Maciej Zaremba, ”Huset med de två tornen”

27 augusti 2018 av H. | Bloggat

Jag recenserar Maciej Zarembas Huset med de två tornen i SvD.

Maciej Zaremba. Foto Sofia Runarsdotter, Weyler förlag

Foto Sofia Runarsdotter, Weyler förlag.

Ur texten:
Det var lätt att känna igen honom när han började skriva i tidningen. Han var den där skribenten som fogade in ålderdomliga svenska ord på ett skevt, aningen klumpigt sätt, och som samtidigt hade en unik sensibilitet för moraliska komplikationer – som om dessa två saker hängde ihop. Det påminde om att höra Cornelis Vreeswijk uttala vissa ord med ett främmande allvar, fördjupat av en främmande ironi. Jag blev snabbt beroende.

Mellan raderna handlar så många av Zarembas texter om människor som har eller saknar ryggrad. Växer man upp i det här landet kan man ha ett desperat behov av att läsa sådant.

Hur kan man vara svältfödd på moraliserande skribenter i ett land som moraliserar så mycket som Sverige? Svensk moralism handlar om att dåliga åsikter är smutsiga. Skakar man hand med någon som har fel åsikt blir man själv smutsig. För Zaremba handlar moral om principer.

Läs hela texten här.

Inga kommentarerTags:

Peter Watson, ”Den gudlösa tidsåldern”

27 augusti 2018 av H. | Bloggat

Jag har skrivit en understreckare om Peter Watsons Den gudlösa tidsåldern i SvD: Kan religion fylla tomrummet efter gud? (8/8 2018).

På 673 sidor skildrar Watson det sekulära tänkandets historia från slutet av 1800-talet fram till idag. Som utgångspunkt har han valt Nietzsches ”gud är död”. Men, som Nietzsche har sagt i ett annat sammanhang: om himlen försvinner ska ni inte tro att jorden förblir likadan. Watson berättar om de författare, konstnärer och filosofer som på olika sätt har försökt hitta mening i en tillvaro där det inte längre finns någon gud. Och vad händer idag, när religionerna verkar vara på väg tillbaka?

Religionerna är tillbaka. Det är dags att ta dem på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det.

Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst: det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, skilsmässor, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.

Inga kommentarerTags:

Debatt om Lionel Shrivers ”The Mandibles”

27 augusti 2018 av H. | Bloggat

Förlaget Ordfront har beslutat sig för att inte översätta Lionel Shrivers roman The Mandibles på grund av ett par repliker där en fiktiv person ger uttryck för fördomsfulla åsikter om invandrare. Shrivers egentliga ärende med boken, att visa att den ansvarslösa spekulationsekonomin kommer att krascha och dra med sig resten av samhället i avgrunden, vägde tydligen lättare. När fiktiva personers åsikter blir ett problem är det dags att bli vaksam. Ju mer ett samhälle moraliserar om litteraturens innehåll, desto större orättvisor accepterar det på gatan.

Jag kommenterade beslutet i SvD Är massmördaren Kevins åsikter försvarbara? (5/6 2018). Ordfronts VD Pelle Andersson svarade Varken staten eller Håkan Lindgren styr (8/6 2018). Jag svarade honom i en avslutande artikel Vilken författare vågar hamna fel i debatten? (18/6 2018).

Under läsningen roar det mig att upptäcka att det inte alls är någon lysande roman. Shriver tänker bättre än hon skriver, och lite för ofta handlar hennes dialog om att romanpersonerna förklarar saker för läsaren i stället för att samtala med varandra.

Ett försvar för ett odiskutabelt mästerverk hade varit tråkigare att skriva – och missat målet. Här är det något annat som står på spel. När litteraturen måste vara ren vet man att samhället är smutsigt. Litteraturens bild av världen blir viktig i ett läge när man inte kan – eller inte tror sig kunna – handskas med samtidens konflikter och orättvisor på ett konstruktivt, uppriktigt sätt.

_____

Se också Hynek Pallas artiklar om samma bok i Expressen: Slarviga anklagelser om islamkritik gynnar ingen (1/6 2018) och Det är inte rasism att vilja förstå (8/6 2018).

4 kommentarerTags:

Tänk större än transhumanismen – del 2

21 augusti 2018 av H. | Bloggat

Den stora, mysiga diskussionen om transhumanism och artificiell intelligens fortsätter i den norska kulturtidskriften Vagant! I nyss utkomna 1-2/2018 svarar jag på tidigare inlägg. Jag inledde debatten i Vagant nr 3/2017 med texten ”1900-talets fattigaste utopi”, där jag skrev att det är dags att göra upp med de grumliga emotionella drivkrafterna hos personer som längtar efter överlägset intelligenta maskiner.

Transhumanismen uppstår i det ögonblick när man inte kan se någon väsentlig skillnad mellan att köpa evigt liv eller en ny app till sin mobiltelefon. Det är den enda utopi ett konsumtionssamhälle klarar av att föreställa sig. Och artificiell intelligens är en gammal 1900-talsfantasi som borde sticka tillbaka till det 1950-tal den kom från. Den hör hemma bland strålpistoler och flygande tefat. En dator behöver ”intelligens” lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med. Säger jag.

Texten finns ännu inte på nätet, men leta upp Vagant i närmaste bibliotek. Du kommer att hitta mycket att läsa; Vagant beskrivs ofta som Skandinaviens mest ambitiösa kulturtidskrift.

Inga kommentarerTags:

Spotify – framgångssagan som aldrig har gått med vinst

18 maj 2018 av H. | Bloggat

Spotify beskrivs som en svensk industriell framgångssaga trots att bolaget under 10 år aldrig har gått med vinst, och inte genererat fler än 2.000 jobb, skriver Pelle Snickars och Rasmus Fleischer i Den svenska enhörningen. Jag har recenserat boken för SvD (15/5 2018).

Inga kommentarerTags:

När verkligheten blivit värre än satiren läser man Caragiale

12 maj 2018 av H. | Bloggat

Vad ska man göra när verkligheten har blivit värre än satiren, suckar varje kulturskribent som ska skriva en krönika om Trump eller om inrikespolitikens kasperteater. Svaret är: man läser Caragiale och får tillbaka tron på både satiren och verkligheten! Hans texter i den till tyska nyöversatta samlingen Humbug und Variationen är det mest samtida jag har läst hittills i år. Boken har på kort tid blivit en kritikerfavorit i Tyskland.

Författare som Caragiale ger sina läsare lusten tillbaka – lusten att se bättre och att själv formulera sig med precision. En viktigare gåva kunde vi inte få 2018.

Jag upptäckte den rumänske författaren Ion Luca Caragiale på bokmässan i Leipzig och skriver om honom i SvD – en krönika för er som är trötta på ännu en artikel om Akademien.

Caragiale har till och med avbildats på Rumäniens sedlar – en märklig hedersbetygelse för en författare som protesterade mot korruptionen.

Inga kommentarerTags:

Donald Trump ljuger som en förlorare – ändå vinner han

12 maj 2018 av H. | Bloggat

Det märkliga med Trump är inte att han skryter och ljuger. Det märkliga är att han tjänar på att inte ljuga smart. Han ljuger som en förlorare – och ändå vinner han.

Jag har läst två böcker om Donald T. Rump: journalisten Michael Wolffs Fire and fury och den sparkade FBI-chefen James Comeys A higher loyalty. Läs recensionen i SvD: Trumps styre som en skogsbrand.

”White trash, vad är det för något?” Vi befinner oss ombord på Donald Trumps privata jetplan; det är en fotomodell som frågar. Trump har genast svaret redo. ”Det är människor precis som jag”, säger han. ”Med den skillnaden att de är fattiga.”

Inga kommentarerTags:

När Karl Marx fick ett bord att börja dansa

5 maj 2018 av H. | Bloggat

I år är det 150 år sedan Det kommunistiska manifestet gavs ut. Jag har läst manifestet plus Jonathan Wolffs introducerande bok Varför läsa Marx idag? och skrivit en understreckare för SvD (5 maj 2018).

Manifestet är förvånansvärt framsynt. Det är märkligt att öppna en text från 1848 och hitta resonemang om kommunikationsteknologi och globalisering som fortfarande är giltiga. Kanske förändras världen inte riktigt lika fort som vi ibland vill tro? I en av sina andra texter tycks Marx till och med ha anat den utvecklingstendens som ­leder fram till artificiellt intelligenta maskiner och alltmer avhumaniserade människor. ”Alla våra uppfinningar och framsteg tycks leda till att de materiella krafterna utrustas med andligt liv och att det mänskliga livet fördummas till en materiell kraft”, skriver han. Lika märkligt är det att det berömda manifestet inte innehåller någon argumentation som bygger på mänskliga eller medborgerliga rättigheter.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Mikrofilmen var 1940-talets internet

2 maj 2018 av H. | Bloggat

För 70 år sedan var det inte internet som var den nya, spännande informationsteknologin, utan mikrofilm. Kan ni gissa hur det lät? Det roliga är att det lät likadant.

Böcker var föråldrade, papper var gammelmedia, mikrofilm var framtiden. Om några årtionden, trodde Aftonbladet 1945, skulle folk ha små läsapparater som rymdes i fickan, och läsa tidningen på mikrofilm. Längst gick den amerikanske teknikvisionären Vannevar Bush, som samma år skisserade en maskin som han kallade ”Memex” (”memory expander”). Den kan enklast beskrivas som en dator, stor som ett skrivbord, som istället för hårddisk innehöll ett sökbart arkiv på mikrofilm.

Jag skriver om hypen kring mikrofilm i UNT (28/4 2018).

Den som verkligen är intresserad av ämnet rekommenderar jag Matts Lindströms fascinerande bok om mikrofilmens historia: Drömmar om det minsta (2017). Den finns för gratis nedladdning på lup.lub.lu.se.

Inga kommentarerTags:

Facebook är en människoplantage

2 maj 2018 av H. | Bloggat

Tysklands framgångsrikaste bloggare har fått nog av internet. Schlecky Silberstein ville göra sin mamma en tjänst, så han lärde henne använda Facebook. Perfekt för en ensamstående pensionär, tyckte han. En tid senare tittade han in för att se hur det hade gått. Då hade hon, som aldrig förut brytt sig om politik, 4 000 vänner och delade propaganda som stödde Putin, Trump och Brexit. Han kände inte längre igen hennes åsikter. Den sortens erfarenheter har fått Silberstein att skriva debattboken Das Internet muss weg (”Internet måste bort”, Knaus Verlag), en bok om vad som har hänt med internet – och med oss.

Silberstein vill få oss att se Facebook för vad det är: inte ett socialt nätverk, utan en människoplantage. För Facebook har vi samma roll som hönsen i en kycklingfabrik. Glöm allt vackert tal om kommunikation: syftet är att utvinna data ur oss. På sin sajt sammanfattar Silberstein sina invändningar mot vad nätet har utvecklats till.

Jag har skrivit om Silberstein och Das Internet muss weg i Göteborgs-Posten: Dags att göra uppror på dataplantagen (2/5 2018).

Inga kommentarerTags:

Telegrammet som förändrar den ryska revolutionen: Lenin ”arbetar helt enligt önskemål”

26 april 2018 av H. | Bloggat

I tidskriften Respons (6/2017) skriver jag om ett litet telegram som förändrar bilden av den ryska revolutionen.

Hundra år efter oktoberrevolutionen visar Deutsches Historisches Museum i Berlin en utställning om revolutionsåret 1917. Det mest uppseendeväckande föremålet på utställningen är ett telegram. Det ligger där som om det inte var något särskilt med det. Telegrammet är mycket kort: ”Steinwachs telegraferar från Stockholm den 17/4 17: Lenin inresa Ryssland framgångsrik. Han arbetar helt enligt önskemål.”

Dessa två meningar är en liten jordbävning som rubbar resten av utställningen, för att inte säga hela bilden av den ryska revolutionen. Telegrammet skickades den 21 april 1917 av Werner von Grünau från militärens högkvarter till det tyska utrikesministeriet. Steinwachs arbetade för den tyska militära underrättelsetjänsten i Stockholm.

Under första världskriget gav det kejserliga Tyskland bolsjevikerna ekonomiskt stöd för att försvaga Ryssland och för att Lenin lovade sluta fred om han tog makten. Därmed skulle Tyskland få det lugnt på östfronten och kunna koncentrera sig på att vinna kriget i väst.

”Vi måste ovillkorligen förorsaka största möjliga kaos i Ryssland”, skrev diplomaten Ulrich von Brockdorff-Rantzau till utrikesministeriet den 2 april 1917. Utrikesministern Arthur Zimmermann ansåg att ”det ligger i vårt intresse att den radikala falangen bland de ryska revolutionärerna får övertaget.”

Läs fortsättningen i Respons.

5 kommentarerTags:

Olle Svenning om Erlander: Erlandervågen fortsätter

26 april 2018 av H. | Bloggat

Tage Erlander är inte längre bortglömd – han håller på att bli Sveriges mest populära statsminister. Skribenter från hela den politiska skalan talar om honom med nyväckt respekt. Jag har recenserat Olle Svennings bok Åren med Erlander – om Svennings tid som statsministerns talskrivare 1966-68  (SvD 6/4 2018).

Bonusklipp som ströks ur recensionen av utrymmesskäl:

Enligt den akademiskt skolade Erlander såg arbetet ut så här: ”Talen växer fram som i ett seminarium. Man studerar allt djupare en fråga och lär sig den. Man skriver gång efter annan och till slut skapas ett fungerande tal. Och sedan håller jag ett helt annat.”

Vad beror Erlandervågen på? Detta är den andra boken om Erlander som jag recenserar. Jag har också skrivit om Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt (UNT 20/9 2017). En tredje bok är på gång, skriven av Expressens Torbjörn Nilsson.

Inga kommentarerTags:

Bokmässan i Leipzig 2018: DDR-nostalgiska högerpopulister

26 april 2018 av H. | Bloggat

På bokmässan i Leipzig mötte jag samma typ av konflikt som har präglat de senaste två årens svenska bokmässor i Göteborg: diskussionen om högerpopulistiska utställare bör accepteras på mässan eller inte. Men när jag besökte alt-right-tidskriften Compact fick jag höra något oväntat: de hyllar skolorna i DDR och gör sitt bästa för att sälja Putin till tyskarna.

Är det svårt att kränga Putin i Lepzig, frågade jag, med tanke på att den östra halvan av Tyskland, där vi befinner oss nu, var ockuperad av ryssar i 40 år. Svaret läser ni i min artikel om mässan i SvD (22/3 2018).

Jag rapporterade också om bokmässan i Lepzig 2017: den gången blev det mer litteratur än politik. Dessutom fick jag tillfälle att skriva om bokformgivning: en bok skriven av insekter helt utan mänsklig inblandning fångade mitt intresse.

Inga kommentarerTags:

En liten djävul hjälper mig med recensionen av ”Nyliberal ordlista”. Och en ängel.

26 april 2018 av H. | Bloggat

Jag har recenserat Nyliberal ordlista för SvD (16/3 2018).

En liten djävul sätter sig på min axel när jag börjar skriva den här recensionen. ”Den här boken är mycket svensk”, viskar den. Det är inte menat som beröm. Politisk satir är inte svenskarnas bästa gren.

Vid det här laget vet alla att ytterligare försämringar väntar när en politiker lovar ”mer kvalitet och valfrihet i välfärden”. Samlar man allt sådant språkligt mjäll till en ordbok kunde man hoppas på en renande effekt. Läsaren får överblick och sammanhang och kan börja göra motstånd. Kanske kommer jag till och med att upptäcka något jag inte visste. Men det händer inte när jag läser ”Nyliberal ordlista”. Den är varken befriande arg eller listigt subversiv.

Och vad säger ängeln? För att få veta det måste ni läsa hela recensionen.

Inga kommentarerTags:

Det okända 1970-talet: ledarskapskurserna som skulle få svenska chefer att sluta tänka och börja känna

26 april 2018 av H. | Bloggat

Jag har skrivit en understreckare om Känslornas revolution, en antologi om det svenska 70-talet (SvD 20/4 2018).

Mest spännande var – oväntat nog – två kapitel om ledarskapskurser. Finns förklaringen till vår tids epidemi av dåliga chefer (Karolinska, Transportstyrelsen med flera exempel) i den förändrade ledarstil som beskrivs i Känslornas revolution?

Högern och vänstern är fullständigt överens om vilka klichéer som ska användas när vi bygger den gemensamma bilden av 70-talets Sverige – och lika okunniga om vad som fanns utanför klichéerna. Lyckligtvis tar två av bokens författare med oss in i ett oväntat rum.

Ekbergs och Tillemas texter handlar om ledarskapskurser, och det är mycket mer spännande än det låter. Vid den här tiden introduceras en ny typ av chefskurser, kallad sensitivitetsträning. Förebilden är amerikansk. 70-talets känslomässiga frigörelse brukar associeras till olika alternativrörelser på vänsterkanten, skriver Tillema, men samma slags frigörelse eftersträvades ”i det privata näringslivets och de statliga myndigheternas fortbildning”. Pådrivande i den här utvecklingen var något som kallades Personaladministrativa rådet; bakom det stod Svenska Arbetsgivareföreningen och de tunga fackföreningarna LO och TCO.

Rationella chefer som hade tränat bort sitt känsloliv skulle nu tränas i öppenhet, nyfikenhet och känslomässig närvaro. Herrar från AB Atomenergi uppmanades ta av sig skorna och sätta sig i ring på golvet, så att deras fötter snuddade vid varandra. Tyckte kursledarna att någon deltagare inte var tillräckligt närvarande, står det i en rapport från 1972, brukade de avbryta med frågor som: ”Hur känner du för detta? Hur känner du dig just nu? Berätta!”

Här bör det darra i hörselnerven hela vägen in till förståndet. Tänk inte, känn! En gång var det en ny och nödvändig uppmaning. Från den sortens normativa frågor, tror jag, går det en rak linje fram till vår tid, när ”Jag känner!” har blivit en replik som inte tål några motargument.

Inga kommentarerTags: