Philipp Felsch: så kom Nietzsche tillbaka från kylan

17 maj 2024 av H. | Bloggat

Det är farligt att vara noggrann. Italienarna Colli och Montinari ville bara översätta Nietzsche, men när de insåg att ingen tysk utgåva höll måttet tog de initiativ till en ny referensutgåva i över 50 band, skriver jag hos Dixikon: Filosofen som kom in från kylan.

Vid det här laget, i början på 1960-talet, befann sig arkivet med Nietzsches efterlämnade papper i DDR, där han betraktades som statsfiende, men det visade sig att allt Molinari behövde göra var att våga knacka på dörren. Philipp Felsch, professor i kulturhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin, berättar historien om Colli och Montinari i Wie Nietzsche aus der Kälte kam (”Hur Nietzsche kom tillbaka från kylan”, 2022).

Sida ur Nietzsches anteckningsböcker där han skisserar ett verk med titeln ”Viljan till makt”; bild från Nietzschesource.org

 

Inga kommentarerTags:

Birgitta Trotzig: äckel och medlidande stöder varandra

12 maj 2024 av H. | Bloggat

Årets hittills viktigaste och mest intressanta jobb var att skriva en essä om Birgitta Trotzig, för den katolska tidskriften Signum. Den är nu publicerad i Signum Nr 3/2024: ”Äckel och medlidande stöder varandra hos Birgitta Trotzig”.

_____

Birgitta Trotzig vill ner till den punkt där människosjälen, på grund av inre och yttre misär, tillfogas en skada som den aldrig mer kan resa sig från. En punkt där ingen självtillit, ingen stolthet och inget motstånd är möjliga. Hon har förstått att en sådan punkt finns – därför måste hon ständigt återvända till den.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Peter Pomerantsev: How to win an information war

12 maj 2024 av H. | Bloggat

Peter Pomerantsev har gjort sig känd som en skarpsinnig analytiker av modern propaganda, framförallt den som kommer från Putins Ryssland. För att skänka uppmuntran åt alla som misströstar om samtiden har han skrivit How to win an information war, där han berättar om Sefton Delmer, som trots sina cyniska och okonventionella metoder fick förtroendet att leda brittiska propagandasändningar mot Hitlertyskland.

Jag recenserar boken i det senaste numret av tidskriften Axess. Historien om Delmer är definitivt underhållande – men vilka är de utlovade lärdomarna för vår tid? Våra massmedier befinner sig inte i krig mot sin egen befolkning.

_____

Ur artikeln: Till sist, låt mig spela cyniker ett tag. Är fake news och konspirationsteorier egentligen ett stort problem? Om läget var så allvarligt som det påstås borde vi vid det här laget ha sett några seriösa försök att bygga nya kvalitetsmedier för en masspublik. Vi har matats med påståenden om att ”information wants to be free” och att professionell journalistik inte behövs eftersom alla kan skriva på nätet – men om du driver ett storföretag har du alltid vetat att det där är bullshit. Du vet att kvalificerad information kräver seriöst researcharbete, och du vill betala. När företagsledare behöver veta hur det egentligen ligger till i en viss fråga söker de inte på Google och de ber inte en AI att fantisera ihop en opålitlig text. De ringer McKinsey – eller någon av alla liknande konsultfirmor, som gör det jobb som dagstidningarna tidigare brukade göra åt hela befolkningen.

Om vår tids elit inte behöver en fungerande offentlighet ska vi inte förvänta oss att de tänker betala för den. Den nuvarande ordningen verkar fungera utmärkt: pålitlig information åt de få, medan resten badar i underhållning, skvaller och konspirationsteorier. Kanske är det rent av så att både de där uppe och de där nere är nöjda med situationen? Den frågan har Pomerantsev inte ställt sig.

_____

Bonusläsning: missa inte Pomerantsevs underhållande skildring av hans egna äventyr i mediebranschen. I början av det vilda ryska 2000-talet jobbade han åt ett TV-bolag i Moskva. Dokusåpor som funkade överallt i världen floppade i Ryssland, berättar han i London Review of Books (3/2 2011). I Ryssland ska du nämligen inte vara smart, extrovert och ambitiös – sådana personer hamnar snart i fängelse, i exil eller i graven.

 

 

Inga kommentarerTags:

Du känner inte dig själv

11 maj 2024 av H. | Bloggat

I tidskriften Axess temanummer om teknikens faror skriver jag om de två klokaste ord som den västerländska civilisationen hittills har frambringat: Γνῶθι σεαυτόν. ”Känn dig själv.”

Om vi inte förstår våra känslor, behov och reaktioner kommer vi aldrig att kunna utveckla teknik som är nyttig för oss.

Om man har förstått detta förstår man också att alla frågor av typen ”kan vi kontrollera AI?”, ”är AI farligt?” eller ”hur ska vi lära oss utnyttja AI på bästa sätt?” inte är något annat än villospår. Börja aldrig med tekniken. Börja med människan. Fråga dig vilket framtida samhälle som skulle vara önskvärt och människovärdigt. I nästa steg kan du sedan fråga dig vilken teknik vi behöver utveckla för att nå dit. Då hamnar tekniken på rätt plats, och den får en uppgift där den kan utveckla hela sin imponerande kapacitet: som medel för att nå ett mål.

Ska inte tekniken utmana gränser? Jodå, men det är märkligt att de som omfamnar disruptiv teknologi är så noga med att aldrig överskrida en viktig gräns inom sig själva – den som leder till ökad självkännedom. Barnsliga och oanalyserade känslomässiga behov gör att vi önskar att vi kunde ha samma sociala relationer till våra verktyg som vi bara kan ha till våra medmänniskor. Vi önskar oss ett verktyg som ska vara något annat än ett verktyg – det ska vara en kompis, en förälder eller en gud. Det ska vara så fulländat att vi själva blir överflödiga. Vi ska inte behöva utveckla något omdöme: maskiner som analyserar oöverskådliga datamängder kommer att fatta bättre beslut. Vi kan fortsätta bete oss som omogna egoister eftersom blockchain garanterar att bedrägerier blir omöjliga att genomföra. Vi ska inte behöva lära oss teckna eller fotografera: bildgenererande program kan förverkliga varje hugskott på ett ögonblick.

Vad betyder den sortens önskningar? De har en sak gemensam: vi ska äntligen slippa oss själva. Vi vill slippa ifrån vårt ansvar och vårt medvetande. Det är vad jag misstänker att de stora satsningarna på AI handlar om. I så fall kunde vi uppnå samma resultat snabbare och billigare med en pistol.

Läs artikeln här: Du känner inte dig själv.

Inga kommentarerTags:

Text är inte information

6 maj 2024 av H. | Bloggat

Om du bara ska komma ihåg en enda sak av det du hittar på nätet idag, se till att det blir de här fyra orden: text är inte information.

Om text inte är information, vad är den då? Text är ett verktyg att tänka med. I det påstått barnvänliga Sverige är vi i full färd med att beröva nästa generations elever detta viktiga verktyg, samtidigt som vi med andra handen överlämnar ett berg av olösta samhällsproblem till dem, från kriminalitet till klimat.

”En historielärarkollega på en annan skola ville beställa läroböcker för åk 7 till sina gymnasieelever”, berättar läraren Filippa Mannerheim på Twitter (31/10 2022). ”De förstod inte texten i läroboken för gymnasieelever. Rektorn tyckte att läraren skulle ’anpassa’ undervisningen genom att visa film istället.”

Tror man att text är ”information” tror man snart också att det inte spelar någon roll i vilken form informationen förpackas. Det spelar ingen roll om man tar del av informationen som ljudbok eller youtube-klipp. Därför har vi fått absurditeter som ”lyssneläsning”: när elever inte längre klarar av att läsa går det lika bra om de lyssnar – vad som helst duger för att kunna godkänna dem, så att skolan inte förlorar sin skolpeng. Tror man på ”lyssneläsning” kan man lika gärna påstå att barn kan läsa med stjärten.

Av samma skäl är en bok inte ”information”. Den är ett verktyg för att forma och träna tänkandet. Den är teknologi av ett mycket sofistikerat slag – men det är risk att vi inte förstår hur avancerad den är, eftersom den inte går på batterier.

För Kvartal har jag skrivit artikeln Text är inte information.

Inga kommentarerTags:

Autofiktionen – och lögnen om litteraturen

4 april 2024 av H. | Bloggat

Har ni märkt att det finns en lögn – eller, om jag ska vara lite mer diplomatisk, en miss­uppfattning – om vad skönlitteratur är? Den ser ut så här: en författare är en person som sätter på sig lösnäsa och peruk innan hon skriver om sig själv. Aase Bergs försvar för autofiktionen (DN 23/3) kommer att låta fullt rimligt så länge man sitter fast i denna missuppfattning.

”Varför räknas det som seriösare att fiktionalisera erfarenhet än att försöka göra den så autentisk som möjligt?” undrar Berg. På den frågan finns ett mycket enkelt svar, som missuppfattningen hindrar oss från att se: det finns inga garantier för att jag är autentisk bara för att jag skriver om mitt eget liv. En av skön­litteraturens vackra paradoxer är att jag blir mest autentisk när jag äntligen glömmer mig själv.

Jag frestas ge mig in i debatten om autofiktion med en artikel i SvD idag.

Vad blir kvar av en litteraturdebatt som undviker alla svåra och meningsfulla frågor? Det gamla vanliga: en debatt om status. Det är orättvist att ett par tusen års världslitteratur anses vara finare än ett gäng välanpassade stockholmare – tycker människor som inte har förstått något annat om världslitteraturen än att den anses vara fin. Status är ett oupphörligt fascinerande ämne för den typ av skribenter som fortfarande befinner sig på skolgården. Därför kan vi se att varje konflikt som den debatterande klassen sätter klorna i snabbt förvandlas till en konflikt om status. Både läsarna och författarna förtjänar bättre.
.
Uppdatering:
Aase Berg svarar i DN 15 april 2024: Det är inte Ulf Lundells hudvårdsrutin som är problemet.

Varför urartar så många svenska debatter i ömsesidiga beskyllningar av typen ”Du har inte läst vad jag skrivit”? Jag svarar Aase Berg, efter att jag läst hennes artikel och upptäckt att mina åsikter har genomgått en lika stor förvandling som när en puppa blir en fjäril: Det är dags att sabotera reglerna.

Inga kommentarerTags:

Liu Cixin: Trekropparsproblemet

14 mars 2024 av H. | Bloggat

Jag har läst Trekropparsproblemet – den första delen i Liu Cixins trilogi om människans kontakt med en främmande civilisation. Här är min recension i SvD (13 mars 2024).

Vet ni förresten hur man känner igen en dålig sf-recension? Skribenter som inte är vana vid genren försöker samla duktighetspoäng genom att läsa science fiction som en metafor för de samtida politiska konflikter de känner sig trygga med. Att läsa berättelserna på deras egna premisser kan förefalla mindre sofistikerat, men det är bara om jag öppnar mig för dem, ogarderat, som de kan påverka mig på alla våglängder – som filosofi, allegori, verklighetsflykt, och som gåta.

Inga kommentarerTags:

Sally Adee: We are electric

7 mars 2024 av H. | Bloggat

We are electric!

Elektriska signaler spelar en avgörande roll för alla levande organismer, växter likaväl som djur. Hela kroppen är elektrisk, berättar den amerikanska vetenskapsjournalisten Sally Adee. Jag har skrivit en understreckare i SvD om hennes bok We are electric: The new science of our body’s electrome.

I det vackraste experiment som Adee beskriver lyste de elektriska laddningarna i grodembryots huvud upp i form av ett ansikte, på exakt samma ställe där ögonen och munnen sedan skulle utvecklas. Elektriciteten kom först, därefter började cellerna bilda de nödvändiga vävnaderna.

Inga kommentarerTags:

Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov

25 februari 2024 av H. | Bloggat

Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov.

Barackerna i Gulag saknade termometrar, men erfarna fångar kunde ändå avgöra hur kallt det var. ”Om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader; om det låter när man andas och man blir andfådd – femtio grader. Under femtiofem grader – då fryser loskorna i luften”, berättar Sjalamov i Genom snön.

För den norska kulturtidskriften Vagant har jag skrivit en essä om den ryske lägerförfattaren Sjalamov.

Om du vill ha ett botemedel mot Churchills påstående om Ryssland – ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma” – kan du läsa exilförfattaren Michail Sjisjkin. Genom fånglägren blir Ryssland begripligt, förklarar han i sin bok Krig eller fred (Fri tanke 2023; översättning Ebba Högström). Från Gulag kommer vardagslivets slang och attityder, det utbredda människoföraktet, en tillvaro där rättslösheten är normaltillstånd, och ett trauma som fortplantar sig i generationer. I de flesta familjer finns någon som har varit lägerfånge, eller vakt. Och om du vill förstå Gulag är Sjalamov din bästa vägvisare.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Kenan Malik: Inte så svartvitt

11 februari 2024 av H. | Bloggat

När antirasister ger upp idén om universella mänskliga rättigheter kommer de alltmer att tänka och låta som rasister, varnar Kenan Malik i sin nya bok om rasismens historia, Inte så svartvitt.

Haiti blev självständigt 1804, efter att slavarna hade gjort uppror, inspirerade av upplysningsfilosofernas idéer. 200 år senare påstår Richard Delgado, en av upphovsmännen bakom critical race theory, att ”rasism och upplysning är samma sak”. Det som hände däremellan, skriver Malik, ”var att den radikala universalistiska traditionen praktiskt taget utplånades”.
.

Samtidigt har rasisterna lärt sig kapa ett språkbruk som utvecklats för att försvara tolerans och mångfald: när de använder samma uttryck betyder det att varje folk ska stanna på sin plats. ”Jag älskar nordafrikaner”, har Jean-Marie Le Pen sagt, ”de hör dock hemma i Maghreb.” Det vill säga: Frankrike åt fransmännen!

_____
.
Malik är en av Storbritanniens ledande samhällsdebattörer; han tar sig an de hetaste frågorna med sällsynt lugn och skärpa. Läs också min intervju med honom i SvD 14/11 2015. Han berättar om sin kritik mot identitetspolitiken, och att slöjor inte var vanligt i brittiska invandrarkvarter förrän på 1990-talet:
.

Malik föddes i Indien 1960 och växte upp i Manchester i en tid, säger han själv, när ”paki-bashing” var en brittisk nationalsport. Rasismen ledde honom till politiken och i början av 80-talet var han antirasistisk aktivist. Det var inte länge sedan, och ändå var allt så annorlunda. För invandrare i hans och hans föräldrars generation var religion ingen stor grej.

– Männen gick på puben, det var en normal del av ett muslimskt liv. Ingen kvinna jag kände när jag växte upp bar hijab, för att inte tala om burka eller niqab. Folk gick till moskén om de kände för det. Ingen beskrev sig själv som muslim. Om de pratade om sig själva kunde de kalla sig punjabier eller gujaratier, aldrig muslimer.

Inga kommentarerTags:

Yanis Varoufakis: Technofeudalism

7 februari 2024 av H. | Bloggat

Den som besöker Amazon befinner sig inte längre i kapitalismen, menar Yanis Varoufakis. ”Trots allt köpande och säljande som pågår där har du trätt in på ett område som inte kan betraktas som en marknad.” Om det inte är en marknad, vad är det då?

Du har lämnat marknaden och återvänt till medeltiden. Internet skulle ge oss frihet och decentralisering, sades det, men de globala monopolföretag som har växt fram tack vare nätet påminner mest om feodala imperier, skriver Varoufakis. Han nämner Facebook, Google och Apple samt de kinesiska företagsjättarna Tencent och Alibaba. Folk som kör taxi åt Uber eller levererar mat åt Foodora är livegna bönder på någon annans mark.

Varoufakis är professor i ekonomi vid Atens universitet; 2015 var han Greklands finansminister. Jag presenterar Technofeudalism i en understreckare i SvD.

_____

Det märkliga med världsekonomin är att det är så svårt att förstå sig på den (och här blir jag lite skeptisk mot Varoufakis, eftersom han skriver som om ekonomin var fullständigt genomskinlig för honom). Människan har gjort sig beroende av ett pyramidspel som är så komplext och så oöverskådligt att hon själv inte begriper det. Ett system som ingen förstår blir med nödvändighet mycket instabilt. Sandslottet rasar ibland, och ett litet ras drar lätt med sig ett större, men när det uppstår en kris är experterna inte ens överens om staten bör spara sig ur den eller tvärtom öka de offentliga utgifterna.

Föreställ er att läkarvetenskapen befann sig på samma nivå – det skulle vara som att gå till doktorn innan William Harvey hade förklarat hur blodomloppet fungerade (1628). Skulle du vilja köpa biljett om piloten sade att han inte visste vad som höll flygplanet uppe, men att det för det mesta svängde åt vänster när han styrde åt vänster? Sådana piloter finns. Jag har träffat en av dem: han var min personliga bankman.

Inga kommentarerTags:

Daria Serenko: ”Jag önskar mitt hem aska”

17 januari 2024 av H. | Bloggat

Författaren Daria Serenko dömdes till två veckor i ryskt häkte för att hon under det senaste valet delade Navalnyjs råd om hur man ska rösta taktiskt för att få bort Putins kandidater. I Jag önskar mitt hem aska har hon samlat sina anteckningar om fängelsevistelsen, om kriget och om det Ryssland som hon bestämmer sig för att lämna.

Jag recenserar boken i SvD idag.

I fångenskap, skriver Serenko, ”famlar man efter grunden som ens personlighet är uppförd på och i den grunden hittar man för länge sedan begravda budskap från det förflutna till framtiden”. Hon ”kämpar för att hålla tillbaka mina banala och osunda känslor”.

Samma mod och samma självrannsakan hörde jag när exilförfattarna Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina nyligen besökte Stockholm. Kostiutjenko, som överlevt en förgiftning, och Kutjina, som fötts med cerebral pares, frågade sig på vilket sätt de själva har bidragit till det nuvarande läget i Ryssland, som enligt dem har blivit en fascistisk stat. Jämför med hur det brukar låta när deras svenska eller amerikanska motsvarigheter skriver om Trumpväljare och sverigedemokrater: fascisterna, det är de andra, de som inte hör hemma i vårt land.

Serenko kan inte göra någon skarp och bekväm åtskillnad mellan sig själv och de krigshetsande ryssarna. Det är hennes stora dilemma, men det är också vad som räddar henne. I dikten ”Snutens dotter” berättar hon om en kvinna som deltar i hbtqi-demonstrationer, medveten om att det repressiva Ryssland alltid förblir en del av henne själv, på grund av historia och familjeband.

Vår tids ryska dissidenter ser inte ut som Solzjenitsyn, utan som Kostiutjenko, Serenko och Pussy Riot. Om vi nöjer oss med att hylla dem utan att fråga vad som skiljer dem från oss och vad vi kan lära av dem, då har vi inte tagit dem på allvar.

_____

Bonusläsning: Jana Kutjinas Jag börjar med mig själv, om hennes erfarenheter som handikappad i Ryssland, kan läsas gratis hos förlaget Ariel.

Inga kommentarerTags:

”Den stora kreditfesten”: Först måste du jobba hårt, och sedan ännu hårdare

15 januari 2024 av H. | Bloggat

En bok av det här slaget handlar främst om stress. Först behöver du jobba hårdare än alla andra för att du befinner dig i underläge och vill att ditt företag ska växa; sedan måste du jobba lika hårt för att du befinner dig i överläge.

I Den stora kreditfesten berättar Jonas Malmborg historien om kreditföretaget Klarna. Det grundades 2005 av tre vänner från Handelshögskolan – Sebastian Siemiatkowski, Niklas Adalberth och Victor Jacobsson. Fanns det något ögonblick på vägen när de kunde säga samma sak som Faust i Goethes pjäs: här vill jag stanna, i det här ögonblicket är jag lycklig?

Jag har recenserat Den stora kreditfesten för SvD.

Hos Malmborg får läsaren möta en generation av begåvade programmerare. Det dataintresse som började som en ensam hobby kunde plötsligt lyfta dem till välavlönade positioner – på Klarna, Skype, Spotify eller bland spelföretagen. För min del misstänker jag att databegåvningarna var folkhemmets avskedspresent till svensk industri. De kom från ett stabilt samhälle med någorlunda välfungerande skola, men vilka företag kommer att startas av nästa generation, som växer upp med betydligt sämre förutsättningar?

Inga kommentarerTags:

Cancel culture – mobbarens bästa vän

8 januari 2024 av H. | Bloggat

En fördel med att vara skadad är att man får en erfaren blick för skador överhuvudtaget, även sådana som inte är identiska med ens egen. Det som är trasigt ser trasigt ut, även om man förväntas uppfatta det som normalt. Man har blivit lite svårare att lura.

Den amerikanske juristen Greg Lukianoff var på väg upp ur en depression när han märkte att hans universitet var på väg in i en kollektiv sinnesstämning som påminde om det tillstånd han försökte befria sig från – en förvrängd verklighetsuppfattning där inget annat än besvikelser, underlägsenhetskänslor och rädsla räknas, tills man inte längre kan tänka klart. Han tvivlade på att det var rätt metod för att göra universitetet till en tolerantare och rättvisare plats. Tvärtom fick det studenterna att bli ännu mer deprimerade, osäkra och aggressiva, så att de sedan efterfrågade mer av samma behandling – ett exempel på en farsot som säljer in sig själv som botemedel.

Tillsammans med journalisten Rikki Schlott har Lukianoff gett ut The canceling of the American mind; jag skriver om boken – och om fenomenet cancel culture – i dagens understreckare i SvD: Cancel culture – mobbarens bästa vän.

Cancel culture uppstår när man har slutat debattera med (eller ignorera) personer vars åsikter man ogillar. Istället bestämmer man sig för att mobba bort dem ur offentligheten. Deras arbetsgivare ska pressas att ge dem sparken, inbjudningar att föreläsa ska dras tillbaka. Man har gett upp alla förhoppningar om ett rättvisare samhälle och nöjer sig med det mindre målet att inte bli sårad – och det som inte syns kan inte längre såra mig. Ett barn tror kanske att rättvisa och att inte bli sårad är samma sak, men för en vuxen innebär det en riktigt grym sänkning av anspråken. För egen del vill jag tillägga att det är lika viktigt att observera vilka frågor som inte ger upphov till några cancel culture-utbrott. En miljon muslimer som sitter i kinesiska koncentrationsläger eller feminister som är likgiltiga för hedersvåld väcker inga likande reaktioner.

Bakom allt finns en ond cirkel som vi ska förbli omedvetna om. Just för att cancel culture aldrig löser några verkliga sociala orättvisor blir människor ännu mer sårade, desperata och uppretade, vilket leder till ännu hårdare krav på att politiska motståndare ska tystas och försvinna. Därför fungerar cancel culture utmärkt väl ihop med ett samhälle där den rikaste procenten blir rikare på alla andras bekostnad. Varje orättvis ordning behöver sina säkerhetsventiler.

Inga kommentarerTags:

På bokhandeln före midnatt – och andra artiklar för tidskriften Respons

27 december 2023 av H. | Bloggat

Tidskriften Respons har glädjande nog återuppstått. Här är ett urval av de artiklar som jag har skrivit för dem under åren:

.

1. Identitetspolisen och litteraturen

De moderna romaner som blev populära under 1700-talet bidrog enligt historikern Lynn Hunt till att upplysning och medborgerliga rättigheter slog igenom. När folk läste om fiktiva personer – personer som kunde vara helt annorlunda än läsaren – utvecklades deras inlevelseförmåga och det blev naturligt att betrakta alla andra som människor av samma slag som jag själv. Med anledning av det frågar jag vilken effekt identitetspolitiken kommer att ha. Om författare inte bör skriva om människor med annan hudfärg kommer det snart att innebära att ett segregerat samhälle framstår som något naturligt.

 

2. Riot days med Maria Aljochina

”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.” Maria Aljochina är en av de modiga och vältaliga kvinnorna i Pussy Riot. När jag läser hennes bok Riot days märker jag efter ett tag att gruppen – trots allt stöd och all uppmärksamhet – har blivit en aning missförstådd i Väst.

 

3. Jag vantrivs i renheten

En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999) samtidigt som jag besökte den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Där låg det underjordiska koncentrationslägret Mittelbau-Dora, en vapenfabrik från helvetet. Hur blev sådana platser möjliga? Den förklaring som Bauman, och många med honom, erbjuder är renhet. Men nazisterna ville inte ha renhet, de ville ha massmord. Vad vinner vi – och vad förlorar vi – på att köpa deras egen retorik om ordning och renhet?

 

4. Jordan Peterson: snake oil för själen

När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

 

5. Traditionen och religionen

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något som är konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så lite religion. Istället har vi en diskussion om aborter, slöjor, Darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen. Inget säger att det måste vara religionens jobb att konservera traditioner. Tvärtom: tar man idén om en gud på allvar riskerar man att stötas ut ur alla traditionella gemenskaper, som filosofen Spinoza, som uteslöts ur sin judiska församling.

 

6. Haute couture för robotar

Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett kittlande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet. kulle kunna se ut hur som helst. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta lite närmare på hur de ser ut. Det tillåtna designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera.

 

7. Vad gör de på bokhandeln före midnatt?

Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.

Inga kommentarerTags: