Nu är anden definitivt ute ur flaskan. Det senaste halvåret har AI-nyheterna rasslat fram som mynten ur en enarmad bandit när det äntligen blir jackpot. Jag kommenterar utvecklingen i SvD:s serie ”Världen som väntar”.

Tekniken brukade befria oss från fysiskt arbete, men det som pågår nu är något annat. Vi håller på att utveckla teknik som befriar oss från konstnärligt skapande, lärande, svårigheter, skicklighet och självständigt tänkande. Konst och litteratur är inte ett orättvist, betungande arbete som borde överlåtas åt maskiner. Tvättmaskinen är ett långt större framsteg än DALL-E och Chat GPT.

Tror vi att fake news är illa skulle jag vilja säga: välkommen till fake history. Film, foto och ljud kommer inte längre att kunna användas som historiskt källmaterial. Det här är vad Orwell beskrev i ”1984”: ett samhälle fångat i ett ständigt förfalskat presens, där alla dokument konstant förändras beroende på vad som gäller för ögonblicket.

Play.ht, ett företag i Dubai som är specialist på AI-genererade röster, har lagt ut en podd där en fejkad Joe Rogan intervjuar en fejkad Steve Jobs. Båda personernas röster och karaktäristiska uttryckssätt har samlats in; den som har kontroll över den här sortens teknologi kan låta levande eller döda säga vad som helst. Redan för några år sedan demonstrerade MIT teknikens möjligheter med ett videoklipp där de lät president Nixon beklaga att den första månlandningen hade slutat med astronauternas död.

Hur många minuter tar det mig att göra en övertygande journalfilm där kinesiska soldater befriar Auschwitz 1945? Vi har klagat på fotografiets begränsningar i snart 200 år, men den möjlighet att dokumentera världen som kameran trots allt har gett oss är ett verkligt framsteg, jämfört med den totala minneslöshet som AI öppnar dörren till.

För ett par år sedan träffade jag Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid universitetet i Uppsala. Han befinner sig vid forskningens frontlinje, där man formulerar nya idéer om mörk materia och universums ursprung, och det första han berättade förvånade mig. Mitt viktigaste arbetsredskap, sade han, är papper och penna. Han har tillgång till hur mycket datakraft han vill, men han avstår medvetet från att använda den: ”Många gånger är det inte resultatet av en viss beräkning som är det viktiga, det viktiga är att man faktiskt förstår.” För att förstå måste du tänka själv, och för att tänka själv behöver du verktyg som hjälper dig att göra det: där är pennan bättre än datorn.

Under 2022 har jag medverkat i två antologier och gett ut en kort skönlitterär historia.

I Skör demokrati – en antologi om hoten mot det öppna samhället – har jag skrivit ett kapitel om cancel culture.

I Radikalism & avantgarde – en antologi om rekordårens Sverige 1947-67 – skriver jag om den falska debatten om vår neutralitetspolitik. Sverige har i hemlighet samarbetat med Nato sedan 1949; den pseudodebatt som fördes om neutraliteten på 1950-talet har en hel del gemensamt med hur vi sedan har hanterat andra känsliga frågor. Tro inte att det är först med internet som den offentliga debatten har blivit ful eller irrationell.

Och slutligen: Ett ljud är inte en skräcknovell, men en historia om en person som blir besatt av rädsla. Bara när han blir riktigt rädd börjar han tänka med oanad hastighet. Problemet är att det inte finns särskilt mycket att vara rädd för.

Jag har sett något riktigt otäckt, berättar Sune Lehmann när Johann Hari intervjuar honom i boken Stolen Focus (som jag har skrivit om tidigare). Lehmann är professor i komplexitets- och nätverksstudier vid Danmarks Tekniske Universitet, och har blivit intresserad av att undersöka vad den nya tekniken gör med människors koncentrationsförmåga. Det otäcka är ett foto av en kongresshall full av människor vars ansikten täcks av VR-utrustning. Framför dem, på scenen, står Mark Zuckerberg. Han är den ende som inte har några VR-glasögon. Han ler.

Nu ska vi låtsas att framtiden är den virtuella värld som kallas metaversum. Facebook investerar miljarder, liksom det kinesiska kommunistpartiet. Med utgångspunkt i Matthew Balls bok The metaverse and how it will revolutionize everything petar jag hål på bubblan i decembernumret av tidskriften Axess: Den nya sandlådan.

_____

I artikeln tar jag upp frågan om vi kommer att lönearbeta i metaversum, och i så fall under vilka villkor. Det är inte science fiction. Folk i Väst betalar redan personer i tredje världen för att lägga ner de timmar av trist spelande som krävs för att skaffa de vapen och andra prylar som gör att spelet börjar bli spännande. Axie infinity är ett vietnamesiskt dataspel, framförallt populärt på Filippinerna, som har fått folk att lämna sina vanliga jobb och börja spela för att försörja sig. Vinnarna i spelets turneringar får betalt, men att köpa de virtuella djur som slåss mot varandra är numera så dyrt att spelarna måste sätta sig i skuld hos en beskyddare. De sociala relationerna kunde med andra ord vara hämtade från antikens Rom. Att den typen av transaktioner numera involverar kryptovalutor förändrar inget i grunden: vi använder alltmer avancerad teknologi för att reproducera samma sociala missförhållanden. Det förtjänar inte att kallas utveckling; filosofiskt sett är det status quo.

Samt: den envisa missuppfattningen att det skulle vara ett framsteg att ersätta vår egen fantasi med teknologi som bit för bit tar den egna föreställningsförmågan ifrån oss. Bio är bättre än romaner för nu kan du se och höra handlingen. VR är i sin tur bättre än bio för nu kan du själv gå in i scenen. VR med lukt kommer att lanseras med argumentet att det är ännu bättre än gammal vanlig tråk-VR. Och så vidare. Men att använda sin fantasi för att tillgodogöra sig fiktion är inte ett arbete som tekniken ska befria oss från. Det är ett framsteg att vi har tvättmaskiner, så att vi inte måste gå ner till älven och hacka hål i isen, men teknik som fantiserar åt oss är raka motsatsen.

Det anses numera självklart att en stor del av medborgarna inte längre är tillräkneliga – hot, faktaresistens och konspirationsteorier är allt man kan vänta sig av dem. När man möter en självklarhet av det slaget ska man börja tänka, skriver jag i SvD:s artikelserie om hoten mot demokratin.

Läs artikeln här: Näthatet kan inte stoppas av algoritmer

Floden av vidriga åsikter betraktas som ett faktum som inte behöver förklaras. Det är lika märkligt som om kultursidorna skulle fyllas av artiklar om växthuseffekten utan att någon har frågat sig var utsläppen kommer från.

Varför har det blivit normalt att människor inte längre kan tillåtas tala öppet på nätet, eftersom de är så fyllda av ilska att de kommer att förgifta varje diskussionsforum? Här finns en story som borde få sociologer och journalister att komma springande. De aggressiva åsikterna är en signal att ta på allvar, att analysera och undersöka. Den försurade åsiktsfloden är en berättelse om vår tid som borde engagera nästa Freud, Marx eller Norbert Elias.

Istället för analys sker en reflexmässig utstötningsreaktion. De som hyser de vidriga åsikterna blir utdefinierade ur samhället. Det sker snabbt och instinktivt; snabbheten med vilken vi är beredda att ställa olika grupper utanför samhällsgemenskapen kan vara vår tids mest karaktäristiska egenskap. Diskussionen om näthatet är omfattande och högljudd, men det är värt att notera att den börjar efter att utstötningsprocessen har ägt rum. Det är därför diskussionen handlar om frågan ”hur ska Facebook och Google få tyst på hatet?”, inte om frågan ”varför är folk så arga?”

Internet. Bild från internet-map.net

Med tanke på den moralism som dominerar vårt kulturliv är det underligt att Michel Houellebecq inte har blivit omfamnad i Sverige. Han borde passa utmärkt i rollen som konsumtionskritiker – en roll som är populär bland välutbildade konsumenter. Ända sedan debuten (Konkurrens till döds, översatt 2002) har det varit uppenbart att han skriver om de förlorare som överflödssamhället producerar.

Houellebecq beskriver hur människor mår i ett samhälle som har avskaffat alla värden utom status och konsumtion. Så mycket i hans romaner handlar om frustration och underläge, om personer som lydigt inbillar sig att sex – eller i värsta fall fryskäk från Picard – kan kompensera allt de saknar. De provocerade reaktioner han väcker är svårbegripliga, framförallt när de kommer från folk om borde uppskatta honom – för vad är Houellebecq om inte Europas mest konsekvente skildrare av nyliberalismens psykologiska skadeverkningar?

Här finns en misspassning vi borde uppmärksamma, eftersom den ger oss ett tillfälle att lära känna våra egna reaktioner. Istället föredrar vi att läsa hans böcker som en snuskgubbes dåligt förklädda självporträtt. Har vi redan glömt att det finns litteratur där huvudpersonen inte är identisk med författaren?

Det underlättar förstås inte att Houellebecq skriver med en uttråkad tonårings pokerface. Hans tonfall är så perfekt avstämt att läsaren inte kan avgöra om han är förtvivlad, likgiltig eller ironisk, om han fördömer det som sker eller sympatiserar med det.

Men vid sällsynta tillfällen spricker masken. Det gjorde den när jag besökte den danska festivalen Louisiana Literature 2019. Där avslöjade Houellebecq hur han såg på huvudpersonen i ”Serotonin”. Florent-Claude är en person som i slutet av boken har ”svikit allt han någonsin stod för”, sade Houellebecq. Ironikern kom ut som moralist.

Det är genom den sprickan jag börjar läsa hans senaste roman Förinta.

Läs recensionen i SvD: Houellebecq skildrar civilisationens död

Först kommer idéerna, sedan teknologin. Därför är det inte likgiltigt vad vi fantiserar om. Justin Smiths The internet is not what you think it is är en bok som visar att människor har föreställt sig kommunikationsteknologi hundratals år innan den blev verklighet. Detta skriver jag om i dagens understreckare i SvD: Internet uppfanns redan på medeltiden.

Rabelais berättar i romanen Den märkvärdiga resan till Bacbuc (1552) om en sjö som frös till is samtidigt som ett fältslag pågick. Långt senare kan ett gäng resenärer hacka loss ljud ur isen: trumpeter, hästar och enskilda ord hörs när isbitarna tinas upp. I sin roman Giphantie (1760) beskrev Tiphaigne de la Roche en jordglob som fungerade som ett slags Google street view i realtid: man kunde zooma ner till en gata var som helst på planeten och lyssna till samtalen. Han beskrev också en ljuskänslig fotografisk plåt, 80 år innan Nicéphore Niépce tog sitt första fotografi.

Under medeltiden påstods flera kända filosofer och alkemister ha ägt ett talande mässingshuvud som kunde besvara frågor, bland dem Roger Bacon, som levde på 1200-talet. Människohärmande maskiner är inte bara en europeisk fantasi. En text från 300-talets Kina berättar om konstruktören Yan Shi, som visade upp en gående och sjungande robot för sin kung, och sedan plockade sönder den i småbitar för att demonstrera hur den fungerade.

Bonus: jag avslöjar de ständiga missuppfattningarna om vad rationalitet är.

Hur ska man göra för att överleva – mentalt och praktiskt – på en korrupt arbetsplats i ett korrupt land? Kvinnorna i Daria Serenkos roman Flickor och institutioner arbetar på olika offentliga institutioner i Ryssland. De väljer en strategi som får mig att associera till gurlesk-litteratur.

”Mitt liv var i stort sett också en enda katastrof, därför kände jag mig som hemma även på jobbet.” Så beskriver den namnlösa berättaren i Flickor och institutioner sin situation. Hon fortsätter: ”I kylen på biblioteket hade vi två flaskor vodka: den ena för svåra tider, den andra för yttersta nödfall. Och båda råkade infalla på en och samma dag.”

Kvinnorna i romanen kallar varandra ”flickor” även om de närmar sig pensionsåldern – och Serenko har hittat en litterär form som gör att ”flickan” och institutionen framstår som det perfekta motsatsparet. Institutionen är mäktig, men flickorna har förmågan att rinna rakt igenom den, som vatten rinner genom berggrunden.

Flickorna lyder alltid order, men deras arbetsvillkor är så absurda att det nästan är omöjligt att lyda order utan att bli subversiv. De har utvecklat ett subtilt motstånd mot den ständiga korruptionen, men den strategi de har valt korrumperar samtidigt dem själva, på ett lika subtilt vis. Varje motstrategi har sina fördelar och nackdelar – deformerande konsekvenser som lämnas hängande i luften, hängande i kroppen. Något att själv fundera över, utan pekpinnar från författarens håll.

Jag recenserar Flickor och institutioner i SvD idag.

Under Bokmässan i september lyssnade jag på de ukrainska poeterna Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk. Jag var uppriktigt sagt ganska skeptisk när de berättade att de skulle läsa en dikt om offren för massakern i Butja; men när jag hörde den svenska översättningen insåg jag att jag hade fått ett svar på det gamla påståendet att litteratur aldrig kan gestalta andra människors smärta. När jag kom hem från Göteborg skrev jag den här texten, som nu är publicerad som understreckare i SvD: Konsten att bryta en omänsklig tystnad.

Litteraturen kan inte stoppa våldet, men den kan bryta tystnaden efter våldet, och det är stort nog. Kom ihåg att tystnaden efteråt alltid är avsiktlig. Inbyggd i varje våldshandling, om än aldrig så liten, ligger en extra förnedring: du ska inte kunna berätta vad vi har gjort med dig. Här har litteraturen sin uppgift.

_____

Gladuns och Panasiuks dikt ingår i Under Ukrainas öppna himmel, en antologi där ukrainska författare skriver om kriget, nyligen utgiven på förlaget Ariel.

Den 24 februari varje år firar Estland sin självständighet med en militärparad i Tallinn. Detta år blev det en speciell självständighetsdag. Jag var på plats i Tallinn när paraden började, några timmar efter det ryska anfallet på Ukraina. På kvällen samma dag genomförde populistpartiet EKRE, som inte vill dela sin nationalism med andra, ett fackeltåg genom gamla stan. Två dagar senare samlades 30.000 människor i en rekordstor manifestation för Ukraina.

Utifrån dessa tre manifestationer skriver jag om olika former av nationalism i en essä för Kvartal: Nationalism i skuggan av Putin.

Kulturell appropriering är alltid okej – så länge vi approprierar de rätta grejerna från USA. I sina tidigare böcker har Mats-Eric Nilsson visat att de industriprodukter vi lägger på tallriken inte förtjänar att kallas mat. I Kåppi pejst riktar han blicken mot svenskarnas förkärlek för att kopiera allt som kommer från USA. Det låter som ett spännande upplägg, eftersom svenskarnas förhållande till USA är så komplexfyllt. Vi förenar en besatthet av allt amerikanskt med en lika djupt rotad antiamerikanism.

Förklaringen, misstänker jag, är att vi egentligen inte är särskilt intresserade av USA. Det vi vill ha är bara en smal sektor av det progressiva och trendiga Amerika – för att bekräfta att vi själva är lika trendiga och progressiva. Vi tycker om att spegla oss i en föreställning om att vi hade varit bättre amerikaner än amerikanerna själva.

Jag recenserar Kåppi pejst i SvD idag.

Varför gick internet åt helvete? För att vi är för bekväma, menar Andreas Ekström. Jag gästrecenserar hans nya bok Bekvämlighetens tyranni i Sydsvenskan.

Edward Snowdens avslöjande att techbolagen har hjälpt USA att avlyssna hela planeten fick inga konsekvenser, påminner Ekström. Det var bekvämare att fortsätta använda deras tjänster. Om jag är bekväm på det sättet kommer jag snart att bli cynisk. Och om jag fortsätter att använda tjänster som jag vet är korrupta blir jag själv lika korrupt.

”Vi måste bygga ett bättre internet”, skriver Ekström. Till skillnad från alla som ropar efter tekniska lösningar på det urspårade åsiktskriget på nätet har Ekström förstått det viktigaste: ”Den som tror att den här frågan är teknisk, eller infrastrukturell, måste ta ett djupt andetag och tänka en gång till.”

Nätets problem är inte tekniska, utan sociala. Facebook kommer aldrig att kunna bygga ett samhälle, även om ännu en miljard människor ansluter sig till deras datautvinningsfabrik.

Ett halvår innan pandemin bröt ut började skribenten Hanne Kjöller jobba på Södersjukhusets akutmottagning. Klivet från DN:s ledarredaktion till sjukhusgolvet är inte så förvånande som det kan se ut: Kjöller jobbade natt på akuten i början av 1990-talet. Det är framförallt patienternas attityd som har förändrats sedan dess, skriver hon i Dagbok från akuten – och det får mig att tänka på något som cancerforskaren Georg Klein har berättat.

Klein kom till Sverige från Ungern efter andra världskriget. I sina essäböcker resonerar han skarpsynt och intresserat om kulturella skillnader. Han lärde sig snart att om en svensk patient sade ”Ursäkta, jag mår nog inte så bra” kunde den personen vara döende. Om en patient i Budapest sade ”Jag dör” kunde det däremot betyda att hon behövde en huvudvärkstablett.

70 år senare möter Kjöller en helt annan sorts svenskar. Hur ont har du på en skala mellan ett och tio, frågade hon en av sina patienter (alla är givetvis anonymiserade). ”Hon tittade upp från sin mobiltelefon och svarade: 100. Och sedan: Hur lång tid tar det. Jag ska jobba ikväll.”

Jag recenserar Hanne Kjöllers Dagbok från akuten för SvD.