Vid det här laget borde alla som skriver om Facebook förstå att storyn inte är ”de tar inte sitt ansvar”. Facebook har i praktiken gjort sig till redaktör för 2,8 miljarder människors dagliga kommunikation. Utöver det förväntas de ta ansvar för alla falska och äkta nyheter som produceras av företag och organisationer i större delen av världen. Storyn är att det helt enkelt inte går att driva ett sådant företag på ett ansvarsfullt och tillfredsställande sätt.

Här ligger min första invändning mot Sheera Frenkels och Cecilia Kangs nya bok Facebook – den nakna sanningen. De skriver som om allt kunde bli bra ifall Facebooks ledning fattade att de borde skärpa sig, men att vara moderator åt Facebook är ett omöjligt jobb. Visselblåsaren Sophie Zhang – som inte nämns i boken – har berättat att hon knäckte sig själv när hon försökte leva upp till sina egna samvetskrav (The Guardian, 12/4 2021).

Frenkel och Kang beskriver hur ohållbar situationen var när Facebook användes för att hetsa mot den muslimska minoriteten i Myanmar 2016–17. Fem anställda förväntades övervaka 18 miljoner facebookanvändare i ett land med över hundra språk. Ingen av dem befann sig på plats, men det fanns ”en konsult på Dublinkontoret som sköter den burmesiska supporten.” 24 000 människor lär ha dödats och 700 000 drevs på flykt.

Läs min recension i SvD: Borde vi klippa kablarna till nätjätten?

Liam Scarletts historia kommer att låta bekant, även om du aldrig har hört talas om honom. Scarlett var en brittisk koreograf, något av en ung stjärna, den yngste som någonsin fått en beställning på en helaftonsföreställning av The Royal Ballet. För något år sedan anklagades han för att ha förgripit sig på sina balettskoleelever.

Scarlett stängdes av medan det gjordes en utredning. Den pågick i sju månader och slutade med att Royal Ballet meddelade att de inte kunde hitta några belägg för de övergrepp han anklagats för. Samtidigt meddelade de att de stoppade en planerad uppsättning, och att hans position som artist in residence skulle upphöra. Med andra ord: vi har inte hittat några bevis för din skuld, men vi tänker straffa dig i alla fall.

Sedan började dominobrickorna ramla. På grund av en utredning som friade honom hade Scarlett blivit en suspekt person. Flera institutioner, även utomlands, sade upp samarbetet med honom. Droppen kom i år, när Det Kongelige Teater i Köpenhamn ställde in en planerad uppsättning. Den 17 april meddelade hans familj att han var död, 35 år gammal. Han hade försökt hänga sig, och dog på sjukhus några dagar senare.

Händelser av det här slaget har blivit så vanliga att vi kan urskilja ett mönster. Det finns ingen domstol, ingen domare, ingen rättsprocess med tydliga principer, ingen försvarsadvokat, ingen att överklaga till, inget sätt att rentvå sig om du råkar vara orättvist dömd – men det finns ett straff. Någon blir av med jobbet. Om vi ibland sätter dit en skurk på det här sättet betyder det inte att allt fungerar som det ska.

Ingen har betytt lika mycket för svensk science fiction som Sam J. Lundwall – och ingen har varit lika hemlig. Förlag, översättningar, antologier, introduktioner, tidskrifter – han har gjort allt, och samtidigt undvikit all offentlighet.

En hel generation har upptäckt science fiction genom honom. På de två egna förlagen Delta och Fakta & Fantasi gav han ut drygt 360 titlar under åren 1972–1990.

Karaktäristiskt för Lundwall är att han har uppmärksammat sf-genrens långa historiska rötter. Skräck, viktoriansk fantastik och litteraturhistoriska klassiker kom att bli ett sidotema i utgivningen. Lundwall har, mer än någon annan förläggare under samma tid, sträckt ut det svenska litteraturlivet i fantasins riktning – ovärderligt i ett land där skönlitteraturen sällan har större ambitioner än att beskriva 1) glesbygd 2) Stockholm.

Nu har det äntligen kommit en bok som presenterar honom och hans verksamhet, antologin Uppdrag i universum (Tragus förlag), döpt efter en av hans egna romaner. 

I antologin medverkar bland andra Jörgen Jörälv, som gjort ett hästjobb med att sammanställa en bibliografi över Deltas utgivning, litteraturvetaren Jerry Määttä, dottern Karin Lundwall, förläggaren Jonas Ellerström, författaren Maria Vedin samt John-Henri Holmberg, även han ett centralt namn inom svensk sf.

Jag recenserar antologin i SvD idag: En lika hemlig som betydelsefull författare

_____

Bonusläsning: Lundwall verkar, sympatiskt nog, ha ett sinne för practical jokes. I sitt översiktsverk Science Fiction: An Illustrated History (1977) har han av allt att döma lagt in en icke-existerande tidskrift – en uppgift som sedan citeras och sprids vidare, som ett litet virus i litteraturmaskineriet. Hans Persson på sajten Vetsaga har försökt gå till botten med historien: Stella – sf-tidskrift eller bluff?

Idag skriver jag hos Kvartal om den svenska dubbelmoralen kring begreppen utveckling och tradition. Så länge den existerar kan vi lika gärna sluta prata om integration; vi har byggt en mental berlinmur mellan medborgarna – en uppdelning som snabbt låter sig förvandlas till apartheid, om behovet skulle uppstå.

Läs texten här: Så fungerar den svenska dubbelmoralen

_____

Ur artikeln:

Föreställningen om okränkbara kollektiva identiteter ligger i tiden – det är nämligen samma budskap som högerpopulistiska politiker lockar sina väljare med. Ingen har nog formulerat det bättre än den polske teatervetaren Paweł Płoski. Missnöjespartiernas bittra lockelse, säger han i den norska kulturtidskriften Vagant (23/5 2020), ligger i det underförstådda budskapet ”Ni behöver inte lära er främmande språk. Ni behöver ingen utbildning. Ni behöver inte tvätta er. Ni har inget att skämmas för. Det senaste årtiondet har vi fjäskat för Europa. Det ska det bli slut på. Som polacker behöver ni inte göra någonting alls. Ni duger som ni är.”

Ni behöver inte förändras! Ni kan stå utanför moderniteten och ändå få del av dess fördelar! När detta budskap riktas till invandrare är det progressivt och tolerant, när det riktas till missnöjesväljare är det populistiskt och hotfullt. Samma ideologi är verksam i båda fallen; krav på självförbättring och utveckling har kommit att betraktas som en förolämpning. Här har den som vill förstå vår tid en nyckel till vad som pågår.

Om jag var invandrare skulle jag aldrig lita på en välvilja som är grundad på dubbelmoral. Vem vet i vilket syfte den dubbla bokföringen kommer att tillämpas härnäst? Om samhällsklimatet skulle hårdna krävs det bara en liten justering för att förvandla dubbelmoralen och multikulturalismen till en öppet erkänd apartheid. Feminism åt oss, eftersom det är vår tradition; hederskultur åt dem, eftersom ”de vill ha det så”. Det kan gå fort att överge idén om ett samhälle där alla medborgare har samma rättigheter.

”Hemfärd från operan år 2000” – fransk litografi från 1905. Källa: Wikipedia.

Efter att människan hade upptäckt framtiden tog det bara några århundraden innan vi förlorade den igen. Det är den utvecklingskurva som framträder när jag läser Henrik Brissmans Framtidens historia (Natur & Kultur), en översiktlig skildring av människors föreställningar om framtiden från antiken fram till coronapandemin.

Jag skriver om hur förhoppningarna om framtiden har utvecklats och gått sönder i dagens understreckare i SvD: Framtiden är inte vad den varit.

_____

Förväntningarna på den teknologi som skulle kunna bli möjlig satte ibland märkliga spår i litteraturen. 1760 beskrev Charles-Francois Tiphaigne de la Roche ett ljuskänsligt ämne som i flytande form ströks ut på en duk och exponerades framför valfritt motiv. Därefter måste duken skyddas mot ljus tills bilden hade fixerats – 70 år före Daguerres fotografi. I samma roman, Giphantie, finns också något som vi skulle jämföra med Google Earth, där man i realtid kunde zooma ner till vad som skedde på varje punkt på jordklotet. Vilken författare sträcker just nu sin fantasi så långt att läsarna kommer att förundras 250 år senare? Kanske har vi redan plockat den lågt hängande frukten.

_____

När vi har tappat tron på framtiden kommer utopierna återigen att placeras i det förflutna, menade Zygmunt Bauman i Retrotopia (svensk översättning 2018). Politiker exploaterar den växande pessimismen genom att lova en återgång till ett idealiserat förflutet – make folkhemmet great again.

Läs min understreckare om Retrotopia här: Så blev det förflutna vår nya utopi

Det är märkligt att 14 miljoner flyktingar kan försvinna, nästan spårlöst, ur det allmänna medvetandet. Borde jag tycka att det är hoppfullt? Argumentationen skulle kunna se ut så här: samhällets förmåga att ta emot och integrera människor är större än vi tror, och kanske läker tiden trots allt vissa sår. Eller är det oroande? Historielöshet är aldrig bra, och obearbetade trauman kan ge upphov till otrevliga överraskningar längre fram.

Jag har skrivit en understreckare för SvD om flyktingvågen efter andra världskriget – En europeisk tragedi ingen talar om längre

_____

Efter andra världskriget fördrevs omkring 14 miljoner tysktalande människor från Östeuropa, där de hade bott i århundraden. Uppskattningar av antalet dödade varierar mellan 500 000 och två miljoner. Det Europa som förefaller normalt för dem som har växt upp efter kriget, med språk och folkslag prydligt ordnade i nationalstater – tyskar i Tyskland, polacker i Polen och judar ingenstans – är i själva verket ganska nytt.

Det har bara gått drygt 70 år sedan Europa hanterade de stora flyktingströmmarna efter andra världskriget, och det är förvånande att erfarenheterna från den tiden inte spelar större roll när migration diskuteras idag. Förklaringen kommer av sig själv när jag läser David Nasaws The last million: Europe’s displaced persons from world war to cold war (Penguin Press). Historien om flyktinghanteringen är inte särskilt smickrande för någon part, och då är det enklast att glömma alltihop.

_____

På tal om migration finns det en detalj hos Nasaw som är värd att återberätta. När Hitler drog igång den tyska rustningsindustrin ökade inflyttningen till städerna, vilket ledde till arbetskraftsbrist på landsbygden. Kan ni gissa hur man löste problemet? Utan invandring hade Nazityskland inte klarat jordbruket. 1938–39, skriver Nasaw, bestod 43 procent av arbetskraften på landsbygden av invandrare, främst polacker.

Följ med till en litteraturfestival sista sommaren före corona och hör Houellebecq komma ut som moralist.

Sedan 2010 ordnar det danska konstmuseet Louisiana en litteraturfestival varje sommar. 2019, den sista sommaren före corona, hade de lyckats bjuda in tunga namn som Michel Houellebecq, László Krasnahorkai och Robert Crumb. Jag hade inte blivit förvånad om det var två kilometer kö.

(Forts.)

Du vet att du befinner dig i Centraleuropa när du läser omständliga och associativa meningar som den här: ”Orsaken var knappast hur bakelsens lock föll ner på bordets marmorskiva, eller den söta grädden som kletat fast i Fru Pápais mungipa, och som den allt djärvare Jószef (med övertagarens rätt) efter viss tvekan med ett dristigt leende uppmärksammat henne på.” Meningar som drömskt förlorar sig i sidodetaljer, som helst av allt studerar glasögonen på en persons nässpets, eller utförligt beskriver ett monument som avlägsnades för flera årtionden sedan. Meningar som bygger en labyrint av text mellan läsaren och handlingen, en labyrint som växer och förlängs tills jag måste erkänna att jag förlorar kontakten med boken.

Vad handlar scenen om? Vi befinner oss i Budapest 1982, och fru Pápai ska få en ny kontaktperson. Hon är informatör åt säkerhetstjänsten och heter egentligen Bruria Forgách. Långt efter deras död upptäcker den ungerske författaren András Forgách att hans föräldrar under hela livet har rapporterat till hemliga polisen. Pápai var det täcknamn de använde sig av. Faderns personakt har gått förlorad; protokollen från underrättelseofficerarnas möten med modern ligger till grund för romanen Modersakter.

Jag recenserar Modersakter i UNT.

Människan är inte gjord för att vara tillfredsställd. När man har nått fram till den insikten infinner sig en spännande följdfråga. Hur ska den utopi se ut som passar detta mångförslagna, motsägelsefulla och svårtillfredsställda djur?

Den färdigtänkta, utopiska framtid som för närvarande är mest högljudd handlar om AI. I sin bok Superintelligens varnar teknikfilosofen Nick Bostrom för att vi aldrig kommer att kunna kontrollera en överlägsen artificiell intelligens, oavsett vilka säkerhetsmekanismer vi bygger in i systemet. Det visar att han har missförstått den lockelse som är verksam här – hela poängen med AI är att förlora kontrollen.

Jag har skrivit en krönika om det knepiga ämnet utopier: Hela poängen med AI är att förlora kontrollen (SvD 25 juni 2021)

”Varför tål ni inte kristen kulturkritik?” undrade Joel Halldorf i Expressen nyligen. Kanske för att den kristna kulturkritik som erbjuds oftast är mellanmjölk, men den som har upptäckt Simone Weil vet att det finns sprit.

Simone Weil vägrade låta sig döpas och tillät sig inte att be förrän det sista året i sitt liv. Hon vände hellre ryggen till kyrkan än kompromissade med sin strävan efter intellektuell hederlighet. Jag skriver om en klarsynt, självdestruktiv, irriterande och alltid lika stimulerande tänkare i juninumret av tidskriften Axess.

Den smärta som alltid är närvarande i hennes texter gör att jag litar på henne, hur bisarr hon än kan bli. Det är aldrig långt till smärtan, och det räddar hennes texter från abstraktion, men det finns också ett starkt självdestruktivt drag hos henne, som tar sig in i läsaren lika förföriskt som alkohol.

”Jag kan inte föreställa mig att gud skulle kunna älska mig, när jag känner så tydligt att den tillgivenhet som människor visar mig enbart kan vara ett misstag från deras sida”, skriver hon. Andra människor kan däremot få kontakt med guds kärlek om de träffar någon som ”i fullkomlig lydnad” har raderat sig själv för att ge plats åt gud. ”Jag måste dra mig tillbaka så att gud kan få kontakt med de människor som slumpen placerar i min väg och som han älskar. Min närvaro är taktlös, som om jag befann mig mellan två älskande eller två vänner.” Hennes mål är att det egna jaget ska försvinna, så att gud kan ”älska sig själv genom en varelse som tömmer sig själv och förvandlas till ingenting.”

Bekvämlighet verkar vara ett av vår tids viktigaste ideal; just därför borde vi läsa Weil, som var fullständigt likgiltig för bekvämlighet, sin egen och andras.