En katt har bara nio liv, men mediemyterna om internet är odödliga. Har du gjort ditt bästa för att vederlägga en av dem är det första du ser nästa dag att den poppar upp, glad och obekymrad som om ingenting hänt, hos en ny skribent – eller rent av hos samma som igår. Det är förstås ingen anledning att ge upp. Det ger mig bara lust att använda nätmyterna som min personliga bultbräda. Vem vet – i likhet med huvudpersonen i Erlend Loes roman Naiv. Super kan jag kanske hamra mig frisk.

En myt jag skulle vilja hamra ner varje gång den visar sig är den där om att nätet ger oss flera röster som ger oss direktkontakt med nyheternas källa. IDen kan till exempel låta så här. I en artikel om dagstidningarnas framtid skrev Anette Novak, tidigare chefredaktör på Norran, nu konsult och föreläsare: ”Likt enväldiga härskare bestämde nyhetsredaktörerna vad i vår värld som var viktigt eller inte. I dag kommer alla åt källorna och vi behöver inte längre förlita oss på någon annans filtrering.” (DN 29/10 2012)

(Forts.)

Glenn Greenwald är journalisten som Edward Snowden valde att läcka sitt material till. I Vagant skriver jag om Greenwalds nyutkomna bok Overvåket om Snowdens avslöjande (på svenska som Storebror ser dig).

Inget i Greenwalds bok antyder att någon på NSA har ägnat en intelligent tanke åt hur man identifierar terrorister innan de har gjort allvar av sina planer. Efter 9/11 har NSA slagit in på det mest naiva spår en underrättelsetjänst skulle kunna välja: Vi måste ha alla data, alla mail, alla telefonsamtal. Istället för att bli bättre på att hitta nålar har de övergått till att samla ihop världens största höstack, i hopp om att nålarna ska vara vänliga nog att följa med av sig själva. Man har tappat nålarna ur fokus och blivit besatt av att samla hö: inte ett enda strå får gå förlorat! Fokuserar man på fel sak bygger man en organisation som snart inte kan annat än att samla in hö. Att den är bäst i världen på det är en klen tröst när den missar nästa lilla nål.

Läs resten i Vagant – och missa inte bilderna som jag tog i Berlin förra sommaren, under en demonstration till stöd för Snowden.

Först nu, när dagstidningen håller på att gå sönder, blir det tydligt vilken märklig konstruktion en tidning är. I framtiden kommer äktenskapet mellan reportern och annonsören förmodligen att se lika surrealistiskt ut som mötet mellan ett paraply och en symaskin. Tidningarna har försörjts av annonsörerna, som var beroende av dem för att nå ut till en masspublik. Med internet hade inte annonsörerna något behov av tidningarna längre och den ekonomiska basen för journalistiken försvann.

I det läget behöver journalisten hitta en ny partner (som inte heller kommer att stanna för evigt). I stället för att slåss om en krympande kaka borde vi fråga oss vart de stora pengarna har flyttat. Ett svar är bredbandsleverantörerna. Medan hela världen har frågat sig hur man ska ta betalt för innehåll på nätet verkar vi ha missat att det går alldeles utmärkt att ta betalt för att distribuera innehåll. Kvartalsvinsten för ett enda telekomföretag, Telia Sonera, är lika stor som hela den svenska kulturmarknaden, det vill säga den samlade årliga försäljningen av böcker, dataspel, musik, biobiljetter och annat. Hmm … Kan vi se en lösning här?

Läs fortsättningen i SvD.

(Publicerad i norska Klassekampen 7 juni 2014. Eftersom artikeln inte finns på nätet hos dem har jag lagt upp den här.)

En fördomsfull och självbekräftande konflikt har börjat uppstå mellan de nordiska länderna. Först mellan Danmark och Sverige, och sedan något år tillbaka även mellan Sverige och Norge. Ni vet säkert vad jag syftar på. Danskar och norrmän tror att det råder politiskt korrekt åsiktsförtryck i Sverige och svenskar tror att danskar och norrmän är på väg att bli rasister. Det är som om konflikten finns färdig i folks huvuden redan innan det har hänt något, och varje liten debatt, varje liten irritation som uppstår ses omedelbart som en bekräftelse på en större, underliggande fiendskap.

(Forts.)

Turingtestet är uppe i rubrikerna igen. Som Mike Masnick skriver på Techdirt: det stämmer inte att en ”superdator” för första gången klarade Turingtestet. Istället var det media som än en gång misslyckades med att klara källkritikstestet.

Men det verkar också som om testet har missförståtts. Poängen med testet är inte att bevisa att maskinen har fått ett medvetande, poängen är att bortdefiniera frågan om vem som är medveten och vem som inte är det – att lösa alla besvärliga frågor om intelligens, medvetande, människa och maskin med ett elegant alexanderhugg. Jag skrev en understreckare om det för ett par år sedan och det verkar vara läge att länka till den igen: Mannen som avskaffade medvetandet.

Genetikern Craig Venter vill skapa syntetiskt liv – och förbättra de organismer som redan finns. Om vi förstår hur celler fungerar, skriver han, kan vi ”förändra och förbättra dem genom att skriva ny cellprogramvara.” Hur levande celler har klarat sig 3,5 miljarder år utan hjälp av mänskliga förbättringar är en gåta som vetenskapen förhoppningsvis kommer att svara på någon gång.

Jag har recenserat hans bok Liv i ljusets hastighet för GP.

Informationsteknologin har kommit att bli den metafor genom vilken vi förstår biologin. Generna är programvaran, cellen eller kroppen är hårdvaran. Venters bok sitter fullständigt fast i denna metafor, samtidigt som det verkar som om forskarsamhället är på väg att överge den. Ju mer vi lär oss om genetik, desto tydligare blir det att gener, organism och miljö befinner sig i ett ständigt, ömsesidigt påverkande samspel som inte har särskilt stora likheter med förhållandet mellan en dator och dess operativsystem.

Kvinna med tomma ögon som om de var utstansade med hålslag. En riktigt tjärsvart replik i pratbubblan. Så känner man igen Nina Hemmingsson.

Jag recenserar Nina Hemmingssons nya seriealbum Snyggast på festen i UNT.

”Snälla, kan du inte skynda dig lite”, säger en tjej. Och hennes svarthåriga kompis, hon med de utstansade ögonen, svarar: ”Kan och kan, problemet är att om jag rör mig snabbare kan jag luras att tro att jag lever. Och vore detta ett liv så skulle det vara minst sagt jäkligt deprimerande.”

När jag läste ”Snyggast på festen” funderade jag över varför Hemmingssons teckningar fungerar bättre än många andra serier som vill uppnå samma effekt. Det svar boken ger mig är att svarta serier kräver lika mycket exakthet som när en musiker ska få en levande ton ur sitt instrument eller när en skådespelare hittar det rätta röstläget på scen. Det hon gör kan se grovt ut, men det är ett precisionsarbete.

Putins folk är ett rysslandsreportage som är så färskt att annekteringen av Krim i februari nämns på första sidan. Efter Krim steg förtroendet för Putin till 80 procent. Putin har varit Rysslands populäraste politiker i alla opinionsmätningar sedan han fick makten 1999, skriver Kalle Kniivilä. Han har rest runt i landet för att försöka förstå varför så många ryssar stöder Lill-Stalin. Förlåt, Putin menar jag.

Jag recenserar hans bok Putins folk i UNT.

Läs också Kalle Kniiviläs rysslandsblogg Glasnost.se.

Lasse Berg (han med Kalahari-böckerna) har sagt: ”Det är så kul att ha fel, för då upptäcker man att man kan tänka nytt.” Jag trodde att den svenska tillitsfulla mentaliteten var modern, att den uppstod tillsammans med folkhemmet, men den senaste boken jag läste gav en helt annan bild av vår historia. Read all about it i dagens understreckare: Den svenska tilliten har bestått i tusen år.

Eller läs boken själv: Den svala svenska tilliten.

Jag har recenserat Dave Eggers googlekritiska roman The circle för GP.

The Circle är det enda internetföretag du behöver ha att göra med. De är sökmotor, socialt nätverk och sköter dessutom alla nätbetalningar. Romanen är lika träigt övertydlig som svensk TV-dramatik, men på sidan 175 får man äntligen ana järngreppet inuti företagets silkesvante. Där börjar en alldeles utmärkt scen …

The Circle mäter och rankar allting. Annonskunderna som huvudpersonen Mae pratar med betygsätter henne. Högsta betyg är 100. Om hon skulle få 98 bör hon höra av sig till kunden och fråga hur hon kan förbättra sitt resultat. (Förlåt, säger en av de första kunderna, jag menade förstås 100.) Bakom företaget finns en idé om perfektion som aldrig ifrågasätts. Man kunde kalla det för den kaliforniska ideologin: allting ska vara ”great”. Hur mår du i dag? Great! Så fort någonting inte är ”great” uppfattas det som ett problem. Värre än så: det uppfattas som ett lösbart problem.

Läs hela artikeln i GP. (Nu fungerar länken.)

Tillägg: Facebook har 1,3 miljarder användare, det vill säga om Facebook var ett land skulle dess befolkning ligga någonstans mellan Indien och Kina. Nu vill Facebook ha …  en egen armé? Nej, men en egen valuta.

Den mängd digitala data som genereras av oss (och om oss) växer dramatiskt. 2009 uppskattade Library of Congress att lika mycket text, bild och ljud som de samlat in under sina första 200 år genererades varje kvart. Ett passagerarplan som Boeing 737 kan generera 240 terabyte data under en flygning – fem gånger så mycket som Hubbleteleskopet har samlat in under 20 år (en terabyte är tusen gigabyte). Det är så mycket data att det börjar likna digitala avgaser.

Har vi inget bra sätt att hitta relevant information i dessa databerg är de i praktiken skräp. Jag har skrivit understreckaren Välkommen till datasopornas planet.

Beräkningarna av hur mycket data som finns lagrat i världen skiljer sig åt, men alla diagram över utvecklingen visar samma sak: de pekar rakt uppåt. Diagram från Vasant Dhars artikel ”Data science and predictions”.

Tycker man att Pussy Riot spelar för dåligt för att duga som punkare har man inte förstått någonting. Deras ilskna textrader kan låta fumliga och amatörmässiga, men när de hamnar i rättssalen och får tillfälle att argumentera befinner de sig i sitt rätta element. Då är det domaren och åklagaren som framstår som bortspelade amatörer. I sina slutanföranden hänvisar de till Solzjenitsyn, Pythagoras, Bibeln, Montaigne och några klassiker till. De är intelligenta, belästa, egensinniga och har en släng av ett närmast rättshaveristiskt självförtroende, som nog är nödvändigt om man ska överleva i en hård omgivning.

Jag recenserar Masha Gessens Ord kan krossa betong i Göteborgs-Posten.

”1900-talets andra hälft var troligen det bästa halvseklet för mänskligheten sedan vi lämnade samlarstadiet”

Lasse Berg fortsätter att vara optimistisk i sin tredje Kalahari-bok. När han efter drygt 40 års resande i Afrika och Asien säger ”titta här, det blir bättre” har det större tyngd än om en ledarskribent skriver samma sak utan att lämna redaktionens åsiktsbubbla. Jag har recenserat Ut ur Kalahari för UNT: Jordens snällaste apa

Joseph Roth gjorde en lång reportageresa i Sovjetunionen 1926 och skrev en serie artiklar där hans känsliga, egensinniga iakttagelseförmåga fick fritt utlopp. Jag fångades av den här texten när jag läste ett urval av hans tidningsartiklar (Ich zeichne das Gesicht der Zeit) och ville översätta den eftersom han beskriver vinter så sällsynt bra. Det var som att bli barn och på nytt upptäcka vad snö gör med en stad. Översättningen har nu publicerats på litteratursajten Dixikon.

Läs den här: Vinter i Leningrad

Vem var författaren Joseph Roth? Se Wikipedia.