En fördel med att vara skadad är att man får en erfaren blick för skador överhuvudtaget, även sådana som inte är identiska med ens egen. Det som är trasigt ser trasigt ut, även om man förväntas uppfatta det som normalt. Man har blivit lite svårare att lura.

Den amerikanske juristen Greg Lukianoff var på väg upp ur en depression när han märkte att hans universitet var på väg in i en kollektiv sinnesstämning som påminde om det tillstånd han försökte befria sig från – en förvrängd verklighetsuppfattning där inget annat än besvikelser, underlägsenhetskänslor och rädsla räknas, tills man inte längre kan tänka klart. Han tvivlade på att det var rätt metod för att göra universitetet till en tolerantare och rättvisare plats. Tvärtom fick det studenterna att bli ännu mer deprimerade, osäkra och aggressiva, så att de sedan efterfrågade mer av samma behandling – ett exempel på en farsot som säljer in sig själv som botemedel.

Tillsammans med journalisten Rikki Schlott har Lukianoff gett ut The canceling of the American mind; jag skriver om boken – och om fenomenet cancel culture – i dagens understreckare i SvD: Cancel culture – mobbarens bästa vän.

Cancel culture uppstår när man har slutat debattera med (eller ignorera) personer vars åsikter man ogillar. Istället bestämmer man sig för att mobba bort dem ur offentligheten. Deras arbetsgivare ska pressas att ge dem sparken, inbjudningar att föreläsa ska dras tillbaka. Man har gett upp alla förhoppningar om ett rättvisare samhälle och nöjer sig med det mindre målet att inte bli sårad – och det som inte syns kan inte längre såra mig. Ett barn tror kanske att rättvisa och att inte bli sårad är samma sak, men för en vuxen innebär det en riktigt grym sänkning av anspråken. För egen del vill jag tillägga att det är lika viktigt att observera vilka frågor som inte ger upphov till några cancel culture-utbrott. En miljon muslimer som sitter i kinesiska koncentrationsläger eller feminister som är likgiltiga för hedersvåld väcker inga likande reaktioner.

Bakom allt finns en ond cirkel som vi ska förbli omedvetna om. Just för att cancel culture aldrig löser några verkliga sociala orättvisor blir människor ännu mer sårade, desperata och uppretade, vilket leder till ännu hårdare krav på att politiska motståndare ska tystas och försvinna. Därför fungerar cancel culture utmärkt väl ihop med ett samhälle där den rikaste procenten blir rikare på alla andras bekostnad. Varje orättvis ordning behöver sina säkerhetsventiler.

Tidskriften Respons har glädjande nog återuppstått. Här är ett urval av de artiklar som jag har skrivit för dem under åren:

.

1. Identitetspolisen och litteraturen

De moderna romaner som blev populära under 1700-talet bidrog enligt historikern Lynn Hunt till att upplysning och medborgerliga rättigheter slog igenom. När folk läste om fiktiva personer – personer som kunde vara helt annorlunda än läsaren – utvecklades deras inlevelseförmåga och det blev naturligt att betrakta alla andra som människor av samma slag som jag själv. Med anledning av det frågar jag vilken effekt identitetspolitiken kommer att ha. Om författare inte bör skriva om människor med annan hudfärg kommer det snart att innebära att ett segregerat samhälle framstår som något naturligt.

2. Riot days med Maria Aljochina

”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.” Maria Aljochina är en av de modiga och vältaliga kvinnorna i Pussy Riot. När jag läser hennes bok Riot days märker jag efter ett tag att gruppen – trots allt stöd och all uppmärksamhet – har blivit en aning missförstådd i Väst.

3. Jag vantrivs i renheten

En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999) samtidigt som jag besökte den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Där låg det underjordiska koncentrationslägret Mittelbau-Dora, en vapenfabrik från helvetet. Hur blev sådana platser möjliga? Den förklaring som Bauman, och många med honom, erbjuder är renhet. Men nazisterna ville inte ha renhet, de ville ha massmord. Vad vinner vi – och vad förlorar vi – på att köpa deras egen retorik om ordning och renhet?

4. Jordan Peterson: snake oil för själen

När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

5. Traditionen och religionen

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något som är konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så lite religion. Istället har vi en diskussion om aborter, slöjor, Darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen. Inget säger att det måste vara religionens jobb att konservera traditioner. Tvärtom: tar man idén om en gud på allvar riskerar man att stötas ut ur alla traditionella gemenskaper, som filosofen Spinoza, som uteslöts ur sin judiska församling.

6. Haute couture för robotar

Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett kittlande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet. kulle kunna se ut hur som helst. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta lite närmare på hur de ser ut. Det tillåtna designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera.

7. Vad gör de på bokhandeln före midnatt?

Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.

Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.
(Forts.)

Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett kittlande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet. kulle kunna se ut hur som helst. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta lite närmare på hur de ser ut. Designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera.

(Forts.)

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något som är konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så lite religion. Istället har vi en diskussion om aborter, slöjor, Darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen.

(Publicerad i tidskriften Respons 1/2019)

(Forts.)

När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

(Forts.)

”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.” Maria Aljochina är en av de modiga och vältaliga kvinnorna i Pussy Riot. När jag läser hennes bok Riot days märker jag efter ett tag att gruppen – trots allt stöd och all uppmärksamhet – har blivit en aning missförstådd i Väst.

(Forts.)

En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999) samtidigt som jag besökte den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Där låg det underjordiska koncentrationslägret Mittelbau-Dora, en vapenfabrik från helvetet. Hur blev sådana platser möjliga? Den förklaring som Bauman, och många med honom, erbjuder är renhet. Men nazisterna ville inte ha renhet, de ville ha massmord. Vad vinner vi – och vad förlorar vi – på att köpa deras egen retorik om ordning och renhet?

(Forts.)

De moderna romaner som blev populära under 1700-talet bidrog enligt historikern Lynn Hunt till att upplysning och medborgerliga rättigheter slog igenom. När folk läste om fiktiva personer – personer som kunde vara helt annorlunda än läsaren – utvecklades deras inlevelseförmåga och det blev naturligt att betrakta alla andra som människor av samma slag som jag själv. Med anledning av det frågar jag vilken effekt identitetspolitiken kommer att ha. Om författare inte bör skriva om människor med annan hudfärg kommer det snart att innebära att ett segregerat samhälle framstår som något naturligt.

(Forts.)

Det brittiska imperiet var inte poesi, det var business. Därför är det märkligt att alla kan citera de där raderna om den vite mannens börda – men hur många kan nämna en betydelsefull slavhandlare, eller en enda person som blev rik på kolonialismen? När det finns en författare eller filosof att skuldbelägga fungerar det allmänna minnet utmärkt, men affärsmän ska tydligen lämnas ifred. Viktigare än så är inte vår uppgörelse med det förflutna.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Philip Sterns Empire, Incorporated – en bok om företagen som byggde det brittiska imperiet. Stern börjar på 1500-talet och får läsaren att känna hur främmande denna nya typ av företag ursprungligen var. Han låter oss möta aktiebolag och papperspengar när dessa företeelser var så unga att de fortfarande var osäkra på vad de skulle bli.

Vad för slags djur är ett företag egentligen? Det kan låna pengar, äga fastigheter och föra sin egen talan i domstol som om det var en person; samtidigt kan det själv köpas, styckas och säljas som om det var egendom, och det kan inte dö, i alla fall inte särskilt lätt.

Ett aktiebolag kan dessutom byta skepnad som ett sagodjur. Firman Governor and company for making hollow sword blades in England bildades 1691 för att det just då gick att tjäna snabba pengar på svärd. Tio år senare hade den blivit en av de största markägarna på Irland; när det inte längre lönade sig förvandlades firman på nytt, och uppträdde som The Sword Blade Bank, som försäkringsbolaget Sword Blade, och rentav som kaféet Sword Blade Coffee House.

Normkritik är bara ännu en variant av vår tids populistiska rörelser, skriver jag i en understreckare i SvD idag. Därför kan normkritiken aldrig besegra populismen.

Politik har slutat handla om förändring och börjat handla om bekräftelse. Från alla partier kommer samma budskap: Rösta på den som bekräftar dina känslor, lilla vän! Då lovar vi att ingen ska få ta dina känslor ifrån dig, varken din känsla av att ständigt vara orättvist behandlad, eller den innersta, hemliga känslan av att egentligen vara överlägsen alla andra. Med andra ord: politik som status quo.

Politik som enbart handlar om känslor blir alltid destruktiv. När känner jag mig tillräckligt trygg, välkommen, delaktig, representerad eller sedd? Det rätta svaret är ALDRIG. En känsla, som att känna sig delaktig, är inte ett statiskt tillstånd som kan förlängas i det oändliga; känslor är reaktioner, och därför är de ständigt föränderliga. Vad som har hänt inom politiken, och inom den akademiska samhällskritiken, är att man har ersatt konstruktiva och realistiska mål med emotionella mål, som är garanterat omöjliga att uppfylla.

Varför är det kunskap när en mångfaldskonsult föreläser om vithetsnormen, och något helt annat när en röstfiskande missnöjespolitiker förmedlar samma konspiratoriska världsbild? Varför ska jag kalla det ena populism och det andra woke, cultural studies, postkolonialism, maktanalys eller normkritik när det rör sig om så likartade tankesätt?

Så här kan det låta på litteraturfestivaler nuförtiden: ”Kände du dig bekväm med att skildra en kvinnas känsloliv?” Det är viktigt att betona att det inte fanns ett spår av anklagelse i frågan, och den manlige författare som fick frågan, irländaren Tadh Mac Dhonnagáin, tog inte det minsta illa upp. Detta sätt att tala om litteratur har redan blivit normalt.

Eller så här. Jag skulle mycket väl kunna ha en svart person i någon av mina romaner, förklarade den brittiska författaren Kate Mosse. ”Men jag skulle inte, till exempel, skriva en berättelse i första person ur en svart sydafrikansk mans perspektiv. Jag tror inte att jag är tillräckligt skicklig, och inte heller att jag har rätt att göra det.”

Mosse citerade sedan författaren Kit de Wall, som har sagt att man ”aldrig ska doppa sin penna i någon annans blod”.

Har fiktiva personer blod? Jag trodde att de hade trycksvärta.

En segregerad litteratur har konsekvenser. Den kommer att få ett segregerat samhälle att framstå som det enda normala, skriver jag i tidskriften Fokus. Nu vet ni vad ni ska lyssna efter på Bokmässan, som börjar imorgon.