankar och idéer, men som trots det inte moraliserar. Tar han en pekpinne i handen hinner han inte sätta punkt för meningen innan pekpinnen har förvandlats till solros. Handen som vinkar med solrosen tillhör nu en poet, en supkamrat, en pratmakare och dagdrivare – vad som helst, men inte en ideolog.

Jag har läst Den tvivlande Makar, som består av 13 noveller och två essäer, alla skrivna på 1920-talet. Detta är den sjätte boken av Platonov som kommer i svensk översättning. Min recension i SvD kan läsas här.

_____

I novellen ”Solens ättlingar” har människan blivit oändligt mäktig med teknikens hjälp, och lämnat jorden för att flytta ut i universum. Låter det bekant? Det som ska föreställa avancerade framtidsvisioner 2025 – transhumanism, the singularity och liknande – är mer än hundra år gamla fantasier. Vår framtid är retro, allt är redan färdigdrömt. Platonov var inspirerad av kosmismen, artonhundratalsfilosofen Nikolaj Fjodorovs teknologiska utopi: vi kommer att kunna återuppväcka alla döda, ge dem evigt liv och sedan ska vi befolka Vintergatan.

Läs en spännande essä om kosmismen i den norska kulturtidskriften Vagant, skriven av Eirik Høyer Leivestad – Gud er død, lenge leve Gud!

Förmodligen är du redan trött på woke, men om du tackar nej till We have never been woke av det skälet anar du inte vad du går miste om. Musa al-Gharbi har inte skrivit ännu en debattbok om att woke är pest. Han vill få mig att se hela 1900-talet ur en annorlunda vinkel. Inte minst avsnittet om 68-vågen borde studeras noga i Sverige, men det lär nog gå som vanligt: de som skulle ha störst nytta av boken kommer att göra en lång omväg runt den.

Jag recenserar We have never been woke i senaste numret av tidskriften Axess.

Hämtar du hela din världsbild från svenska kultursidor kommer läsningen att påminna om kultfilmen They live (John Carpenter, 1988). I den scen som gjort filmen klassisk tar huvudpersonen på sig ett par mycket speciella solglasögon som avslöjar vilket samhälle han egentligen lever i, och vad reklamens budskap egentligen betyder. Al-Gharbi uppnår en liknande effekt genom att han struntar i att bedriva kulturkrig om åsikter och idéer; istället grundar han sitt resonemang på ekonomi och sociologi.

Al-Gharbi är lektor i journalistik vid Stony Brook-universitetet i New York. Han skriver som en sociolog från en främmande planet: förvånad (men aldrig upprörd) över att människor gör något annat än de säger. Han struntar i allt som en akademiker av hans egen sort förväntas tro, och borrar sig vidare tills han hittat en undersökning som visar att män som kallar sig feminister fortsätter att anställa män. Eller att högutbildade vita anser att rasismen mot minoriteter är ett allvarligare problem än minoriteterna själva tycker, om de tillfrågas.

Felet är inte att vår tids kulturelit har blivit för woke. Felet, menar al-Gharbi, är att proteströrelser som woke inte bryr sig om de sämst ställda, eftersom sådana rörelser alltid handlar om något annat än social rättvisa – nämligen social status. Allt det som har sålts in som progressiv och radikal politik handlar i praktiken om att en elit gynnar sig själv. Rörelser som woke blir en kyrka, vars medlemmar konkurrerar inbördes om moralisk renhet, istället för att hjälpa folk som har det sämre än de själva. Det kan folk utanför eliten snart lukta sig till, även om de inte uttrycker sitt missnöje lika vältaligt som al-Gharbi.

Fyra år till med en president som är en blandning av tönt och skurk borde få redaktionerna att öppna champagnen. Han är okunnig, lättsårad och i konstant behov av uppmärksamhet – vad kunde vara bättre? Journalistkåren borde säga: ”Vi ska få läsarna att garva åt honom varje dag. Vi ska leka med honom som när man får en katt att jaga en papperstuss i ett snöre. Och när leken är över är det dags för några riktigt skarpa avslöjanden.” En tidsresenär från mitten av 1900-talet, när reportrarna hade lite mer självförtroende, skulle nog bli rätt besviken om vi förklarade att det numera är medierna som är katten och politikerna som håller i snöret.

Jag har skrivit den sista krönika om Trump du behöver läsa (med lite Elon Musk som bonus):

(Forts.)

Den 29 december 2024 skrev Horace Engdahl en understreckare i SvD där han menade att mänskliga rättigheter bara har varit ett uttryck för västerländsk imperialism, och att de är en lyx som vi inte längre har råd med för klimatets skull. Jag svarar honom i SvD 6 januari 2025:

Om du läser Horace Engdahls understreckare riktigt noga – så noga som ämnet förtjänar – kommer du att upptäcka att han säger emot sig själv. Han förklarar att mänskliga rättigheter behöver försvaras med våld, och vill samtidigt övertyga läsaren om att vi inte har några principer att försvara. Hur ska vi reagera på det dubbla budskapet? Ska vi hoppas att vi slipper våld och konflikter om vi proklamerar att vi inte längre tror på det där med individens rättigheter?

Engdahl skriver: ”När vi chockeras över kulturer som till exempel sätter familjen över individen eller som fordrar allas inordning i en som vi uppfattar det auktoritär ordning, är det lätt att glömma att den frihet och det människovärde som vi försvarar när vi angriper deras ’förlegade’ värderingar förutsätter en materiell rikedom som hittills bara en ringa del av jordens befolkning har uppnått.” Det viktigaste i den här meningen är de tre små orden ”som vi uppfattar”. Hur uppfattas den auktoritära ordningen av dem som får den nerkörd i halsen? Tar de emot den tacksamt och lydigt, eftersom den är deras tradition och deras kultur? Tittar de i plånboken och accepterar att de måste leva med ett auktoritärt styre eftersom de inte har råd att köpa en iPhone?

”Varje gång jag hör människor tala om sina rättigheter, ser jag för min inre syn en smågangster som springer till maffiabossen för att klaga”, fortsätter Engdahl. De författare som just nu försvarar sina egna och sina medmänniskors rättigheter runt om i världen skulle nog höja ett eller annat ögonbryn om de fick höra det. Mänskliga rättigheter förblir kontroversiella, men den dubbelmoral som ligger bakom Engdahls artikel ger oss en falsk bild av konfliktens natur. Vi ska förmås att tro att den avgörande konfliktlinjen går mellan Väst och Syd (och sedan kliva åt sidan för att inte ännu en gång uppföra oss som imperialister), när den i själva verket går mellan medborgare som kräver rättigheter och makthavare som trampar på dem.

Hur många tidningsläsare känner till Farrokhroo Parsa, Irans första kvinnliga minister, som avrättades av Khomeini-regimen för att hon vägrade bära slöja? Så länge modiga människor av hennes slag förblir överkurs i debatten kan vi, vid behov, låtsas att mänskliga rättigheter bara är ännu ett övergrepp som det kolonialistiska Europa försöker tvinga på resten av världen.

Läs hela texten här.

Människan förstår allt – utom sig själv, skriver jag i SvD idag. Människan är sällsamt väl lämpad för att skaffa sig kunskap, nästan otäckt skicklig på det – och ännu mer sällsamt är detta stora undantag mitt i hennes stora kunskapssökande, som om det vore förbjudet för oss att förstå oss själva.

Det är något konstigt på gång här, tänker jag medan jag tillbringar en dag på ett seminarium om psykisk ohälsa. Människan är intelligent nog att ha upptäckt celler, bakterier, gener och atomer; vi kan mäta kärnreaktioner inuti avlägsna stjärnor, men vi förstår fortfarande inte oss själva, våra känslor, behov och reaktioner. Det är ett märkligt undantag. Vad beror det på?

Det är som om vi lever i två helt olika epoker, utan att det uppstår någon kognitiv dissonans. I fysiken, astronomin och biologin är det 2024, liksom när vi bygger ett hus eller köper en flygresa, men så fort det handlar om oss själva har vi inte gjort några framsteg sedan Platon skrev sina dialoger för 2 400 år sedan. Det är som om självkörande elbilar skulle blandas i trafiken med kärror dragna av slavar från antikens Aten, utan att någon tyckte att det såg underligt ut.