Polisen har inte tillgång till Migrationsverkets dataregister, skriver jag i senaste numret av tidskriften Fokus. Det är lika absurt som om du var tvungen att ringa en kollega för att söka på nätet, eftersom din arbetsplats inte låter dig använda Google själv.

Ibland har Polisen trott att de letar efter flera olika personer, men en sökning hos Migrationsverket kan avslöja att det rör sig om samma person med flera identiteter.

Gränspolisen, som bevakar flygplatser och hamnar, får använda Migrationsverkets databas Wilma, men på grund av den sekretess som råder mellan myndigheterna har resten av poliskåren inte full tillgång till Migrationsverkets data.

I början av pandemin stod flygplatserna nästintill tomma, och några gränspoliser som hade blivit sysslolösa flyttades ut till vanliga polisstationer. Det som sedan hände fick deras kollegor att tappa hakan. När gränspoliserna gjorde en sökning rasslade det fram personuppgifter som deras kollegor aldrig hade sett. ”Vad jobbar ni med för system”, undrade de poliser som samlats runt datorn. Gränspoliserna var lika förvånade: ”Det här är Wilma, Migrationsverkets databas. Har inte ni tillgång till den?”

Jag gör upp med AI-ideologin i senaste numret av tidskriften Axess (nr. 6/2023).

Snart finns det tio miljarder mänskliga medvetanden att umgås med. Vi kan läsa deras romaner, ta del av deras idéer, lyssna på deras musik, men det duger inte åt oss. Vi lockas mer av att ett litet gäng företag försöker få sina dataprogram att simulera att de kommunicerar med oss – att de besvarar frågor, gör research eller producerar skönlitteratur.

Har ni förresten märkt vilket argument som har försvunnit från offentligheten? När internet skulle introduceras var tidningarna fulla av artiklar som talade om för oss att vi inte längre behövde vara passiva konsumenter. Du kan skapa själv, lilla vän! Du ska vara journalist, filmare, musiker …  Nu uppmanas vi, lika entusiastiskt, att sluta vara kreativa och börja konsumera AI-producerad kultur, eftersom det är den typen av teknologi som man för tillfället hoppas tjäna pengar på. Skriv tre ledord, och programmet genererar en sång, en illustration eller en universitetsuppsats åt dig – är det inte fantastiskt!

Det var det här som Steve Jobs pratade om för 40 år sedan, när han presenterade de datorer som skulle förändra alltihop. Finns det någon som kommer ihåg vad han sade? ”Vi konstruerar verktyg som ska utveckla människans förmåga.” På den tiden handlade förhoppningarna om att vi hade fått ett fantastiskt verktyg för att utvidga människans egen intelligens och kreativitet. Jämför med hur det låter idag. Visionerna har krympt rejält. Du slipper lära dig något, slipper vara kreativ, utveckla ditt omdöme eller göra det intellektuella grundjobbet – allt det där kan en app göra åt dig.

Det finns förhoppningsvis en mängd spännande teknologier – som fördjupar vår intelligens, som stimulerar vår krea­tivitet i nya riktningar, som gör oss mer mänskliga, inte mindre – och som fortfarande återstår att utveckla. Vi kommer aldrig att börja föreställa oss dem så länge vi sitter fast i en fantasi om tänkande maskiner.

Kommer det att sluta illa? Det kommer alltid att sluta illa så länge vi förblir duktiga konsumenter som ställer den enda tillåtna frågan: ”Hur ska jag anpassa mig till AI?” Ingen frågar hur de företag som utvecklar AI ska anpassa sig efter människans behov.

Säger jag att gasmask är obligatoriskt tror jag att ni kan gissa i vilket slags framtid vi befinner oss. Dmitrij Gluchovskijs Utpost utspelar sig i ett kollapsat samhälle efter en miljökatastrof och ett förlorat krig – det vill säga på en populärkulturell spelplan som vid det här laget är lika välbekant som läsarens eget badrum.

Gluchovskij är känd för Metro 2033, en serie böcker om de mikrosamhällen som har uppstått i Moskvas tunnelbana efter ett kärnvapenkrig. Han lever numera i exil och hotas av 10 års fängelse för sin kritik av Ukrainakriget. Jag recenserar Utpost i SvD idag.

Kierkegaard skrev 1846 en lång essä där han kommer ut som en skarpögd massmediekritiker, vars slutsatser fortfarande är giltiga. Du kommer aldrig att se på ordet ”publik” på samma sätt igen efter att ha läst honom.

(Forts.)

Praha objektivem tajné policie (Prag genom hemliga polisens objektiv) är en fotobok med gatufoto av ett särskilt slag. Den innehåller bilder som den tjeckoslovakiska säkerhetspolisen har tagit i smyg när de övervakade dissidenter och utländska besökare under 1970- och 80-talen. Att bläddra genom dem i efterhand är en märklig upplevelse, som jag har försökt beskriva i en artikel för Fotografisk tidskrift: Prag genom den hemliga polisens lins.

På bilden ovan syns Milan Kundera i samtal med dissidenten Božena Lisová. Säkerhetstjänstens medarbetare fångade ibland varandra på bild; mannen i bakgrunden är en av dem. Hans kamera är dold i portföljen, det är därför han håller den så onaturligt. Boken har getts ut av det tjeckiska Institutet för studiet av totalitära regimer (ÚSTR) och finns gratis tillgänglig som pdf här (klicka på länken ”Publikace je volne ke stazení zde”).

Vad är artificiell intelligens? Kant skulle svara: människans återinträde i en självförvållad omyndighet. Nick Bostrom och andra som varnar för att vi kan tappa kontrollen över AI har missförstått vad som är på gång: hela lockelsen med AI handlar om att slippa kontroll.

Kants klassiker Svar på frågan: vad är upplysning? har fått förnyad aktualitet i AI-åldern, skriver jag i dagens understreckare i SvD: Den viktigaste varningen om AI

_____

Ur artikeln

… där befinner vi oss nu, efter att vi har ägnat drygt 200 000 år åt att ta oss ur vår ursprungliga omyndighet. När omyndigheten inte längre påtvingas oss av naturen blir en självförvållad omyndighet alltmer lockande. I det läget framstår AI som en lösning. Äntligen ska vi bli tvungna att underkasta oss en yttre, överlägsen kraft – om vi så måste bygga den själva. Det här är de starka emotionella behov som Kant vill utmana.

(Forts.)

Med vänstern är det som med Theseusskeppet. De ursprungliga målen och idealen har bytts ut under resans gång, bit för bit, och det skepp som nu seglar under den välkända röda flaggan har inte mycket gemensamt med det som en gång startade sin resa.

Att vara vänster på 2020-talet är att föredra subjektiva känslor framför rationalitet och upplysningsvärderingar. Vänstern föreställer sig samhället som en organisk helhet av oförenliga kulturer där alla vet sin plats. På förvånansvärt många punkter är vår tids mest progressiva värderingar identiska med förra sekelskiftets konservativa eller reaktionära ståndpunkter. Metamorfosen har skett lika långsamt och listigt som när Argo ersattes spik för spik och planka för planka.

För att förstå hur förvandlingen gick till har jag läst Johan Söderbergs Kritik av underdog-metafysiken, och skriver om det i dagens understreckare i SvD.

Söderberg reder ut de idéhistoriska trådarna och visar hur reaktionära tyska idéer (Nietzsche, Heidegger) plockas upp i Frankrike efter andra världskriget, paketeras om och skickas ut i världen som progressivt tänkande. Vänsterns normkritik kommer aldrig att utmana marknaden, menar Söderberg. Tvärtom, den ”står i hemlig förbindelse med den ’spontana ordning’ som marknaden genererar”. Vänstern går, lydigt som en sömngångare, längs det streck som nyliberalismens föregångare Hayek ritade upp 80 år tidigare.

_____

På tal om Foucault är det för övrigt en underbar ironi att ett samhälle där hans böcker har vördats som ett evangelium samtidigt har byggt upp ett panopticon som är långt mer omfattande än de institutioner han beskrev. Jag syftar förstås på internet.

Senaste nytt på AI-fronten: ChatGPT har börjat förfalska källtexter. Ställ en fråga, och ChatGPT kan svara med hänvisning till tidningsartiklar som inte existerar – men som programmet har skrivit själv, med verkliga journalisters namn. Det har redaktörerna för The Guardian upptäckt.

Det finns en viktig slutsats att dra här: ingenting har gått fel. Det här är inte ett olycksfall i arbetet. De fejkade Guardian-artiklarna visar att ChatGPT fungerar exakt enligt specifikationerna. Vi har inte skapat ett användbart researchverktyg, vi har skapat ett program som genererar falsk och otillförlitlig information.

Kan vi sluta låtsas att AI är en kunskapsteknologi? Det vore rimligare att säga att den riktning längs vilken vi utvecklar AI syftar till att förinta kunskap, kreativitet och mänsklig mognad. Det skriver jag om i Kvartal idag: AI har börjat förfalska kunskap.

_____

Här är ytterligare ett exempel på den falska information som ChatGPT har börjat uppfinna på egen hand; jag hoppas att det kan ge näring åt läsarens fantasi. En amerikansk jurist bad nyligen ChatGPT att gå ut på nätet och söka efter akademiker som hade begått sexuella övergrepp. Programmet svarade med en lista där verkliga förövare blandades med oskyldigt anklagade. Jonathan Turley, som är professor i juridik vid George Washington University i Washington, påstods ha förgripit sig på sina studenter under en resa till Alaska som aldrig har ägt rum. Som källa hänvisade ChatGPT till en artikel i The Washington Post från 2018 – en artikel som aldrig har publicerats, eftersom programmet har skrivit den själv.

_____

Bonus: läs också fysikern Ulf Danielsson, som kyler ner AI-hypen en aning: ”I själva verket är det lika orimligt att tro att en dator som simulerar språkanvändning blir medveten som att det börjar regna och blåsa inuti en dator som beräknar vädret.” (DN 2 maj 2o23.)

Vi lever i världshistoriens mest avancerade samhälle, men förståelsen för socialt missnöje är kvar på Marie Antoinettes nivå: ”Låt dem äta sanning.”

Den 22 mars gick jag med stora förväntningar till Svenska Akademiens konferens Thought and truth under pressure, om hoten mot det fria ordet. Historikern Timothy Snyder höll det inledande talet; efteråt ville jag genast argumentera emot honom. Om yttrandefriheten inte ska bli meningslös behöver den en tydlig uppgift och en tydlig definition, menade han. Vad är dess rätta uppgift? Yttrandefriheten ska skydda människor som talar sanning mot makten (speaking truth to power). Det kan låta utmärkt, men jag tror att Snyders definition leder helt fel, och har försökt förklara varför i en artikel i SvD: Därför har Snyder fel om yttrandefriheten

_____

Videoinspelningar från Thought and truth under pressure kan nu ses här. Lyssna till Timothy Snyder, Peter Pomerantsev, Sofi Oksanen, Arundhati Roy, Yirgalem Fisseha Mebrahtu med flera, och bilda er en egen uppfattning.

För 15 år sedan gjorde Julia Romanowska ett socialt experiment som enklast kan beskrivas som en kulturkväll från helvetet. Experimentet, som gjordes i samarbete med Karolinska Institutet och Försvarshögskolan, gav mycket tankeväckande resultat, men riktigt spännande – eller skrämmande – blir det först om man frågar sig vad hennes studie kan säga oss om skolan.

Experimentet kallades Schibbolet, efter den kulturella salong med samma namn som Romanowska tidigare hade drivit. Sina resultat har hon presenterat i en doktorsavhandling i neurovetenskap samt, för en bredare läsekrets, i boken Schibboleteffekten (Appell förlag, 2021).

Romanowskas syfte var att studera ledarskapsutbildningar. Hennes resultat är fullständigt förödande för de floskelfyllda ledarskapskurser som svenskar är så förtjusta i. Boken är spännande läsning för alla som intresserar sig för mänskligt beteende, men det vore synd om hennes studie förblev en anekdot inom ledarutbildningarnas värld; det hon säger har mycket större implikationer. Under läsningen började jag misstänka att hon också visar varför skolan behandlar sina elever fullständigt fel. Om det har jag skrivit en understreckare i SvD: Chefskurs från helvetet blottar skolans problem