Ingemar Ernberg: hjärnan är ett underbart monster

1 februari 2020 av H. | Bloggat

Hjärnan är ett underbart monster – 99 procent av vad den sysslar med är okänt för medvetandet. And that’s a feature, not a bug: ska vi vara kreativa behöver vi en mörk, omedveten sida.

Jag har intervjuat Ingemar Ernberg, forskare vid Karolinska institutet. Han är professor i tumörbiologi, men den som träffar honom märker snabbt att hans kunskaper och intressen spänner över ett mycket större område; det gör att samtalet hela tiden leds in på nya spår, från hjärnan till humanismens betydelse för läkarutbildningen. Det särskilda med honom är den glädje han ger uttryck för: han är engagerad i det han sysslar med på ett sätt som gör honom glad. För honom är nyfikenhet och kunskapssökande kul och energigivande.

Inga kommentarerTags:

Tvättmaskinen är ett större framsteg än AI

28 januari 2020 av H. | Bloggat

En tvättmaskin är ett större teknologiskt framsteg än en avancerad algoritm som producerar fejkad Beethoven – eller deepfake-teknik som låter Nixon hålla ett tal som han aldrig höll.

Jag har just sett Richard Nixon förklara att de första astronauterna kommer att vila i frid på månen. Om månlandningen slutade med rymdfararnas död fanns det ett färdigskrivet tal som den dåvarande presidenten skulle läsa upp. Talet fick stanna i skrivbordslådan; det var ett stycke alternativ historia som inte har blivit aktuellt förrän nu. Massachusetts Institute of Technology har låtit en dator härma Nixons röst och ansiktsrörelser för att demonstrera riskerna med deepfake – avancerade videosimuleringar där döda eller levande människor kan förmås att göra vad som helst.

Det finns bara en person som skulle vara tacksam för teknologi av det här slaget, och det är Winston Smith. Huvudpersonen i George Orwells 1984 som arbetar på Sanningsministeriet, där han förfalskar historien. Orwell beskriver ett samhälle där det inte finns något minne, eftersom det inte längre finns några pålitliga historiska dokument. Fotografier, uppslagsverk, dagstidningarnas artikelarkiv – allt är ett enda nu-flöde av historielösa deepfakes, anpassat efter vad som passar Partiets syften för tillfället. Varför lägger människor ner så stora ansträngningar på att göra en sådan framtid verklig?

Den teknologiska utvecklingen har börjat gå bakåt: nu tar den ifrån oss mer än den ger. Vi har gått från teknik som underlättar fysiska arbetsuppgifter till teknologier vars nettokonsekvenser landar på minus – teknik som tar ifrån oss minne, autenticitet och kreativitet. Det är dags att fundera över vad som skulle vara verkliga framsteg, skriver jag i en krönika i SvD idag: Här dödförklarar Nixon astronauterna på månen.

Inga kommentarerTags:

Himmelsskivan från Nebra – ett nyckelhål till bronsåldern

18 januari 2020 av H. | Bloggat

Den 4.000 år gamla himmelsskivan från Nebra är ett nyckelhål genom vilket vi kan få en skymt av bronsålderns värld – handelsvägar, astronomiska kunskaper, samhällsskick – skriver jag i dagens understreckare i SvD.

Himlakropparnas vandring på himlen måste ha varit viktig för bronsålderns och stenålderns människor. Folk som inte har lämnat några spår av skrivtecken efter sig hade total koll på vinter- och sommarsolstånd. En enda dag på året, under vintersolståndet, lyser solen rakt in i den tunnel som leder in i den drygt fem tusen år gamla gravhögen i Newgrange på Irland; många liknande exempel finns. När jag börjar fundera över hur jag själv skulle gå till väga för att hitta årets kortaste dag om jag levde på bronsåldern börjar det bli spännande på allvar.

Skivan är en av världens äldsta kända avbildningar av stjärnhimlen; gruppen om sju stjärnor tros vara Plejaderna. Bågen vid skivans högra kant tros markera den del av horisonten där solen går upp under året – vilket antyder att skivan hör hemma på just den plats där den hittades, Nebra i centrala Tyskland.  Foto: Dbachmann, Wikipedia.

Inga kommentarerTags:

Kwame Anthony Appiah – Identitetsillusionen

30 december 2019 av H. | Bloggat

Kollektiva identiteter – det är svårt att leva med dem och svårt att leva utan dem. Hur ska människan hitta en utväg ur detta dilemma? Den frågan vill Kwame Anthony Appiah besvara med sin bok Identitetsillusionen. Lögnerna som binder oss samman. Han får det att låta som att det kommer att bli kul att plocka sönder de gängse, oreflekterade föreställningarna om kollektiva identiteter i hans sällskap, men boken lever inte upp till de förväntningar som den provokativa titeln väcker.

De motsättningar som vi är på väg in i handlar inte om vad du tänker, utan om vad du är. Det bådar inte gott inför framtiden. Så länge de sociala motsättningarna kanaliseras genom politiska partier är lösningar och kompromisser inte uteslutna. Att kompromissa med sin religion eller sin identitet är däremot lika med att låta sig utrotas. Hela poängen med att förflytta sociala konflikter från politikens arena till identiteternas spelplan är att sätta punkt för diskussionen – lika effektivt som om en pistol hade placerats på bordet.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Appiahs bok – Ont om vägar ut ur samtidens identitetskris.

____

Identiteter har blivit vår tids viktigaste ideologi. Vi köper tillbaka idéer som nyss kastades på sophögen – renhetstänkande, patriarkat och kollektiva karaktärsegenskaper – bara för att de marknadsförs under namnet “identitet”. När var och en har skaffat sig en identitet från den begränsade menyn kommer ridån att gå upp och vi får se vad leken har gått ut på: vi har övat på våra roller i ett framtida klassamhälle, det vill säga ett samhälle där du aldrig kan bli något annat än det du är född till.

Läs också min uppgörelse med identitetstänkandet från 2014 (den första stora uppgörelsen med identitetstänkandet i svensk dagspress?): Reaktionär politik i radikal förpackning

Hit hör också min understreckare om den österrikisk-iranske författaren Sama Maani, som skrivit debattboken Respektverweigerung: Warum wir fremde Kulturen nicht respektieren sollten. Und die eigene auch nicht (“Vägra respekt. Varför vi inte borde respektera främmande kulturer – och inte den egna heller”).

Inga kommentarerTags:

Martin Moore – Hackad demokrati

7 december 2019 av H. | Bloggat

”År 2016 borde ha varit en väckarklocka för oss”, skriver Martin Moore i ”Hackad demokrati”. Han räknar upp en rad valresultat – Brexit, Trump, Duerte i Filippinerna, Modi i Indien, Macri i Argentina – och lägger sedan fram sin tes. Dessa valresultat bör inte ses ”som anomalier utan som förlagor för det som komma skall.”

Moore, som leder The centre for the study of media, communication and power vid King’s College i London, menar att de senaste årens manipulativa och aggressiva nätkampanjer visar vad vi kan vänta oss på politikens område. Varje val är nu ett informationskrig som främmande länder kan blanda sig i, ett krig där sanningen är irrelevant. Jag delar Moores oro, men är tveksam till den populära trenden att betrakta den globala högerpopulistiska vågen som ett tekniskt problem. Om memer och sociala medier styr opinionen borde det vara lika lätt att få väljarna att rösta grönt som att rösta brunt. Politik behöver historia, ekonomi och psykologi för att bli begriplig.

Jag recenserar Martin Moores Hackad demokrati i SvD.

Boken tar också upp den inflytelserike Stewart Brand, som länkade ihop 60-talets alternativkultur med det tidiga internet. Datorn och internet fick sin form i en miljö som var en kreativ soppa av motkultur och nördigt ingenjörstänkande, men det utopiska gröna vågen-tänket övergick förunderligt lätt i senare årtiondens nyliberalism och cyberfundamentalism – se min understreckare Kaliforniska hippier befriade datorn (2016).

_____

Det är populärt att definiera populismvågen som ett tekniskt problem: “det är algoritmernas fel”. Det leder till att den lösning vi uppmanas att önska oss ser ut så här: för att förhindra extremism och konspirationsteorier måste Youtube programmera sina algoritmer lite annorlunda. Det betyder i praktiken att Youtube borde programmera oss lite annorlunda, så att vi inte börjar hysa fel åsikter. Förklara den idén för Karin Boye, George Orwell eller Aldous Huxley och gissa sedan hur de skulle reagera, skrev jag tidigare i SvD: Hur ska nätjättarna kunna hantera sin makt?

Inga kommentarerTags:

Dubravka Ugrešić – Räven

30 november 2019 av H. | Bloggat

Något geni på internet har sagt ”foxes are cat software running on dog hardware.”

Överallt i världen, skriver Dubravka Ugrešić, förknippas rävar med ”list, smidighet, lismande, försåt, lögn, hyckleri, förställning, själviskhet, nedrighet, egenkärlek, girighet, förföriskhet, sexualitet, hämndlystnad, ensamhet.” Det gör att räven lämpar sig utmärkt som totemdjur ”för den suspekta människosorten författare.”

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

José Ortega y Gasset: du måste överskrida dig själv

19 november 2019 av H. | Bloggat

José Ortega y Gasset. Foto: Wikipedia.

Egentligen skulle det räcka med ett citat. Här kommer det: ”Det råder inget tvivel om att mänskligheten djupast sett kan delas in i två slags varelser: de som ställer stora krav på sig själva, som tar på sig plikter och svårigheter; och de som inte begär något särskilt av sig själva, och för vilka livet bara handlar om att i varje ögonblick vara vad de redan är”.

Hade det funnits en tävling om vem som skrivit det mest tänkvärda citatet av typen ”det finns bara två slags människor” skulle den spanske filosofen José Ortega y Gasset varit min kandidat. Formuleringen finns i hans bok ”La rebelión de las masas” från 1930 (jag har använt mig av den engelska översättningen ”The revolt of the masses”, 1932). När jag fick syn på det här citatet började jag undra om han inte rent av hade satt ord på vår tids underliggande huvudkonflikt, den som återkommer i så många skepnader. Det här är vad som står på spel just nu.

Den livsinställning som Ortega y Gasset vill beskriva och försvara går inte att formulera på den självbelåtna inskränkthetens språk. Om den går förlorad kommer det i framtiden inte ens att finnas några ord för den; det kommer att vara som att sakna ett tomrum.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om hur Ortega y Gassets “The revolt of the masses” kan användas för att förstå vår egen tid ur en ny synvinkel.

Mäter vi det förflutna med det samtida Sveriges kategorier och måttstockar kommer vi att märka att måttstockarna passar dåligt. Det är inte det förflutnas fel, utan måttstockarnas. Istället för att genast bestämma mig för om Ortega y Gassets idéer är bra eller dåliga vill jag använda mig av dem som ett instrument, som en främmande infallsvinkel på det alltför välbekanta. Vad blir synligt genom dem? Förståelse kräver både inlevelse och distans. Vill man skaffa sig den rätta distansen till sin samtid, för att kunna förstå den bättre, är äldre texter ett utmärkt verktyg. Eller som Ortega y Gasset själv skriver i ”The revolt of the masses”: förståelse börjar med förvåning.

 

Inga kommentarerTags:

När framtiden var söt

12 november 2019 av H. | Bloggat

När operaföreställningen är slut tar man den flygande gäddan hem. På hundra års avstånd har det förra sekelskiftets framtidsfantasier något sött och lekfullt över sig. Till och med undergångsfantasierna – man oroade sig för Halleys komet – hade något humoristiskt och lättsamt över sig.

Jag har besökt en utställning om det förra sekelskiftets framtidsvisioner på Bröhan-Museum i Berlin, och skriver om det för kultursajten Dixikon: Den ljusnande framtid

Robothotell helt utan mänsklig betjäning; den som inte kan betala blir utsparkad av en mekanisk stövel. Tysk skämtteckning från 1887.

Inga kommentarerTags:

Intervju med Chantal Mouffe

27 oktober 2019 av H. | Bloggat

Varför röstar folk på Marine Le Pen? För att vänstern har övergivit nyliberalismens förlorare, menar Chantal Mouffe, som skrivit boken Till vänsterpopulismens försvar.

Mouffe har varit verksam som politisk teoretiker sedan 1980-talet, och är nu professor i statsvetenskap vid University of Westminster. Vad hon önskar sig framgår av bokens titel – högerpopulismen ska besegras med en självsäker populism från vänster. Hur skulle det se ut i praktiken? Jag har intervjuat henne för SvD.

Ur intervjun:

– I valet 2017 vann Jean-Luc Mélenchons parti La France insoumise två distrikt, Marseille och Amiens, som var riktigt starka fästen för Marine Le Pen. Socialisterna och en stor del av vänstern sade: Man ska inte ens prata med folk som röstar på Le Pen. De är obotliga rasister, sexister, homofober. La France insoumise fick kritik från vänster för att de stödde de gula västarna: De där människorna är fascister, man ska inte prata med dem. Men varför röstar folk på Le Pen? Mitt svar är: för att socialdemokraterna har övergivit dem.

Socialdemokraterna brukade försvara jämlikhet, men de har förvandlats till nyliberaler. Om de tror att det inte finns några alternativ till den nyliberala globaliseringen, hur ska de kunna tala med globaliseringens förlorare? Det kan de inte. Det här är så tydligt i Frankrike. För fyra–fem år sedan fanns det en [vänster/socialdemokratisk] tankesmedja som hette Terra Nova. I en av sina rapporter skrev de: arbetarklassen är förlorad, de röstar nu på Le Pen, vi kommer inte att få tillbaka dem. Vi ska koncentrera oss på medelklassen och invandrarna. De sade uttryckligen ”låt oss glömma arbetarklassen”.

 

Inga kommentarerTags:

Matthew Hindman: The internet trap

24 oktober 2019 av H. | Bloggat

Google älskar att tala om för både allmänhet och lagstiftare att företagets storlek inte är något att oroa sig för, eftersom ”competition is just a click away”. Någonstans i ett garage finns det någon som siktar på att ersätta oss, har Googles tidigare vd Eric Schmidt sagt. ”I know, because not long ago we were in that garage”. Han vill upprätthålla myten om att den globala giganten när som helst kan hotas av en hemmafixare.

Microsoft lade ner tio års arbete och tog en förlust på tolv miljarder dollar för att bygga sin konkurrerande sökmotor Bing, som trots alla ansträngningar sitter fast på en ohjälplig andraplats. Matthew Hindman kommenterar: ”It is cheaper and easier to build a manned space program than it is to build a modern search engine.”

Jag har läst Matthew Hindmans The internet trap, en grundligt researchad bok som strimlar myter om nätet. Min recension finns nu hos Axess: I väntan på digital jämlikhet.

Hindman säger obehagliga sanningar – inte bara om monopolföretagen, utan också om människan. År 2000 noterade Google att trafiken sjönk om de erbjöd fler sökresultat – 30 per sida istället för 10. Varför? Det tar en halv sekund längre tid att ladda 30 resultat, och besökarna vill inte vänta.

Vad det här betyder, tänker jag, är att det egentligen inte är kunskap vi vill ha. Vi vill framförallt ha snabbhet. Vi vill att Google ska vara lika omedelbart som våra egna tankar och sinnesintryck, som om symbiosen mellan medvetande och sökmotor var total.

Det otäcka är att det är fullt möjligt att tillfredsställa denna önskning, varifrån den nu kommer. Det kan rent av vara lättare att konstruera en sökmotor som ger omedelbar tillfredsställelse än en som ger relevant information. Googles uttalade ambitioner har länge pekat i den riktningen. Vårt mål är att ge dig vad du vill ha innan du har frågat efter det, förklarade Amit Singhal, ledare för företagets sökmotoravdelning, år 2011. Detta kan Google göra på två sätt, tänker jag. Genom att känna mig bättre än jag känner mig själv. Eller genom att styra mina önskningar, utan att jag märker att jag blir styrd.

Inga kommentarerTags:

Vem har rätt att måla vem? 2010-talets konstkonflikter är helt andra än modernismens

17 oktober 2019 av H. | Bloggat

Har Dana Schutz (som är vit) rätt att måla Emmett Till (som är svart; läs om mordet och rättegången här)? 48 personer krävde att hennes målning skulle förstöras. Det är ett exempel på att 2010-talets konstkonflikter är helt annorlunda än modernismens, skriver jag i SvD:s Under strecket: Hur begränsad är den fria konsten idag?

Två klipp ur artikeln:

Plötsligt ska kulturen vara det som resten av samhället inte är – perfekt rättvis, representativ, ren från fördomar och historisk skuld. Detta liknar mest av allt en stor, kompensatorisk rörelse. Konstens uppgift är nu att tillhandahålla en politisk rättvisa som vi har slutat hoppas på överallt annars. Gör den inte det har vi rätt att hämnas på den. Innanför sina väggar förväntas museer, teatrar och andra institutioner lösa de sociala konflikter som resten av samhället har misslyckats med – eller struntar i.

_____

Juridiska institutionen på Stockholms universitet flyttade porträtt av tidigare professorer som ”alla föreställer vita äldre män” för att ”man vill att alla som vistas i rummen ska känna sig inkluderade”, förklarade universitetet på nätet (5/8 2015).

Sådana nyheter får mig att undra: hur ska jag kunna känna mig inkluderad i en institution som har gjort sig av med sin egen historia? Det borde snarare väcka misstankar, framförallt hos människor som har anledning att fråga sig om de verkligen är välkomna. Om ni har så lätt för att exkludera personer ur er egen historia, då kommer ni att exkludera mig också, så fort jag inte passar. En institution som står för sin historia även om den är obekväm är sannolikt också mer benägen att försvara obekväma medarbetare om samhällsklimatet skulle svänga i någon annan riktning, så att opinionen tycker att vissa personer eller grupper inte längre hör hemma på universitetet.

Inga kommentarerTags:

Den nya nordiska fiendskapen

29 september 2019 av H. | Bloggat

– Ni beskrivs som hjärntvättade ultrafeminister som inte fattar att invandrare kan vara farliga, säger författaren Anne Holt. I den norska offentligheten framställs Sverige som ett land som har förstört sig själv, ett land där man inte kan tala fritt, fortsätter hon.

Mellan de nordiska länderna har ett nytt slags giftiga och självförstärkande fördomar börjat växa i oroande takt. Förhållandet mellan Sverige och Norge – liksom mellan Sverige och Danmark – påminner om den där scenen i Chaplins ”Diktatorn” där karikatyrerna av Hitler och Mussolini vevar sina frisörsstolar allt högre medan de grälar. Misstänksamheten är maximalt uppstressad – varje bagatell bekräftar de fördomar man redan har bestämt sig för att tro på.

Svenskar och norrmän behöver naturligtvis inte vara överens bara för att vi är grannar, men motsättningarna borde bygga på kunskap om grannlandet, inte på fritt växande fördomar. Kunskap förutsätter intresse – och där har norrmännen länge haft ett försprång.

Under Bokmässan lyssnade jag på Anne Holt och Jan Guillou som samtalade om detta och skrev en krönika för SvD: Giftiga fördomar om Sverige – och Norge.

_____

Bonuslänk: i Aftenposten listar Bjarne Riiser Gundersen, aktuell med reportageboken Svenske tilstander Tio saker som norska läsare behöver veta för att förstå Sverige.

Inga kommentarerTags:

Robotar – en utställning med vitvaror

12 september 2019 av H. | Bloggat

Robotar har blivit vitvaror. De skulle kunna se ut hur som helst, men enligt rådande mode ska de vara vita som avancerad medicinsk utrustning och ha ansikten som befinner sig någonstans på skalan mellan välvillig utomjording och Jason Voorhees hockeymask.

För tidskriften Respons har jag besökt den stora robotutställningen på Tekniska museet: Haute couture för robotar

Rob Knights skelettliknande robot ROSA med nödstopp i nacken.

Inga kommentarerTags:

Pussy Riot – allt annat än punkare

11 september 2019 av H. | Bloggat

Först behöver man förklara en sak för ungefär halva den svenska mediebranschen, som får nostalgiska associationer till Sex Pistols, The Clash och Ebba Grön så fort de ser ordet punk: Pussy Riot är inget punkband.

En aning om att de är något annat och något mer än punkare får man om man läser de avslutande tal som de höll under rättegången 2012. Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj nämnde bland andra Montaigne, Guy Debord, Josef Brodsky, Solzjenitsyn och filosofen Berdjajev, samt citerade ur Bibeln (en översättning av deras tal kan läsas hos den amerikanska kulturtidskriften n+1). I det ögonblicket, när de välformulerat smulade sönder domstolens anklagelser, framstod de som klassiska, egensinniga ryska dissidenter. Visst är det befriande att de är så orädda att de kan ropa ”Putin har pissat på sig”, men verkligt spännande blir det först när man upptäcker vad som ligger bakom deras protester.

I tidskriften Respons skriver jag om Maria Aljochinas Riot days – Om Pussy Riot och tiden i fängelse: Bara den som är vid liv kan vara modig.

Inga kommentarerTags:

Samhällsklimatet – det är algoritmernas fel

9 september 2019 av H. | Bloggat

Youtube har oavsiktligt programmerat Brasiliens väljare att rösta högerpopulistiskt, enligt en uppmärksammad artikel i New York Times (”How Youtube radicalized Brazil”). Om de har den sortens makt, vad borde de programmera oss till? Och, än viktigare: när ska vi sluta låta oss programmeras?

När en populistisk våg rullar över världen ska vi tydligen inte prata politik eller ens psykologi. Vi ska betrakta det som ett rent tekniskt problem: det är algoritmernas fel. Är det inte lika med att bortdefiniera eller ogiltigförklara vad som pågår?

Den lösning vi uppmanas att önska oss ser ut så här: för att förhindra extremism och konspirationsteorier måste Youtube programmera sina algoritmer lite annorlunda. Det betyder i praktiken att Youtube borde programmera oss lite annorlunda, så att vi inte börjar hysa fel åsikter. Förklara den idén för Karin Boye, George Orwell eller Aldous Huxley och gissa sedan hur de skulle reagera, skriver jag i en krönika i SvD idag:

Hur ska nätjättarna kunna hantera den här sortens makt?

Inga kommentarerTags: