Hur ska man göra för att överleva – mentalt och praktiskt – på en korrupt arbetsplats i ett korrupt land? Kvinnorna i Daria Serenkos roman Flickor och institutioner arbetar på olika offentliga institutioner i Ryssland. De väljer en strategi som får mig att associera till gurlesk-litteratur.

”Mitt liv var i stort sett också en enda katastrof, därför kände jag mig som hemma även på jobbet.” Så beskriver den namnlösa berättaren i Flickor och institutioner sin situation. Hon fortsätter: ”I kylen på biblioteket hade vi två flaskor vodka: den ena för svåra tider, den andra för yttersta nödfall. Och båda råkade infalla på en och samma dag.”

Kvinnorna i romanen kallar varandra ”flickor” även om de närmar sig pensionsåldern – och Serenko har hittat en litterär form som gör att ”flickan” och institutionen framstår som det perfekta motsatsparet. Institutionen är mäktig, men flickorna har förmågan att rinna rakt igenom den, som vatten rinner genom berggrunden.

Flickorna lyder alltid order, men deras arbetsvillkor är så absurda att det nästan är omöjligt att lyda order utan att bli subversiv. De har utvecklat ett subtilt motstånd mot den ständiga korruptionen, men den strategi de har valt korrumperar samtidigt dem själva, på ett lika subtilt vis. Varje motstrategi har sina fördelar och nackdelar – deformerande konsekvenser som lämnas hängande i luften, hängande i kroppen. Något att själv fundera över, utan pekpinnar från författarens håll.

Jag recenserar Flickor och institutioner i SvD idag.

Under Bokmässan i september lyssnade jag på de ukrainska poeterna Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk. Jag var uppriktigt sagt ganska skeptisk när de berättade att de skulle läsa en dikt om offren för massakern i Butja; men när jag hörde den svenska översättningen insåg jag att jag hade fått ett svar på det gamla påståendet att litteratur aldrig kan gestalta andra människors smärta. När jag kom hem från Göteborg skrev jag den här texten, som nu är publicerad som understreckare i SvD: Konsten att bryta en omänsklig tystnad.

Litteraturen kan inte stoppa våldet, men den kan bryta tystnaden efter våldet, och det är stort nog. Kom ihåg att tystnaden efteråt alltid är avsiktlig. Inbyggd i varje våldshandling, om än aldrig så liten, ligger en extra förnedring: du ska inte kunna berätta vad vi har gjort med dig. Här har litteraturen sin uppgift.

_____

Gladuns och Panasiuks dikt ingår i Under Ukrainas öppna himmel, en antologi där ukrainska författare skriver om kriget, nyligen utgiven på förlaget Ariel.

Den 24 februari varje år firar Estland sin självständighet med en militärparad i Tallinn. Detta år blev det en speciell självständighetsdag. Jag var på plats i Tallinn när paraden började, några timmar efter det ryska anfallet på Ukraina. På kvällen samma dag genomförde populistpartiet EKRE, som inte vill dela sin nationalism med andra, ett fackeltåg genom gamla stan. Två dagar senare samlades 30.000 människor i en rekordstor manifestation för Ukraina.

Utifrån dessa tre manifestationer skriver jag om olika former av nationalism i en essä för Kvartal: Nationalism i skuggan av Putin.

Kulturell appropriering är alltid okej – så länge vi approprierar de rätta grejerna från USA. I sina tidigare böcker har Mats-Eric Nilsson visat att de industriprodukter vi lägger på tallriken inte förtjänar att kallas mat. I Kåppi pejst riktar han blicken mot svenskarnas förkärlek för att kopiera allt som kommer från USA. Det låter som ett spännande upplägg, eftersom svenskarnas förhållande till USA är så komplexfyllt. Vi förenar en besatthet av allt amerikanskt med en lika djupt rotad antiamerikanism.

Förklaringen, misstänker jag, är att vi egentligen inte är särskilt intresserade av USA. Det vi vill ha är bara en smal sektor av det progressiva och trendiga Amerika – för att bekräfta att vi själva är lika trendiga och progressiva. Vi tycker om att spegla oss i en föreställning om att vi hade varit bättre amerikaner än amerikanerna själva.

Jag recenserar Kåppi pejst i SvD idag.

Varför gick internet åt helvete? För att vi är för bekväma, menar Andreas Ekström. Jag gästrecenserar hans nya bok Bekvämlighetens tyranni i Sydsvenskan.

Edward Snowdens avslöjande att techbolagen har hjälpt USA att avlyssna hela planeten fick inga konsekvenser, påminner Ekström. Det var bekvämare att fortsätta använda deras tjänster. Om jag är bekväm på det sättet kommer jag snart att bli cynisk. Och om jag fortsätter att använda tjänster som jag vet är korrupta blir jag själv lika korrupt.

”Vi måste bygga ett bättre internet”, skriver Ekström. Till skillnad från alla som ropar efter tekniska lösningar på det urspårade åsiktskriget på nätet har Ekström förstått det viktigaste: ”Den som tror att den här frågan är teknisk, eller infrastrukturell, måste ta ett djupt andetag och tänka en gång till.”

Nätets problem är inte tekniska, utan sociala. Facebook kommer aldrig att kunna bygga ett samhälle, även om ännu en miljard människor ansluter sig till deras datautvinningsfabrik.

Ett halvår innan pandemin bröt ut började skribenten Hanne Kjöller jobba på Södersjukhusets akutmottagning. Klivet från DN:s ledarredaktion till sjukhusgolvet är inte så förvånande som det kan se ut: Kjöller jobbade natt på akuten i början av 1990-talet. Det är framförallt patienternas attityd som har förändrats sedan dess, skriver hon i Dagbok från akuten – och det får mig att tänka på något som cancerforskaren Georg Klein har berättat.

Klein kom till Sverige från Ungern efter andra världskriget. I sina essäböcker resonerar han skarpsynt och intresserat om kulturella skillnader. Han lärde sig snart att om en svensk patient sade ”Ursäkta, jag mår nog inte så bra” kunde den personen vara döende. Om en patient i Budapest sade ”Jag dör” kunde det däremot betyda att hon behövde en huvudvärkstablett.

70 år senare möter Kjöller en helt annan sorts svenskar. Hur ont har du på en skala mellan ett och tio, frågade hon en av sina patienter (alla är givetvis anonymiserade). ”Hon tittade upp från sin mobiltelefon och svarade: 100. Och sedan: Hur lång tid tar det. Jag ska jobba ikväll.”

Jag recenserar Hanne Kjöllers Dagbok från akuten för SvD.

Svante Pääbo får årets Nobelpris i medicin.

För några år sedan träffade jag Pääbo på hans labb i Leipzig och gjorde en intervju om hans arbete med neandertalgener. Intervjun finns nu på nätet: läs den i tidskriften Ord & Bild nr 2-3/2017.

När homo sapiens lämnade Afrika kan det ha funnits så många som fem samtidiga människoarter. Dagens situation, med en enda mänsklig art, är egentligen en anomali – så har det inte sett ut förrän de senaste 30–40.000 åren. Vilken effekt hade det haft på oss om en eller ett par andra mänskliga arter fortfarande var här, om vi var vana att dela planeten med dem?

Att 1-2 % av våra gener kommer från neandertalare är lika mycket som om vi hade haft en neandertalare i släkten för sex generationer sedan. I intervjun berättar Pääbo bland annat att han kallades till Vatikanen, eftersom de grubblade över frågan om neandertalare hade en själ.

Foto: Håkan Lindgren.

Populism, samtalsklimatet på nätet, hur skolor så lätt kunde omvandlas till vinstdrivande företag … Så många samtida företeelser förklaras av Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen. Boken kom ursprungligen 1979, men är sällsynt aktuell och insiktsfull. Den svenska översättningen har nu kommit i nyutgåva på bokförlaget Stolpe – jag har skrivit en understreckare i SvD om vad boken kan säga oss idag.

1970-talet framstår nu som den gamla goda tiden; nostalgiska och pessimistiska politiker lovar ta oss tillbaka dit. Hur framstod 1970-talet för Lasch?

Han urskiljer inget annat än ”stormvarningar, järtecken, katastrofaningar”. USA har nyligen förlorat Vietnamkriget och ”de som för inte länge sedan drömde om världsmakt misströstar nu om att styra staden New York.” När han vänder blicken mot Europa ser han ”de fascistiska rörelsernas pånyttfödelse samt en våg av terrorism”. Det finns ingenting att hoppas på: de idéer som tidigare fick människor att tro på framtiden är ”bankrutt”.

1979 hade ingen sett en iPhone, men livet var redan ”så alltigenom förmedlat av elektroniska bilder att vi inte kan låta bli att reagera på andra människor som om deras handlingar – och våra egna – höll på att spelas in och samtidigt sändes till en osedd publik, eller magasinerades för närmare granskning vid någon senare tidpunkt.” Denna ”virvel av bilder”, skriver Lasch, ”undergräver vår verklighetsuppfattning.”

—

Ett narcissistiskt samhälle, som Lasch beskriver det, kommer inte att se radikalt annorlunda ut, men bakom fasaden är varje institution korrumperad. Narcissisterna förstår inte meningen med de mål, principer och värderingar som tidigare styrde verksamheten – de får ingen kick av dem. Vi får en ledarklass som inte är lojal med institutionernas ursprungliga syfte, om de överhuvudtaget minns det. Det är därför det har gått så lätt att omvandla skolor till företag som skickar vinsten till skatteparadis. Därför kan en ideologiskt driven rörelse byta ut hela sitt idéinnehåll utan att märka någon kursändring – som när skönhetsoperationer blir lika med feminism.

Plikt, sparsamhet och arbetsamhet försvinner, skriver Lasch; in kommer att vara en vinnare, ett ideal som snabbt devalveras och förenklas till att känna sig som en vinnare. Allt som hindrar mig från att känna mig som en vinnare är ett hot. Objektivitet, långsiktig planering och samhällsnytta framstår som meningslöst, tråkigt eller farligt för min självkänsla.

Samhällets viktigaste ideologi är numera något som Lasch kallar ”det terapeutiska synsättet”. I korthet betyder det att experter lovar befria dig från allt som gör ont. Det är i ett sådant samhälle som människor blir konsumenter, inte medborgare.

Samanta Schweblin är en argentinsk författare, numera bosatt i Berlin. Grundidén i hennes internationellt uppmärksammade roman Kentukis är att en ny sorts nätuppkopplade mjukisdjur har blivit populära. När du köper en kentuki vet du inte vem som iakttar ditt vardagsliv genom djurets kameraögon, och omvänt: köper du en uppkoppling vet du inte var någonstans i världen du hamnar. Marvin, en pojke i Antigua, upptäcker att han tittar ut genom ett skyltfönster i en affär på Nordkap.

Djuren är gjorda för att förhindra alltför personlig kontakt. Den som styr en kentuki kan se, lyssna, köra omkring på små hjul, men inte prata. Människorna i romanen gör sitt bästa för att kommunicera trots teknikens begränsningar: de ställer kentukin på ett ouija-bräde, använder sig av morsekod, utbyter mailadresser.

Ändå blir det aldrig särskilt spännande. Människorna gör ungefär vad läsaren redan från början kan gissa att de kommer att göra.

Jag recenserar Kentukis för UNT.

Min novell Ett ljud har getts ut av det finlandssvenska förlaget Ellips.

En katedral av den polske konstnären Beksiński är förmodligen den bästa illustrationen av vad huvudpersonen i novellen har skymtat – och vad han försöker återvända till.

Ett ljud är inte en skräcknovell, men en novell om skräck. Efter att huvudpersonen blivit rejält skrämd blir han besatt av skräck, och vill uppleva samma bottenlösa, intensiva känsla en gång till. Skräcken var som en strålkastare, som hastigt lyste upp delar av honom själv, delar som han aldrig tidigare hade haft kontakt med. Vad kommer han att få se nästa gång? Det slutar givetvis inte särskilt bra …

Skräck? Det är som den där svarta hunden som hoppar fram ur mörkret innan man fattar att det man skymtade i ögonvrån bara var en stubbe. Eller snarare som det man anar skulle kunna hoppa fram istället för den där hunden. Det man hinner ana innan huvudet har satt ihop en hund. Det ligger där, berett till språng, någonting mot vilket en svart hund skulle vara en lättnad, om inte rentav en besvikelse, men skräck intresserar mig inte. Det jag vill ha mer av är det där andra och snabba, det som kan hitta mig genom skräcken.

_____

Ett ljud har recenserats av Björn Kohlström: ”… har närmare till Magnus Dahlström än till Stephen King”

Och av Petter Lindgren i SvD: ”… genuint upplivande att följa”

Novellen kan köpas via den finlandssvenska sajten Boklund; 34 sidor, 9,90 euro + frakt.

Läs mer om Ellips utgivning här!