För Göteborgs Stadsteater har jag skrivit essän ”Publiken, spöket och samhällskontraktet” – en essä där Kierkegaard kommer ut som massmediekritiker. Du kommer aldrig att se på ordet ”publik” på samma sätt igen efter att ha läst honom.

Tillsammans med ett massmedium, skriver Kierkegaard, uppstår något som man kan kalla publiken eller den allmänna opinionen. Den allmänna opinionen är inte majoritetens åsikt – det är en abstraktion, en föreställning om vad alla andra tycker. Det som skiljer den moderna tiden från tidigare epoker, säger Kierkegaard, är att vi inte bara anpassar oss efter mer eller mindre mäktiga grupper av andra människor, utan att alla har börjat anpassa sig efter denna abstraktion, efter ett spöke. Den allmänna meningen, skriver han, har redan blivit mäktigare än en armé. Men den kan inte ställas till svars för någonting.

Det går inte att tänka sig någon annan  förklaring. Roland Barthes måste ha fått nog av tråkiga texter – och inte minst måste han ha tröttnat på tråkiga litteraturdiskussioner. 1973 skriver han en liten bok om lustläsning, Le plaisir du texte (”Textens njutning”), som på svenska har fått den ordvitsande titeln Textasen.

(Forts.)

HAN är tillbaka. Vem? Adolf, förstås! Jag har sett filmen Er ist wieder da, byggd på Timur Vermes bästsäljande roman med samma namn. För litteratursajten Dixikon skriver jag om filmen.

Jag har läst Lena Anderssons Allvarligt talat – en bok med frågor och svar från hennes radioprogram med samma namn. Läs recensionen i SvD.

_____

Lena Andersson har modet att strunta i vad hon förväntas tycka: ”Min grundhållning är att man inte ska leva för andra utan för sig själv, och att detta är det finaste man kan göra mot både andra och sig själv.” Den sortens mod behövs om man vill komma någonstans i undersökningar av moraliska frågor – men kommer hon till några intressanta resultat?

Varför blir det krig, undrar en lyssnare. Andersson svarar: ”Människor vill bestämma över andra för att de anser att det blir bättre så.” Här gömmer sig säkert en klok tanke, men Andersson har förenklat och komprimerat det hon har tänkt ända tills det låter som en mening som kunde ha plockats ur en skolbok för mellanstadieelever.

Och vänta nu, skulle vi inte vara existentiella här? Varför nöjer sig Andersson så ofta med att erbjuda pappig amatördarwinism? Någon frågar om konst- och musikupplevelser, och får ett svar som inte når längre än till självklarheter som att förmågan att bli berörd av konst beror på ”den evolutionära nödvändigheten” att ”avkoda” omvärlden.

Richard Dawkins är uppenbarligen den ende som är sarkastisk på Twitter. Han blir tillfrågad om det så ofta, senast i ”Skavlan”, som om ingen hade stött på något liknande förut. Dawkins talar som idealbilden av en Oxfordprofessor – rörligt, smidigt, beläst och med en ständigt antydd, men sällan infriad humor. Livligheten i hans sätt kontrasterar mot det mekanistiska i hans budskap. För honom är det ingen väsentlig skillnad på dataprogram och levande organismer. Det ger mig lust att säga emot. Men först blir det ett par snälla frågor …

Jag har intervjuat Richard Dawkins för SvD. Läs intervjun här.

En av de saker jag ville fråga honom är om de senaste årens utveckling inom epigenetiken har förändrat hans syn på kroppen som genernas överlevnadsmaskin. Är det – utifrån det vi vet nu – fortfarande relevant att tala om själviska gener? För att förstå en organism räcker det inte med att kunna läsa organismens DNA. Man måste också förstå det reglersystem som styr vilka gener som läses och vilka som inaktiveras – detta kallas epigenetik.

Mer om epigenetik kan man läsa i min understreckare ”Generna och kroppen – vem använder vem?”

Så här kan globalisering också se ut. I mitten av 1770-talet skrev en japansk läkare ett brev till en svensk vetenskapsman på deras gemensamma språk holländska. När jag såg ett foto av brevet stelnade rummet till ett ögonblick, som det gör när världen blir en liten aning större. Vi har varit globala betydligt längre än vi tror. Mottagaren, Carl Peter Thunberg, tilltalades ”Mijn heer” (min herre) – särskilt svårläst är det inte ens idag. (Forts.)

Bilden visar ett poesialbum från ett sovjetiskt fångläger i Mordvinien, inbundet i björknäver. Jag har besökt utställningen ”Samizdat im Gulag” på litteraturhuset i Berlin. För Dixikon har jag skrivit om den handskrivna, ofta hemliga, litteratur som höll folk vid liv i fånglägren.  Artikeln kan läsas här.

Det är som om Stridens skönhet och sorg har befriat Peter Englunds skrivande. Vi följer 33 personer genom krigsåret 1916, men det är han som berättar, inte de, även om citat ur brev och memoarer förekommer. Englund gör mycket mer än att bara referera sina källor; han har skaffat sig ett skönlitterärt språk som en och annan romanförfattare kunde avundas honom. Kortfattat och samtidigt inlevelsefullt.

Titelns romantiserande ord ”skönhet” och ”sorg” passar dåligt som beskrivning på det krig vi lär känna. Med två lika klumpiga ord skulle jag kunna säga att det är både banalare och grymmare.

Jag har recenserat Peter Englunds Stridens skönhet och sorg 1916 för UNT. Läs recensionen här.

De som inte tror att identitetspolitik är det bästa svaret på rasism och aggressiv populism hamnar i ett besvärligt tvåfrontskrig. De måste dels argumentera mot identitetspolitik, dels slåss mot rasism och populism.

– Ja, men rasism och populism är också identitetspolitik! Att använda identitetspolitik för att bekämpa rasism eller populism är kontraproduktivt. Då förstärker du bara samma tänkesätt.

Kenan Malik är en av Storbritanniens mest intressanta samhällsdebattörer. Han skriver lugnt, intelligent och principfast om samtidens hetaste frågor, som identitet, multikulturalism och yttrandefrihet. Jag har intervjuat honom för SvD. Läs intervjun här.

Fler texter av Malik hittar man på hans blogg Pandaemonium.

Jag recenserar John Ajvide Lindqvists Rörelsen i SvD.

För mig är John Ajvide Lindqvist inte skräckförfattare utan en sällsynt effektiv Sverigeskildrare. Han konstruerar inga representativa Svenssons, han gör tvärtom: han skriver om udda och avvikande personer. Genom dem får han det här landet att framträda mycket tydligare än det någonsin har gjort i vårt sopberg av påstått samhällsskildrande deckare. Han är suverän på att frammana stämningar och atmosfärer, på att tillverka personer som är bekanta trots att jag aldrig har träffat någon som liknar dem. I hans böcker kan jag känna hur luften smakade på 80- och 90-talen – det är den tiden, inte nuet, som är hans specialitet.

Hans skräck, när den är som bäst, är inga importerade och påklistrade Hollywoodeffekter. Den är ett koncentrat av något som redan finns här, i landskapet och i människorna. Du rundar en kurva på skogsvägen och där kommer Morrisseygrabbarna på sin flakmoped, fullkomligt självklara. Det påminner om när Simon Stålenhag placerar en robot eller något annat gåtfullt maskineri i sina målningar av ett eftermiddagstrist 80-talssverige. Samma bild utan robot hade varit mindre realistisk, inte mer. Med roboten är det på samma sätt som med Ajvide Lindqvists övernaturliga inslag: något som redan fanns i luften har kristalliserats och antagit synlig skepnad.

Den här gången har Ajvide Lindqvist tagit två stora risker. Dels använder han sig själv som huvudperson. Dels skriver han om Palmemordet.

Läs fortsättningen i SvD.

Varje gång tidningsbranschens problem diskuteras brukar någon säga: ”Vore inte mikrobetalningar en bra idé?” Holländska Blendle.com har gjort allvar av idén. Ingen trodde att de skulle överleva, skriver grundaren Alexander Klöpping på sajten Medium.com, men efter ett drygt år är de uppe i 350 000 registrerade användare och har just expanderat till Tyskland.

Genom Blendle kommer man åt betalartiklar utan reklam och utan ytterligare inloggningar. Urvalet omfattar ett nittiotal tyska och holländska tidningar och tidskrifter, inklusive tungviktare som Die Zeit, samt ett par engelskspråkiga storsäljare som The Economist och The Wall Street Journal. Snart ingår också New York Times. Enstaka artiklar kostar mellan 0,15 och 0,89 euro. Är du inte nöjd med en artikel får du till och med pengarna tillbaka.

(Forts.)

2013 skrev jag en lång essä i Vagant om Aleksijevitj och Tiden second hand. Den kan läsas här: De ryska rösternas bok.

”Många skulle vilja få Sovjetunionen tillbaka om det bara fanns tillräckligt med korv”, säger en av hennes hundratals intervjupersoner. Ryssarnas kunskap om Sovjetunionen håller på att blekna bort. På tjugo år har det kollektiva minnet förvandlat en nyckfull diktatur till ett ”då var det minsann ordning och reda”. Sovjetåren blir rent av en källa till stolthet. På den tiden hade vi i alla fall något att känna oss stolta över, säger så många av dem hon talar med. Ständigt denna förbannade stolthet! Stoltheten är alltid tvungen att kompensera så mycket, tills den ensam bär upp en tillvaro som ingen egentligen står ut med. Få böcker har lärt mig lika mycket om kopplingen mellan stolthet och förtryck som Tiden second hand.

För litteratursajten Dixikon (upptäck den om ni inte redan har gjort det!) har jag skrivit två texter om Aleksijevitj och Vitryssland. De kan läsas här och här.

Översättaren Kajsa Öberg Lindsten, som har gjort ett beundransvärt arbete med de fem böcker av Aleksijevitj som kommit på svenska, skriver om henne i GP: Att söka sig till de sanna, exakta orden.

Det mest intressanta med Ulrika Kärnborgs Klickokratin är påståendet att vana internetanvändare har svårt att söka information. Enligt Kärnborg börjar det först nu visa sig vad nätet är: inte ett informationsmedium, utan ett socialt medium. När folk blir vana vid nätet blir de bättre på det som tekniken uppmuntrar dem att göra, nämligen bygga relationer i sociala nätverk, men de blir inte bättre på källkritik eller kunskapssökande.

(Forts.)

Under Sigtuna litteraturfestival intervjuade jag Masha Gessen. Intervjun publicerades i GP lagom till Bokmässan, där hon fick den ungerska delegationen att lämna scenen. Läs intervjun här.