Steffen Mau: mätbarhet, övervakning och datasopor

3 juli 2019 av H. | Bloggat

Steffen MauEtt vanligt passagerarplan, som Boeing 737, kan generera 240 terabyte data under en flygning. Det är fem gånger så mycket som Hubbleteleskopet har samlat in under 20 år.

Föreställ dig att dessa data syntes som ett utsläpp, som ett moln av partiklar och avgaser som följde flygplanet, och det skulle bli ännu tydligare att informationsåldern håller på att övergå i något som liknar datasopornas tidsålder.

Multiplicera dessa datamängder med alla mobiltelefoner, sensorer, appar, swishbetalningar, de uppkopplade prylarna i ett smart hushåll, hela vårt kommande internet of things, och du börjar få en bild av omfattningen. Vilka av dessa data är meningsfulla? För närvarande svarar företag och myndigheter: Allihop! Låt oss samla in ännu mer, bara för att vi kan, låt oss inte tappa bort en enda etta eller nolla. Data fyller världen på ett sätt som påminner om plastfragmenten i haven. Det handlar om information i sådana mängder att det är frågan om det fortfarande är relevant att kalla det information, eller om det borde kallas brus.

Men var inte orolig – det finns en räddning, och den heter Big data! Bakom idén om Big data ligger föreställningen att vi inte längre behöver överblicka våra datamängder, vi behöver inte förstå vad som är relevant, allt vi behöver göra är att samla in så mycket osorterade data som möjligt och hälla ner dessa som grus i en algoritm. Algoritmerna kommer, helt av sig själva, att hitta guldkornen i gruset, identifiera mönster, riskfaktorer och förbindelser. Vi har ingen aning om hur det går till, en självlärande algoritm drar sina egna slutsatser ur materialet – men hela poängen med Big data är att vi inte behöver veta det. Vi kan nöja oss med att lita på algoritmerna. För det gör vi väl? Eller gör vi det bara för att vi håller på att måla in oss i ett hörn där vi inte har något val?

I senaste numret av tidskriften Axess recenserar jag Steffen Maus The metric society – en bok om big data, mätbarhet och övervakning.

Inga kommentarerTags:

Intervju: Ulf Danielsson om artificiell intelligens

2 juli 2019 av H. | Bloggat

Fysikern Ulf Danielsson befinner sig vid forskningens frontlinje men gör fortfarande sina beräkningar med papper och penna – annars förstår man inte vad man håller på med, säger han. I senaste numret av tidskriften Axess samtalar jag med honom om artificiell intelligens – ett ämne han är mycket skeptisk till.

Axess 5/2019: Tro inte på spöken (uppdatering: intervjun är nu tillgänglig på nätet).

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Hans blogg, där han skriver om allt från mörk energi till artificiell intelligens, finns här: ulfdanielsson.com

_____

Jag utnyttjar intervjun till att formulera en del av min egen skepticism mot AI:

Det som stör mig med den samtida diskussionen om AI är att vi uppmanas att tro att framtiden redan är avgjord. AI är på väg vare sig vi gillar det eller inte, och det enda vi kan göra är att vara duktiga konsumenter och anpassa oss i förväg, trots att det vi anpassar oss till inte har blivit verklighet och kanske aldrig blir det. Man talar om AI som om det redan fanns, som om det väntade i framtiden och längtade efter att ta sig in i vår tid. Kort sagt: vi uppmanas att tänka på AI som ett foster som vi inte har rätt att abortera. Det gör det närmast omöjligt att ha en sansad och ansvarsfull diskussion om vilken teknologi vi ska utveckla. 

Och för övrigt skulle jag vilja sabotera hela resonemanget. Ju mer jag läser och skriver om AI (se till exempel min understreckare om Alan Turing, Mannen som avskaffade medvetandet), desto mer tror jag att hela frågan om intelligenta och medvetna maskiner är en återvändsgränd eller ett villospår. För det första behöver maskiner inte vara medvetna för att vara överlägsna människan. Redan en miniräknare är snabbare och säkrare än jag, och ingen skulle påstå att den är medveten. Man kan utan problem föreställa sig ännu mer avancerade maskiner som är överlägsna, användbara och möjligen farliga, och som inte behöver vara ett dugg mer medvetna än en brödrost. Vi förmänskligar våra maskiner och det är inte säkert att varken de eller vi vinner något på det. En dator behöver intelligens eller medvetande lika mycket som ett ånglok behöver två ben att springa med. För det andra ligger det djupt i människans sociala natur att vi kan läsa in ett medvetande i allt som omger oss. Vår inlevelseförmåga är så stor att det är fullständigt normalt för oss att ge liv åt döda ting. Vi kan tycka att en bil eller ett hus har personlighet. Om vi redan kan göra det med en bil, varför skulle vi inte göra det med en dator?

 

Inga kommentarerTags:

Curtis Sittenfeld – Jag säger det ni tänker

29 juni 2019 av H. | Bloggat

Jag säger det ni tänker heter Curtis Sittenfelds novellsamling. Här säger jag vad jag tänker om den (UNT 29/6 2019).

Tolstoj inledde en gång en roman med orden ”Ivan Iljitjs liv var enkelt, vardagligt och fasansfullt.” Det är en mening som gör läsaren beredd att granska huvudpersonens slentrianmässiga liv ur en ny synvinkel, som får all slentrian att upplösas. Sittenfeld beskriver välkammade liv på en ganska välkammad prosa; därför utvinner hon inte så mycket ur sitt material som hon skulle kunna göra. Problemet är inte att de konflikter och irritationsmoment som drabbar huvudpersonerna är ganska små – som att rollerna är ombytta när huvudpersonen i vuxen ålder träffar den coolaste tjejen i klassen. Små konflikter är ofta mer effektiva än stora, om de hanteras skickligt. Hos Sittenfeld är det rent och modernt som på ett dyrare hotell, och i en sådan miljö krävs det en mycket speciell författarblick för att fräta fram några nya egenskaper hos tingen.

Inga kommentarerTags:

Was ist dada?

26 juni 2019 av H. | Bloggat

Dada

Inga kommentarerTags:

Arkadij & Boris Strugatskij – Picknick vid vägkanten

25 juni 2019 av H. | Bloggat

Arkadij & Boris Strugatskij vill skildra människans möte med något som är så främmande att ingen förståelse är möjlig.

På sex platser i världen, de så kallade Zonerna, har föremål från förbipasserande rymdfarare slagit ner. Den kontakt med en utomjordisk civilisation som människan har fantiserat så mycket om blev inget annat än en hastig picknick vid vägkanten – och nu kryper vi fram och nosar på de efterlämnade soporna. Resterna är gåtfulla, farliga, kanske användbara på oanade sätt. Zonerna är stängda för allmänheten, men stalkers smugglar ut sina fynd och säljer dem på svarta marknaden. Romanen Picknick vid vägkanten ligger till grund för Andrej Tarkovskijs berömda film Stalker, men skiljer sig ganska mycket från den, även om bröderna deltog i manusarbetet.

Jag recenserar bröderna Strugatskijs ryska science fiction-klassiker i SvD: I Zonen möter människan sin likgiltighet.

Så här beskriver de det första besöket i Zonen:

”Vid första anblicken såg allt ut precis som vanligt.” Ovanpå romanens beskrivningar av torkat gräs och övergivna lastbilar lägger sig, tunt som oljeslingor i en vattenpöl, liknande scener från reportage om turister som tar sig in i den övergivna zonen runt Tjernobyl. ”Över en gammal sophög med lump och krossat glas kröp en dallring, en skälvning av något slag, ungefär som den heta luften över ett plåttak mitt på dagen, kämpade sig upp över vallen, kom närmare, närmare och gensköt oss precis vid markören, släpade sig fram över vägen, hejdade sig i en halv sekund – eller inbillade jag mig bara? – och slingrade iväg över fältet.”

De farliga eller åtråvärda saker som finns i Zonen presenteras bara genom stalkerjargongens slanguttryck – tomglas, svartstänk, gnisslare, klapperservetter, flugfällor. Vi får veta att häxsyltan kan rinna genom metall ”som vatten genom en tvättsvamp”, och att en stalker som råkade trampa i den måste få benen amputerade, men exakt hur den ser ut nämns aldrig. Vad bröderna Strugatskij gör handlar inte om att lämna utrymme för läsarens fantasi, utan snarare om att leda läsaren fram till en plats där ingen förståelse eller fantasi kan få fäste. Underligheterna i Zonen befinner sig alltid strax utanför synfältet, som om det inte gick att rikta blicken rakt mot dem.

Inga kommentarerTags:

Hålet i centrum – vad är det som saknas i Sverige?

24 juni 2019 av H. | Bloggat

Tidskriften Axess har bett ett antal skribenter förklara vad de saknar i svenskt kultur- och idéliv. Mitt bidrag kan läsas här – och hela artikelserien, med bidrag från bland andra Joel Halldorf och Adam Cwejman, finns här.

För några år sedan skrev jag en längre text på samma tema för SvD. Den fick den missvisande rubriken “Hur svensk kultur reducerades till gnäll” och kan läsas här.

 

Inga kommentarerTags:

Finns EU fortfarande? Intervju med Sverker Gustavsson

3 juni 2019 av H. | Bloggat

Tiotusenkronorsfrågan som ingen kunde svara på när jag senast gick på ett seminarium om den europeiska populismen löd så här: Hur ska medborgarna få bättre förtroende för eliten? Ställer du den sortens frågor är du själv elit, och håller dessutom på att tappa kontakten med resten av befolkningen. För min del tror jag att svaret är ganska enkelt. Du får förtroende för eliten genom att själv bli en del av den. Felet med gula västarna och liknande missnöjesrörelser är att de inte är gjorda för att ta makten. Tvärtom, de hindrar människor att göra något konstruktivt av sin frustration. Jämför med det förra sekelskiftets arbetarrörelse, som hanterade sitt missnöje genom att säga: vi ska bli ministrar, akademiker och chefer i offentlig förvaltning.

Hur länge kan vi låtsas att EU fortfarande finns, om EU fortsätter att svika sina egna principer? För att samtala om sådana saker söker jag upp Sverker Gustavsson, som är professor vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala.

– Det som har hänt nu i samband med valet, säger Gustavsson, är att Salvini, Orbán, Kaczyński och några till inte längre är inriktade på att gå ur EU. De säger istället att vi ska vrida om händerna på de här beskäftiga fransmännen och tyskarna, vi ska se till att EU får en mindre politiskt liberal framtoning.

Du har sagt att EU lider av ett demokratiskt underskott. Kan du utveckla det?

– Jämför med USA och Tyskland. Där ligger makt och ansvarsutkrävande på samma nivå. Men EU är medvetet konstruerat så att man fattar beslut om avreglering av marknaderna – för det är ju väsentligen vad det har handlat om – på en nivå där folkopinionen inte kan komma åt den förda politiken.

Läs fortsättningen av intervjun i SvD.

Inga kommentarerTags:

Bakom AI finns Brenda i Kenya – och tusentals andra

9 maj 2019 av H. | Bloggat

När alla tittar åt ett håll ska man titta åt ett annat. Det gjorde BBC:s Dave Lee för en tid sedan, och upptäckte Brenda i Kenya. Det är hon som är intelligensen i din självkörande bil.

Hon arbetar på ett datacenter i Nairobi och tolkar bilder åt datasystemen i självkörande bilar. Där sitter tusen människor framför plattskärmar, markerar föremål pixel för pixel och klassificerar dem: det där är en bil, det där är också en bil, det där är ett vägmärke. De smarta systemen klarar sig ännu inte utan Brenda.

Den sortens företag kallas labelling farms. Det är en växande bransch, framförallt i Kina, som har målet inställt på att bli världsledande på artificiell intelligens (AI) år 2030.

Jag har skrivit en krönika om labelling farms i SvD.

IT-branschen och populärkulturen uppfostrar oss att tro att framtiden redan är avgjord, att AI är på väg vare sig vi gillar det eller inte, och det enda vi kan göra är att vara duktiga konsumenter och anpassa oss i förväg. Vi uppmanas att tänka på AI som om tekniken redan fanns och längtade efter att ta sig in i vår tid. Kort sagt: vi ska betrakta AI som ett foster som vi inte har rätt att abortera. Det gör det nästintill omöjligt att ha en seriös diskussion om den teknik som IT-företagen utvecklar.

_____

På tal om det vill jag köra den här texten i repris: Alan Turing – mannen som avskaffade medvetandet (understreckare i SvD 19/8 2012). Konsekvensen av hans test är inte att maskinen kan tänka, utan att människan förvandlas till maskin.

Inga kommentarerTags:

Jan Arends: Keefman

6 maj 2019 av H. | Bloggat

Det är som om den dyker upp överallt, Jan Arends novellsamling Keefman, på ett bokrecenserande instagramkonto såväl som i Dagens Nyheter. Jan Arends beskrivs som en nyupptäckt pärla – grälsjuk, svartsynt, ofta intagen på mentalsjukhus innan han tog sitt liv 1974. Jag får lust att läsa honom, men är helt oförberedd på den effekt hans noveller har på mig. Jag sitter och kväver fnissningar så ofta att ägaren till den övergivna lunchrestaurangen förmodligen tycker att jag är rubbad och borde åka in på psyket.

Läs recensionen här: Hårt skruvade ironier av en förlorarnas furste

Inga kommentarerTags:

Ayn Rand: “De levande”

28 april 2019 av H. | Bloggat

Jag har läst Ayn Rands debutroman De levande, full av skarpt iakttagna, vardagliga detaljer från 1920-talets sovjetiska Petrograd. Den är inte, som hennes senare romaner, ett försvar för vinnarnas rätt att vinna. Tvärtom, ju bättre det går för dig, desto mer korrupt har du blivit.

Om jag betraktar De levande som ett litterärt konstruktionsproblem skulle jag vilja säga att Rand har gett sig själv en dubbel uppgift. Hon vill hylla huvudpersonernas stolthet – gärna med våldsförhärligande metaforer – och samtidigt fördöma sovjetstatens våld. Rand löser inte motsättningen, men här kommer något som är värt att betona: eftersom De levande är litteratur, inte en debattartikel, behöver hon inte lösa den. En olöst, outtalad motsättning kan rent av vara en tillgång för en roman: den ligger som en nedgrävd kraftkälla och laddar texten med energi. Olösta motsättningar är konstnärligt produktiva.

Läs recensionen i SvD: Inkonsekvent Ayn Rand om 1920-talets sovjetliv

Inga kommentarerTags:

Edward Bernays – den okände reklammästaren som sålde allt från engångsmuggar till presidenter

10 april 2019 av H. | Bloggat

Egentligen är det orättvist att Freud är världsberömd medan så få har hört talas om hans systerson Edward Bernays. Om deras berömmelse motsvarade deras påverkan på människors liv borde det snarast vara tvärtom, skriver jag i dagens krönika i SvD.

Bernays utvecklade den moderna, professionella marknadsföringen, stödd på psykologi och sociologi. Han var verksam så länge att han gjorde det socialt acceptabelt för kvinnor att röka offentligt på 1920-talet och drev anti-rök-kampanjer på 1960-talet.

Bernays metod lyder kort sagt: argumentera inte. Fakta är oväsentliga. Vill du övertala människor ska du behandla dem som statushungriga tonåringar, inte som myndiga medborgare. Det är en strategi som riskerar att korrumpera varje budskap. 2019 befinner vi oss i ett läge där folk bekymrat undrar hur det kommer sig att känslor har blivit viktigare än fakta i det offentliga rummet. Vill vi veta svaret borde vi titta närmare på Edward Bernays – och på alla som har lärt sig av honom.

Inga kommentarerTags:

Den onödiga samtiden – 45 år senare

9 april 2019 av H. | Bloggat

De måste ha haft kul på förlaget när de satte sådana här recensionscitat på baksidan:

”… en grundligt misslyckad bok.”
Sven Delblanc

”Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan.”
Sven Stolpe

Det som Stolpe slängde i värmepannan, om vi ska tro honom, var Lars Gustafssons och Jan Myrdals brevväxling Den onödiga samtiden, utgiven 1974, och en av det årets mest omdebatterade böcker. Vad får man syn på om man läser den idag, 45 år senare?

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Den onödiga samtiden.

Alla de som tänker ”make folkhemmet great again!” – vilket år tror de att Sverige var som bäst? 1974, kanske? Myrdal och Gustafsson är inte medvetna om att de lever på den gamla goda tiden. De är missnöjda med allt – skolan, politiken, arbetslivet, massmedierna.

Gustafsson är så arg på sin samtid att han föredrar 1800-talets oscarianska Sverige. ”Till denna tid”, skriver han, ”kan jag känna en pervers nostalgisk längtan. Den förefaller mig lätt att leva i, för den hotar mig inte ständigt med schizofreni.”

På den tiden uppträdde makten som makt och sade rakt ut vad den tyckte: vanligt folk ska inte ha rösträtt, för de är en sämre sort. Schizofren kan man däremot bli i en offentlighet där alla garderar sig och där inga ord betyder vad de låtsas betyda. 1970-talets auktoriteter vägrar spela den föråldrade, otacksamma rollen som auktoritet – de har insett att det går lika bra att utöva makt ändå. Det förstår våra makthavare fortfarande.

2 kommentarerTags:

Smärtpunkten som förklarar varför vi lever i de sårade känslornas tid

3 april 2019 av H. | Bloggat

Hur hamnade vi i ett läge där sårade känslor väger tyngre än alla andra argument? För att förstå det har jag läst den brittiske sociologen William Davies bok Nervous States – How Feeling Took Over the World.

Davies har hittat en dold smärtpunkt som kan förklara en hel del av vår tids emotionella, populistiska politik, men lyckas på något underligt vis tappa bort den igen. Jag skriver om Davies, känslor, kontrollförlust och populism i en essä för tidskriften Axess 2/2019:

Det rivna kontraktet

I de områden där stödet för Brexit, Trump och Le Pen är som störst är folks hälsa som sämst, skriver Davies. Den förväntade medellivslängden i USA sjunker, vilket är historiskt unikt och bara jämförbart med den dramatiskt sjunkande ryska medellivslängden åren efter Sovjetunionens upplösning. I USA är antalet dödsfall från drogmissbruk och andra former av självdestruktivt liv så många att det, med Davies formulering, påminner om ett krig eller en epidemi. Överdoser är den vanligaste dödsorsaken bland amerikaner yngre än 50 år. Missbruket är koncentrerat till områden som präglas av nedlagda industrier, svag ekonomi och ännu sämre framtidsutsikter.

Den kortare livslängden i missgynnade områden är en direkt konsekvens av ett samhälle där de rika blir rikare på alla andras bekostnad. Halva USA:s befolkning har inte upplevt några ekonomiska förbättringar på snart 40 år, oavsett vad politikerna har lovat. Den rikaste tusendels procenten av befolkningen har däremot ökat sin inkomst nära sju gånger under samma tid. I det senaste presidentvalet vann Trump 2 584 counties medan Hillary Clinton vann 472, men hennes counties stod för 64 procent av USA:s samlade BNP. Samma sak gäller Storbritannien: i vissa pro-Brexitområden har inkomsten och medellivslängden sjunkit. Människor förstår att de har blivit överflödiga.

Inga kommentarerTags:

Borges labyrinter visar oss en big data-mardröm

16 mars 2019 av H. | Bloggat

I en tid av artificiell intelligens och big data upphör Borges att vara en harmlös kuriositet – hans labyrintiska noveller har börjat få tänder. Jag recenserar del II i förlaget Tranans nyutgivning av Jorge Luis Borges.

Vill man göra Borges ofarlig ska man beskriva honom som en författare för människor som föredrar att tro att litteratur görs enbart av litteratur, som om litteraturen vore schack eller något annat stillsamt, väletablerat sällskapsspel. När spelet är klart stoppar man tillbaka pjäserna i papplådan och lämnar biblioteket utan att ha förändrat eller vidrört någonting väsentligt.

Men det finns också ett annat sätt att läsa Borges. Vår tids diskussioner om big data och artificiell intelligens gör att karaktäristiska teman i hans noveller lyfts upp och framträder med förnyad skärpa. Hans paradoxer, oändliga labyrinter och bottenlösa upprepningar visar oss den meningslösa återvändsgränd som en värld av överlägset intelligenta maskiner skulle förvandlas till. Borges skriver inte om teknologi, men han har uppfångat någonting, anat vad som skulle kunna vara möjligt, och han följer konsekvenserna av sina aningar tills de, varje gång, slutar i ett fängelse utan utvägar.

Läs recensionen i UNT.

Inga kommentarerTags:

Traditionen – en större makt än religionen

4 mars 2019 av H. | Bloggat

Religionerna är tillbaka, sägs det, men det är något konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Det är så lite religion i den. I stället har vi en diskussion om aborter, slöjor, darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld – saker som inte har någonting med andlighet att göra, utan med makten över andra människors vardagsliv. Och med traditioner.
 
Det är inte religionen som är den stora makten i människors liv, utan traditionen. Människorna dyrkar inte sina gudar, de dyrkar framförallt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i. Religionen används bara för att legitimera traditionen, för att göra den helig, så att den inte får förändras. Om diskussionen fokuserade på tradition istället för religion skulle den bli mycket mer konstruktiv.
 
Jag har skrivit en debattartikel om religion och tradition i tidskriften Respons (1/2019): Traditionen är en större makt än religionen
.

Inga kommentarerTags: