Ingenjörslandet Sverige – vart tog det vägen?

12 september 2020 av H. | Bloggat

Idag recenserar jag Gunnar Wetterbergs bok om de svenska ingenjörernas historia i SvD.
 
Det är lika bra att vara uppriktig. Jag har läst Gunnar Wetterbergs Ingenjörerna med ett särskilt syfte. Jag ville inte bara förstå hur ingenjörerna har format Sverige, utan också hur detta praktiskt inriktade, välorganiserade land på kort tid har kunnat tappa byxorna inom så många områden. Förvaltning,  sjukvård, samhällsplanering – vart tog ingenjörslandet vägen?
Ett ingenjörsland har inte råd att slarva med skolan. Wetterberg visar hur ingenjörsutbildningen byggs upp och organiseras under flera hundra år. Det gör de senaste årtiondenas försämringar ännu svårare att förstå.
 

2 kommentarerTags:

Postmodernismen, Johan Lundberg och bilnycklarna under gatlyktan

9 september 2020 av H. | Bloggat

Allt är postmodernismens fel – och det är Sara Danius och Horace Engdahl som har  släppt in den i vårt land!

Hur kunde vi så snabbt efter den påstått alltupplösande postmodernismen hamna i ett läge där offentligheten behärskas av tron på heliga, medfödda kollektiva identiteter – hudfärg, religion, kön och nationalitet? Här finns något som inte stämmer. Eftersom jag har grubblat över det ville jag läsa Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige.

Problemet med boken är att Lundberg vill göra allt han ogillar till postmodernismens fel – ”queerteori, postkoloniala studier, genusvetenskap, identitetspolitik, intersektionalitet och ekokritik” – och att han skyller postmodernismens intåg på Horace Engdahl och Sara Danius. Följer man vad de har skrivit framstår ingen av dem som någon dogmatisk postmodernist, men tydligen räcker det med att peka på ett par tidningsartiklar för att lägga skulden för postmodernismen på dem.

Trots att jag sympatiserar med Lundbergs ärende blir mitt samlade intryck att han påminner om en man som letar efter bilnycklarna under gatlyktan – för att det är ljusast där. Han har valt att koncentrera sig på två massmedialt kända personer, han har valt Svenska Akademien och Forum, som har fått det kritiska sökarljuset på sig efter de senaste årens skandaler, han har läst ett antal artiklar på DN:s kultursida. Vad som pågick utanför den här ljuskretsen har han inte brytt sig om. Hans orsakssamband övertygar mig inte. Exakt hur går det till när en Hölderlin-kväll på Forum leder till att vi får normkreativa myndigheter?

Min understreckare om När postmodernismen kom till Sverige publicerades i SvD 2 september 2020: Danius, Engdahl och det postmoderna syndafallet.

Inga kommentarerTags:

Intervju med Thomas Piketty

9 september 2020 av H. | Bloggat

Jag har intervjuat Thomas Piketty om identitetspolitik, tillväxt, migration – och förresten, var ska jobben komma från? Ungdomsarbetslösheten i Sverige är nu 28 %; i Spanien 40 %.

I Kapitalet och ideologin, den nyutkomna uppföljaren till genombrottsboken Kapitalet i tjugoförsta århundradet, har han samlat data om världens ekonomiska historia från ståndssamhället genom kolonialism och industrialisering fram till idag. Perioden 1914–1980 är det stora undantaget: då upplevde västvärlden en materiell omfördelning som saknar motstycke. Hälsovård, utbildning och rättigheter tog ett språng framåt, finansierat av höjda skatter. Den rikaste procentens andel av nationalförmögenheten föll från 70 till 20 procent utan att tillväxten tog skada; under högskatteperioden förekom ”några av de högsta ekonomiska tillväxttakterna som någonsin har observerats.” Efter 1980 har orättvisorna börjat växa på nytt. Den rikaste procenten har fått en större andel av världens tillväxt än de fattigaste 3,5 miljarderna.

Trots sitt globala perspektiv är Piketty märkbart förtjust i svensk socialdemokrati. Men idag har den europeiska socialdemokratin övergett ”alla verkliga ambitioner att minska ojämlikheten och omfördela välståndet”. Vänstern har blivit ”den utbildade elitens partier”. Väljarna reagerar genom att bli nationalister. Det är ”mycket bekvämt för eliterna att förklara allting genom att stigmatisera den påstådda rasismen hos de mindre gynnade gruppernas medlemmar”, skriver han i Kapitalet och ideologin.

Intervjun publicerades i SvD 4 september 2020: Vänstern är nu till för den utbildade eliten.

Inga kommentarerTags:

Grupptryck, moraliska pekpinnar och civilkurage

10 augusti 2020 av H. | Bloggat

Ju fler människor som bevittnar en olycka eller ett överfall, desto lägre sannolikhet för att någon av dem kommer att hjälpa dig, skriver Catherine Sanderson i Why we act. Turning bystanders into moral rebels.
.
”Mitt syfte med den här boken är att hjälpa människor att förstå de psykologiska faktorer som ligger bakom den naturliga och mycket mänskliga tendensen att förhålla sig passiv inför dåliga handlingar”, skriver Sanderson. ”Jag kommer att förse dig med strategier och verktyg så att du agerar när ögonblicket kommer och du tänker ’jag kan inte fortsätta så här längre’ eller ’jag vill inte göra det här längre’.” Om Why we act lever upp till det löftet kan den bli den viktigaste bok jag läser i år – eller någonsin.
.
Jag har läst en bok om grupptryck och civilkurage som bjuder på vissa överraskningar, och presenterar den i dagens understreckare: Konsten att stå upp för vad man tror på
 
 

Inga kommentarerTags:

Masha Gessen: Surviving autocracy

9 augusti 2020 av H. | Bloggat

Trump takes the cake: Donald Trump beställde en exakt kopia av Obamas president-tårta, men bara en del var ätlig. Resten var frigolit, skriver Masha Gessen i Surviving autocracy.
 

Gessen reducerar Trump och Putin till deras verkliga storlek. Hon lyckas med konststycket att skriva intelligent om ointelligenta företeelser, men jag har en invändning. Hon missar storyn om det sociala missnöjet i ett USA där medellivslängden sjunker, och tror att folk bara röstar på Trump av rädsla för att icke-vita börjar ta sin rättmätiga plats i samhället.

Jag recenserar boken i SvD idag: Gessen omvandlar Trumps lögner till insikt

_____

Se också den artikel med praktiska råd som Gessen skrev i NYRB efter att Trump blivit vald – Autocracy: rules for survival

Inga kommentarerTags:

Du kan inte mobba dig till rättvisa

31 juli 2020 av H. | Bloggat

Gemensamt för den senaste månadens debatter – cancel culture, det öppna brevet i Harper’s med mera – är en växande opinion som arbetar för toleranta och progressiva syften med reaktionära och intoleranta metoder. En del kallar det “safetyism”, men konsekvensen blir raka motsatsen: ett åsiktsklimat där ingen kan känna sig säker.

Jag kommenterar det i en längre artikel i SvD: Du kan inte mobba dig till rättvisa

_____

Det finns många andra bra texter om detta. Utöver de länkar som finns i min artikel skulle jag särskilt vilja lyfta fram två texter. Den här intervjun med Thomas Chatterton Williams, en av initiativtagarna till det öppna brevet i Harper’s.

Ur intervjun:
I’m the son of a Black man who was born in the segregated South. I’m very familiar with the kind of cancel culture that he had to pass through and the ways in which he experienced exactly what they’re talking about. But what bothers me and worries me is that the world that we’re creating and that’s enabled by the Twitter reality that takes hold is one in which we’re not actually trying to make everybody as secure as the straight white man who used to be super-secure. We’re actually trying to make everybody as insecure as my father used to be, but everybody can catch it now.

 

Samt artikeln A taxonomy of fear av Emily Yoffe, där hon på ett utmärkt sätt beskriver den intolerans och självcensur som håller på att växa fram.

Inga kommentarerTags:

Digital pseudokreativitet är inte framtiden

21 juli 2020 av H. | Bloggat

Idag skriver jag i SvD om digital pseudokreativitet.
.
Tidigare i år lät förlaget Svensk scifi ett neuralt nätverk studera Karin Boyes poesi, och sedan producera nya texter i hennes stil. Resultatet blev boken Ammaseus horisont.
.
För min del är ett kylskåp ett större tekniskt framsteg än algoritmer som massproducerar dikter och konst – det ger oss något istället för att ta något ifrån oss. Och förresten, var inte syftet med den tekniska utvecklingen att vi själva skulle kunna ägna lite mer tid åt poesi, och lite mindre tid åt monotona, lågbetalda skitjobb? 1800-talets mekaniska teknologi underlättade livet, eftersom den var överlägsen människans muskelkraft. En teknologi som är överlägsen människan på det mentala planet har slutat skänka befrielse.
.
Men det gäller att inte fastna i en debatt som aldrig kommer ifrån de ytligaste frågorna av typen ”vad är äkta?” eller ”kan maskiner vara kreativa?” Sådana frågor blockerar de djupare, ordlösa frågor som mänsklig kreativitet ställer oss inför, vare sig vi läser eller själva försöker skriva, komponera och måla.

Inga kommentarerTags:

Lars Jakobson överskrider sin egen misstro mot fiktionen

20 juli 2020 av H. | Bloggat

Det är inte inslagen av science fiction som gör Lars Jakobson spännande. Det är intrycket att han – trots att han skriver mycket svenskt – inte är helt lojal med de underförstådda reglerna. När som helst skulle läsaren kunna möta något som är långt mer tankeväckande än ruinerna efter en utdöd civilisation på Mars: ett seende som inte hör till det överenskomna.

Vad hans illojalitet bottnar i förblir oklart – det handlar inte om att ersätta en ideologi med en annan – och därför vet läsaren aldrig vad Jakobsons författarblick skulle kunna ta sig för härnäst. Slitningen när det tuktade och det illojala drar åt varsitt håll ger hans romaner och artiklar deras särskilda laddning.

För finlandssvenska Hufvudstadsbladet har jag skrivit en essä om hans författarskap, och om den senaste boken Bokfört: Att läsa Lars Jakobson är att möta en vuxen röst

Inga kommentarerTags:

Dubbelrecension om dubbelspioner

12 juli 2020 av H. | Bloggat

Stockholm under andra världskriget har beskrivits som Nordens Casablanca. Ryssar, tyskar, britter och amerikaner var på plats, ofta med flera underrättelsetjänster som inte var överens med varandra. Brittiska SIS stal agenter från SOE, som de betraktade som sabotörer. Den tyska arméns Abwehr var inte alltid lojal med nazistpartiets Sicherheitsdienst, vilket framgår av att dess chef Wilhelm Canaris avrättades för konspiration mot Hitler.

En liknande splittring fanns hos de svenskar som skulle övervaka dem. Polisen var lite för goda vänner med sina tyska kollegor, vilket betyder Gestapo. Den halvillegala C-byrån sympatiserade hellre med de grannländer som tyskar och ryssar angripit: Norge, Danmark, Finland och Baltikum. Till den här soppan kom sedan folk från den danska och norska motståndsrörelsen, flyktingar, dubbelagenter, lycksökare och företag som var nödtorftigt maskerade propaganda- eller underrättelsecentraler.

Två nyutkomna böcker berättar mer om dessa ljusskygga miljöer. Jag skriver i SvD om Wilhelm Agrells Stockholm som spioncentral samt Lena Breitners och Gunnar Ekbergs Det hemliga MalmöSpåren efter tre hemliga städer

Bilden visar Jane Horney, som drogs till de spännande agentmiljöerna och avrättades 1945 av den danska motståndsrörelsen, misstänkt för att vara tysk spion, sannolikt på felaktiga grunder.

 

Inga kommentarerTags:

Ett anspråksfullt förslag: när blir världens 2,5 miljarder facebookanvändare en nation?

2 juli 2020 av H. | Bloggat

Orealistiska idéer är det enda realistiska! Facebook har 2,5 miljarder användare – vad skulle hända om de började tänka på sig själva som medborgare i en nation? Jag föreslår fackföreningar, partier och medborgarrättsrörelser för nätet i dagens krönika i SvD: Zuckerberg behöver oss mer än vi behöver honom.

_____

Senast jag kollade hade Facebook 2,5 miljarder användare. Den spännande frågan är: när börjar de tänka på sig själva som medborgare i en nation? Om de utgjorde ett land, skulle dess befolkning vara större än Indien och Kina tillsammans. Vad skulle ett samhälle med 2,5 miljarder människor kunna uträtta? En hel del, tror jag. Men först krävs det att de uppfattar sig själva som ett samhälle.

Jag skulle vilja se världens Facebookanvändare sluta sig samman och säga till Mark Zuckerberg: ”Du behöver oss mer än vi behöver dig. Nu ska vi sätta oss och förhandla om hur framtidens sociala nätverk ska se ut. Det här är våra villkor.”

_____

I texten nämner jag The Neurorights initiative vid Columbia-universitetet i New York – besök dem!

Inga kommentarerTags:

En debatt om statyer och ”Fawlty Towers” skyddar slavägarna

2 juli 2020 av H. | Bloggat

I den pågående debatten om historisk skuld är slavhandlarna och slavägarna förvånansvärt nog frånvarande. Vem gynnas av att vi lämnar dem ifred och istället bråkar om ”Fawlty Towers”? Låt mig presentera Charles McGarel – som fick den största statliga ersättningen för förlorad ”egendom” när Storbritannien avskaffade slaveriet. Hans frigivna slavar fick ingenting. Krönika i SvD: Du kan inte mobba dig till frihet.

Pågår det en uppgörelse med historiskt belastade gamla gubbar? Från mitt håll ser det ut som motsatsen: vi återvänder till föreställningen att det är stora mäns idéer som avgör världshistorien. Linné håller på att bli ensam ansvarig för rasismen, trots att det gick bra att kolonisera Sydamerika 200 år innan hans böcker kom ut.

Inga kommentarerTags:

Hur löser man svåra politiska problem? Med ord!

23 juni 2020 av H. | Bloggat

Politik är lätt – så länge man kan lösa alla besvärliga problem med ord. Jag recenserar Erik Olin Wrights Antikapitalism, en bok som är lika ensidig som Deirdre McCloskeys Liberalism, som jag skrev om tidigare. Hellre än båda: läs Tony Judt.

_____

Bokens svaghet är att Wright löser alla problem med ord. Säger dina motståndare att en icke-kapitalistisk ekonomi riskerar att bli ineffektiv? Skriv två rader om att det går att ha en välfungerande marknad utan kapitalism: ”Kapitalismen som idé har faktiskt ofta likställts med marknader. Det är ett misstag.” Du har just löst en stor svårighet med en handfull ord. Wright är så förtjust i den sortens lösningar att jag nästan förväntar mig att han ska skriva ”det går att ha kakan och äta den”.

Deirdre McCloskeys aggressivt optimistiska ”Liberalism”, som jag recenserade nyligen (SvD 4/4 2020), är likadan. Det finns inga målkonflikter som inte McCloskey kan avfärda med en självsäker formulering om att marknaden fixar det.

 

Inga kommentarerTags:

De galna åren när vi vaskade internet

15 juni 2020 av H. | Bloggat

”Till mitt försvar kan jag säga att det var bråttom”, säger Johan Staël von Holstein i en karaktäristisk replik när han i efterhand tillfrågas om ett av sina beslut. Det gällde att bli störst i världen – före alla andra. Christian Albinsson, som driver företaget Oh My Interactive, har träffat honom och en rad andra personer som var med under de galna åren runt millennieskiftet. I sin bok Bubblan som aldrig sprack beskriver Albinsson den första svenska IT-vågen.

Han visar hur pengar ströddes som konfetti över folk som inte hade någon större vision än att sälja kläder utan att veta hur man gör. ”Boo.com kommer att revolutionera vårt sätt att handla”, förklarade grundaren Kajsa Leander. Efter två år gick Boo i konkurs med två miljarder i skulder. Det gick inte att handla på sajten om du hade en Mac eller en långsam internetuppkoppling, ”vilket får betecknas som en viss utmaning i sammanhanget”, kommenterar Albinsson.

Det var inte bara champagne som vaskades de där åren – det var århundradets chans. Det oreglerade och småskaliga internet som fanns före millennieskiftet hade inte kunnat fortsätta. Men istället för något bättre fick vi något som hade framstått som en skräckvision 1999: ett nät dominerat av en handfull globala monopol som tjänar sina pengar på massövervakning.

Jag recenserar Bubblan som aldrig sprack i senaste numret av tidskriften Axess .

Inga kommentarerTags:

The precipice – rysk roulette med framtiden

15 juni 2020 av H. | Bloggat

Mänskligheten har kommit så långt att vi inte längre behöver oroa oss för att naturen ska utrota oss. Vi kan göra det själva.

Etikfilosofen Toby Ord vill ge oss en klar bild av de risker som hotar mänsklighetens överlevnad, ”so that we will make the choices necessary to safeguard our future”. I sin bok The precipice går han igenom allt som skulle kunna sätta punkt för mänsklighetens historia: stora asteroidnedslag, gammablixtar från kolliderande neutronstjärnor, klimatförändringar, supervulkaner, genteknik, urspårad artificiell intelligens. Ett 70-tal specialister på allt från biologi till ekonomi har hjälpt honom under arbetet. Kärnvapnen är det knappt någon som oroar sig för längre, men det finns fortfarande 7 000 aktiva stridsspetsar i världen, påminner Ord; fullt tillräckligt för ett avskedsfyrverkeri.

När han har summerat alla risker kommer han fram till att sannolikheten för att mänskligheten går under de närmaste 100 åren är en på sex – lika stor som om vi spelade rysk roulette med en kula i revolvern. De hot han bedömer som allvarligast är de som beror på oss själva, och som vi själva kan förhindra. Svårigheten, skriver han, är den växande klyftan mellan vår teknologiska makt och vår mentala mognad. Det är inte vilken rysk roulette som helst: det är ett gäng barn som leker med revolvern.

Trots allt blir jag snarast mindre orolig för framtiden av att läsa Toby Ord. Han erbjuder de kalla siffrornas tröst. Jag recenserar The precipice i senaste numret av tidskriften Axess .

Inga kommentarerTags:

Hädelser och yttrandefrihet – skulle en astronom behöva döda någon som har gjort en karikatyr av solen?

11 juni 2020 av H. | Bloggat

Egentligen borde det räcka med att citera Tiberius. Den romerske kejsaren lär ha sagt att det inte finns någon anledning att bestraffa hädare; de allsmäktiga gudarna är fullt kapabla att göra det själva, om de skulle finna det nödvändigt. Svårare behöver det inte vara, men de troende har aldrig varit särskilt villiga att överlåta nöjet att straffa andra människor till sina gudar.

2010 utbröt protester i Pakistan efter att högsta domstolen vägrade hänga en kvinna vid namn Asia Noreen. Noreen, som är kristen, åtalades för hädelse efter ett gräl med sina grannar. När hon blev frikänd uppmanade muslimska ledare folk att döda henne och erbjöd en belöning på 500 000 rupier. En minister och en guvernör mördades för att de gav henne sitt stöd, samt för att de ville reformera hädelselagstiftningen. Efter internationella protester tilläts Noreen lämna landet; hon bor nu i Kanada.

Hädelser är historikern David Nashs specialitet. I den nyutkomna Acts against God (Reaktion Books) har han skrivit hädelsernas historia, från antiken fram till idag.

Jag skriver om boken i dagens understreckare i SvD: Sårade religiösa känslor – en blodig historia

I ett auktoritärt samhälle är hädelsen ett uppror mot auktoriteten – hela kedjan av små och stora herrar från familjetyrannen upp till gud fader. I en tid när det är socialt effektivt att hänvisa till sin individuella upplevelse säger man istället: du sårar mina känslor! Det är ett argument som vi borde titta mycket närmare på. I hur hög grad är de sårade känslorna inlärda eller uppövade – liksom människor övar upp sin förmåga i allt de vill bli bra på?

Ännu konstigare blir det när de sårade känslorna sätts i samband med en religion. Hur kan människor som tror att de står i förbindelse med ett oändligt mäktigt väsen bli sårade av en roman eller en skämtteckning? Skulle en astronom behöva döda någon som har gjort en karikatyr av solen?

Människor dyrkar framför allt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i. Guds jobb är att göra traditionen så helig att den inte får ifrågasättas. Det finns, vill jag tro, bättre sätt att använda gudar – bättre och värdigare för både gudar och människor.

_____

Mer läsning 1.

Det senaste numret av tidskriften Essä, med temat “Rätten att häda”. Tidskriften återpublicerar Kerstin Ekmans tal om dödsdomen mot Rushdie, plus nyskrivna essäer om yttrandefrihet och hädelser av Mohammad Fazlhashemi, Torbjörn Elensky, Agneta Pleijel och Johan Wennström. Samt: serie av Lars Sjunnesson (Åke Jävel!) och en dikt av Jila Mossaed.

Mer läsning 2.

Min artikel om den österrikisk-iranske psykoanalytikern Sama Maanis bok Respektverweigerung – warum wir fremden Kulturen nicht respektieren sollten, und die eigene auch nicht (“Vägra respekt – därför borde vi inte respektera främmande kulturer, och inte den egna heller”). En mer hädisk titel är det svårt att tänka sig just nu.

_____

Guds rumpa. Skämtteckning publicerad 1882 i den brittiska tidskriften The Freethinker. Utgivaren, George William Foote, dömdes till ett års straffarbete.

 

Inga kommentarerTags: