Existentialismen – dess bästa tid är nu

6 februari 2018 av H. | Bloggat

Existentialism? Idag? Passar den överhuvudtaget in i världen som den ser ut 2018, med vår tids kriser och konflikter? Ja, varför inte!

Sarah Bakewells bok får mig att tänka att existentialismen är så fel att den är rätt. Den har varit ute i skuggan så länge att det har blivit psykologiskt möjligt att dra in den på scenen och återupptäcka den.

Kanske är det just en dos existentialism vi behöver bäst. Den skulle kyla ner den offentliga debattens åsiktsreaktor en aning, innan den börjar koka. Framförallt skulle den vara nyttig för oss för att dess människosyn skiljer sig radikalt från den identitetspolitiska strömning som dominerar vår tid.

Jag recenserar Existentialisterna i UNT.

1 kommentarTags:

Självlärande system iakttar världen – och blir sexistiska

6 februari 2018 av H. | Bloggat

Självlärande dataprogram har börjat göra något vi inte har förutsett. När dataprogrammen iakttar oss drar de inte de slutsatser vi skulle önska. Vi kommer att behöva säga samma sak till dem som föräldrar säger när de uppfostrar sina barn: Gör inte som vi gör, gör som vi säger.

Om program som iakttar en orättvis värld börjar konstruera en egen version av våra oskrivna regler – eller om vi omedvetet väver in våra fördomar i programmen – får vi program som förstärker orättvisor istället för att vara neutrala, skriver jag i en krönika för UNT.

Tom Simonites artikel, som jag hänvisar till, finns här: Machines taught by photos learn a sexist view of women.

Inga kommentarerTags:

Författare åtalad för fiktiva brott – fallet Kaur Kender

6 februari 2018 av H. | Bloggat

Hört talas om den estniske författaren som åtalades för barnporr på grund av de grymheter han beskriver i en skönlitterär text? Inte? Han heter Kaur Kender. Jag skriver om fallet i SvD:

Kan en påhittad text klassas som barnporr?

Åtalet mot Kender påminner om rättegången mot mangaöversättaren Simon Lundström. I Lundströms fall jämställdes tecknade seriefigurer, i vissa fall med svans och kattöron, med foton av barn som utsätts för övergrepp. Kender friades två gånger, varpå åklagaren lade ner fallet. Lundström dömdes i två instanser för att slutligen frias 2012 av Högsta Domstolen.

Varför har vi en lag som jämställer tecknade fantasier med verkliga övergrepp? När Lundström-fallet pågick redde jag ut den snåriga bakgrunden till den svenska barnporrlagstiftningen i Expressen (2011).

Inga kommentarerTags:

När CIA stödde modernistisk konst

27 januari 2018 av H. | Bloggat

Under 50- och 60-talen stödde CIA i hemlighet ledande kulturtidskrifter, kulturkonferenser och konstutställningar i en rad länder. Kulturstödet var en liten, fortfarande rätt okänd del av det kalla krigets propagandaverksamhet. Jag har besökt en utställning i Berlin som berättar historien – snyggt nog i samma byggnad där CIA höll en av sina kulturkonferenser.

Krönika för UNT – CIA:s hemliga kulturstöd.

Inga kommentarerTags:

Flykten från friheten

5 januari 2018 av H. | Bloggat

Vad kunde sammanfatta det som pågår i vår tid bättre än titeln på Erich Fromms bok Flykten från friheten?

Efter en kort period när välstånd, rättigheter och utbildning har varit jämnare fördelade bland medborgarna än kanske någonsin sedan människan började bo i städer flyr vi tillbaka till nationell stolthet, etniska gemenskaper, religion, könsroller, konspirationsteorier och andra aggressiva kollektiva identiteter. Vi rotar i soppåsen efter de matrester som 1900-talet skrapade från tallriken.

Jag har skrivit en understreckare om boken, publicerad i SvD 2 januari 2018.

Förutom Erich Fromm medverkar psykologen Sama Maani, AI-teoretikern Nick Bostrom samt Svetlana Aleksijevitj, som bättre än någon annan har beskrivit hur förtryck och stolthet bildar ett fungerande maskineri. ”Jag har kvar mitt sovjetiska pass, som min dyrbaraste ägodel”, säger en av de anonyma rösterna i Tiden second hand. Med andra ord: du är inte stolt över ditt sovjetiska pass trots att du har lidit, du är stolt för att du har lidit.

Inga kommentarerTags:

Lockelsen med AI är att förlora kontrollen

30 november 2017 av H. | Bloggat

I sin bok Superintelligens varnar Nick Bostrom för att vi inte kommer att kunna kontrollera överlägset intelligenta maskiner. Hans resonemang hade kunnat sammanfattas i en tweet: kan vi kontrollera dem är de inte överlägsna. Lockelsen med AI ligger just i att förlora kontrollen, skriver jag i min recension för UNT.

Bostrom ägnar ett par hundra sidor åt något som hade kunnat sägas kortare. Om vi accepterar premissen att oändligt överlägsna intelligenta system är möjliga följer det av sig själv att vi inte kan kontrollera dem. Här finns en uppenbar slutsats som Bostrom inte drar: hela poängen med AI är att förlora kontrollen.

Att fråga sig om vi kan kontrollera oändligt överlägsna AI-system är som att fråga sig om ett barn kan kontrollera sina föräldrar, skriver Bostrom. Han borde ha utvecklat den metaforen dit den själv är på väg: vi vill inte ha kontroll, vi vill ha föräldrar.

För en presentation av Nick Bostrom, en av samtidens ledande tänkare när det gäller de existentiella riskerna med artificiell intelligens, se Raffi Khatchadourians reportage The doomsday invention i The New Yorker.

Inga kommentarerTags:

Alla usla datasystem får äntligen vad de förtjänar

17 november 2017 av H. | Bloggat

Jonas Söderström ger en samlad bild av de svårjobbade datasystem som förvandlar arbetsplatser till ett helvete av stress och frustration.

Läget är så allvarligt att det är befogat att parafrasera Churchill: aldrig förr har så många kommit undan med så mycket – och tagit så bra betalt för det. Ingen bransch kommer undan med så usla produkter som de företag som säljer de frustrerande dåliga datasystem som folk kämpar med på sina arbetsplatser. Jonas Söderström har skrivit den första boken på svenska om vår tids största arbetsmiljöproblem.

Jag vill börja med en personlig historia. En av de vanligaste saker man gör på en bokhandel är att printa ut etiketter med streckkod och pris. Jag jobbade tidigare på Akademibokhandeln. I det datasystem som fanns när jag började, hopsnickrat av två personer som själva arbetade inom företaget, räckte det med en knapptryckning för att få ut en etikett ur skrivaren. Koncernledningen bestämde att butikskedjan skulle byta till ett affärssystem från tyska SAP, ett dataprogram som hade det förtroendeingivande smeknamnet ”Tysklands hämnd”. Under ett drygt års tid sysslade ett gäng konsulter med att modifiera systemet efter bokhandelns behov: hur mycket de fakturerade fick vi aldrig veta. Sedan kom den stora dagen när vi som arbetade på butiksgolvet skulle utbildas i det nya systemet. Vi fick en pärm. Instruktionerna för att printa ut en streckkod upptog två sidor i pärmen. För att skriva ut en prisetikett var man tvungen att utföra sexton olika moment. Det nya systemet var kort sagt ett skämt, och då har jag ännu inte sagt något om hur dåligt anpassat det var för den allra vanligaste grejen man gör i en bokhandel, nämligen söker efter böcker.

Jävla skitsystem är full av den sortens historier. Vi har inte fått artificiell intelligens: det här är vad vi fick istället. Medan visionärerna pratar om artificiell intelligens som om det var ett faktum att den sortens teknologi står och väntar på oss, bara några få år in i framtiden, kämpar folk på de flesta arbetsplatser med en härva av svårjobbade program. Vilket it-helvete kommer ”the internet of things” att öppna dörren till?

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Bakom en rökridå av bullshit byggdes monopolföretagens internet

16 november 2017 av H. | Bloggat

Jag får erkänna att jag har tappat räkningen. Jag vet inte längre om det internet vi har är version 2.0 eller 3.0 eller någon annan spännande siffra, men folk som skriver om nätet kan fortfarande komma undan med samma floskler som 2005.

När Joel Halldorf (28/10), Emmanuel Karlsten (31/10) och Rasmus Fleischer (4/11) debatterar internet i Expressen får läsaren en betryggande déjà vu-känsla.

På nätet skulle amatörerna äntligen tillåtas utveckla sin kreativitet, påstods det – en lögn som vem som helst med lite äkta antielitistiskt tänkande hade kunnat genomskåda. Att det fanns en amatörkultur före nätet var det viktigt att glömma, för nu såg ett antal företag sin chans att bli rika genom att använda den tidigare kommersiellt ointressanta amatörkulturen som gratis råmaterial för sina sajter. Eftersom dagstidningarna inte längre var lika viktiga för annonsörerna uppfostrades vi att förakta dem (”gammelmedia”, ”elit”, ”grindvakter”) så att vi inte skulle sakna dem om de försvann.

Allt detta var en rökridå av bullshit. I skydd av den byggdes det nät vi fick: monopolföretagens och massövervakningens. Det borde vara utgångspunkten för varje saklig debatt om nätet. Hur det gick till framgår utmärkt av Astra Taylors bok The people’s platform. Taylor är en aktivistisk dokumentärfilmare – lycka till med att beskylla henne för att vara rädd för att förlora några gammelmediapositioner. Boken skrev hon för att hon tvingades konstatera att det småskaliga, kreativa internet som hon hoppades på inte har blivit verklighet.

Jag kommenterar Halldorf, Fleischer och Karlsten i en krönika för SvD.

Jag presenterade Astra Taylors The People’s platform i en radioessä för Obs, som kan läsas här.

Inga kommentarerTags:

Den lustfyllda oron när ljusen släcks ner

16 november 2017 av H. | Bloggat

Kanske minns någon Julia Romanowskas okonventionella ledarskapskurs och forskningsprojekt. Maciej Zaremba skrev en spännande artikel som förklarar vad det gick ut på: ”På chefskurs med Kafka”.

Jag fick ett smakprov av vad cheferna utsattes för och har skrivit om det för UNT.

Varje krönika av det här slaget borde innebära att man tar en risk. Jag visste ingenting om vad som väntade när jag bjöds in till Reginateatern i Uppsala i början av hösten. Jo, några vaga föreställningar hade jag: det skulle sannolikt bli starkt berörande, kanske obehagligt, kanske omvälvande. Ljuset i salongen släcktes ner och publiken tystnade.

Det ögonblicket, när ens oro inte vet vad den ska förbereda sig på, är mycket läckert. Det är ett tillstånd man borde uppsöka oftare. Etthundraen rädslor och osäkerheter sträcker sig uppåt i mörkret utan att veta vilken av dem som kommer att bli vidrörd, möjligen sårad, möjligen befriad.

Läs hela texten här.

Inga kommentarerTags:

Emmanuel Bove – de osynligt amputerade människornas författare

27 oktober 2017 av H. | Bloggat

Jag har väntat på den här boken på grund av en enda mening. Det som fick mig att vilja läsa Emmanuel Bove var en formulering i Huset som Proust byggde (2007), Kristoffer Leandoers essäsamling om fransk litteratur. Om Boves personer hade kommit tillbaka från första världskriget minus en arm eller ett ben skulle de vara begripliga, säger Leandoer. Men det som har amputerats bort från dem är osynligt. Omgivningen förstår dem inte, och deras egna försök att ta sig in i den mänskliga gemenskapen visar att de själva inte vet hur de ska komma tillrätta med det som fattas dem.

I Ord & Bild recenserar jag Emmanuel Boves novellsamling Bécon-les-Bruyères och andra texter, översatt av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer. Läs recensionen här.

Inga kommentarerTags:

Bokmässan 2017: bildning über alles plus en stoppad utställning

2 oktober 2017 av H. | Bloggat

För UNT har jag skrivit om Bokmässan 2017. Så många talade om bildning på ett sådant sätt att ”bildning” framstod som en sorts hudkräm som man kan stryka på torr och sprucken hud. Mer bildning ska lösa alla samhällsproblem, från filterbubblor till politisk extremism.

I artikeln skriver jag också om utställningen När Luther blev viral, som stoppades av Svenska kyrkan. De 500 år gamla träsnitten från propagandakriget mellan protestanter och katoliker (en påve med åsneöron, med mera) var tydligen för känsliga för att kunna visas på kyrkans fotovägg.

I texten nämner jag två tidskrifter som jag gärna länkar till: den nystartade essätidskriften Essä och den globala novelltidskriften Freeman’s, som nu har kommit med sitt första svenska nummer, utgivet av förlaget Polaris.

Inga kommentarerTags:

Dick Harrison om Tage Erlander: ”min chans ligger just i att jag systematiskt nedvärderas”

20 september 2017 av H. | Bloggat

Jag recenserar Dick Harrisons biografi om Tage Erlander, Jag har ingen vilja till makt, i UNT.

Snart kan det förefalla obegripligt att det en gång fanns ett land där allt fungerade hyggligt och där politikerna var mestadels hederliga. Vi kan redan se att en myt om det förflutna har tagit form: vi inbillar oss att Sverige fungerade för att det förr i tiden var konfliktfritt och homogent.

Dick Harrisons biografi om Tage Erlander visar oss ett helt annat 1900-tal. Regeringen fick ofta stöd av Bondeförbundet, men någon harmoni var det inte tal om. Politiken ”kännetecknades av konstant verbalt skyttegravskrig”, skriver Harrison. För Erlander var det en tid av ständiga gräl och kriser – och kanske kan en statsminister inte uppleva det annorlunda, hur bra det än går (socialdemokraterna fick regelbundet omkring 45 procent i valen).

Harrison bygger på Erlanders dagböcker från åren 1946-69, utgivna 2001-16. Bläddrar man i dagböckerna hittar man överallt exempel på uppriktig självrannsakan. Det här hittade jag när jag lånade en av dagböckerna och slog upp den på måfå (exemplet nämns inte i recensionen eller i Harrisons bok).

29/10 1953

Visst är man feg. Jag fick i dag en inbjudan till en middag med Per Meurling, Stig Ahlgren och Wästberg hos bokförläggare Björkman. En mera djävlig kvartett kan jag inte tänka mej. Där Per Meurling sannolikt är den bäste! Alltså nej-tack till slöddret. Naturligtvis inte ja-tack men uppskov till 17/12. Inte bara feghet kanske. I någon mån också nyfikenhet. Hur de träbockarna [ser] ut invärtes. Vi vår väl se. Det är f. n. så pass trist att t.o.m. en sådan kväll kan nödtorftigt försvaras.

Observera hur snabbt Erlander växlar från självkritik (”feg”) till avsky (”en mera djävlig kvartett …”) till nyfikenhet, och sedan erkänner för sig själv att hans tristess är så stor att han kan tänka sig att träffa det här gänget bara för att få något slags umgänge.

Vilken samtida politiker ägnar sig åt en självreflektion som tål att ställas bredvid Erlanders? Jämför med Carl Bildts twittrande som jag kommenterade i UNT 22/6 2011.

Inga kommentarerTags:

Bakom fake news: ett sönderrivet samhällskontrakt

6 september 2017 av H. | Bloggat

Publicerat i UNT 2 september 2017.

När vi diskuterar falska nyheter och oseriösa alternativa medier tror jag att vi hamnar fel om vi enbart gör det till en diskussion om yttrandefriheten och dess gränser. En debatt om vad man bör eller inte bör tillåtas säga i offentligheten riskerar lätt att gå i cirkel i hundra förutsägbara varv. Rätt dörr att gå in genom, tror jag, är att betrakta allt detta som en del av ett mycket större skeende: ett sönderrivet samhällskontrakt.

Konspirationsteorier och faktaresistens är tecken på att det samhälleliga förtroendet har sagts upp. När det sker drabbar det också förtroendet för massmedier och etablerade kunskaper. Allt sådant avfärdas med en fnysning om ”eliten”. Människor söker sig själva till miljöer som bekräftar deras besvikelse och deras frustration – och de skulle göra det även om nätet inte fanns.

Det är därför dessa frågor är så svåra. Man läker inte ett förlorat samhällskontrakt genom att önska att Facebook ska se till att vi slipper se länkar till falska nyheter, eller genom de små brasklappar som har blivit populära i svenska tidningar det senaste halvåret. (”Det här är en krönika. En krönika ger uttryck för skribentens subjektiva åsikter.” Tyckte inte läsarna att tidningarna talade ner till dem förut lär de väl tycka det nu.)

(Forts.)

2 kommentarerTags:

Nu mosar vi transhumanismen!

2 september 2017 av H. | Bloggat

I nya Vagant (nr 3/2017) medverkar jag med den omfångsrikaste text jag skrivit på länge, en +50.000-teckens essä om varför artificiell intelligens och transhumanism är en dålig idé. Artificiell intelligens är en gammal 1900-talsfantasi som borde sticka tillbaka till 1950-talet där den hör hemma, tillsammans med flygande tefat och tvåbenta plåtrobotar. Ge mig lite framtid istället för Ray Kurzweils snart 30 år gamla odödlighetsrunk.

Än så länge bara i pappret – leta upp en Vagant på biblioteket närmast dig! Norska Vagant är Skandinaviens mest ambitiösa kulturtidskrift – risken är att du kommer att hitta mängder av läsvärda texter.

1 kommentarTags:

Debatt om identitetspolitiken

2 september 2017 av H. | Bloggat

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren (som jag recenserade i GP 20/7 2107) är, för mig, en av de senaste årens mest tankeväckande böcker. Läser man den är det omöjligt att inte jämföra med dagens situation. Sågverksarbetarna i 1890-talets Holmsund (som alltså ännu inte hade rösträtt) hanterade sin tids orättvisor och frustration med folkrörelser och självbildning. Vår tids missnöje och frustration gör att folk söker sig till identitetspolitik och brunpixlade alternativmedier. Detta ledde till en kort debatt i SvD.

Ambjörnssons bok visar vad som är möjligt – och vilka krav vi har slutat ställa på oss själva, skrev jag.

Charlotte Wiberg svarar mig här: Vad menar du när du talar om underklassen?

Jag svarade henne i en avslutande text här: Jag lovar ingen bättring vad gäller identitetspolitiken

_____

När det gäller ämnet identitetspolitik vill jag också hänvisa till två längre och förhoppningsvis bättre texter.

Reaktionär politik i radikal förpackning, SvD 13/6 2014.

Identitetspolisen och litteraturen, tidskriften Respons 4/2016.

Inga kommentarerTags: