Att läsa Liberalism är lika intellektuellt stimulerande som att tillbringa en lång kväll tillsammans med någon som förklarar att sjukvården på Kuba är gratis. Jag recenserar Deirdre McCloskeys 425 sidiga, enformiga försvarstal för fria marknader: Hon bankar in sitt budskap – marknaden har rätt (SvD 3 april 2020).

McCloskey citerar ekonomen Eamonn Butler: ”De mänskliga relationerna inom kapitalismen är inte påtvingade utan frivilliga.” Precis som de mänskliga relationerna i den fulländade socialismen, alltså.

McCloskey erbjuder inget annat än en tonårsversion av liberalismen. Den är exakt likadan som en nyfrälst tonårsversion av alla andra ideologier – socialism, transhumanism, kristendom eller EU. Det bästa i den liberala traditionen kommer sannolikt att sättas under hård press den närmaste tiden, samtidigt som vi behöver dessa idéer som mest. Liberalismen är värd att försvara, men ge mig vuxenversionen nästa gång.

Kent Andersson, som är chef för Statens historiska museers samlingar, vill få oss att komma närmare järnålderns människor med sin bok Det förflutnas ansikten. Trots de goda föresatserna har han skrivit föremålens historia, inte människornas. Han erbjuder museichefens motsvarighet till lunchrestaurangens kött, sås och potatis. Boken liknar mest ett skolbesök där klassen vallas förbi museets montrar med vapen, spännen och mynt. Mest suggestiva är de många ansiktsmasker som hittats i Sverige.

De femtonhundra år gamla föremålen behåller sin gåtfullhet – men det behöver inte vara något problem. Det bästa eftervärlden kan göra, tror jag, är att betrakta gåtfullheten som a feature, not a bug. Gåtfullhet är inte lika med meningslöshet. Vi borde titta länge och tålmodigt på järnåldersföremålen, ge deras gåtfullhet tid att utöva sitt inflytande på oss. Gåtfullheten är inte overksam.

Jag skriver om Anderssons bok i dagens understreckare i SvD: Bäst är att låta benen och bilderna tala själva.

Bilden  visar en ansiktsmask som daterats till perioden 499 f.Kr-1 e. Kr., funnen i Kalmar. Foto: Historiska museet.

Visst skulle det vara praktiskt att veta vem som har träffat vem de senaste veckorna, så att smittspridningen kan begränsas? Var inte orolig, det finns en app för det.

Coronaviruset kan bli det bästa som har hänt den digitala övervakningsbranschen, viktigare än 11/9. Infrastrukturen finns redan på plats. Varje mobiltelefon kan utnyttjas för att registrera vem som träffar vem, och för att upptäcka vilka som är ute och rör på sig när de borde stanna hemma. Enligt sajten Business insider har hittills elva länder börjat använda sig av mobiltelefoner för att spåra coronavirusets spridning. USA sägs förhandla med Facebook och Google om att använda anonymiserade data för att övervaka epidemin. I Sydkorea är offentliga uppgifter om smittade individer så detaljerade att volontärer har kunnat publicera en karta över hur coronafallen har rört sig.

Den massövervakning vi accepterar under coronaepidemin kommer att stanna kvar efter corona och användas för nya syften, skriver jag i dagens krönika i SvD.

Just nu utreder riksåklagare Petra Lundh om hedersbrott bör leda till skärpta straff; utredningen ska vara klar i höst. Därför var det spännande att intervjua rättssociologen Johan Rosquist, som i sin nyutkomna doktorsavhandling Moral i rätten undersöker hur svenska domstolar har hanterat hedersmord. För 19 år sedan stod Fadime Sahindal i riksdagen och varnade för hederskulturen. Två månader senare sköts hon till döds av sin far. Har vi blivit bättre på att hantera hedersvåld sedan dess?

Intervjun kan läsas i Svenska Dagbladet: I en hederskultur kan skvaller döda.

Poängen med hederskultur är för övrigt inte att någon ska dö. Poängen är kontroll. Om hederskulturen bara uppmärksammas när det har skett ett spektakulärt brott riskerar vi att missförstå den. Uppmärksamheten borde snarare riktas mot hederskulturens vardag: i hur många familjer utövas den här typen av kontroll utan att det resulterar i våld, eftersom alla avvikande familjemedlemmars vilja har knäckts?

Hjärnan är ett underbart monster – 99 procent av vad den sysslar med är okänt för medvetandet. And that’s a feature, not a bug: ska vi vara kreativa behöver vi en mörk, omedveten sida.

Jag har intervjuat Ingemar Ernberg, forskare vid Karolinska institutet. Han är professor i tumörbiologi, men den som träffar honom märker snabbt att hans kunskaper och intressen spänner över ett mycket större område; det gör att samtalet hela tiden leds in på nya spår, från hjärnan till humanismens betydelse för läkarutbildningen. Det särskilda med honom är den glädje han ger uttryck för: han är engagerad i det han sysslar med på ett sätt som gör honom glad. För honom är nyfikenhet och kunskapssökande kul och energigivande.

Den 4.000 år gamla himmelsskivan från Nebra är ett nyckelhål genom vilket vi kan få en skymt av bronsålderns värld – handelsvägar, astronomiska kunskaper, samhällsskick – skriver jag i dagens understreckare i SvD.

Himlakropparnas vandring på himlen måste ha varit viktig för bronsålderns och stenålderns människor. Folk som inte har lämnat några spår av skrivtecken efter sig hade total koll på vinter- och sommarsolstånd. En enda dag på året, under vintersolståndet, lyser solen rakt in i den tunnel som leder in i den drygt fem tusen år gamla gravhögen i Newgrange på Irland; många liknande exempel finns. När jag börjar fundera över hur jag själv skulle gå till väga för att hitta årets kortaste dag om jag levde på bronsåldern börjar det bli spännande på allvar.

Skivan är en av världens äldsta kända avbildningar av stjärnhimlen; gruppen om sju stjärnor tros vara Plejaderna. Bågen vid skivans högra kant tros markera den del av horisonten där solen går upp under året – vilket antyder att skivan hör hemma på just den plats där den hittades, Nebra i centrala Tyskland.  Foto: Dbachmann, Wikipedia.

Kollektiva identiteter – det är svårt att leva med dem och svårt att leva utan dem. Hur ska människan hitta en utväg ur detta dilemma? Den frågan vill Kwame Anthony Appiah besvara med sin bok Identitetsillusionen. Lögnerna som binder oss samman. Han får det att låta som att det kommer att bli kul att plocka sönder de gängse, oreflekterade föreställningarna om kollektiva identiteter i hans sällskap, men boken lever inte upp till de förväntningar som den provokativa titeln väcker.

De motsättningar som vi är på väg in i handlar inte om vad du tänker, utan om vad du är. Det bådar inte gott inför framtiden. Så länge de sociala motsättningarna kanaliseras genom politiska partier är lösningar och kompromisser inte uteslutna. Att kompromissa med sin religion eller sin identitet är däremot lika med att låta sig utrotas. Hela poängen med att förflytta sociala konflikter från politikens arena till identiteternas spelplan är att sätta punkt för diskussionen – lika effektivt som om en pistol hade placerats på bordet.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Appiahs bok – Ont om vägar ut ur samtidens identitetskris.

____

Identiteter har blivit vår tids viktigaste ideologi. Vi köper tillbaka idéer som nyss kastades på sophögen – renhetstänkande, patriarkat och kollektiva karaktärsegenskaper – bara för att de marknadsförs under namnet “identitet”. När var och en har skaffat sig en identitet från den begränsade menyn kommer ridån att gå upp och vi får se vad leken har gått ut på: vi har övat på våra roller i ett framtida klassamhälle, det vill säga ett samhälle där du aldrig kan bli något annat än det du är född till.

Läs också min uppgörelse med identitetstänkandet från 2014 (den första stora uppgörelsen med identitetstänkandet i svensk dagspress?): Reaktionär politik i radikal förpackning

”År 2016 borde ha varit en väckarklocka för oss”, skriver Martin Moore i ”Hackad demokrati”. Han räknar upp en rad valresultat – Brexit, Trump, Duerte i Filippinerna, Modi i Indien, Macri i Argentina – och lägger sedan fram sin tes. Dessa valresultat bör inte ses ”som anomalier utan som förlagor för det som komma skall.”

Moore, som leder The centre for the study of media, communication and power vid King’s College i London, menar att de senaste årens manipulativa och aggressiva nätkampanjer visar vad vi kan vänta oss på politikens område. Varje val är nu ett informationskrig som främmande länder kan blanda sig i, ett krig där sanningen är irrelevant. Jag delar Moores oro, men är tveksam till den populära trenden att betrakta den globala högerpopulistiska vågen som ett tekniskt problem. Om memer och sociala medier styr opinionen borde det vara lika lätt att få väljarna att rösta grönt som att rösta brunt. Politik behöver historia, ekonomi och psykologi för att bli begriplig.

Jag recenserar Martin Moores Hackad demokrati i SvD.

Boken tar också upp den inflytelserike Stewart Brand, som länkade ihop 60-talets alternativkultur med det tidiga internet. Datorn och internet fick sin form i en miljö som var en kreativ soppa av motkultur och nördigt ingenjörstänkande, men det utopiska gröna vågen-tänket övergick förunderligt lätt i senare årtiondens nyliberalism och cyberfundamentalism – se min understreckare Kaliforniska hippier befriade datorn (2016).

_____

Något geni på internet har sagt ”foxes are cat software running on dog hardware.”

Överallt i världen, skriver Dubravka Ugrešić, förknippas rävar med ”list, smidighet, lismande, försåt, lögn, hyckleri, förställning, själviskhet, nedrighet, egenkärlek, girighet, förföriskhet, sexualitet, hämndlystnad, ensamhet.” Det gör att räven lämpar sig utmärkt som totemdjur ”för den suspekta människosorten författare.”

(Forts.)

José Ortega y Gasset. Foto: Wikipedia.

Egentligen skulle det räcka med ett citat. Här kommer det: ”Det råder inget tvivel om att mänskligheten djupast sett kan delas in i två slags varelser: de som ställer stora krav på sig själva, som tar på sig plikter och svårigheter; och de som inte begär något särskilt av sig själva, och för vilka livet bara handlar om att i varje ögonblick vara vad de redan är”.

Hade det funnits en tävling om vem som skrivit det mest tänkvärda citatet av typen ”det finns bara två slags människor” skulle den spanske filosofen José Ortega y Gasset varit min kandidat. Formuleringen finns i hans bok ”La rebelión de las masas” från 1930 (jag har använt mig av den engelska översättningen ”The revolt of the masses”, 1932). När jag fick syn på det här citatet började jag undra om han inte rent av hade satt ord på vår tids underliggande huvudkonflikt, den som återkommer i så många skepnader. Det här är vad som står på spel just nu.

Den livsinställning som Ortega y Gasset vill beskriva och försvara går inte att formulera på den självbelåtna inskränkthetens språk. Om den går förlorad kommer det i framtiden inte ens att finnas några ord för den; det kommer att vara som att sakna ett tomrum.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om hur Ortega y Gassets “The revolt of the masses” kan användas för att förstå vår egen tid ur en ny synvinkel.

Mäter vi det förflutna med det samtida Sveriges kategorier och måttstockar kommer vi att märka att måttstockarna passar dåligt. Det är inte det förflutnas fel, utan måttstockarnas. Istället för att genast bestämma mig för om Ortega y Gassets idéer är bra eller dåliga vill jag använda mig av dem som ett instrument, som en främmande infallsvinkel på det alltför välbekanta. Vad blir synligt genom dem? Förståelse kräver både inlevelse och distans. Vill man skaffa sig den rätta distansen till sin samtid, för att kunna förstå den bättre, är äldre texter ett utmärkt verktyg. Eller som Ortega y Gasset själv skriver i ”The revolt of the masses”: förståelse börjar med förvåning.

När operaföreställningen är slut tar man den flygande gäddan hem. På hundra års avstånd har det förra sekelskiftets framtidsfantasier något sött och lekfullt över sig. Till och med undergångsfantasierna – man oroade sig för Halleys komet – hade något humoristiskt och lättsamt över sig.

Jag har besökt en utställning om det förra sekelskiftets framtidsvisioner på Bröhan-Museum i Berlin, och skriver om det för kultursajten Dixikon: Den ljusnande framtid

Robothotell helt utan mänsklig betjäning; den som inte kan betala blir utsparkad av en mekanisk stövel. Tysk skämtteckning från 1887.

Varför röstar folk på Marine Le Pen? För att vänstern har övergivit nyliberalismens förlorare, menar Chantal Mouffe, som skrivit boken Till vänsterpopulismens försvar.

Mouffe har varit verksam som politisk teoretiker sedan 1980-talet, och är nu professor i statsvetenskap vid University of Westminster. Vad hon önskar sig framgår av bokens titel – högerpopulismen ska besegras med en självsäker populism från vänster. Hur skulle det se ut i praktiken? Jag har intervjuat henne för SvD.

Ur intervjun:

– I valet 2017 vann Jean-Luc Mélenchons parti La France insoumise två distrikt, Marseille och Amiens, som var riktigt starka fästen för Marine Le Pen. Socialisterna och en stor del av vänstern sade: Man ska inte ens prata med folk som röstar på Le Pen. De är obotliga rasister, sexister, homofober. La France insoumise fick kritik från vänster för att de stödde de gula västarna: De där människorna är fascister, man ska inte prata med dem. Men varför röstar folk på Le Pen? Mitt svar är: för att socialdemokraterna har övergivit dem.

Socialdemokraterna brukade försvara jämlikhet, men de har förvandlats till nyliberaler. Om de tror att det inte finns några alternativ till den nyliberala globaliseringen, hur ska de kunna tala med globaliseringens förlorare? Det kan de inte. Det här är så tydligt i Frankrike. För fyra–fem år sedan fanns det en [vänster/socialdemokratisk] tankesmedja som hette Terra Nova. I en av sina rapporter skrev de: arbetarklassen är förlorad, de röstar nu på Le Pen, vi kommer inte att få tillbaka dem. Vi ska koncentrera oss på medelklassen och invandrarna. De sade uttryckligen ”låt oss glömma arbetarklassen”.